Om att förenas med Marshall-hörlurar och Bally-skor

Vare sig man vill erkänna det eller inte är faktiskt Stockholm en storstad. Likvärdig med andra europeiska huvudstäder. Här samlas människor med vitt skilda etniska och demografiska bakgrunder.
Som arbetar med en mängd olika saker och som lägger stor vikt vid den personliga stilen. Kläder och accessoarer definierar vilken subkultur eller yrkesgrupp man tillhör. Totalt främmande för mig som alltid strävat efter att min personlighet, och ingenting annat, ska definiera vem jag är.

Givet allt detta, är det då inte jävligt märkligt att alla verkar ha samma sak längst ner och längst upp? Jag pratar om skor och om hörlurar.

Jag rekommenderar att den som inte tror mig ger sig ut i Stockholmsvimlet med en granskande blick. Det här är det enda ni kommer att se:

Marshall Major - Mindre vanlig än skorna nedan men i varje tunnelbanevagn finns minst tre stycken. För den som föredrar in-ear hörlurar är det Jays som gäller. 

Bally Curling Shoes - Property av varenda jävel.

Som en person som uppskattar olikheter tycker jag självklart att det är väldigt märkligt och en smula tragiskt. Men det är klart. Kan hela Sverige styra sina söndagar efter att titta på Beck-filmer är det väl uppenbart att man ska ha likadana skor och hörlurar på sig i Stockholm.

Helger i världsklass

För andra helgen i rad har Jossan varit i Stockholm och förgyllt min tillvaro. Jag önskar att alla helger höll samma kvalitet för trevligare går det nästan inte att ha.

Tillsammans med Jossan, syrran Emma, hennes kille Marcus och en massa andra exil-sundsvallare har vi ölat, brunchat, bowlat, druckit bloody mary, pratat, promenerat och hängt i största allmänhet.

Förutom jättetrevligt häng fick jag världens finaste present av Jossan & Alex. Paketet var addreserat till "mästersnoken i brillor" och innehöll:

Ett fantastisk kort föreställande en typisk gurka med glasögon och
handritad Yankees-keps. Precis som det ska vara!

Med en passande insida.

Jag fick mitt eget amerikanska Coca-Cola Cherry Lip Smacker.
Ett litet internt skämt som driver med min insikt att tjejers
läppmojs är mycket effektivare än klassiska Lypsyl. 

Och biljetter till Tallest som får anses vara den helgens höjdpunkt.

Förutom det smörjde vi brunsch-kråset på Urban Deli tillsammans med hipster-eliten.

Den här helgen hade vi en riktig långsittningslördag som började på Elverket. Där brunchade vi med Macke, Jocke och kanske världens mest väldresserade hund Chloe.

Våfflor i världsklass med tillhörande dryck.

Sedan fortsatte kvällen på Orangeriet som hittills är mitt absoluta favorithak i Stockholm. Att dom sedan har det största Gin-sortiment jag sett, gör inte saken sämre. Bland annat smakade jag Monkey 47, en tysk gin som tillverkas av massvis av färska örter och bär. En framtida inventarie i mitt barskåp, den dagen jag skaffar ett.

Så... Tack till alla inblandade. Nu är det dags att kurera mig själv efter att ha lekt vår hela dagen. Åsynen av sol utanför fönstret fick mig att byta till en sommarjacka. Ett inte helt klokt beslut ens när solen sken. Än mindre just nu då det är mörkt och kallt och långt hem! Men en passande februariförkylning känns som ett rimligt pris för två fantastiska helger.

Jag lämnar er i söndagsmörkret med den fantastiskt fina låten "There's no leaving now" av Tallest!

Om The Tallest Man On Earth på Cirkus

Jag känner mig nästan tvingad att skriva några rader om The Tallest Man On Earth-konserten jag var på i söndags. Utan att vara någon musikrecensent och med vetskapen om att jag sätter upp mig själv för ett halvt dussin pretto-anklagelser från vissa personer i min omgivning.

Min relation till Tallest började i någonting så opretentiöst som "På Spåret", där han gjorde ett framträdande för lite drygt ett år sedan. Det tog kanske 30 sekunder att förstå att det rörde sig om någonting stort. Se själva.



Trots att jag brukar lära mig allt om mina favoritartister har jag, i ganska precis ett år, lyssnat på Tallest utan att sätta mig in i alltför mycket av bakgrunden. Visst, jag känner till spelningen på Newport Folk Festival i höstas, och att han börjar bli en etablerad internationell artist inom folk-genren. Men vid sidan av det är hans person för mig relativt obekant.

