Om ångest, potential och att äta tiotusen morötter

Det är måndag kväll och livet börjar så smått återvända till mig. Som så många gånger förut har jag varit med i ensemblen i en färgsprakande tvådagarsföreställning. Lustigt nog den första gången sedan jag flyttade till Stockholm. Jag kände mig ganska duktig och tapper under helgen, men när jag slog upp ögonen tidigt på söndag förmiddag, förstod jag direkt att jag ännu inte betalat priset för den här helgen. Det finns ingenting vackert med att vakna på en soffa hemma hos någon annan. Ryggen värker, man fryser och är torr i strupen. Den enda egentliga trösten är att man fortfarande är lite onykter och således har några timmars respit innan ångesten slår till.

Under kvällens ångestfyllda ensamhet kunde jag bara tänka på att jag är för gammal för det här. Att det, givet hur dåligt det får mig att må, kanske vore dags att växa upp och sluta förgifta mig själv. Trots att det var mitt första egentliga snedsteg sedan jag flyttade hit, står det ganska klart att jag inte har så många uppträdanden i den här klassen kvar i mig. Egentligen en ganska patetisk tanke eftersom den alltid föds på söndagar, frodas under kommande veckans första dagar och är bortglömd lagom till den efterföljande helgen. En ständig påminnelse över dålig karaktär och att man tillhör den svagaste delen av befolkningen.

För att försöka illustrera min söndagsynklighet kommer jag att tänka på ett telefonsamtal med en bra vän igår kväll. Han ligger på sjukhus och har fått problem med sina blod- och näringsvärden. Förutom att en inre blödning orsakat en stor blodförlust måste han få externt tillskott av olika mineraler eftersom hans upptagningsförmåga verkar vara begränsad. Det låter förhoppningsvis värre än det är och allt verkar tack och lov gå i rätt riktning. So far so good. Men det är ändå han som ligger på observationsavdelningen med ledvärk, extrem trötthet och allt det andra som tillhör haltande kroppsfunktioner. I slutet av vårt samtal säger han: "Ja det är då otroligt, det var du som hade det kämpigast ändå". Vilket i och för sig sades med glimten i ögat, men det säger ändå en hel del om hur ynklig jag är och hur gärna jag vill att folk ska veta det.

Under resten av kvällen stod det mer och mer klart att jag måste chockvända mitt liv direkt. Så jag bestämde mig för att påbörja en ny paleo-diet med omgående start. För den oinvigde innebär det ett minimalt intag av kolhydrater och att totalt hålla sig borta från processad mat, gluten och laktos. På papperet en svår kamp, men i teorin ganska enkelt och upphov till ett enormt välbefinnande. Åtminstone kortsiktigt, för i längden kan det vara svårt att hålla linjen. I synnerhet då det kräver planering och ständiga besök på matbutiker i jakt på matvaror utan konserveringsmedel.

Sen har vi det där med alkohol. Det skulle göra mig oerhört glad om jag kunde leva ett liv helt och hållet utan gifter. Men jag inser att mitt inre belöningssystem, i kombination med hur det svenska umgänget är uppbyggt, gör att det kan bli svårt. Så vi får se. Men det är egentligen inte att totalt sluta med alkohol som är det viktiga.

Det stora underliggande problemet, som jag ser det, är att jag aldrig kommit upp till ens 50% av den kapacitet jag tror mig själv ha. Jag har alltid varit under påverkan av yttre omständigheter som håller mig tillbaka. Möjligtvis ett självdestruktivt beteende som helt enkelt säkerställer att jag inte lyckas för bra. Jag tror det är en kombination av olika saker som ohälsosamt leverne, åldersnojja, avsaknad av struktur, avsaknad av familj, stress över mitt livsverk, knasiga boendeförhållanden eller andra faktorer som särskiljer mig från en fungerande delen av befolkningen.

Min potential är helt enkelt bakom lås och bom. Och kommer fortsätta vara det så länge jag fortsätter lägga krokben för mig själv. En mindre bekymrad själ skulle skaka av sig en sån här helg på någon dag eller två, medan jag lider längre av sviterna tack vare den hävstångseffekt som summan av mina trassel-faktorer skapar. Ju äldre jag blir, desto viktigare känns det att nå min fulla potential. Jag tror mig kunna uträtta bra saker men ingenting kommer som bekant gratis.

Nu blev det här ett enormt deppigt inlägg. Men vad fan, för mig har det alltid haft en terapeutisk effekt att prata om saker jag mår dåligt över. Det får mig att tänka och det finns ingenting dåligt med det. En insikt fler borde lägga sig till med. Så medan jag stakar ut en framtidsplan för min karriär och min hälsa, finns jag i paleo-världen.

För att klämma in några positiva rader kan jag varmt rekommendera dokumentären "Searching for sugar man". Den hade jag sparat och länge sett fram emot att se. Och jadå, det var kvalitet rätt igenom. Dels filmmässigt, men framförallt musikaliskt. Artisten det handlar om var för mig (och resten av världen tydligen) helt obekant. Trots några helt otroliga sånger. Här är en:



Vi avslutar med en bild från i morse och en kommentar jag fick från min kompis Robban, när jag för 1,5 år sedan hade ställt tusen frågor om Paleo.

- Säg hej till broccoli, din nya bästa vän!