Om cyklister

Den senaste tidens vårkänsla ersattes idag av snö och snålblåst. Inte helt oväntat kanske, eftersom det scenariot känns mer standard än julbord och midsommarfylla.

Desto mer oväntat var det att stöta på ett vårtecken mitt i snöyran. En arg cyklist med ett ivrigt ringklockefinger markerade att jag befann mig på hans territorium. Han tänkte nog "vilken jävla idiot" och jag tänkte precis samma sak. Vi fann varandra i ett ömsesidigt ogillande.

Cyklister är ett märkligt släkte. Ingen annan grupp av människor kan vara arg så stor del av sin vakna tid. Irritationen över både bilar och fotgängare verkar vara konstant. Vilket på ett sätt är förståeligt givet deras rätt att färdas i sina cykelfiler. Men samtidigt har cyklister ännu mindre förståelse för motparten än vad motparten har förståelse för cyklister. Något som jag tycker gör deras beteende ganska tvivelaktigt.

Men det märkligaste utav allt är deras totala respektlöshet i trafiken. Det viftas med armarna, svängs ut framför fordon och skriks åt fotgängare. Med en beundransvärd våghalsighet. För trots allt har cyklister sina knän som stötdämpare. Att sedan motparten var den som gjorde fel, det måste kännas mindre viktigt när man ligger på St Görans med ett tiotusenbitars-pussel till knä.

Sedan tycker jag att cykling är ett fint initiativ. Hälsosamt, miljömedvetet och bra på många olika sätt. Men jag skulle aldrig vara villig att riskera min fysiska hälsa på det sätt som verkar vara normen.

Om året 1997, Mr Quizter och pengar som får vingar

Hejdå pengar!

Det har precis lanserats en app på Spotify som heter Mr Quizter, där man kan utmana sina vänner och andra på musikquiz. Roligt, lekfullt och en bankgaranti på att jag kommer fakturera ännu mindre timmar den närmaste tiden.

Efter lunchen inledde jag med att slakta kollegan Erik i quizet "Musik från 1997".



Aaaah.. 1997! Vilket år. Nostalgin flödar och jag måste nästan nämna några keypoints från det året.

1997 var:
- Året jag tog studenten och fortfarande inte hade förstått att det suger att åldras.
- Året jag lyssnade tiotusen gånger på skivan "Coming Up" av Suede.
- Året jag gled omkring i mammas bil och såg det som en självklarhet att alltid köra nya bilar
- Året jag sommarjobbade på Sundfrakt och inte behövde använda stämpelklocka den första månaden.
- Året jag sommarjobbade på Sundfrakt och blev tvingad in i stämpelklockebeteendet den andra månaden. Rutinen sovmorgon, långlunch och tidig hemgång fick mig att förlora flera tusen kronor trots en skrämmande låg timlön.
- Året jag ryckte in i militären och äcklades så mycket av snuskburken att jag vid ett tillfälle använde höger handflata som tallrik åt mina potatisbullar. Fy fan!

I andan av 1997 tycker jag vi avslutar med fantastiska Suede och den låt jag tyckte allra bäst om. Att den fortfarande håller klassen känns nästan onödigt att nämna, för det vet ju alla redan!

Om flygrädsla och koll på vokabulären

Eftersom jag planerar att åka på en weekend-resa innan sommaren tänkte jag prata litegrann om flygrädsla. Så jag inte riskerar att glömma bort att vara rädd när det är dags för avfärd.

Flygrädslan kan vara en av de genuinaste och finaste av rädslor. Ett psykiskt lidande som ökar i styrka av vetskapen att man utsätter sig för den frivilligt. På förhand känns det som att en semester är värd några timmar i elektriska stolen. I nuet känns det väldigt ovärt och det enda tillgängliga botemedlet är multipla småflaskor med whisky. Compliments of flygbolaget.

Ska man ändå vara rädd kan man lika gärna vara duktig på det. Därför har jag sammanställt en liten ordlista för den som vill ha koll på vokabulären. Det minskar inte din flygrädlsa, men gör dig till en riktigt kompetent räddhare.

Samstämmigt vingsläpp 
En vacker fras som beskriver min värsta fasa näst efter att frontalkrocka med ett annat plan. Nämligen att vingarna lossnar. En flygvärdinna försökte en gång förklara för mig hur mycket vingarna klarar av att böjas utan att gå av. Nu kommer jag inte ihåg det exakta gradantalet, men det var i alla fall väldigt högt. Nästan så högt att planet skulle kunna flaxa med vingarna likt en fågel. Betryggande säger du. Inte alls säger jag. När varenda bult eller popnit lossnar som ett smatterband, då är glädjen över böjbara så där lagom stor.

