Julen hoppar då aldrig över ett år

Julen är åter här igen och de senaste åren har mina jultankar gått åt det här och det här hållet.

Om jag skulle försöka sammanfatta årets julstämning med några korta ord skulle det nog låta i stil med:

När jag känner doften av saffran, vört och griljering och tittar på allt det fina och juliga i mitt hem, känner jag genuin harmoni och inser hur lyckligt lottad jag är. PANIKEN av min stundande flytt har totalt blockerat min förmåga att vara kreativ och tanken på julfrid är så avlägsen att jag skulle skratta åt eländet, om det inte vore för att stresstårarna blockerar förmågan att ens pressa fram ett leende. 

Begreppet skitjul har tagits till en helt ny nivå.

Istället längtar jag till första helgen i januari när jag är på plats i Stockholm och på riktigt kan påbörja nästa kapitel i mitt liv.

Men egentligen är det nog inte så synd om mig ändå. Snarare är det så att jag som sista-minuten-människa alltid kommer ha svårt att hantera stora förändringar som inte kan göras på en dag. Som en flytt. Eller en flytt i kombination med möbler som måste magasineras någonstans. Eller en flytt i kombination med magasinering och städning av både hem och kontorsplats. Eller en flytt i kombination med magasinering, bilförsäljning och städning av både hem och kontor. Ja, ni hör ju själva. FAN!

Vi pratar om ett par bilder istället:

Sedan när började Peter Harrysson skriva slogans för varmkorv? 

Jag har alltid varit skeptisk mot bistånd. Inte för att jag inte vill hjälpa till eller känner medlidande, utan för att jag tror att pengarna skulle göra bättre långsiktig nytta investerade i att bygga upp U-länders industri och ekonomi. Att det är enda vägen att få fattiga länder på fötter.

På sätt och vis ett sätt att blunda för allt det hemska, även om jag tycker att jag har rätt i sak. Men allt handlar inte alltid om det långa loppet, utan om lidandet just nu, och därför är nog en smakfull kombination av bistånd och investeringar i länderna den rätta vägen att gå. Mitt biståndsengagemang har kommit och gått i omgångar och jag behöver ständigt bli påmind för att det inte ska glömmas bort.

Men när jag fick följande brev från Unicef häromdagen var det som ett slag rätt i ansiktet. Bifogat brevet var en tom påse med vätskeersättning. Med en gripande berättelse om hur vätskeersättning räddade livet på Amos, en liten pojke i Sudan som led av akut vätskebrist. Påsarna kostar bara 65 öre styck och det känns ganska självklart att bidra med några sådana. Det var alldeles för länge sedan jag hjälpte till och jag tror det är den finaste julgest jag kan frambringa. 

Slutligen tycker jag alla borde se Obamas tal inför nationen efter de hemska dödsskjutningarna i Newtown. 

Pecha Kucha - Vintermörkersvariation

Ikväll har jag varit på min andra Pecha Kucha. En berättarform som för drygt ett år sedan var helt okänd för mig. 

Med 20 bilder som automatiskt byts var 20 sekund får förberedda talare prata om precis vad som helst. Ganska fria tyglar trots att det inte finns tid för varken hostattackar, frågor från publiken eller tunghäfta. Och berättelserna varierar någonting oerhört. 

Vissa pratar om varje bild som ett eget ämne. Andra har en tydlig röd tråd och knyter ihop sina berättelser på ett fantastiskt sätt. Vissa är på gränsen till naivt oförberedda. Andra har ett väl inövat nummer som flyter på i takt med att bilderna byts. Vissa hörs knappt. Andra har mikrofonen i gomseglet och skapar rundgång. Och precis som i övrigt i livet - Vissa är fantastiskt bra och andra är stinkande dåliga. En åsikt som, baserat på applåderna, verkar vara högst personlig. Men oavsett vilket är det en intressant underhållningsform som i slutändan är upp till betraktaren att bedöma.

För mig finns det två olika typer av bra Pecha Kuchas. Det ena är när ämnet är gripande och intressant. Då kan även en medioker talare skapa väldigt fascinerande 400 sekunder. Det andra är när ämnet står i bakvattnet av fantastisk storytelling och scennärvaro. Då skapas verkligen någonting speciellt. Ämnet blir intressant. 

Kvällens bästa var enligt mig Tulla-Maja Fogelberg. Som pratade om känslan av att komma bort från staden och ut till torpet på landet. Trots att jag uppskattar natur och allt sånt var intresset för ämnet långt mindre än uppskattningen för upplägget och storytellingen. Det var personligt och hade en perfekt blandning av allvar och humor. Korrelationen mellan erfarenheten från radio och kvaliteten på anförandet är knappast en slump. Övning ger färdighet. Ämnet blev intressant.

Pecha Kucha i Sverige anordnas av Svensk Form. Trots att jag jobbar i reklambranschen omkring kreatörer skulle jag vilja se en ännu större variation på talarnas bakgrunder. Med förståelse för att Svensk Form har ett egenintresse, och rättighet som arrangör, att lyfta fram personer i anknytning till sin egen verksamhet, tycker jag ändå att det är för många formgivare/grafiker/designers/författare. För mig skulle det vara jätteintressant att se fler entreprenörer, politiker, musiker, taxichaufförer, illusionister, bönder, krögare och drogmissbrukare. Helt enkelt lite mer bredd!

Kvällens Pecha Kucha får ett litet sämre helhetsbetyg. Dels på grund av att det, i mina ögon, var intressantare talare förra gången. Men även för att det hölls i en lämpligare lokal som skapade en helt annan intimitet. Men det är också en del av tjusningen. Man vet inte vad kvällen kommer att ge. Standardavvikelsen blandar och ger - höga toppar och djupa dalar. 

Så alla ni som gillar att lyssna på berättelser. Gå på en Pecha Kucha, drick lite vin och njut av någonting annorlunda!

Crepes och bilförsäljning

Det tog mig 34 skyltsöndagar att hitta den perfekta smakkombinationen. Crepes med grädde, banan och nutella. Inte så juligt kanske. Men förbannat gott! Och ett upplägg som passade mig perfekt. Medan föräldrar och småbarn frös arslet av sig bland alkoholfri glögg, blåsormar och rullrån satt jag i värmen och åt kaloribombspannkakor.

Ett upplägg som passar desto sämre är att min sommardäcksbeprydda bil totalprotesterar mot kylan och måste startas en gång per dygn för att inte tappa livsgnistan. Just bilen, och snarare vad jag ska göra med den, är ett av orosmomenten kring min stundande flytt. Antingen ställer jag av den och lämnar den i Sundsvall. Eller så tar jag med den och parkerar den ute hos syrran i Saltsjöbaden. Inget av alternativen lockar mig särskilt. Det tredje alternativet är försäljning, något som blir mer och mer lockande ju kallare och bedrövligare det blir.

Den enda nackdelen är att jag då står utan bil vid en eventuell hemflytt. Men jag har alltid varit dålig på att leva i nuet och i alltför stor utsräckning funderat kring vad mina beslut leder till i framtiden. Inte bra, det gör mig oharmonisk och bekymrad, istället för att bara göra det som känns bäst just nu och hantera eventuella situationer när, och om, de uppkommer.

Ifall jag flyttar tillbaka kan jag antingen köpa eller leasa en bil. Så! Då tog jag det beslutet under tiden jag skrev inlägget.

Någon som vill köpa en Audi A3 1,8T -02? Den trivs utomordentligt bra med kyla och har gått dryga 9500 mil.

Två tonåringar på biljardtävling

I helgen var jag i Gävle och spelade andra rundan av Lag-SM. Det var sex lag i gruppen varav två gick vidare. Glädjande nog vann vi gruppen och är således ett av åtta lag som ska göra upp om SM-titeln i januari. Men mina förhoppningar är inte jättehöga, vårt lag är långt ifrån bäst och jag gissar att vi inte kommer att ha med medaljerna att göra. Men kul ändå!

När jag ändå är inne på biljard tänkte jag berätta om min första tävling utomsocknes. Det här var gissningsvis 1994 och jag var ungefär 15 år gammal. Tävlingen gick i Nyköping och resan föregicks av en enormt krånglig övertalningskampanj på hemmaplan. Dels för att resesällskapet inte var en vuxen och ansvarsfull ledare, utan min två år yngre barndomskompis Fredrik. Men även för att mina föräldrar inte var särskilt imponerad över biljard som sysselsättning. Eller snarare hur biljarden tog fokus från, i deras ögon, viktigare sysselsättningar som läxläsning och att sitta hemma i pojkrummet och uggla på kvällarna. En klart befogad oro givet hur den här, och många andra, biljardresor utspelade sig.

Sagt och gjort. Nyköping var resmålet. Tågbiljetter var bokade och med mig hade jag lika många förmanings-ord som kronor i plånboken. Fredrik, som redan på den tiden var en duktig försäljare, hade haft en mycket mindre komplicerad förhandling med sina föräldrar.

Väl i Nyköping checkade vi in på hotellet. Ett hotell som, givet vår knappa budget, var övervåningen på biljardhallen där tomma kontorslokaler tjänstgjorde som tillfälligt vandrarhem. Vi hade ett stort omöblerat rum där vi placerade våra sovsäckar på golvet och direkt konstaterade att det nog var ett rum för rökare. Det tyckte även resten av hotellgästerna för jag minns att det låg en tät dimma över hela våningen den helgen.

Rent biljardmässigt har jag inte exakt koll. Men jag tror vi båda vann några matcher och åkte ut lagom tidigt för att inte vinna några pengar.

