1X2 - Krog, pokal eller en färd dit det alltid brinner

Medan mina natives är och tar en sedvanlig lördagsfylla på Timrå-MoDo tog jag en tripp till Borlänge för att tävla i biljard.

Förr i tiden hade jag ett visst mått av respekt med mig när jag åkte runt och tävlade. Men efter att bara ha tävlat sporadiskt senaste tio åren är min nuna inte lika välkänd längre. Vilket, förutom att jag får sitta och blogga i lugn och ro, innebär att jag inte alls får lika mycket gratis när jag spelar matcher.

För det är så det funkar. En sämre spelare kommer alltid missa ett par stötar extra mot en bättre och mer namnkunnig spelare. En slags automatisk underprestering för att visa sin respekt för det starkare psyket. Ett fenomen man ser i alla tävlingssituationer och det spelar ingen roll om det är KM på den lokala boulebanan eller Wimbledon-tennis i London.

En annan sak som alltid följt med mig är vikten av att inte bli frustrerad samt att respektera min motståndare. Minsta tecken på frustration innebär att jag får hela världens motflyt på mina svagt bygga axlar. Och bara den minsta tanke på att "den här stöten fixar han aldrig" gör att motståndaren automatiskt gör bollen och blir ett par klasser bättre ända tills mer ödmjuka tankar fyller mitt inre.

Och det här är ingenting som jag bara fått för mig. Jag är en vän av statistik och tycker mig ha ett tillräckligt stort sample size för att ha vad man kallar ett statistiskt säkerställt underlag. Det kan inte vara möjligt att andra lider av samma automatiska gå-rakt-åt-helvete-syndrom bara för att man råkar tänka en trasslig tanke.

Så inte nog med att jag är darrhänt, jag ska även behöva idka någon typ av kyrklig ödmjukhet med tankegångar i stil med "Ja, min motståndare är en fin människa och gör han den här helt omöjliga stöten är det bara att lyfta på hatten", för att inte jinxa mig själv till den milda grad att motståndaren blir en övermänniska.

Högst orättvist eftersom jag trivs bra så in i helvete under mitt eget ganska så regntunga moln.

Med det sagt ska jag snart spela slutspel. Om min motståndare, sin oduglighet till trots, skulle råka göra några jävla bollar, får jag väl helt enkelt knäcka kön över knäet och skynda hem till Sundsvall för att sluta upp med mina halvt alkoholiserade kamrater.

Det ni just upplevde är en så kallad halvgardering. Förlorar jag hinner jag till krogen. Vinner jag kommer jag närmare ära och berömmelse. Anledningen till att det bara är en halvgardering är att det finns ett tredje utfall som innebär att jag, utan att vinna turneringen, håller mig kvar så pass länge att jag inte hinner hem till krogen. Och det utfallet vore det värsta av förluster och skulle inte förvåna mig det minsta.

Hejdå racket #145

Hallå där gärsgården, vi ses igen till hösten!

Ett avancemang som inte blev av och ett racket som gick itu. Igen. Fast den här gången av misstag. Eller egentligen är nog sinnessjuk otur en bättre beskrivning på eländet.

Under värmningen mellan två set skulle jag dämpa en boll med racketet. Min motståndare noterade inte det och slog mot samma boll. Träffade mitt racket och eftersom jag föddes under en kolsvart stjärna, kan ni säkert gissa vems racket och vems tolvhundra kronor som gick åt helvete. Intressant nog det första racketet i hela mitt liv som inte går sönder av att jag vevar det med full kraft mot en vägg. Ifall jag får välja slår jag hellre sönder det med vilje, än att det går sönder av misstag.

Såhär såg det alla fall ut efter kollisionen:

För övrigt en smärre katastrof då jag älskade mitt racket och modellen inte finns kvar i shopen. Fick spela ut omgången med ett annat, tyngre racket som jag inte alls trivdes med. Jag vann ena matchen i blanka set och torskade den andra på samma vis. Inte så mycket att orda om, bägge motståndarna är duktiga spelare. Men med fungerande utrustning hade jag kanske tagit fler game och haft en trevligare idrottshöst att se fram emot.