Flyga cigarr / Släppa en kaviartub
Att flyga cigarr, det beskriver exakt känslan av att befinna sig på 10.000 m och inse att man hoppat på ett måndagsexemplars-flygplan. Långt, smalt och på väg nedåt snabbare än vad flyghandboken rekommenderar. För den som gillar pålägg kan liknelsen att det är som att "släppa en kaviartub" beskriva nedstigningen.

Singla ner

Det finns två positiva sidor med att singla ner. Att vingarna vanligen sitter på sin plats och att nedstigningen sker långsammare än när man flyger cigarr. Men i övrigt finns det mest bara nackdelar.  Manöverbarheten är kastad överbord och planet utför alla de akrobatiska rörelser som konstflygare inte riktigt vågar sig på. Inspirationen är hämtad från ett höstlöv som faller ner på backen. Den obligatoriska landningen sker nästan alltid med allt annat än hjulen först.

Landa med näbben först
En ovanligt målmedveten landning där fokus ligger på att ta sig ner så fort som möjligt. Utan upprättelse. Smärtsamt för alla passagerarna men noskonen har det värre ändå.

Landa en liten bit utanför flygplatsen

Det tror jag Kapten Holmberg får förklara på egen hand.


Sigge McKvack-landning

Jag vet inte om ni läst er Kalle Anka. Men Sigge McKvack är bland annat privatpilot åt Joakim Von Anka. En rätt usel sådan, för trots att han gör fina inflygningar, ser han alltid till att hamra ner planet på landningsbanan. Med ett par tre efterföljande studsar. En landningsteknik som inspirerat många av dagens piloter. Var och varannan landning sker nämligen på just det bedrövliga viset. Där sitter man, stelfrusen av skräck, och projicerar hur hela planet får ett präktigt bredställ och kraschar in i en närliggande cistern fylld med dynamit.

Jag har sagt det förut och säger det igen. Efter varje flight borde bägge piloterna ställa sig utanför cockpit. De passagerare som inte är nöjda med landningen har fulla mandat att dela ut örfilar. Det skulle leda till en av två saker. Mjukare landningar eller att yrkeskåren, vid sidan av kaptensmössan, skulle  kännetecknas av kroniska handflatsavtryck på vänster och höger kind.

Om någon annan sitter och ruvar på andra uttryck mottages dessa med varm hand.

Fly safe!

Om den första i raden av hälsohelger

Mitt hälsoprojekt går alldeles utmärkt och jag har dansat mig igenom en ovanligt harmonisk helg. Utan att för den sakens skull göra några som helst uppoffringar. Jag känner verkligen att jag är någonting stort på spåren med det här nya livet. Det ska bli mycket intressant att se hur min svaga karaktär kommer försöka att förstöra den här hälsoresan. 

I fredags var det AW på Stockholm Tapas. Där sköljde jag ner mina 58 kronorsrätter med vatten och försökte gallra ut mitt sällskaps konversationer ur något av det värsta sorl jag upplevt utanför en thailändsk bazaar. Och försökte samtidigt räkna ut varför alla servitörer avslutade varje meningar med "vännen". Det känns så konstgjort personligt och, om det sägs för att skapa bra kundrelation och leda till merförsäljning, fungerar det inte på en bondtyp som mig. Snarare får det mig att känna mig obekväm och leder oavkortat till stängd plånbok. 

Bägge servitörerna var troligtvis gay och först tänkte jag att det hade med det att göra. Att det kunde vara naturligt för gay-killar att säga så. Men den teorin fick jag förkasta på lördag kväll när en förmodat straight expedit på 7-eleven sa samma sak. Istället nöjer jag mig med antagandet att det är den senaste trenden i kundbemötande. Summa summarum, maten var jättegod men sorlet var bedrövligt. Det ger ett totalbetyg på 2,5 vitlöksfrästa champinjoner. Nytt besök om några år och då tar jag med mig Peltor-kåpor.

På lördag gick jag upp tidigt och ägnade morgonen åt att städa lite hemma. Lagade frukost och begav mig sedan ut i ett helt fantastisk pre-vårväder för att uträtta lite små ärenden. Söder är verkligen en härlig stadsdel och jag trivs bättre här än i någon annan stadsdel. Det handlar till stor del om kommersen, att det ständigt är mycket folk i rörelse. Vilket jag inte upplever att det är på samma nivå i varken Vasastan eller på Kungsholmen. Möjligen Östermalm, men där tycker jag att det är mindre intressant blandning av människor. Om jag fick välja att bo någonstans i Stockholm skulle det bli Söder. 