På fredag kväll hade någon vänlig själ gjort några av rummen på övervåningen till en fullskalig svartklubb. Det såldes öl (även till tonåringar), spelades musik, röktes och i olika konstellationer satt tvivelaktiga personer och lirade poker och tjugoett. Utan att någonsin ha spelat 21 lyckades jag bli inblandad i ett parti och jag förlorade i princip alla mina pengar till en skojare som hette Reine. Men han hade vunnit massor av några andra och, eftersom han tyckte synd om mig, var han snäll nog att låta mig behålla merparten av min reskassa.

Samma kväll gick dörren till "hotellrummet" i baklås och killen i kassan på biljardhallen lovade att leta efter extranyckeln. Han kom tillbaka efter en stund och sa att han inte hittade kofoten, men gav oss sin välsignelse att lösa problemet på egen hand. Vi ställde oss rygg mot rygg utanför rummet och på givet kommando vände vi oss om och riktade varsin spark mot dörren, med resultatet att det sprutade gångjärn och träflisor åt alla håll och kanter. Det var så pass roligt att vi provade samma metod på några andra dörrar.

På lördagen drack vi den sprit som någon ansvarsfull biljardspelare sett till att förse oss med. Hur kvällen slutade?
Att jag satt i grön kavaj och för stora sneakers och spydde på trappen bakom biljardhallen medan Fredrik gjorde samma sak i världens minsta tvättställ uppe på "hotellet". Och innan det hade vi blivit utslängda efter blåskontroll på ett drogfritt ungdomsdisco nere på stan.

Söndagen var hemresedag och tillsammans hade vi inte 50 öre i tillgångar. Vi var så hungriga att vi snattade mackor på Censtralstationen i Stockholm när vi bytte tåg. Och på nästa tåg snokade vi rätt på att det fanns matpåsar i alla sovhytter. Så vi satte oss i en tom sådan och det beteendet fick oss nästan avkastade i Uppsala. Konduktören var INTE imponerad över att det var tomt i påsarna och att vi sölat vatten och juice över hela golvet.

Det där med att ungdomar ska ha med sig ledare på tävlingar, finns det egentligen någon anledning till det?

Vad är förresten sensmoralen med den här berättelsen?
I den fantastiska sången "No surrender" sjunger Springsteen:
"We learned more from a three minute record baby than we ever did in school".

Vilket på femton ord sammanfattar att det faktiskt finns en skola utanför skolan. Föräldrar kommer alltid att försöka hålla sina barn borta från trassliga situationer. Men oavsett om det händer i tidiga tonåren eller som ung vuxen, springer man förr eller senare rätt in i livet. Det som det inte går att läsa sig till i någon skolbok.

Jag tror att många med mig har liknande historier från sin uppväxt. Som idag känns som oskyldiga tonårseskapader och minnen från svunna tider. Men som just då gav flera års livserfarenhet på bara några dagar. Historier man kommer att vänta med att berätta för sina barn tills en tidpunkt när barnet är gammalt nog, som ironiskt nog nästan alltid infaller långt efter det att barnet upplevt någonting liknande på egen hand.

Och på det viset upprepar historien sig själv, generation efter generation.

Tappade pengar och en lektion i livet

Antalet gånger jag tappat pengar kan nog räknas på ena handen. Jag tror det beror på min Von Pluringska kärlek till kontanta medel. För jag har genom åren tappat massor av nycklar, mössor, vantar och annat krimskrams. Men sällan eller aldrig pengar.

På squashen häromdagen följde jag min vanliga rutin att först byta om, och sedan förflytta eventuella pengar från byxfickan till träningsväskan. Inte för att jag någonsin tror att det förekommit stölder i omklädningsrummet. Men en rutin är en rutin. Jag minns att jag vid tidpunkten var ganska förvirrad (det känns lite förhörsprotokoll över den meningen). För det hade varit stressigt på jobbet, jag fyllde år och skulle efter träningspasset delta i ett styrelsemöte, och sen möta upp mitt crew på en middag.

Hur som helst var det runt 700 kr jag hade i kontanter. Som, när jag mellanlandade hemma, var spårlöst borta. Den enda logiska förklaringen var att jag i min förvirring glömt att stoppa ner pengarna i väskan, och istället lämnat dem på bänken i omklädningsrummet. A job halfway done. Ett av mina paradnummer när det kommer till andra moment i mitt liv.

Istället för att sakna pengarna började jag direkt tänka på tårtan som jag köpte tidigare under dagen. Om hur synd det var att jag i sista sekunden bestämde mig för att betala den med kort, istället för med kontanter som jag först tänkte göra. Nu när ändå pengarna skulle få vingar.

Efter middagen kollade jag igenom träningsväskan en sista gång. Pengarna visade sig ligga i ett av de yttre sidofackan. I samma fack ligger hänglåset till gymet som en symbol för att det här facket, det är det minst använda i historien av träningsväskor.

Den summa jag trodde var 700 kr visade sig istället vara reducerad till 450 kr.

För i det här livet är det väl så att man alltid går back i slutändan?

Om alternativ till Klarna

Jag är en människa som inte riktigt tänker som andra. Min akademiska bakgrund och förhållandevis goda affärssinne spinner ofta iväg kring vardagliga situationer, och ger upphov till en massa helt ogenomförbara affärsidéer. Men som roar mig någonting oerhört.

I fredags på lunchen fick jag en sådan idé när jag såg servitrisen stå och bläddra bland några lappar. Som visade sig vara den krogens sortiment av obetalda notor. Spännvidden bland de som stod i skuld var allt från pålitliga hedersknyfflar till mindre respekterade figurer, vars skuld inte skulle köpas upp av tredje part för ens 10 öre per krona.

Trots att jag det senaste decenniet spenderat ett respektabelt antal timmar bland stadens vattenhål, har jag fortfarande aldrig gjort en nota på en krog. Mestadels beroende på att jag har obegränsat med pengar noll förståelse för hur man för fram frågan på ett sätt som är trovärdigt och inte alltför förnedrande. Har man inga pengar så har man inga pengar, och en ihopljugen förklaring om att man råkade använda plånboken istället för Dagbladet som fnöske till kakelugnen, kommer inte att låta trovärdig.

Men i verkligheten fungerar det inte så. De flesta som frågar om en nota ingår en tyst överenskommelse med bartendern. Personen bakom baren förstår att kunden inte har några pengar, och går i god för personen utan att behöva få en bekräftelse på hur det faktiskt ligger till. Medan ett fåtal personer kanske faktiskt har tappat plånboken eller kört pengarna i dokumentförstöraren, och får anses tillhöra gruppen av "notörer" att lita på.

Sedan gäller ju en nota bara på just den krogen. Vilket gör det lite trist när tankarna på att gå vidare dyker upp. Då måste man antingen ha samma möjlighet där, eller vänta några år till min affärsidé är realiserad.

Den heter Krogna och innebär att man kan samla alla sina krediter på en och samma nota. En revolution för den som är luspank och börjar få träsmak i baken.

Next big thing?

Grattis Grattis Grattis Grattis

En snabbis bara tills jag har någonting vettigt att säga.

Den här reklamen hittade jag på Resumé och den är helt fantastisk. Kan knappt sluta skratta. Tantens eviga gratulerande gör att jag nästan tror att den är skriven för mig personligen. Det vore intressant att veta hur många ironiska grattis jag skickat ur mig de senaste tio åren.



För övrigt har jag mått dåligt i två dagar nu. Hängig, orkeslös och lika alert som en kvarlämnad landmina. Orättvist minst sagt och jag hoppas på en bättre morgondag.

Just ja. Ni har säkert inte missat mediahypen kring videon där Sverigedemokraternas Erik Almqvist står och argumenterar en sen natt. Att förklara sitt eget agerande på att man vid tidpunkten mådde dåligt är en ganska bra räddning, och kan säkert till viss del stämma. Även om det såklart inte rättfärdigar beteendet. Det som däremot gör hela ursäktsprocessen så otroligt skenhelig, är att han så uppenbart ljuger när han i förra veckan förklarar för Expressens journalist att han inte har sagt dom sakerna.

Förhoppningsvis leder det här till att många av de osäkra SD-väljarna vaknar upp och tänker "men hey, det här var inte riktigt vad jag signade upp för".

Nytt kapitel

Alla fall så har jag bestämt mig. Angående den eventuella flytten till Stockholm alltså.

Precis som många påpekat var det inget beslut, utan snarare en fråga om jag vågar hoppa på en möjlighet eller inte. Vilket jag gör den här gången. Efter nyår packar jag mitt pack och pack och installerar mig i en miljö jag inte riktigt vet vad jag ska förvänta mig av.

På bekostnad av all den trygghet jag krampaktigt hållit i sedan jag 2003 flyttade hem från mitt senaste äventyr. Det äventyret var högskolestudier och jag kommer aldrig att glömma samtalet som var startskottet för min hemflytt. När pappa sa att "det vore bra om du kommer hem" och det plötsligt blev uppenbart att stackars mamma var mycket mer sjuk än vad hon själv gjorde sken av.

Gällande flytten är det många praktiska detaljer som löst sig på ett ypperligt vis. Framförallt genom Montell som verkligen ställt upp genom att fixa lägenhet och lovat att se till att allt ska klaffa med jobb, trivsel och det runtomkring. Men även genom McGarrett i Sundsvall som vill fortsätta använda mig som frilansare för copyjobb. För mig betyder det mycket att inte behöva stänga några dörrar. Rent socialt är jag inte ett dugg orolig. En blandning av utflyttade Sundsvallsbor, gamla studiekamrater, övriga kompisar, släktingar och kollegor kommer garanterat att bidra till min trivsel.

