Om ångest, potential och att äta tiotusen morötter

Det är måndag kväll och livet börjar så smått återvända till mig. Som så många gånger förut har jag varit med i ensemblen i en färgsprakande tvådagarsföreställning. Lustigt nog den första gången sedan jag flyttade till Stockholm. Jag kände mig ganska duktig och tapper under helgen, men när jag slog upp ögonen tidigt på söndag förmiddag, förstod jag direkt att jag ännu inte betalat priset för den här helgen. Det finns ingenting vackert med att vakna på en soffa hemma hos någon annan. Ryggen värker, man fryser och är torr i strupen. Den enda egentliga trösten är att man fortfarande är lite onykter och således har några timmars respit innan ångesten slår till.

Under kvällens ångestfyllda ensamhet kunde jag bara tänka på att jag är för gammal för det här. Att det, givet hur dåligt det får mig att må, kanske vore dags att växa upp och sluta förgifta mig själv. Trots att det var mitt första egentliga snedsteg sedan jag flyttade hit, står det ganska klart att jag inte har så många uppträdanden i den här klassen kvar i mig. Egentligen en ganska patetisk tanke eftersom den alltid föds på söndagar, frodas under kommande veckans första dagar och är bortglömd lagom till den efterföljande helgen. En ständig påminnelse över dålig karaktär och att man tillhör den svagaste delen av befolkningen.

För att försöka illustrera min söndagsynklighet kommer jag att tänka på ett telefonsamtal med en bra vän igår kväll. Han ligger på sjukhus och har fått problem med sina blod- och näringsvärden. Förutom att en inre blödning orsakat en stor blodförlust måste han få externt tillskott av olika mineraler eftersom hans upptagningsförmåga verkar vara begränsad. Det låter förhoppningsvis värre än det är och allt verkar tack och lov gå i rätt riktning. So far so good. Men det är ändå han som ligger på observationsavdelningen med ledvärk, extrem trötthet och allt det andra som tillhör haltande kroppsfunktioner. I slutet av vårt samtal säger han: "Ja det är då otroligt, det var du som hade det kämpigast ändå". Vilket i och för sig sades med glimten i ögat, men det säger ändå en hel del om hur ynklig jag är och hur gärna jag vill att folk ska veta det.

Under resten av kvällen stod det mer och mer klart att jag måste chockvända mitt liv direkt. Så jag bestämde mig för att påbörja en ny paleo-diet med omgående start. För den oinvigde innebär det ett minimalt intag av kolhydrater och att totalt hålla sig borta från processad mat, gluten och laktos. På papperet en svår kamp, men i teorin ganska enkelt och upphov till ett enormt välbefinnande. Åtminstone kortsiktigt, för i längden kan det vara svårt att hålla linjen. I synnerhet då det kräver planering och ständiga besök på matbutiker i jakt på matvaror utan konserveringsmedel.

Sen har vi det där med alkohol. Det skulle göra mig oerhört glad om jag kunde leva ett liv helt och hållet utan gifter. Men jag inser att mitt inre belöningssystem, i kombination med hur det svenska umgänget är uppbyggt, gör att det kan bli svårt. Så vi får se. Men det är egentligen inte att totalt sluta med alkohol som är det viktiga.

Det stora underliggande problemet, som jag ser det, är att jag aldrig kommit upp till ens 50% av den kapacitet jag tror mig själv ha. Jag har alltid varit under påverkan av yttre omständigheter som håller mig tillbaka. Möjligtvis ett självdestruktivt beteende som helt enkelt säkerställer att jag inte lyckas för bra. Jag tror det är en kombination av olika saker som ohälsosamt leverne, åldersnojja, avsaknad av struktur, avsaknad av familj, stress över mitt livsverk, knasiga boendeförhållanden eller andra faktorer som särskiljer mig från en fungerande delen av befolkningen.

Min potential är helt enkelt bakom lås och bom. Och kommer fortsätta vara det så länge jag fortsätter lägga krokben för mig själv. En mindre bekymrad själ skulle skaka av sig en sån här helg på någon dag eller två, medan jag lider längre av sviterna tack vare den hävstångseffekt som summan av mina trassel-faktorer skapar. Ju äldre jag blir, desto viktigare känns det att nå min fulla potential. Jag tror mig kunna uträtta bra saker men ingenting kommer som bekant gratis.

Nu blev det här ett enormt deppigt inlägg. Men vad fan, för mig har det alltid haft en terapeutisk effekt att prata om saker jag mår dåligt över. Det får mig att tänka och det finns ingenting dåligt med det. En insikt fler borde lägga sig till med. Så medan jag stakar ut en framtidsplan för min karriär och min hälsa, finns jag i paleo-världen.

För att klämma in några positiva rader kan jag varmt rekommendera dokumentären "Searching for sugar man". Den hade jag sparat och länge sett fram emot att se. Och jadå, det var kvalitet rätt igenom. Dels filmmässigt, men framförallt musikaliskt. Artisten det handlar om var för mig (och resten av världen tydligen) helt obekant. Trots några helt otroliga sånger. Här är en:



Vi avslutar med en bild från i morse och en kommentar jag fick från min kompis Robban, när jag för 1,5 år sedan hade ställt tusen frågor om Paleo.

- Säg hej till broccoli, din nya bästa vän!

The Perks of Being a Wallflower

Brukar ni också ibland höra talas om en film långt innan premiären, och utan att ens se en trailer, veta att ni kommer älska den? Det händer mig ibland och den känslan stämmer i princip alltid.

För kanske ett halvår sedan hörde jag talas om filmen The Perks of Being a Wallflower. Bara genom att se omslaget förstod jag att den skulle vara magisk. Än mer efter att ha kollat in trailern.