Nu får man fokusera på sommarens fester istället.
Om det är en ölback längst bort på bilden? Ja, det kanske det är. Men det ska väl ni skita i!

Incident med kaviar

Ibland är jag världens klumpigaste människa. Detta tenderar särskilt till att hända på morgnarna då jag kan lida av en enormt dålig balans. Både fysisk och psykisk.

Torsdagar är generellt bästa dagen i veckan för mig. Jag brukar ge mig själv lite mer tid på morgonen och lyssna på veckans avsnitt av Filip & Fredriks podcast. Ofta i kombination med en caféfrukost. Jag har upptäckt att den förlorade arbetstimmen betalar sig mångfalt i form av ett lättare sinne och ökad motivationen under resten av dagen.

Som bekant är det torsdag idag och efter en uppfriskande, ovanligt lång, morgondusch begav jag mig till det lokala caféet. I vanlig ordning pågick ett inre krig angående val av pålägg på frukostmackan. Min beslutsångest är av yppersta världsklass. Mitt i mina funderingar säger tjejen i kassan:

- Blev det hårt igår?

Där stod jag, på toppen av mig själv, nöjd med till och med frisyren, när hon plötsligt insinuerade att mitt utseende utstrålade bakfylla. Moralsänkare, i synnerhet då jag är alldeles för gammal och ansvarstagande för onsdagsfyllor. Den första tanken som slog mig var en fundering kring hur bedrövlig jag måste se ut i ett skarpt läge?

- Näe inte alls, jag är bara disträ i största allmänhet, hasplade jag ur mig.

Det hela visade sig vara ett missförstånd. Vi var på musikquiz igår kväll och har en gemensam vän som taggat hela gruppen på FB, vilket hon noterat. Bakfyllereferensen hade alltså ingen korrelation med mitt utseende och kanske är det hennes sätt att inleda en konversation. Hon möter säkert många människor varje dag och jag, som hatar småprat, gissar att man utvecklar sina egna metoder för att få igång kallprat med kunder.

Hursomhelst beställde jag en ägg/kaviar-baguette, hämtade mitt kolsvarta kaffe, och återgick till mig själv. Mackan kommer in och jag ser direkt att höjden på ekipaget är lite för hög, givet min darrhänthet och allmänt klantiga person. Frukostfikats Regalskeppet Vasa på något vis. Ett spänstigt salladsblad i botten och flera lager ägg och kaviar ovanpå.

Trots decennier av klantighet är min katastrofsensor inte i närheten av vad den borde vara. Mitt worst case scenario var kaviar på nästippen. Otrevligt eftersom jag varken gillar att få stinkande fiskrom i ansiktet, eller hade någon servett. Det är just här jag borde stannat upp, gjort en ny riskbedömning, insett faran, och plockat bort lite ägg. Men vad skulle den här historien varit då?

Istället tog jag en tugga. Hela skiten kom i gungning och, eftersom jag har perfekt olycks-timing, darrade jag till i precis rätt ögonblick för att skapa ett gigantiskt ägg-fyrverkeri. Med tillhörande ägg på golvet och kaviarstänk över hela mig själv. Där satt jag helt stilla, indränkt i kaviarparfym, och förbannade mig själv och det spänstiga salladsbladets trampolineffekt, samtidigt som jag försökte bedöma om någon såg. Tack och lov var jag nästan ensam gäst och, efter att ha städat upp röran, kunde jag hålla huvudet någorlunda högt när jag lämnade lokalen. Stinkande som en gammal sjöbuse på väg till Feskekörka med morgonens fångst.

Jag kan se mig själv i en Stefan & Krister fars där jag kan snubbla omkring helt utan manus.