Så snart allting löst sig med uthyrning av nuvarande lägenhet, magasinering av saker och beslut kring min bil kommer jag på allvar börja se fram mot ett spännande 2013. Jag brukar skämta och säga ironiskt att "nästa år kommer att bli mitt år". Kanske kan det faktiskt bli så den här gången? Efter 33 hundår skulle det kännas på vippen till rättvist.

Men allt är inte guld som glimmar. Vid sidan av allt som känns positivt finns det också flera saker jag kommer att sakna. Jag nämnde tryggheten tidigare. Men den är ingenting mot alla mina fantastiska vänner som på olika sätt berikat min tillvaro. Helst önskar jag att alla ville flytta med. Men eftersom det inte går ser jag fram mot många timmar av telefonskvaller och att åka hem tillräckligt ofta för att inte mötas av en blåsorkester på tågstationen var gång.

Ja, det var väl egentligen bara det jag ville säga.

Eller just ja, en sak till. Det jag uppskattar med att gå på krogen är att träffa folk jag känner eller åtminstone känner till. Inte för att jag är folkskygg eller så, men om man tar belysning, berusnings- och ljudnivå i beaktande är det inte direkt givande att försöka föra en konversation med nya människor. Därför kommer det bli mindre slipsen-i-pannan-kvällar och desto fler trevliga mat- och pubsittningar. Så alla ni som bor i Stockholm och vill ta ett glas nu och då, skriv in mig på listan över potentiella personer att prata oviktigheter med.

SpSedds - Ses på Söder eller där det serveras!

1X2 - Krog, pokal eller en färd dit det alltid brinner

Medan mina natives är och tar en sedvanlig lördagsfylla på Timrå-MoDo tog jag en tripp till Borlänge för att tävla i biljard.

Förr i tiden hade jag ett visst mått av respekt med mig när jag åkte runt och tävlade. Men efter att bara ha tävlat sporadiskt senaste tio åren är min nuna inte lika välkänd längre. Vilket, förutom att jag får sitta och blogga i lugn och ro, innebär att jag inte alls får lika mycket gratis när jag spelar matcher.

För det är så det funkar. En sämre spelare kommer alltid missa ett par stötar extra mot en bättre och mer namnkunnig spelare. En slags automatisk underprestering för att visa sin respekt för det starkare psyket. Ett fenomen man ser i alla tävlingssituationer och det spelar ingen roll om det är KM på den lokala boulebanan eller Wimbledon-tennis i London.

En annan sak som alltid följt med mig är vikten av att inte bli frustrerad samt att respektera min motståndare. Minsta tecken på frustration innebär att jag får hela världens motflyt på mina svagt bygga axlar. Och bara den minsta tanke på att "den här stöten fixar han aldrig" gör att motståndaren automatiskt gör bollen och blir ett par klasser bättre ända tills mer ödmjuka tankar fyller mitt inre.

Och det här är ingenting som jag bara fått för mig. Jag är en vän av statistik och tycker mig ha ett tillräckligt stort sample size för att ha vad man kallar ett statistiskt säkerställt underlag. Det kan inte vara möjligt att andra lider av samma automatiska gå-rakt-åt-helvete-syndrom bara för att man råkar tänka en trasslig tanke.

Så inte nog med att jag är darrhänt, jag ska även behöva idka någon typ av kyrklig ödmjukhet med tankegångar i stil med "Ja, min motståndare är en fin människa och gör han den här helt omöjliga stöten är det bara att lyfta på hatten", för att inte jinxa mig själv till den milda grad att motståndaren blir en övermänniska.

Högst orättvist eftersom jag trivs bra så in i helvete under mitt eget ganska så regntunga moln.

Med det sagt ska jag snart spela slutspel. Om min motståndare, sin oduglighet till trots, skulle råka göra några jävla bollar, får jag väl helt enkelt knäcka kön över knäet och skynda hem till Sundsvall för att sluta upp med mina halvt alkoholiserade kamrater.

Det ni just upplevde är en så kallad halvgardering. Förlorar jag hinner jag till krogen. Vinner jag kommer jag närmare ära och berömmelse. Anledningen till att det bara är en halvgardering är att det finns ett tredje utfall som innebär att jag, utan att vinna turneringen, håller mig kvar så pass länge att jag inte hinner hem till krogen. Och det utfallet vore det värsta av förluster och skulle inte förvåna mig det minsta.

Singelrättvisa

Har har vi vardagsidioti och prislogik av finaste modell.



Ekologiska ägg. Finns i 6-pack och 10-pack. Priset per ägg är 3,39 för 10-packet och 3,32 för 6-packet.
Hur har vi det med logiken ICA Esplanad? Har ni en kartell med kocken på Sea Street Sushi som idkar samma prismodell?

Att hålla ett högre pris per enhet för ett storpack strider mot egentligen all form av logik, utom den som Tony precis presenterade. Han var med via telelänk (är man 34 ska man börja träna på att svänga sig med gamla ord) i butiken och sa:

"Fast jag tycker det där är sjukt rättvist. Varför ska familjer, som redan har så ofantligt mycket mer pengar än oss singlar, behöva få rabatt när dom handlar mat? Vi får köpa små förpackningar av allt för annars hinner det bli gammalt innan man ätit upp det."

Jag är böjd att hålla med. Familjer har det alldeles för bra. Halverade kostnader för boende, mat och mycket annat. För att inte tala om kostnaden för krogliv. Det spelar ingen roll hur många sittgräsklippare, blöjförpackningar, sekatörer eller högtryckstvättar man tvingas köpa. Det kan aldrig bli lika dyrt som en livsstil i dekadensens tecken.

En kock och en filmkamera är TV:s slutprodukt

Något som stör mig något alldeles oerhört är masshysterin kring att kollektivt engagera sig i samma typ av smörja.

För mig blev det uppenbart när TV4, trots att det fanns färre än ett dussin, visat Beck-filmer varje söndag i flera år och folk fortfarande sa "Ååh, det är Beck på TV ikväll". Det här retar mig till vansinne. Det är illa nog att vara så trångsynt att man inte vidgar sina vyer och än mer bedrövligt att ge utlopp för sin trångsynthet exakt samtidigt som alla andra.

Den här deckarhysterin håller fortfarande svensken i ett krampaktigt grepp och det enda positiva med det är väl att det nu åtminstone finns ett större utbud av författare som skriver sina böcker efter samma mall.

Eller förlåt, mitt påstående stämmer inte riktigt. Svensken delar nu sin hysteri i lika delar mellan deckargåtor och matlagningsprogram.

Jag vet inte hur många olika matlagningsprogram det går på tv idag. Det började med Jamie Oliver, trappades upp med Gordon Ramsey och idag är det långt bortom helt jävla sinnessjukt. Per Morberg, Kockduellen, Kockarnas Kamp, Halv åtta hos mig, Arga kocken och Galna kocken är bara några exempel.

Är det inte professionella kockar som tävlar i att ha den högsta kockstruten på huvudet är det amatörjoddlare som försöker imitera beteendet och vispar dragonsås som att livet hängde på om den skär sig eller inte. Eller kringresande personer som lagar mat i andra länder. Eller kockar som skäller på restaurangägare för att dom låter kycklingen ligga framme och skriver sniglar istället för escargot på menyn.

Och det slutar inte där. Bokhandlarna svämmer över av kockböcker, resturangernas menyer är så komplicerade att man måste kunna flytande franska (ja, jag har gått från en restaurang enbart för att menyn var så förbannat pretentiös) och man turas om att bjuda varandra på middag där det är viktigare att förberedelserna tar arton timmar än att det smakar gott.

Halv fyra hos mig vore intressantare. Bjuda in folk efter krogen, servera simpel busgrogg och prata om livet.

Isolerat som enskilda program tycker jag att det kan vara lättsam underhållning. Oliver var charmig och Ramsey är en intressant karaktär. Och jag gillar god mat. Men vill man inte vara lite unik? Ordet annorlunda verkar inte existera längre såvida det inte gäller att göra en såsjävel med en twist.

Sen förstår jag också att man vill känna tillhörighet, ha någonting att prata om i fikarummet och att man faktiskt kan råka gilla matlagning. Men jag gissar att man lika väl skulle kunna fascineras av en dokumentär om en person som går på lina, tar droger eller säger upp sig för att gå i kloster.

Jag vill verkligen inte framstå som någon bakåtsträvare för det är jag inte. För mig är bakåtsträvande att ha så dålig fantasi och nyfikenhet att man måste göra precis som alla andra.

Var lite unik. Laga falukorv i din nya fina stekpanna och läs en bok som handlar om någonting annat än ett mord i Ystad. För i verkliga livet blir faktiskt ingen mördad där. Däremot är det säkert många som vill ta sitt eget liv i Ystad för att dom lever så tråkiga liv.

Påtryckningar kring Stockholm

Första november närmar sig med stormsteg och det är snart dags att ta ett beslut kring min Stockholms-flytt. Som en liten reminder fick jag följande SMS av en polare:

Jag svarade någonting i stil med att det isåfall blir efter jul samt ställde en motfråga kring vem tjejen är, hur mycket hon väger (ett skämt som cirkulerat är att säga "jaha, hur mycket väger hon då?" så fort en polare berättar om en dejt/ragg/blivande flickvän) samt om tillgångarna snabbt kan konverteras till kontanter. Fick följande svar:

Tjejer i all ära, men när det kommer till bete för att locka mig är nog pengar i madrassen det som kan få mig att packa bilen.

Helgens maskerad var grymt trevlig och jag tänkte lägga ut några bilder så snart jag får några skickade till mig. Mina bilder blev nämligen tagna med 400 ASA och 8,2 på Richterskalan.