Sedan mötte jag upp med Fredrik och Petra och, efter att ha inventerat en hel silverbutik, intog vi en otrolig fisksoppa på Urban Deli. Trots att det är någon typ av creddigt epicentrum går det inte att ogilla det stället. Helt enkelt det bästa. Till priser som kunde vart betydligt högre. Ett totalbetyg på 4,8 upprullade chinos.

Kvällen spenderades bland pöbeln på Biljardpalatset, flitigt tränandes i jakt på den fina stöt jag hade i slutet av förra året. Den är long gone men ska till varje pris finnas igen. Förhoppningsvis kommer allt tillbaka lagom till Interpool Open i Gävle under påskhelgen. Årets höjdpunkt för oss biljardspelare. 

Slutligen spenderade jag söndagen med Fredrik, där vi slutförde första delen i ett spännande projekt vi ska lansera under våren. Mer om det vid ett senare tillfälle. 

Ja, det var väl det. Nästa gång vi hörs tänkte jag prata om flygrädsla. Bara en sån sak!

Om Paleo och att vara för dum för sitt eget bästa

I vissa situationer är jag mer än bara lite tafatt. Snarare så bortom rim och reson att det är ett under att jag överhuvudtaget fungerar.

För att illustrera min dumhet har jag rekonstruerat en bild över en situation jag hamnat i två gånger idag.

Följande händer. Telefonen ringer och efter ett par signalers letande hittar jag den under några papper. Jag tar upp telefonen och sätter den mot örat. Precis samtidigt inser jag att headsetet är inkopplat och att det går att svara genom ett enkelt klick på knappen. KLICK. Total radioskugga, jag hör ingenting i luren. Några sekunder senare går det upp ett ljus. Ljudet befinner sig i snäckan, och inte i själva luren som jag krampaktigt håller mot örat. Första gången kände jag mig bra jävla korkad. Andra gången övergick dumhetskänslan till en seriös oro kring min mentala hälsa.

Men över till någonting mer glädjande. Min paleo-diet fungerar alldeles utmärkt och jag har fått en fin start på min hälsoresa. För att hitta någonting negativt har min kulinariska fantasi varit sådär, och proteinintaget från måndag kväll till onsdag lunch har bestått av köttfärs. Enbart köttfärs. En enformighet som säkert får det att vända sig i magen på vissa. Personligen är jag inte i behov av så mycket variation utan uppskattar snarare enkelhet och rutiner. Plus att jag tycker köttfärs är rätt så gott.

Fast ikväll bestämde jag mig för att göra någonting mer kreativt. På färs, men den här gången av modellen lamm. Efter min senaste storhandling har en sådan förpackning trumfat kylskåpskamratskapet med sin snorkigt ekologiska attityd.

Direkt efter jobbet åkte jag till Coop på Medborgarplatsen i jakt på ingredienser och gudomlig inspiration. För jag hade inte den minsta idé om vad jag skulle göra. Jag började googla Paleo-recept och blev stående så länge att personalen nästan sa till mig att "här kan du inte stå och hänga utan att köpa något". En förmodad misstanke som i efterhand skulle visa sig vara helt obefogad. För som jag handlade!

Med mig hem fick jag bland annat koriander på planta (visade sig vara den förhatliga krydda jag länge förväxlat med citrongräs), färsk jalapeno, lime, lök, kokosolja (dyrare än guld, tack så mycket), avokado, tomat, färsk peppar och himalayasalt. Allt till den ringa kostnaden av en bättre utemiddag.

Med lite telefonassistans från mina vänner lyckades jag få ihop både lammfärsburgare, en smaskig tomatsalsa och ett fint litet snitt i högertummen.

Så här såg det ut när det var klart. Fint förpackat inför morgondagens färd mot kontoret. Men ni ser ju själva, det är fler beståndsdelar än i ett avancerat lego-bygge. Notera korianderkrukan uppe till höger. Inget märkvärdigt mer än att jag har färska kryddor som växer i mitt kök. Tralalalalala!

Om ångest, potential och att äta tiotusen morötter

Det är måndag kväll och livet börjar så smått återvända till mig. Som så många gånger förut har jag varit med i ensemblen i en färgsprakande tvådagarsföreställning. Lustigt nog den första gången sedan jag flyttade till Stockholm. Jag kände mig ganska duktig och tapper under helgen, men när jag slog upp ögonen tidigt på söndag förmiddag, förstod jag direkt att jag ännu inte betalat priset för den här helgen. Det finns ingenting vackert med att vakna på en soffa hemma hos någon annan. Ryggen värker, man fryser och är torr i strupen. Den enda egentliga trösten är att man fortfarande är lite onykter och således har några timmars respit innan ångesten slår till.