Konserten i söndags var fenomenalt bra. På scenen smälter allt samman till en perfekt helhet och, om det är möjligt att hitta sin perfekta sysselsättning, har nog Tallest gjort det. Mellan låtarna trivs han inte lika bra och ber ständigt om ursäkt för sin oförmåga att säga någonting intressant. Men det nervösa sättet är så genuint och äkta, att det öppnar upp en 25 centimeter bred gilla-tunnel hela vägen in i hjärtat. Han verkar ödmjuk och väldigt reko, med en blyg humor som säkert tar mycket större utrymme i privata sammanhang. Ett unikum och en sådan person man skulle vilja lära känna. För personer som är annorlunda och sticker ut, har ofta intressanta sidor som skänker ett speciellt personlighetsdjup.

Sen har vi det där med rösten. Den är rå och kraftfull, men samtidigt väldigt ren. Det går att känna smärtan på något vis och det är omöjligt att inte bli berörd. Man känner ungefär samma sak som när man lyssnar på Håkan Hellström, förutom att det här är på engelska och mycket mer musikaliskt.

Det fanns två låtar som gjorde min kväll lite extra. Först väldigt vackra "There's no leaving now" från den nya plattan. Sedan såklart "Kids on the run" som är min absoluta favoritlåt, och en solklar kandidat på en topp 100-lista över mina favoritlåtar genom alla tider. Jag spelade in ett litet kort klipp med telefonen (filmkvaliteten gör inte låten rättvisa, sa jag att jag var darrhänt?).



Hoppa på Tallest-tåget ni med!

Ny design - Blogger Magazine

Jag provade precis att byta utseende på bloggen till en tidningsliknande layout. Men jag kan inte riktigt bedöma hur resultatet blev. Några av sakerna som tidigare fanns på högerkanten fungerar inte längre. Exempelvis taggmolnet, twitterflödet och arkivet.

Det går fortfarande att söka efter inlägg i fältet längst upp till höger. Det är en s k smart sökfunktion som automatiskt hittar inlägg samtidigt som man skriver.

För att bena ut om förändringen blev till det bättre har jag skapat en liten omröstning. Den hittar ni i det svarta fältet ganska långt upp på högerkanten. Genom att föra muspekaren över området expanderar fältet.

Lägg gärna en röst och tyck till så agerar jag därefter. Ifall jag inte får några röster kanske det är dags att lägga ner hela verksamheten. Och då pratar jag inte om bloggverksamheten, utan livsverksamheten. :)

Tack för hjälpen!

Nu ska jag fortsätta skriva 55 texter om bemanningsföretag och samtidigt försöka andas. Vilket har visat sig vara en krånglig kombination av multitasking.

The Perks of Being a Wallflower

Brukar ni också ibland höra talas om en film långt innan premiären, och utan att ens se en trailer, veta att ni kommer älska den? Det händer mig ibland och den känslan stämmer i princip alltid.

För kanske ett halvår sedan hörde jag talas om filmen The Perks of Being a Wallflower. Bara genom att se omslaget förstod jag att den skulle vara magisk. Än mer efter att ha kollat in trailern.

Jag såg äntligen filmen för ett par veckor sedan. Och den var precis så där fantastiskt jäkla bra som jag innerst inne visste att den skulle vara.

Efter filmens slut var jag så upprymd att jag ville skriva tiotusen rader om alla de känslor som filmen framkallade. Filmen är som ett enda långt flashback tillbaka till tonåren. Fast alla ups and downs inträffar på ett sånt där perfekt filmigt sätt, till skillnad från verkligheten som ofta tenderar att yttra sig på ett gråare vis.

Huvudkaraktären Charlie är en enstöring som börjar high school. Han har inte särskilt många vänner och oroar sig för att bli behandlad på samma sätt som han är van att bli. Men av en tillfällighet lyckas han komma in i ett gäng bland andra udda karaktärer. Som uppskattar honom för den han är och får honom att känna sig som en del av en gemenskap.

Allt det fina är superfint och allt det sorgliga är på gråtnivå. Och det binds ihop till ett helt fantastiskt slut. Därav att jag ville skriva mitt livs novell samtidigt som eftertexterna rullade till tonerna av Bowie.

Något jag försökte göra, men det jag försökte beskriva kändes så krångligt att jag inte mäktar med att få ihop det till någonting begripligt. Åtminstone inte just nu.

Men det jag kände igen mig så otroligt i, är känslan av att man ibland lever sitt liv genom andra och inte riktigt tar kommando och äger situationerna man upplever. Att man liksom är en statist i sagan om någon annans liv. Något jag tänkte komma tillbaka till i ett eget inlägg.

Tills dess, se filmen! Som vanligt utlovas bjud-öl/vin/grogg/skjutare till den som inte gillar filmen.

Nordic Light och tågtankar

Efter mitt första officiella hembesök i Sundsvall sitter jag på tåget på väg tillbaka till Stockholm och reflekterar över helgen. Notera att jag inte säger "hem" om Stockholm. För det känns fortfarande lite surrealistiskt, även om jag känner mig mer och mer bekväm för varje dag som går. 