Kul & trist

Den här maskeraden jag nämnt tidigare närmar sig med stormsteg och jag är konstigt nog klar med alla förberedelser med dräkten trots att det är mer än ett dygn kvar. Det blev både ett tidskrävande och förhållandevis dyrt projekt där jag, istället för att köpa en färdig dräkt, skickade efter delar från både eBay och tvivelaktiga webbshopar i andra länder. Ska det göras ska det göras ordentligt och jag är ganska säker på att det kommer bli en fantastisk tillställning.

Det kan nämligen inte sluta på något annat sätt när vi samlar den här gruppen av människor. Vi har tränat på fest tidigare och resultatet har så gott som alltid slutat med glädje och minnesvärda kvällar. Och hur ska det mönstret kunna brytas när folk är både kanon och utklädd till någonting som börjar på bokstaven M?

Festen är i Övik och jag har inte varit där sedan en barndomskompis, vars företag sponsrar Timrå, bjöd med mig på ett bortaderby mot MoDo. Det blev en hejdundrande tillställning. Ja, inte hockeymässigt alltså, för vi kom aldrig ut till våra platser på arenan utan blev efter middagen stående på en armlängds avstånd från en av de inre barerna. På full groggfestival och jag tror inte att utbrytargruppen tillsammans hade sett tio minuter av matchen när bussen slutligen rullade hemåt. Det var verkligen tur att Challe Berglund kom och briefade oss innan match. Så att vi liksom inte skulle missa några taktiska detaljer.

För att balansera upp allt det roliga har jag infogat ett youtube-klipp som jag såg på Fredrik Wikingssons blogg. Mina personliga favoritklipp brukar jag kategorisera och hålla för mig själv, men det här var så sjukt gripande och sorgligt. Det som först såg ut att vara ett stå-upp nummer visade sig istället vara något helt annat som totalt tog andan ur mig. Se det om ni har lust och känn Anthony Griffith's smärta. 

Och ha en fantastisk helg! Även om ni inte ska vara utklädda till mjölkkossa, miffo eller matador.

Hopprep i tio minuter

Hur jobbigt är det egentligen att hoppa hopprep i tio minuter?

Åsikterna går isär. Vissa tror att det är jobbigt utav helvete medan andra näbbvisa restaurangägare menar att det är marginellt jobbigare än en parkpromenad.

Denna fenomenalt ointressanta frågeställning uppstod efter en diskussion kring min obefintliga fysiska form, och hur jag med ett bättre flås skulle kunna spela jämnare squashmatcher mot Sundsvalls duktiga spelare.

Hans tips var att jag skulle ge mig ut i spåret. Mitt tips var att minska ner på krogbesöken. Onekligen ligger förslagen en bit ifrån varandra när det kommer till ambitionsnivå så jag la ett motförslag om att tio minuter hopprep om dagen skulle räcka långt. Åt vilket han fnyste och menade att det skulle ge exakt noll effekt.

Jag lovade att ta med ett hopprep till squashen ikväll och det är min förhoppning att få en instruktion kring hur jäkla oansträngande det är att logga tio minuter med ett snöre roterandes övanför huvudet. Till och med är jag så schysst att jag valde ett rep med kugghjul som praktiskt taget snurrar av sig själv.

Just ja. Att vara stressad när man går över gatan är INTE en bra idé när det är en sopbil som kör förbi. Jag hade näsan för långt fram och fick varenda tänkbar nyans av sopor in i systemet, där sopbilens framåtrörelse agerade hårtork och skjutsade på doften.

Om Netflix!

Jag är totalt oförmögen att inreda mitt hem. Inte ens med alla pengar i världen skulle jag kunna skapa en personlig inredning. Som ett av många handikapp utrustades jag med ett obefintligt sinne för detaljer.

Växter, tavlor, genomgående färger, gardiner och annat krims krams säger ni. JAG SER INTE MÖNSTREN säger jag.

I brist på denna förmåga har mitt helt kala vardagsrum istället utrustats med en oslagbar medielösning.
With a little helt from my friends, och för pengar som knappt skulle tinga hem ett doftljus, har jag äntligen Netflix. Något som än så länge är reserverat för kunder med amerikanska IP-nummer. Netflix kommer till Sverige inom kort, men troligen med begränsat utbud.

För den oinvigde är Netflix en enorm databas av film, tv-serier och dokumentärer. Utbudet är inte det allra senaste, men genom att betygsätta det man sett, skapas skräddarsydda tips på andra sevärda program. Algoritmen som används är tydligen sjukt avancerad och trots att jag inte betygsatt särskilt mycket känner jag redan att den börjar bli träffsäker.

Via Apple TV går det att strömma trådlöst till TV:n, men eftersom även den är tilldelad amerikanskt IP-nummer har jag Netflix som en app och behöver således inte använda datorn överhuvudtaget.

Vidare kan jag använda telefonen som fjärrkontroll till att strömma allt innehåll från datorn. Lämpligt när det kommer till tv-serier och annat som inte går att hitta på Netflix.

Nu låter jag otroligt tekniknördig. Vilket egentligen inte alls är fallet. Men det här är så smidigt och fantastiskt att jag klarar mig utan hyllbokstäver, vitrinskåp och tavelvägg. Det är ändå aldrig någon på besök hemma hos mig förutom när det är fest, och då ligger fokus som bekant i glaset och inte på väggarna.

Men helt ohuslig är jag ändå inte. Igår lagade jag mat. Glutenfri pasta med kräftstjärtar, broccoli och pesto efter recept från en viss flintskallig mäklare. Min tunna aptit gjorde att det räckte till lunchlåda idag. Efter att ha värmt delikatessen i micron och tagit två tuggor blev det en självklar sopkorg av hela skiten. Smakade förjävligt! Glutenfri pasta stelnar snabbare än betong. Istället blev det lunch på Ming Palace och som så många gånger förut bestraffades mina försök till att vara ekonomisk.

Får jag be om ett svar

Jag brottas just nu med ett ganska stort beslut. Eller en möjlighet, beroende på hur man väljer att se på saken.

Det som gör beslutet svårt är följande:
Istället för att göra en objektiv bedömning av två olika möjligheter ser jag istället två alternativ där jag, oavsett vad jag bestämmer mig för, tvingas välja bort någonting som betyder mycket för mig.

I en sådan situation är det nästan omöjligt för mig att välja rätt. Tro mig, jag har stått i liknande korsningar förut. Och det spelar ingen roll om jag går vänster, höger, uppåt eller nedåt. Jag kommer alltid alltid att till viss del ångra mig och sakna det jag väljer bort mer än vad jag uppskattar det jag får.

Och i just det här fallet kan jag inte göra som jag brukar. Att välja att inte välja. För det här beslutet är större än så och den här vägen fortsätter inte rakt fram. Isåfall väljer jag aktivt bort det andra alternativet. Annars brukar jag vara duktig på att just fortsätta rakt fram. Att identifiera en möjlighet och sedan låta den självdö genom att vara tafatt och strunta i att ta beslutet.

Valet gäller att eventuell flytta till Stockholm och jag har lovat att ta ett beslut innan 1 november.

I ena vågskålen finns en nystart med många nya möjligheter, väldigt fina gamla och nya vänner samt en chans att kanske bygga upp någonting som jag inte lyckats med under 33 år i Sundsvall.

I andra vågskålen finns mitt fantastiska umgänge på hemmaplan, den bekvämlighet jag känner av att vara och verka i en stad jag känner mig hemma i. Småsaker för somliga, men allting för mig.

Det här med val är verkligen hemskt och blir progressivt jobbigare när utfallet av mitt val inte är självklart. Det passar mig bättre att välja mellan att få HIV eller att vara frisk, att det ska regna eller inte regna eller att antingen skrapa fram två eller tre klöver-symboler på en trisslott. Inte sådana här svåra beslut där det inte finns några garantier.

Sen spelar det ingen roll hur många gånger folk säger att det bara är att chansa, att det alltid går att flytta hem igen. För det är inte så svart eller vitt för mig.

Nämnde jag hur mycket det suger att vara vuxen ibland (läs jämt)?

Maskerad

Om drygt två veckor kommer jag inte längre vara den enda 33-åringen i Sverige som aldrig varit på en maskerad. Det ska bli fantastiskt roligt och då särskilt tanken på att ett gäng onyktra människor, i jordens alla möjliga och omöjliga utstyrslar, kommer stå och föra olika typer av konversationer med varandra.

Temat är bokstaven M och, som den noggranna människa jag är, har en hel del tid ägnats åt googling och idéer. Allting pekar på att jag kommer vara utklädd till en person, även fast jag önskar att min fantasi sträckte sig lite längre. Allra helst skulle jag vilja vara ett ord. Gärna ett annorlunda sådant där det går att klä sig i en lite mer långsökt outfit.

Men strunta nu i det. För på tal om maskerader blev jag under kvällens middag återigen påmind om en extremt rolig maskeradhändelse jag glömt bort att skriva om.

Maskeraden var någonstans i USA för rätt många år sedan. I ett hus med pool. Efter att festen pågått en stund hade de flesta identifierat och bekantat sig med övriga gästers utstyrslar.

Då dyker en ny gäst upp. Utklädd till grodman med våtdräkt, simfötter, syrgastub, snorkel och cyklop. Han promenerar med stora kliv mot poolen. Hoppar i och sätter sig på botten. Det här drar självklart en hel del uppmärksamhet eftersom samtliga gäster undrar vem som döljer sig bakom dykardräkten.

Efter att ha suttit på botten i 45 minuter kliver han upp, skakar av sig vattnet och går, med sina simfötter, ut på gatan och lämnar området i en väntande bil. Utan att säga ett ord eller avslöja vem han är. Mer än ett decennium senare är grodmannens identitet lika okänd som Palmes mördare. Är inte det helt fantastiskt? I synnerhet det faktum att han aldrig gav sig till känna. En riktig pionjär som tog maskeradkonceptet ett par hundra nivåer längre.