Under kvällens ångestfyllda ensamhet kunde jag bara tänka på att jag är för gammal för det här. Att det, givet hur dåligt det får mig att må, kanske vore dags att växa upp och sluta förgifta mig själv. Trots att det var mitt första egentliga snedsteg sedan jag flyttade hit, står det ganska klart att jag inte har så många uppträdanden i den här klassen kvar i mig. Egentligen en ganska patetisk tanke eftersom den alltid föds på söndagar, frodas under kommande veckans första dagar och är bortglömd lagom till den efterföljande helgen. En ständig påminnelse över dålig karaktär och att man tillhör den svagaste delen av befolkningen.

För att försöka illustrera min söndagsynklighet kommer jag att tänka på ett telefonsamtal med en bra vän igår kväll. Han ligger på sjukhus och har fått problem med sina blod- och näringsvärden. Förutom att en inre blödning orsakat en stor blodförlust måste han få externt tillskott av olika mineraler eftersom hans upptagningsförmåga verkar vara begränsad. Det låter förhoppningsvis värre än det är och allt verkar tack och lov gå i rätt riktning. So far so good. Men det är ändå han som ligger på observationsavdelningen med ledvärk, extrem trötthet och allt det andra som tillhör haltande kroppsfunktioner. I slutet av vårt samtal säger han: "Ja det är då otroligt, det var du som hade det kämpigast ändå". Vilket i och för sig sades med glimten i ögat, men det säger ändå en hel del om hur ynklig jag är och hur gärna jag vill att folk ska veta det.

Under resten av kvällen stod det mer och mer klart att jag måste chockvända mitt liv direkt. Så jag bestämde mig för att påbörja en ny paleo-diet med omgående start. För den oinvigde innebär det ett minimalt intag av kolhydrater och att totalt hålla sig borta från processad mat, gluten och laktos. På papperet en svår kamp, men i teorin ganska enkelt och upphov till ett enormt välbefinnande. Åtminstone kortsiktigt, för i längden kan det vara svårt att hålla linjen. I synnerhet då det kräver planering och ständiga besök på matbutiker i jakt på matvaror utan konserveringsmedel.

Sen har vi det där med alkohol. Det skulle göra mig oerhört glad om jag kunde leva ett liv helt och hållet utan gifter. Men jag inser att mitt inre belöningssystem, i kombination med hur det svenska umgänget är uppbyggt, gör att det kan bli svårt. Så vi får se. Men det är egentligen inte att totalt sluta med alkohol som är det viktiga.

Det stora underliggande problemet, som jag ser det, är att jag aldrig kommit upp till ens 50% av den kapacitet jag tror mig själv ha. Jag har alltid varit under påverkan av yttre omständigheter som håller mig tillbaka. Möjligtvis ett självdestruktivt beteende som helt enkelt säkerställer att jag inte lyckas för bra. Jag tror det är en kombination av olika saker som ohälsosamt leverne, åldersnojja, avsaknad av struktur, avsaknad av familj, stress över mitt livsverk, knasiga boendeförhållanden eller andra faktorer som särskiljer mig från en fungerande delen av befolkningen.

Min potential är helt enkelt bakom lås och bom. Och kommer fortsätta vara det så länge jag fortsätter lägga krokben för mig själv. En mindre bekymrad själ skulle skaka av sig en sån här helg på någon dag eller två, medan jag lider längre av sviterna tack vare den hävstångseffekt som summan av mina trassel-faktorer skapar. Ju äldre jag blir, desto viktigare känns det att nå min fulla potential. Jag tror mig kunna uträtta bra saker men ingenting kommer som bekant gratis.

Nu blev det här ett enormt deppigt inlägg. Men vad fan, för mig har det alltid haft en terapeutisk effekt att prata om saker jag mår dåligt över. Det får mig att tänka och det finns ingenting dåligt med det. En insikt fler borde lägga sig till med. Så medan jag stakar ut en framtidsplan för min karriär och min hälsa, finns jag i paleo-världen.

För att klämma in några positiva rader kan jag varmt rekommendera dokumentären "Searching for sugar man". Den hade jag sparat och länge sett fram emot att se. Och jadå, det var kvalitet rätt igenom. Dels filmmässigt, men framförallt musikaliskt. Artisten det handlar om var för mig (och resten av världen tydligen) helt obekant. Trots några helt otroliga sånger. Här är en:



Vi avslutar med en bild från i morse och en kommentar jag fick från min kompis Robban, när jag för 1,5 år sedan hade ställt tusen frågor om Paleo.

- Säg hej till broccoli, din nya bästa vän!