Jag såg äntligen filmen för ett par veckor sedan. Och den var precis så där fantastiskt jäkla bra som jag innerst inne visste att den skulle vara.

Efter filmens slut var jag så upprymd att jag ville skriva tiotusen rader om alla de känslor som filmen framkallade. Filmen är som ett enda långt flashback tillbaka till tonåren. Fast alla ups and downs inträffar på ett sånt där perfekt filmigt sätt, till skillnad från verkligheten som ofta tenderar att yttra sig på ett gråare vis.

Huvudkaraktären Charlie är en enstöring som börjar high school. Han har inte särskilt många vänner och oroar sig för att bli behandlad på samma sätt som han är van att bli. Men av en tillfällighet lyckas han komma in i ett gäng bland andra udda karaktärer. Som uppskattar honom för den han är och får honom att känna sig som en del av en gemenskap.

Allt det fina är superfint och allt det sorgliga är på gråtnivå. Och det binds ihop till ett helt fantastiskt slut. Därav att jag ville skriva mitt livs novell samtidigt som eftertexterna rullade till tonerna av Bowie.

Något jag försökte göra, men det jag försökte beskriva kändes så krångligt att jag inte mäktar med att få ihop det till någonting begripligt. Åtminstone inte just nu.

Men det jag kände igen mig så otroligt i, är känslan av att man ibland lever sitt liv genom andra och inte riktigt tar kommando och äger situationerna man upplever. Att man liksom är en statist i sagan om någon annans liv. Något jag tänkte komma tillbaka till i ett eget inlägg.

Tills dess, se filmen! Som vanligt utlovas bjud-öl/vin/grogg/skjutare till den som inte gillar filmen.

Enorma Hallå-problem

Min telefon levererades helt knäpp och visar inga som helst tendenser på att sluta utveckla sin knäpphet.

Det började med en liten fördröjning varje gång jag svarade. Mitt "hallå" gick rakt ut i tomma intet, och eftersom uppringaren inte hört min hälsning, blev det en total tystnad som oftast bröts av att den personen sa någonting hallå-aktigt. Åtminstone från början, men efter ett tag fattade jag galoppen och började om med ett "hallå hallå" när jag inte fick någon respons.

Men nu har problematiken tagits till en helt ny nivå i form av att mitt headset blandat sig i dansen. Med syftet att krångla till min vardag ytterligare.

Nu sker följande:

Telefonen ringer. Jag trycker på svaraknappen på headsetet, väntar en stund, och säger triumferande "hallå" (eftersom jag räknat ut telefonens beteendemönster). Ingenting händer och jag upptäcker att svaraknappen bara mutat ringsignalen och telefonen fortsätter ringa ljudlöst. Lätt stressad swajpar jag på displayen för att hinna svara. Säger "hallå" på ett inte lika fullt övertygande sätt. Ingen respons eftersom jag glömt bort den lilla fördröjningen. Då utbryter ett stadie av total panik där jag skickar ur mig förvirrade haranger som "hallå, hallå, hej, hallå, hallå, marcus, fan" Eller "hej, hej, hej, hallå, hallå, haaaalåååååååå". Alltid med monoton, stressad och irriterad röst.

Det här är så irriterande att jag borde vara berättigad till kompensationspengar. Från antingen operatören 3, mitt försäkringsbolag eller staten. Jag tänker mig ett eller två basbelopp. Orimligt eller inte, det får andra avgöra.

Får jag be om ett svar

Jag brottas just nu med ett ganska stort beslut. Eller en möjlighet, beroende på hur man väljer att se på saken.

Det som gör beslutet svårt är följande:
Istället för att göra en objektiv bedömning av två olika möjligheter ser jag istället två alternativ där jag, oavsett vad jag bestämmer mig för, tvingas välja bort någonting som betyder mycket för mig.

I en sådan situation är det nästan omöjligt för mig att välja rätt. Tro mig, jag har stått i liknande korsningar förut. Och det spelar ingen roll om jag går vänster, höger, uppåt eller nedåt. Jag kommer alltid alltid att till viss del ångra mig och sakna det jag väljer bort mer än vad jag uppskattar det jag får.

Och i just det här fallet kan jag inte göra som jag brukar. Att välja att inte välja. För det här beslutet är större än så och den här vägen fortsätter inte rakt fram. Isåfall väljer jag aktivt bort det andra alternativet. Annars brukar jag vara duktig på att just fortsätta rakt fram. Att identifiera en möjlighet och sedan låta den självdö genom att vara tafatt och strunta i att ta beslutet.

Valet gäller att eventuell flytta till Stockholm och jag har lovat att ta ett beslut innan 1 november.

I ena vågskålen finns en nystart med många nya möjligheter, väldigt fina gamla och nya vänner samt en chans att kanske bygga upp någonting som jag inte lyckats med under 33 år i Sundsvall.

I andra vågskålen finns mitt fantastiska umgänge på hemmaplan, den bekvämlighet jag känner av att vara och verka i en stad jag känner mig hemma i. Småsaker för somliga, men allting för mig.

Det här med val är verkligen hemskt och blir progressivt jobbigare när utfallet av mitt val inte är självklart. Det passar mig bättre att välja mellan att få HIV eller att vara frisk, att det ska regna eller inte regna eller att antingen skrapa fram två eller tre klöver-symboler på en trisslott. Inte sådana här svåra beslut där det inte finns några garantier.

Sen spelar det ingen roll hur många gånger folk säger att det bara är att chansa, att det alltid går att flytta hem igen. För det är inte så svart eller vitt för mig.

Nämnde jag hur mycket det suger att vara vuxen ibland (läs jämt)?