Stockholms största landmärke

Efter två veckor i Stockholm började jag fundera kring om det finns landmärken som symboliserar staden lite extra för mig. Flera platser och byggnader började cirkulera i mitt huvud. Globen, Gröna Lund, Sergels Torg och Hötorget för att nämna några. Men ingen kändes rätt.

Det var inte förrän jag satt i bilen på väg hem som jag kom på det. Historiskt sett har jag nämligen oftast åkt bil till Stockholm, och ända sedan barnsben har det funnits en byggnad som jag alltid uppmärksammat. Troligtvis för att den förknippats med att snart vara framme. Samt att den alltid sett likadan ut. Jag pratar om Solna Pressgjuteri.

Detta smurfblåa schabrak till byggnad som inte förändrats det minsta på utsidan sedan 1990. Man undrar om det skett samma ickeutveckling på insidan? I min inre bild är det exakt samma personalstyrka nu som då. Att tiden på något sätt står stilla innanför väggarna på Solna Pressgjuteri. Ingen går i pension och ingen dör. Vägen till evig ungdom.

Om det går bra för företaget? Det gör det säkert. I verkligheten.

Men i min fantasti står tiden verkligen stilla. Administrationen är fortfarande kvar i pappersvärlden. Massa pärmar, pappersfakturor och slicka frimärken. Eventuellt brevduvor. Produktionen likaså, datoriserade processer är en framtida hägring som nämns tillsammans med Nessie, Storsjöodjuret, Lyktgubbar och Bigfoot.

Har ni några liknande ställen?

Viktklubb gör mig till Strecket

Min vikt har varit en enorm nagel i ögat under rätt många år. Faktiskt ända sedan någon gång i slutet av 90-talet, då jag stod på perrongen med tårfyllda ögon och vinkade hejdå till min ämnesomsättning. Att det skulle bli en resa som aldrig tog slut hade jag vid tidpunkten inte en aning om.

De senaste tio åren har jag ägnat mig åt allehanda dieter. Ge fan i bröd, citronsaftkur, 5-dagars fasta med ångest hela vägen, hamburgerdieter, vegetariska veckor och Paleo. Faktum är att den enda metod som fungerat riktigt bra är Paleo. Dels viktmässigt men även rent hälsomässigt eftersom jag mådde otroligt bra under den perioden.

Men det sägs att allt gott kommer till ett slut och min Paleo-livsstil blev lagd på is efter en dekadent semester i Thailand. En semester som förutom magsjuka, tryckande värme och möte med ett folk vars enda intresse är turisters pengar, även gav mig en ihållande smärta i lillfingret. Enligt läkaren en släng av gikt men, enligt min egen mer exakta diagnos, ett resultat av att hoppa på en snorklingstur. Jag bröt bägge kardinalreglerna. Dels blev jag stungen av en sjöborre och dels skrapade jag upp bägge mina knän efter att, likt en valross, strandat på ett korallrev. En historia som förtjänar ett eget inlägg.

Tillbaka till ämnet. Vad ska jag göra för att en nå en bekväm målvikt? Häromdagen fick jag svaret kastat rakt i ansiktet:

Om lite drygt ett år kanske mitt vackra smeknamn Gurkan är utbytt till Strecket. 30 kg tung kommer jag dansa runt världen, pigg på livet och ständigt sugande på de halstabletter som utgör min enda föda. Till det facila priset av 99 kr per månad. It's a bargain!

Saker att undvika i Stockholm

Nu har jag varit i Stockholm i ganska precis en vecka. Jobbat ganska hårt och haft det allmänt trevligt. Något jag tänkte återkomma till i ett eget inlägg. Men...

...i Stockholm finns det många saker man kan och kanske borde passa på att göra när man är på besök. Samt saker man ska ge blanka fan i. Som exempelvis att:

Knäppa kort på parkerade bilar med Bulgarisk registreringsplåt som har vinröd kaross och svart motorhuv, tak och baklucka.

För då kan det från närmsta frisering dyka upp en bulgarisk frisör. Med både sax och vansinne i högsta hugg. Som frågar vad i helvete man menar med att fota hennes bil. När man svarar att bilen såg annorlunda och rolig ut kan det komma en utläggning om att man flera veckor tidigare setts fotografera andra bilar. Trots att man vid tillfället befann sig på nordligare breddgrader.

Samt att man inte kan fotografera saker utan att fråga om lov. Ett invändande om att "jo, jag kan fota precis det jag vill" möts med allehanda förklaringar om att genast ta bort bilden. Av rädsla för att bli manhandlad kanske man går människan till mötes, och därmed tar bort möjligheten att publicera en skitful bulgarisk bil på sin blogg.

Så istället för en autentisk bild blir det till att publicera en bra jävla mycket stiligare Bugatti med samma färgkombination.

Och vad tar man för lärdom av en sån här incident? Jo man befäster den nyupptäcka visdomen på kontorets whiteboard, strax nedanför orden "becuase we have balls".

Med det sagt vill jag önska en trevlig helg och en förhoppning om att AW:n börjar snart! För det enda jag duger till att producera är ånga. Och det är någonting som är svårt att fakturera timmar för!

Välkomstpresent

Efter världens stressigaste dag med jobb, packning och kvällskörning till Stockholm kunde jag inte ana att mottagandet skulle bli i klass med vad hemvändande konungar kunnat förvänta sig.

I Montells lägenhet, som jag ska låna, stod en välkomstpresent jag sent ska glömma. Bland det roligaste jag sett, och bara tanken på hur roligt han måste haft under själva ihopsamlandet, fick mig att bryta ihop. Märk väl hockeypulver och Dagens Industri bland de övriga delikatesserna.

Det tog inte lång stund innan jag satt superavkopplad med ett glas Gnarly Head. Som snart är slut. Amaronen sparas till morgondagen och blir perfekt belöning efter att ha vunnit golftävlingen Bergströms Last Shot of Freedom.

På tal om golfen ringde Gurra och pratade taktik. Hans förslag var att jag skulle ge drivern till honom och inte ta med en klubba lägre än järnsexan. Med planen att jag ska spela gubbgolf. Korta, men raka, slag som genererar ett stadigt inflöde av tvåpoängare. Vilket då ska skapa utrymme för Gurras vilda vevningar som "blir en birdie här och där".

Med förklaringen att "du måste vara ankare eftersom jag kastade mitt överbord redan i 15-års åldern".

Det lär bli en intressant, men knappast vacker, uppvisning av lag Tägtström / Sjöberg imorgon.

Trevlig helg!

Förflyttad till Stockholms-avdelningen

Imorgon åker jag till Stockholm och till skillnad från mina normala helgresor är det inte något festfokus den här gången. Utan jag ska parkera min trötta lekamen på Brandson-kontoret där jag i ett par veckor ska leka jobb. Den som känner mig väl vet att jag inte skulle slösa en fredag kväll i bilen om det gällde arbete efterföljande måndag.

Och visst är det så. Min kompis Bergström har blivit pappa för några månader sedan och ska avtacka sitt festarliv med en rejäl tillställning.

Som börjar på lördag morgon då alla 16 grabbar ska spela privat golftävling. Med dryck för den som finner det intressant. Jag spelar med HedersGurra som halkade in på ett bananskal efter ett sent återbud. Eftersom han är utan driver ville han bara ställa upp ifall han hamnade med någon annan vänsterhänt, som han kan dela driver med. Det blev jag och ärligt talat är nog ingen av oss är särskilt nöjd med det. Åtminstone golfmässigt.

Gurra är en chansare av rang och har inte ett säkerhetsslag i hela kroppen. Plus att det är stor chans att min driver blir av hopfällbar modell efter hans John Daly-svingar. Jag själv har en fabless för att slå låga, och ganska sneda, slag. Särskilt med de lägre järnklubborna. Vid sidan av golfen är det däremot en rolig lagsammansättning, som hade varit ännu roligare om inte Gurra fått för sig att ingå ett evighetslångt nykterhetslöfte med djävulen. Den enda i sällskapet som inte ska spela är Montell. Trots att han har klubbor och gått kurs. Tror inte han attraheras av tanken på att slå upp torva efter torva till tonerna av glada tillrop från de andra i bollen.

Efter golfen blir det middag hos Bergström. Med tillhörande tömning av hans spritförråd eftersom ingen kommer komma ihåg den på förhand tydliga instruktionen om att ta med egen dricka.

Däremot har jag ett packningsproblem. Som får mig att första hur det är att vara Madonna innan en världsturné. Jag måste ha med mig tusen och åter tusen saker och grannarna kommer tro att jag flyttar ut när jag packar bilen imorgon. Här kommer en lista på det huvudsakliga:

- Min stora dataskärm eftersom jag inte orkar arbeta på en 13" laptopskärm i två veckor
- Biljardköer och tillhörande tävlingsutstyrsel eftersom jag ska spela seriespel nästa helg
- Träningskläder för promenader/gym samt squashgrejor
- Golfklubbor
- Kostym eftersom vi ska företagsfotograferas (säg omelett)
- Mängder med kläder

På återhörande från huvudstadlig mark!

Andy Roddick - Tack för allt!

Andy Roddick har slutat med tennis efter en förlust i tredje rundan av årest US Open. För ett tag sedan annonserade han att det här skulle bli hans sista turnering och, även fast man hade hoppats på att han skulle gå längre, är det alltså slut nu. Här är hans sista gripande ord till hemmapubliken på Flushing Meadows.

