Thaigryta

Vissa lär av sina misstag. Att ta ett beslut och när det gått ordentligt åt helvete, ta lärdom och välja en annan väg nästa gång. Det gör uppenbarligen inte jag.

I måndags var jag och Olle ner på lokala lunchlådestället. En av rätterna var "Het Thaigryta på rökt lax och bla bla bla bla.... med sparris". Vi skrattade gott och sa till tjejen att "den där skiten kan du försöka lura på någon annan". Efter vinterns semester har det nämligen varit ett stående skämt att föreslå olika thailändska maträtter. Just eftersom (nästan) samtliga i sällskapet hade enormt dålig magkultur under nästan hela resan.

Så vad gjorde jag på lunchen idag? Alltså tre dagar efter vi första gången dömde ut Thaigrytan.

Jo, jag tänkte väl helt enkelt att den borde vara ÄNNU godare efter några dagars mognad. Ganska direkt såg jag humorn i min dumhet och skickade bild plus sms till Olle.

Och mycket riktigt. När jag öppnade micron spred sig en doft som fick mig att ta flera steg bakåt och till stor del påminde om att dofta på ren ammoniak. Lights out. Så jag gjorde vad varje bortskämd i-landsmedborgare gör när det luktar jävel av maten.

Slutet gott - allting gott? Inte direkt. Doften ser ut att leva kvar ett tag och sanering genom rökning inomhus känn plötsligt ganska logiskt.

Gumball 3000, here I come!

Jon Olsson, som kanske lever jordens lyckligaste liv, är just nu med i Gumball 3000. Det är en biltävling för rika människor och just i år går tävlingen i USA. Team Storm Troopers, som laget kallar sig, består av 3 bilar och kostnaden ser ut att landa runt en miljon kronor. I den miljonen täcks anmälningsavgift, bilfrakt och levnadsomkostnader. Rätt dyrt nöje för 10 dagars bilkörning, det lär man säga.

Men så är han sponsrad av spelbolaget Betsafe och gissningsvis får deras spelmissbrukande tvåbarnsmammor till kunder vara med och sponsra en del av kakan.

Inspirerad av hans resa vände jag mig till min kollega Chi och frågade ifall hans familjs restaurang kan vara med och sponsra mitt deltagande i nästa års Gumball 3000. Förhandlingarna gick oväntat bra och det ser ut som att jag kommer stå på startlinjen nästa år. I det här ekipaget:

King of the road!

Som jag kommer dominera nästa års race! Ett stort tack till mina sponsorer!

Vid sidan av det börjar jag få betala priset av en hård Elitlopps-helg. Hostan blir värre för varje dag och jag är allmänt hängig. 100 cigg och lika många liter alkohol är tydligen inget hälsorecept. Men det jag inte förstår är hur sjukdomen kan dyka upp med tre dagars fördröjning.

Vid sidan av bakfyllan från helvetet har jag en trolig magsjuka på ingång. En kollega kom till kontoret igår och berättade stolt att han varit på ett barnkalas där själva festföremålen spytt ikapp, och att det var anmärkningsvärt att föräldrarna inte ställt in festen. Ungefär lika anmärkningsvärt som att han inte ställde in jobbet. En kedjereaktion av trassliga beslut.

Igår var han all smiles och idag är han hemma och kräks. Det lämnar mig med 6-8 friska timmar hostande och småfebriga timmar innan det är dags att städa fram hinken. I had a good run, det måste varit minst 5 år sedan jag var magsjuk och kräktes. Därför ska jag, likt Marshall i How I Met Your Mother, försöka leva livet innan sjukdomen tar tag i mig. Vilket i mitt fall blir genom styrelsemöte på squashen och ett sent kvällspass.

Hörs!