Om flygrädsla och koll på vokabulären

Eftersom jag planerar att åka på en weekend-resa innan sommaren tänkte jag prata litegrann om flygrädsla. Så jag inte riskerar att glömma bort att vara rädd när det är dags för avfärd.

Flygrädslan kan vara en av de genuinaste och finaste av rädslor. Ett psykiskt lidande som ökar i styrka av vetskapen att man utsätter sig för den frivilligt. På förhand känns det som att en semester är värd några timmar i elektriska stolen. I nuet känns det väldigt ovärt och det enda tillgängliga botemedlet är multipla småflaskor med whisky. Compliments of flygbolaget.

Ska man ändå vara rädd kan man lika gärna vara duktig på det. Därför har jag sammanställt en liten ordlista för den som vill ha koll på vokabulären. Det minskar inte din flygrädlsa, men gör dig till en riktigt kompetent räddhare.

Samstämmigt vingsläpp 
En vacker fras som beskriver min värsta fasa näst efter att frontalkrocka med ett annat plan. Nämligen att vingarna lossnar. En flygvärdinna försökte en gång förklara för mig hur mycket vingarna klarar av att böjas utan att gå av. Nu kommer jag inte ihåg det exakta gradantalet, men det var i alla fall väldigt högt. Nästan så högt att planet skulle kunna flaxa med vingarna likt en fågel. Betryggande säger du. Inte alls säger jag. När varenda bult eller popnit lossnar som ett smatterband, då är glädjen över böjbara så där lagom stor.

Flyga cigarr / Släppa en kaviartub
Att flyga cigarr, det beskriver exakt känslan av att befinna sig på 10.000 m och inse att man hoppat på ett måndagsexemplars-flygplan. Långt, smalt och på väg nedåt snabbare än vad flyghandboken rekommenderar. För den som gillar pålägg kan liknelsen att det är som att "släppa en kaviartub" beskriva nedstigningen.

Singla ner

Det finns två positiva sidor med att singla ner. Att vingarna vanligen sitter på sin plats och att nedstigningen sker långsammare än när man flyger cigarr. Men i övrigt finns det mest bara nackdelar.  Manöverbarheten är kastad överbord och planet utför alla de akrobatiska rörelser som konstflygare inte riktigt vågar sig på. Inspirationen är hämtad från ett höstlöv som faller ner på backen. Den obligatoriska landningen sker nästan alltid med allt annat än hjulen först.

Landa med näbben först
En ovanligt målmedveten landning där fokus ligger på att ta sig ner så fort som möjligt. Utan upprättelse. Smärtsamt för alla passagerarna men noskonen har det värre ändå.

Landa en liten bit utanför flygplatsen

Det tror jag Kapten Holmberg får förklara på egen hand.


Sigge McKvack-landning

Jag vet inte om ni läst er Kalle Anka. Men Sigge McKvack är bland annat privatpilot åt Joakim Von Anka. En rätt usel sådan, för trots att han gör fina inflygningar, ser han alltid till att hamra ner planet på landningsbanan. Med ett par tre efterföljande studsar. En landningsteknik som inspirerat många av dagens piloter. Var och varannan landning sker nämligen på just det bedrövliga viset. Där sitter man, stelfrusen av skräck, och projicerar hur hela planet får ett präktigt bredställ och kraschar in i en närliggande cistern fylld med dynamit.

Jag har sagt det förut och säger det igen. Efter varje flight borde bägge piloterna ställa sig utanför cockpit. De passagerare som inte är nöjda med landningen har fulla mandat att dela ut örfilar. Det skulle leda till en av två saker. Mjukare landningar eller att yrkeskåren, vid sidan av kaptensmössan, skulle  kännetecknas av kroniska handflatsavtryck på vänster och höger kind.

Om någon annan sitter och ruvar på andra uttryck mottages dessa med varm hand.

Fly safe!