För kanske ett halvår sedan hörde jag talas om filmen The Perks of Being a Wallflower. Bara genom att se omslaget förstod jag att den skulle vara magisk. Än mer efter att ha kollat in trailern.
Jag såg äntligen filmen för ett par veckor sedan. Och den var precis så där fantastiskt jäkla bra som jag innerst inne visste att den skulle vara.
Efter filmens slut var jag så upprymd att jag ville skriva tiotusen rader om alla de känslor som filmen framkallade. Filmen är som ett enda långt flashback tillbaka till tonåren. Fast alla ups and downs inträffar på ett sånt där perfekt filmigt sätt, till skillnad från verkligheten som ofta tenderar att yttra sig på ett gråare vis.
Huvudkaraktären Charlie är en enstöring som börjar high school. Han har inte särskilt många vänner och oroar sig för att bli behandlad på samma sätt som han är van att bli. Men av en tillfällighet lyckas han komma in i ett gäng bland andra udda karaktärer. Som uppskattar honom för den han är och får honom att känna sig som en del av en gemenskap.
Allt det fina är superfint och allt det sorgliga är på gråtnivå. Och det binds ihop till ett helt fantastiskt slut. Därav att jag ville skriva mitt livs novell samtidigt som eftertexterna rullade till tonerna av Bowie.
Något jag försökte göra, men det jag försökte beskriva kändes så krångligt att jag inte mäktar med att få ihop det till någonting begripligt. Åtminstone inte just nu.
Men det jag kände igen mig så otroligt i, är känslan av att man ibland lever sitt liv genom andra och inte riktigt tar kommando och äger situationerna man upplever. Att man liksom är en statist i sagan om någon annans liv. Något jag tänkte komma tillbaka till i ett eget inlägg.
Tills dess, se filmen! Som vanligt utlovas bjud-öl/vin/grogg/skjutare till den som inte gillar filmen.