Jag vill att hela världen ska minnas honom som jag gör. Enligt mig spelade han med det kanske största hjärtat, hade en otrolig humor och ironi som gjorde folk glada, var troligen den bästa människan utanför banan och hade en serverörelse som sammanfattar allt det som amerikanskt självförtroende handlar om. Plus att han var en otroligt bra tennisspelare som hade vunnit en helvetes massa Grand Slams om inte hans karriär kolliderat med en viss schweizare. Eller som han själv uttryckte det en gång - "I can play some tennis sometimes".

Mitt hjärta vann han under Australian Open 2003 då han i en helt sjuk match (världens längsta fram till förra året tror jag) besegrade Yones El Aynaoui med 21-19 i skiljeset. Kommer så väl ihåg den dagen. Jag var student och var på väg till en förmiddagsföreläsning. Men jag ville inte ge mig iväg utan att se slutet på matchen. Vilket jag gjorde och några timmar senare var det inte längre någon mening att bege sig till skolan. Men det gjorde precis ingenting. Helst vill jag skriva att det gick bra för mig ändå. Men det var snarare så att det inte gjorde någonting för att jag ändå missade så många andra föreläsningar.

Även fast han lyckades vinna en Grand Slam (US Open 2003) vet jag att han inget hellre ville än att vinna Wimbledon. Och slå den bästa spelare i finalen. Vilket han hade chansen att göra 2009 då han så när vann mot Federer, men stöp på det absoluta målsnöret. Faktum var att Federer hängde på repen så många gånger att när han till slut vände och vann, kändes det mer som att det var förutbestämt än att det var en bragd. Såhär glad såg Andy ut på presskonferensen efteråt.

Andy var verkligen kungen av presskonferenser. Som normalt är väldigt tråkiga eftersom tennisjournalister ställer kanske idrottens absolut dummaste frågor. Men Andy hittade ett sätt att öka underhållningsfaktorn. Dels genom att vara dryg men även genom att bjuda på sig själv. 

Ett stort tack från mig!

Thaigryta

Vissa lär av sina misstag. Att ta ett beslut och när det gått ordentligt åt helvete, ta lärdom och välja en annan väg nästa gång. Det gör uppenbarligen inte jag.

I måndags var jag och Olle ner på lokala lunchlådestället. En av rätterna var "Het Thaigryta på rökt lax och bla bla bla bla.... med sparris". Vi skrattade gott och sa till tjejen att "den där skiten kan du försöka lura på någon annan". Efter vinterns semester har det nämligen varit ett stående skämt att föreslå olika thailändska maträtter. Just eftersom (nästan) samtliga i sällskapet hade enormt dålig magkultur under nästan hela resan.

Så vad gjorde jag på lunchen idag? Alltså tre dagar efter vi första gången dömde ut Thaigrytan.

Jo, jag tänkte väl helt enkelt att den borde vara ÄNNU godare efter några dagars mognad. Ganska direkt såg jag humorn i min dumhet och skickade bild plus sms till Olle.

Och mycket riktigt. När jag öppnade micron spred sig en doft som fick mig att ta flera steg bakåt och till stor del påminde om att dofta på ren ammoniak. Lights out. Så jag gjorde vad varje bortskämd i-landsmedborgare gör när det luktar jävel av maten.

Slutet gott - allting gott? Inte direkt. Doften ser ut att leva kvar ett tag och sanering genom rökning inomhus känn plötsligt ganska logiskt.

Överklaga p-bot

Nu när vi ändå är inne på lappar bestred jag en p-bot med följande brev idag:

Att det gick till inkasso var väldigt dumt, men i min enfald trodde jag att det räckte om jag betalade boten med mina vanliga räkningar i slutet av augusti. 8 dagar till första påminnelse (samma belopp) och ytterligare 8 dagar till påminnelse från inkassoföretag (påminnelseavgift på 160 kr). Totalt 16 dagar, plus vad jag trodde var ytterligare några dagars reaktionstid.

Det var just att jag räknade med den där reaktionstiden som blev mitt fall. Eftersom det här är företag som profiterar på människors minsta misstag finns det inte utrymme för någon reaktionstid. Efter exakt åtta dagar går nästa brev iväg. Tick tack. Som ett exakt kalibrerat jävla urverk.

Efter ett litet inspirations-speech från Sasse bestämde jag mig för att dom ska få arbeta för mina 160 kr. Mitt case är helt solklart. Jag hade en p-biljett som gått ut. Vilket handläggaren påpekade när jag ringde och frågade hur en överklagan går till.

"Men nu handlar det inte om det, utan om att ni ska få arbeta maximalt för mina 160 kr eftersom ni bedriver en vidrig verksamhet".

Hon förstod precis vad det handlade om och troligen är jag inte den första principfasta felparkeraren
som försökt sig på en minirevolt.

Så nu sitter jag och väntar på all dokumentation kring mitt ärende, inklusive avtalet mellan HOJAB och markägare Sundsvalls Kommun.

Arga lappen-upplevelse

Häromveckan upptäckte jag en mycket märklig lapp på min vindruta. När den sattes på min bil är högst oklart, men en kvalificerad gissning är veckoslutet för två veckor sedan då jag besökte västkusten utan sällskap av min bil.

Såhär såg den ut:

Fantastiska formuleringar. Gillar särskilt frasen "försök få gratis lack av någon annan"

Den som känner sig vilsen bör veta att jag för ungefär ett år sedan fick en stor repa på min förardörr. Med stor menar jag så gigantisk att den inte kan ha tillkommit genom en olyckshändelse, utan snarare att någon mejslat (samma som nyckla fast med en mejsel) dörren av hat.

Det lustiga med lappen är att den antyder att jag skulle ha lämnat en lapp på bilen bredvid och anklagat denne för att ha repat min bil. Vilket jag inte gjort. Men eftersom vi i vår kompiskrets gillar att jävlas med varandra kan det mycket väl varit någon av mina "goda" vänner som gjort det. För jag är tämligen säker på att svarslappen inte är skriven av någon annan än en oskyldigt anklagad parkör.

Jag skulle vilja se ursprungslappen, den som jag skulle ha skrivit. Förmodligen var den inte särskilt snäll. Genom att festa i Havstensund har jag alltså omedvetet adderat till min minuskarma, genom att vara en bricka i ett spel som retar gallfeber på tredje part.

Här är baksidan med de "fina fiskarna" hon pratar om. Hon behöver inte
skicka ungen på konstfack åtminstone. Det står helt klart. 

Naturens egen sportdryck

Sedan i våras har Arla en rikstäckande reklamkampanj för mjölk. Payoffen är "Naturens egen sportdryck".

Särskilt intressant är tillägget "Används av OS-truppen". Kalla mig skeptiker men är det verkligen trovärdigt att OS-truppen, som mestadels består av seriösa idrottare, skulle dricka någonting så omodernt och hälsovådligt som mjölk? Knappast säger jag. 

Maximal fysisk ansträngning i kombination med mjölkmage, det låter snarare som någonting mindre hedrande man hittar på Youtube. 

Tvärtomdestruktivitet

Och plötsligt, när man trodde att den förbannade sommarvärmen aldrig skulle försvinna, dyker hösten upp med full kraft. Härligt krispiga morgnar, fina färger och soliga dagar som är sådär lagomt varma att det är en fröjd att vara utomhus. Jag skulle på riktigt byta bort sommaren om varje dag kunde vara så här.

Vid sidan av det är festsommaren -12 lagd till böckerna och min fysiska revisor har precis färdigställt bokslutet. Omsättningen landade på 89 kg och årets vinst (snarare förlust) skrevs till 6,5 kg. VILKEN FRISK MÄNNISKA GÅR UPP 6,5 KILO PÅ EN SOMMAR?!?! Det enda positiva med min enorma övervikt är att jag väger några kilo mindre än efter förra sommaren. Fast då gick jag på en enorm höst/vinter diet som jag inte vet om jag kan frammana energi till att göra en gång till. Provade precis en morot och en avocado. Det framkallade exakt noll mättnad eller inre glädje.

Från och med den första september kommer det bli otroligt svårt att få med mig på både AW och lördagsfester. Planen är max en fest i månaden och möjligen ett par mindre spontan-sittningar varje månad. I övrigt nolltolerans.

Det finns nämligen annat att ägna sig åt. Tanken är att jag ska jobba, träna och ägna mig åt saker som är raka motsatsen till det där ordet som beskriver att sommarfesta i 300 kilometer i timmen. Destruktivt tror jag det kallas. Därför får min nya inställning kallas tvärtomdestruktivitet. Den lätt efterblivna ordböjningen måste jag vara först i världen med att använda.

Västkustsfest

På kontoret har det pratats om en AW på fredag och därför har jag gjort vad varje ansvarstagande människa bör göra i en sådan situation. Nämligen flytt fältet.

Jag sitter på ett tåg mot Stockholm där jag ska övernatta innan vi beger oss till västkusten imorgon bitti. Eller förresten vet jag inte om dit vi ska klassas som västkusten. Det heter alla fall Havstenssund och, förutom att där serveras skaldjur, vet jag egentligen ingenting om stället. Men jag hoppas innerligt att byborna gillar brillsnokar. Annars har jag problem.

Vi ska dit på en tredubbel tjugofemårsfest där jag känner två av jubilarerna. Petra och Terese. Petra är tillsammans med Montell och Terese och jag arbetar bägge åt densamme. Dessa tjejer råkar vara barndomskamrater och har sommarstugorna bredvid varandra. Enligt utsago blir vi totalt ett fyrtiotal törstiga som gemensamt ska skåla in slutet av den här sommaren och den annalkande hälsohösten.