Jag älskar att åka tåg. Det är tryggt, bekvämt och kommer nästan aldrig i tid. Men det gör mig ingenting, för idag har jag ingen tid att passa. Däremot uppskattar jag att sitta helt för mig själv, omgiven av andra människor som är på väg någonstans. Det påminner om den energiladdade atmosfär som man nästan bara hittar på flygplatser. Ifall det var möjligt skulle jag gärna tillbringa dagar på en stor internationell flygplats. Studera människor, lyssna på musik och allmänt bara strosa omkring.  

Mitt enda irritationsmoment på tåg är dessa ständiga högtalarutrop. Särskilt vid avgång då den långa strömmen av onödig information aldrig verkar ta slut. För jag vet redan vart tåget är på väg och att det finns en bistro med svindyr mat och dryck. Jag kan egentligen bara tala för mig själv, men jag inbillar mig att mina medresenärer också är medvetna om det. Därför stinker det "overkill" om hela proceduren. 

Men skit nu i det. Vi låter SJ vara ifred och accepterar deras fel och brister. För det är bara en parantes. Det jag vill prata om är min helg i Sundsvall.

Det var Nordic Light på kasinot i Sundsvall. En återkommande cirkus där degenererade pokerspelare samlas för att omsätta sina pengar under fem dagar. Somliga på en balanserad nivå medan vissa vevar som om varje hand vore den sista i livet. Den som letar udda karaktärer kan sluta leta. Samtliga finns nämligen i pokerbranschen. Det finns ett helt osannolikt antal original, med vitt skilda bakgrunder, som allihopa är enskilda ingredienser i världens kanske mest ologiska hopkok. 

Även fast jag inte spelade en enda pokerhand under hela helgen känner jag mig fortfarande väldigt mycket som en del av pokerbranschen. Jag älskar fortfarande spelet, känner fortfarande många spelare och förstår språket. Men det viktigaste av allt är jag känner mig hemma bland alla dessa dysfunktionella människor och vill inte riktigt släppa taget. Trots att jag nu lever och verkar i en "legitim" värld. Därför kommer jag, så ofta jag kan, fortsätta hoppa på denna kringresande cirkus några dagar i stöten. 

**Nu lämnade vi precis Uppsala och självklart fanns det tusen nya saker att informera om. Information i klass med att tåget går på en räls och att lokföraren är dyngrak, vilket förklarar varför det är helt tomt på vin i bistron.** 

Ett missilbärande stridsflygplan kan via värmesensorer se vart människor samlas. Vilket visas genom röda fläckar. Ju rödare och större fläcken är, desto större är samlingen av människor. Ifall samma sensorer skulle kunna mäta samhällsnytta, eller snarare bristen på samhällsnytta, skulle det varit en gigantisk röd fläck över Casino Cosmopol i Sundsvall i helgen. Och jag inbillar mig att det rent samhällsekonomiskt skulle vara en toppenbra investering att skicka det tyngsta av artillerier på den röda fläcken. Det tror jag nästan alla är överens om. 

Däremot finns det ingen sensor i världen som kan mäta den knasiga kamratskap som uppstår när ett hundratal original förenas i ett gemensamt intresse. Alla ni som har udda intressen kan kanske relatera till det jag pratar om. Men jag tror fortfarande att pokerspelarna är en väldigt avvikande grupp av människor till och med bland andra avvikande grupper av människor. 

Ingen har någon chef och alla försöker hanka sig fram genom att exploatera extremt små marginaler. Med sina egna pengar som enda fungerande arbetsredskap. Omgiven av sina exakta spegelbilder som försöker precis samma sak. Mitt i alltihopa står ett kasino som, med glitter och glamour, tar emot dessa människor med öppna armar. Förutom att erbjuda en organiserad turneringsvecka ges möjlighet till andra spännande sidoaktiviteter. Som t ex:

- Bli full i vår välsorterade bar (självklart skulle vi bjuda på spriten om det var tekniskt möjligt)

- Spela bort lite eller mycket pengar på våra spelbord och spelmaskiner, enkom designade för att passa era akilleshälar som handen i handsken.

För att inte tala om de frilansande eventarrangörer som tar vid när kasinot stänger sina dörrar. Där erbjuds bland annat:

- Fortsätt dricka tills vi stänger, och vi stänger aldrig

- Fortsätt spela tills vi stänger, och vi stänger när baren stänger

- Låna pengar utan UC och skrivna papper 

- Korta potten, behåll dina hålkort i fickan tills dom passar bättre eller roffa åt dig lite av grannens marker

Med dessa möjligheter är det klart att det kan gå åt helvete. Att det i vissa fall blir tragedier och snedseglingar. Men det ger även upphov till extremt intressanta situationer, många goda skratt och en underhållning som inte går att köpa för pengar. Dessutom är pokerspelare luttrade i eländets underbara värld och kan nästan alltid se det humoristiska i det som sker. 

Så supertack alla för en grymt trevlig helg, vilket även inkluderar alla "vanliga" människor jag träffade under mitt besök!