En kock och en filmkamera är TV:s slutprodukt

Något som stör mig något alldeles oerhört är masshysterin kring att kollektivt engagera sig i samma typ av smörja.

För mig blev det uppenbart när TV4, trots att det fanns färre än ett dussin, visat Beck-filmer varje söndag i flera år och folk fortfarande sa "Ååh, det är Beck på TV ikväll". Det här retar mig till vansinne. Det är illa nog att vara så trångsynt att man inte vidgar sina vyer och än mer bedrövligt att ge utlopp för sin trångsynthet exakt samtidigt som alla andra.

Den här deckarhysterin håller fortfarande svensken i ett krampaktigt grepp och det enda positiva med det är väl att det nu åtminstone finns ett större utbud av författare som skriver sina böcker efter samma mall.

Eller förlåt, mitt påstående stämmer inte riktigt. Svensken delar nu sin hysteri i lika delar mellan deckargåtor och matlagningsprogram.

Jag vet inte hur många olika matlagningsprogram det går på tv idag. Det började med Jamie Oliver, trappades upp med Gordon Ramsey och idag är det långt bortom helt jävla sinnessjukt. Per Morberg, Kockduellen, Kockarnas Kamp, Halv åtta hos mig, Arga kocken och Galna kocken är bara några exempel.

Är det inte professionella kockar som tävlar i att ha den högsta kockstruten på huvudet är det amatörjoddlare som försöker imitera beteendet och vispar dragonsås som att livet hängde på om den skär sig eller inte. Eller kringresande personer som lagar mat i andra länder. Eller kockar som skäller på restaurangägare för att dom låter kycklingen ligga framme och skriver sniglar istället för escargot på menyn.

Och det slutar inte där. Bokhandlarna svämmer över av kockböcker, resturangernas menyer är så komplicerade att man måste kunna flytande franska (ja, jag har gått från en restaurang enbart för att menyn var så förbannat pretentiös) och man turas om att bjuda varandra på middag där det är viktigare att förberedelserna tar arton timmar än att det smakar gott.

Halv fyra hos mig vore intressantare. Bjuda in folk efter krogen, servera simpel busgrogg och prata om livet.

Isolerat som enskilda program tycker jag att det kan vara lättsam underhållning. Oliver var charmig och Ramsey är en intressant karaktär. Och jag gillar god mat. Men vill man inte vara lite unik? Ordet annorlunda verkar inte existera längre såvida det inte gäller att göra en såsjävel med en twist.

Sen förstår jag också att man vill känna tillhörighet, ha någonting att prata om i fikarummet och att man faktiskt kan råka gilla matlagning. Men jag gissar att man lika väl skulle kunna fascineras av en dokumentär om en person som går på lina, tar droger eller säger upp sig för att gå i kloster.

Jag vill verkligen inte framstå som någon bakåtsträvare för det är jag inte. För mig är bakåtsträvande att ha så dålig fantasi och nyfikenhet att man måste göra precis som alla andra.

Var lite unik. Laga falukorv i din nya fina stekpanna och läs en bok som handlar om någonting annat än ett mord i Ystad. För i verkliga livet blir faktiskt ingen mördad där. Däremot är det säkert många som vill ta sitt eget liv i Ystad för att dom lever så tråkiga liv.