På tal om hälsa har jag sällan blivit så hånad som den här sommaren när jag meddelat att festen är slut den första september. Det är ett fåtal personer som tror på mitt projekt och jag är tämligen säker på att alla varit ironiska. Men det taggar mig bara ännu mer. Ni ska få se! Så får vi se vem som dansar omkring i toppform till våren. 

Men det är då det. Nu blir det klackarna i taket och leva som om det vore sista helgen i livet. Vilket börjar med en bjudmiddag efter ankomst. Som skulle ske bra mycket snabbare om bara den här lokföraren kunde skotta in lite mer kol i maskineriet.

Dallas!

Om det finns någonting jag tydligt minns från min tidiga barndom är det en otrolig dragning till tv-serien Dallas. Även fast jag från början egentligen var för liten för att förstå var det mitt sätt att tillhöra vuxenvärlden.

Senare började jag även förstå handlingen och var en trogen supporter fram till sista avsnittet. Det var någonting magiskt med Dallas som dagens generation aldrig kommer att kunna förstå.

Färgstarka karaktärer, vardagsdrickande, olja, rikedom, girighet och otrohet sammanfattar verkligen den amerikanska drömmen med en lite elak twist. Rätt spännande ingredienser i en annars ganska färglös svensk 80-tals vardag. Lägg därtill att jag tidigt började fascineras av rikedom, framgång och det amerikanska, och vi har förklaringen till att jag satt med tefatsögon och drömde mig bort varje helg.

Idag är underhållningsutbudet för brett för att någonting ska kunna fånga en hel värld på samma sätt som förr. Någonstans läste jag att det sista Dallas-avsnittet dragit högst tittarsiffror genom historien av tv-serier och jag är verkligen glad att jag fått uppleva den tiden med.

Tror inte det undgått någon att Dallas återuppstått. Till skillnad från många andra serier är det här ingen spin-off med vag anknytning till den gamla serien. Handlingen är densamma och alla gamla legender är med. Med tillägget att JR's och Bobby's söner Christopher och John Ross nu är vuxna och går i sina fäders fotspår när det kommer till rivalitet.

Jag hade verkligen inte höga förväntningar alls. För jag visste att även om serien sög skulle jag ändå se varenda avsnitt. Jag har nu sett första säsongen och jag tycker inte alls den är dålig. Snarare tvärtom. Efter en lite knackig inledning har skådespelarna kommit in i rollerna bra. Dessutom sticker handlingen ut och det finns fortfarande ingen serie som innehåller så mycket dramatik och jävel som Dallas.

Trots att JR Ewing nått en aktningsvärd ålder har han fortfarande kvar sitt charmiga leende och sin osvikliga förmåga att dra folk vid näbben. Första mötet med rivalen Cliff Barnes slutade med orden:
"I'll be there when they put you in the ground, Barnes".

Gissningsvis kommer de gamla karaktärerna att gradvis försvinna ur serien och till slut ersättas av den yngre generationen. Det är nog oundvikligt, men jag kommer ändå att fälla en tår den dagen JR Ewing går ur tv-historien för gott. För i min bok kommer han alltid att vara den störste.

Mannen med de stora näsborrarna

I den här stan bor en person som jag har sett dagligen under en obehagligt lång tid. Vi känner inte varandra men han har ett väldigt karakteristiskt och iögonfallande utseende. Det är min teori att han har gjort det till sin livsuppgift att vara överallt. Det gick så långt att jag för några år sedan påstod att det alltid är 50% chans att springa in i honom. Vart man än befinner sig i hela världen. Det är gränsfall på att det påståendet inte är någon överdrift. En annan teori är att han byggt ett gigantiskt garage under hela Sundsvall, där han åker gokart mellan uppgångarna för att ständigt kunna dyka upp där jag är.

Han var länge ensam på sin tron. Men på senare tid har det dykt upp två nya personer som konkurrerar om att vara den man ser överallt.

Den mest intressanta av dessa går under det inofficiella smeknamnet "Mannen med de stora näsborrarna". Han är en kortväxt, knubbig medelålders herre i 50 års åldern. Han har alltid basker, väska (oftast av attachemodell) och huvudet vinklat uppåt. Om det inte vore för att han gick med näsan i vädret skulle smeknamnet aldrig ha uppstått. Men nu är det som det är och det är nästan omöjligt att inte spana in hans gigantiska näsborrar. Gissningsvis kan han utan problem pressa in en tennisboll i varje borre. Och kanske snyta fram en orkanvind.

Vidare har vi funderat mycket på den där väskan. Den mest gångbara teorin är att han, likt Kramer i Seinfeld, låtsasjobbar genom att helt oblygt vandra in på olika kontor och slå sig ner. Väskan, som man kan tro är fylld med kontorsmaterial innehåller troligtvis kex.

Är det någon som vet vem "Mannen med de stora näsborrarna" är? Jag vill verkligen veta mer om hans livshistoria.

De andra personernas identitet låter vi vara en hemlighet ett tag, men det är minst sagt två karaktärer!

Kärnfamilj no more

Den svenska kärnfamiljen lever en tynande tillvaro och fler familjer än någonsin väljer att gå skilda vägar. Otroheten blomstrar och att vara skilsmässobarn är idag ingenting ovanligt. Ett tråkigt konstaterande och den som funderar på eventuell yrkesbana bör seriöst överväga att bli psykolog/terapeut/coach. Där kommer jobben att finnas i framtiden. Jag tror nämligen att vi bara sett toppen på det isberg som i slutändan helt och hållet kommer att pulvrisera begreppet kärnfamilj. Om 30 år kommer ungdomars spontana kommentarer kring "kärnfamilj" gå i stil med "Kärnfamilj?!?! Hur i helvete tänkte dom".

Vi som växt upp från slutet 70-talet och framåt har haft det ganska bra. Med föräldrar som kämpat och slitit för både försörjning och familjefrid. Kanske lite för bra, för jag ser inte mycket kämpaglöd när jag tittar mig omkring bland mina generationskollegor. Något jag tror avspeglar sig även på familjelivet.

Lägg därtill ett samhälle som aldrig varit mer frigjort och där det är enklare än någonsin att få kontakt med det motsatta könet. Även om jag inte växte upp på stenåldern var det helt annorlunda då. Inga mobiler och enda sättet att få distanskontakt med människor var att ringa. För kuriosans skull skedde det på en telefon med snurrskiva där det tog en evighet att slå om numret om man gjorde fel. Idag kan man connecta på en mängd olika sociala medier och den där barriären som då var ganska hög, har idag nästan helt raderats.

Dessutom har vi den där frigjordheten. Unga förmågor pratar, och praktiserar, ligga på ett sätt som gör att det inte är realistiskt att tro på att två personer bara skulle vara med varandra under någon längre period.

Mitt i allt det här sitter jag själv och tänker på hur skönt det skulle vara att leva familjeliv. Som enda person i Sverige och jag är återigen material för ett avsnitt av "Outsiders" på femman.

Vilken JÄVLA idiot!

I olika perioder av livet återkommer jag ofta till ett läge där det känns som att det är jag mot världen. Ibland med en glödande motivation och ibland med en känsla av att det aldrig kommer att gå. Ett inte helt ljust rum där uppgivenheten är vanligare än glöden. I en perfekt värld skulle jag kunna hålla mig för mig själv och inte vara beroende av någon annan. Varken privat eller arbetsmässigt. En fin tanke som tyvärr inte är särskilt applicerbar på den där skiten som kallas verklighet.

Det som jag tror är problemet är att min önskade självständighet går hand i hand med någon typ av irritation. Som att jag, om jag lyckas, kommer leverera hämnd för någonting väldigt orättvist som drabbat mig. När det i själva verket inte alls är så. Man är ytterst ansvarig för att skapa sin egen lycka och det är ett icke smickrande karaktärsdrag att vika ner sig bara för att världen inte beter sig på det sätt man vill.

Vad jag däremot tror är att självständigheten är bra, och irritationen mindre bra. Tänk om jag kunde eliminera den och istället använda min självständighet på ett produktivt och upplyftande sätt. Det tror jag skulle lyfta både mig själv och personer i min omgivning.

På tal om ingenting är det fantastiskt roligt att säga "Vilken JÄVLA idiot" (med betoning på JÄVLA) om personer som är i en situation där de knappast gjort någonting för att förtjäna det. Kanske vid ett trafikljus där personen framför får röd lampa och stannar. Det ska alltså inte sägas direkt till själva personen, utan det ska vara internt, och regeln "ju oskyldigare desto roligare" gäller. 

Hörs!

Är jag verkligen feminist? Vore inte det rätt sjukt?

Oavsett om man gillar Springsteen eller inte tror jag inte direkt det varit ett underskott av information om hans helg i Göteborg. Så det enda jag tänker säga är att konserten var den bästa jag sett och att det är imponerande att vara så engagerad och passionerad kring någonting dag ut och dag in. Vid 62 års ålder. Bruce är helt enkelt min kung!

Istället vill jag visa någonting intressant jag läste på Nina Åkestams blogg. Något jag aldrig tänkt på förut. Inlägget heter "Att vara gift med en sån där feminist" och jag saxar inlägget därför att jag blev väldigt förvånad när jag läste det. Mycket av vad som påstås kring feminister känns precis som jag, give or take litegrann. Förutom den lilla detaljen att jag fortfarande är bra långt (läs längst) ifrån att vara gift! Se här:

"Lady Dahmer citerar en kommentar till artikel hon har medverkat i. Det är signaturen Glenn som undrar: Hur är det att vara gift med en sån där feminst?

Exakt det kan jag inte svara på. Har ju ej varit gift. Men jag var ihop rätt länge med en feminist, och man kan ju tänka sig att det är ganska likt. Så varsågod Glenn: Såhär är det att vara ihop med en feminist.

- Feministen ger inte sin partner komplimanger för hur hen ser ut. True story. Under tre år sa inte feministen något om mina ögon eller mitt hår eller nåt sånt. Däremot mycket om att jag är klok, rolig, snäll osv. Jag berättade det här för någon för ett tag sen som tyckte att det lät förfärligt, men det var verkligen inte det. Klart att människan man är ihop med tycker att man är het. Men en feminist pratar helst inte om kroppen på det sättet. Man fokuserar på viktigare saker.

- Feministen utgår inte ifrån kön när ni diskuterar vem som ska göra vad. Feminister bråkar om matlagning och däckbyten och strumpor på golvet precis som alla andra. Men när man kommer överens om vem som ska göra vad utgår man från vem som har tid och vem som gör det bäst. Inte vem som är man och vem som är kvinna.

- Feministen väljer inte sina vänner baserat kön. Feminister har i princip blandade kompisgäng. Umgås med killar och tjejer baserat på personlighet. Vilket avspeglas på svensexor, möhippor och i mailkorgen.

- Feministen diskuterar gärna varför saker är som de är. Feminister köper väldigt sällan att saker bara ”är”. Det gäller inte bara jämställdhet, utan det mesta. Att vara ihop med en feminist innebär därför att man pratar mycket om mycket. Man ifrågasätter varför man gör som man gör och om man kan göra annorlunda.

- Feministen anser inte att värdet sitter i könet. Hen tycker inte att någon ska tjäna mer eller mindre, betala notan mer eller mindre eller få vårdnaden av barn mer eller mindre beroende på om man är man eller kvinna. När man är ihop med en feminist är man två personer som hjälps åt och delar lika.

Det kan också tilläggas att:

- Feministen dricker öl

- Feministen kollar på fotboll

- Feministen spelar TV-spel

- Feministen har skägg

Hoppas att det besvarar din fråga!"

Aldrig hört talas om Fernod och du kallar det här en krog?!?!

Nästa nummer i min kringresande cirkusföreställning sker imorgon bitti kl 08:43 på Öjestrands GK.

Det är golfvecka på min klubb och jag ska försvara den hedervärda titeln som jag och Fredde på något märkligt vis snodde åt oss förra året. En titel som man kan tro gav respekt och ett fint pris. Sanningen är att den gav respekt i form av ingen och ett pris i form av cheddar-ost. Den enda som blev glad av vinsten var pappa, som fick ta hand om ostkräket.

På förhand ser det inte bra ut. Jag har spelat fyra rundor i år och samtliga har varit ett löje. Den senaste så bedrövlig att jag på hål 17, efter att ha slagit bort tre raka utslag, bytte klubba till en baffler och slog bort alla bollar jag hade i bagen innan jag drog klubben i backen och sa "så, nu har jag slagit klart".

Jag har lagt mig till med en ofrivillig slice på mina utslag som inte hjälper mig det minsta. Den tänkte jag försöka lista ut imorgon bitti på rangen. Men för att det ska hända måste jag bryta min ovana att sladda in på parkeringen fem minuter innan starttid och knappt hinna fylla på en vattenflaska. Målet är alla fall att vara på plats kl 08. Jag återkommer kring ankomsttid och tävlingsresultat.

På kvällen blir det middag med Montell och på torsdag vidare mot Stockholm där jag ska spendera helgen med mina gamla studiekamrater.

Sist men inte minst har den heliga graalen hittats. Med graal menar jag en skjutare så äcklig att det känns som dubbla käftsmällar. Den perfekta bjudshoten som vi letat efter hela året. Det är Olle som är kreatör till detta vansinne som i folkmun kallas Fernod. Det är alltså en fyra Fernet toppat med en tvåa Pernod. Förjävla vidrig och ingenting man håller ner utan ansträngning.

Gatufestvecka och Apoteksvecka

Om jag jämför förra veckan med den här veckan är det väldigt svårt att säga vilken som varit mer slitsam.

Förra veckan var det Gatufest med rejäl fest flera dagar i rad. Med tillhörande stanna uppe sent, feströkning och knappt sova någonting. Ett beteende som inte direkt hedrar min ålder och som säkert kommer att påskynda mitt åldrande.

Den här veckan har jag fått betala priset och, även om det var en väldigt rolig helg, känns det inte riktigt värt det. För nu är det torsdag och, trots att jag ägnat fyra dagar åt återhämtning, sitter jag fortfarande orkeslös med njuront och tackar min lyckliga stjärna för att trycket över bröstet åtminstone har släppt.

Till hösten ska det bli ändring. Något jag sagt varenda sommar sen jag vet inte när. Men den här gången menar jag det verkligen och releasen av en ny version av mig planeras till nästa vår, med en sneak preview runt jul.

Vi hängde rätt mycket på min takterass.
Har hört grannarna prata om att röka
ut någon, hoppas det inte är jag
som är i skottlinjen.

Fredrik och Terese var där. Notera flinet, det som
har en tendens att oftare komma fram på fest än
på styrelsemöte.

Fasadklättring - Risk vs Reward

Tårget

Sprang rakt in i en pingismatch sisådär mitt i natten
på onsdagen. Det var bra spel...

...ända tills Danne J bestämde sig för att det nog var
färdigspelat. 

Sist men inte minst. Jag levererade ett slapbet. Don't kill the messenger!

                                     

Hamnhäng och kräftfärg

Den här helgen både inledde jag och avslutade min båtsäsong. Inledde med en fördrink på fredag och avslutade med att sova på däck i morgonsolen på söndag morgon. Därav att jag är alldeles knallröd i ansiktet, har flagnat på armarna och troligen är den exakta definitionen av en golfbränna. 

Däremellan har det varit en fantastisk helg som sannerligen gått i flaskans tecken. Fredagen spenderades på Jacks med det gamla vanliga gänget, plus den nya spelare Malin som satt klorna i den kanske törstigaste familjemedlemmen Gavve. Efter lite mat och några öl fick vi tillökning i form av Jossans kompisar från Övik. Vi fann alla varandra rätt bra i ett gemensamt intresse för järn och resten av kvällen är höljd i en lagom tät dimma.

Temposvaga som Olle och Gavve är fick jag spendera lördagen som ensam representant för Sundsvall. Jag försvarade stans färger på ett sätt som förtjänar att få stadens nyckel överlämnad på silverfat av borgmästaren. Som jag krigade. Mot en strid ström av whisky, grogg och bubbel som normalt skulle skjutit mig i sank. Men inte den här gången och jag var nog starkast på den marina efterfesten som snarare borde döpts till pizzafesten. 

Trots räkmacka på Skatan och EM-final i fotboll var det däremot ingenting som kunde rädda mig igår. Otillräcklig sömn och 300 enheter alkohol skapar en alldeles speciellt typ av slagenhet och, trots att jag somnade direkt, var det oroliga sovtimmar natten mot måndag. Som borde övervakats av medicinsk apparatur och söt sjuksköterska. Men man får ta det onda med det goda. 

Nu laddar vi för gatufest och utanför från torget skrålas det "My, my, my, Delilah - Why, why, why, Delilah". Mitt fönster har i princip närkontakt med livebandets högtalare och enda sättet att få någon själaro är nog att blanda in sig själv i festligheterna. Återstår att se om det blir imorgon, på onsdag eller på torsdag. 

Stimorolsmajl och R8

Kan skilda världar gestaltas på ett tydligare vis?



Stimorolsmajl, R8 och vad jag tror kan vara världens lyckligaste liv.

Att jämföra med mig själv som har tandläkaren i Makedonien, sliter i en saltgruva och också kör en Audi, fast den modellen som används som piltavla på fabriken.

Nu skriker förmannen utav helvete. Här ska brytas salt. Hörs!

Bra sommarstart

Midsommarhelgen hos Fia & Matte blev precis lika bra som väntat. Ett överskott av skoj och alkohol balanserades upp med ett jätteunderskott av sömn. Tror jag loggade stabila 6 timmar på två nätter och på fredagen var jag så uthållig att de andra fick dricka i skift för att få mig i säng.

På midsommardagen blev det återstart, och efter en trevlig dag i solen intogs middag på Berga camping. Planen var att stanna hela kvällen men medelåldern var så hög att det finns mormödrar som skulle känt sig som lammkött. Istället åkte vi tillbaka till stugan countrystyle, drack upp oss lite och styrde sedan kosan mot Skatan.


Ett strategiskt byte och vi möttes av en yngre publik, livemusik, skärgårdskänsla och en enorm groggaptit. Med ett pigment nära noll lyckades en tjej säga till mig att "du är så brun att jag inte orkar prata med dig". En googlebränna till trots kändes det ändå som att hon antingen kommit på den snällaste dissen eller druckit en hel dunk med thinner. 

Jaja, vi tar det med några bilder oxå...

Tidig start och...

...med siktet högt ställt... 

...drack vi lite...
 (Pappa, oroa dig inte - Bilden är fejkad)

...och rökte litegrann.

Tävlade i luftpistol...

...som inte gick att skjuta rakt med...

...förutom för kräken med tävlingsskjutande pappor...

...och en fabless för att vinna
fina huvudbonader.

Tvingades spela kubb - Världens
orättvisaste spel!

Hängde med våra favo...

...rit...

...tjejer.

Byggde grill med en Fas 3:are...

...löste uppgiften med bravur...

...fast glömde tändvätskan och
fick jaga fram glöd på annat vis.

Flakåkning countrystyle...

...för att släcka törsten innan Skatan,

... som tydligen inte var släckt vid hemkomst då vi,
likt en Springsteen-konsert, avslutade festen
med att dansa i timmar till "American Land".