Naturens egen sportdryck

Sedan i våras har Arla en rikstäckande reklamkampanj för mjölk. Payoffen är "Naturens egen sportdryck".

Särskilt intressant är tillägget "Används av OS-truppen". Kalla mig skeptiker men är det verkligen trovärdigt att OS-truppen, som mestadels består av seriösa idrottare, skulle dricka någonting så omodernt och hälsovådligt som mjölk? Knappast säger jag. 

Maximal fysisk ansträngning i kombination med mjölkmage, det låter snarare som någonting mindre hedrande man hittar på Youtube. 

Tvärtomdestruktivitet

Och plötsligt, när man trodde att den förbannade sommarvärmen aldrig skulle försvinna, dyker hösten upp med full kraft. Härligt krispiga morgnar, fina färger och soliga dagar som är sådär lagomt varma att det är en fröjd att vara utomhus. Jag skulle på riktigt byta bort sommaren om varje dag kunde vara så här.

Vid sidan av det är festsommaren -12 lagd till böckerna och min fysiska revisor har precis färdigställt bokslutet. Omsättningen landade på 89 kg och årets vinst (snarare förlust) skrevs till 6,5 kg. VILKEN FRISK MÄNNISKA GÅR UPP 6,5 KILO PÅ EN SOMMAR?!?! Det enda positiva med min enorma övervikt är att jag väger några kilo mindre än efter förra sommaren. Fast då gick jag på en enorm höst/vinter diet som jag inte vet om jag kan frammana energi till att göra en gång till. Provade precis en morot och en avocado. Det framkallade exakt noll mättnad eller inre glädje.

Från och med den första september kommer det bli otroligt svårt att få med mig på både AW och lördagsfester. Planen är max en fest i månaden och möjligen ett par mindre spontan-sittningar varje månad. I övrigt nolltolerans.

Det finns nämligen annat att ägna sig åt. Tanken är att jag ska jobba, träna och ägna mig åt saker som är raka motsatsen till det där ordet som beskriver att sommarfesta i 300 kilometer i timmen. Destruktivt tror jag det kallas. Därför får min nya inställning kallas tvärtomdestruktivitet. Den lätt efterblivna ordböjningen måste jag vara först i världen med att använda.

Västkustsfest

På kontoret har det pratats om en AW på fredag och därför har jag gjort vad varje ansvarstagande människa bör göra i en sådan situation. Nämligen flytt fältet.

Jag sitter på ett tåg mot Stockholm där jag ska övernatta innan vi beger oss till västkusten imorgon bitti. Eller förresten vet jag inte om dit vi ska klassas som västkusten. Det heter alla fall Havstenssund och, förutom att där serveras skaldjur, vet jag egentligen ingenting om stället. Men jag hoppas innerligt att byborna gillar brillsnokar. Annars har jag problem.

Vi ska dit på en tredubbel tjugofemårsfest där jag känner två av jubilarerna. Petra och Terese. Petra är tillsammans med Montell och Terese och jag arbetar bägge åt densamme. Dessa tjejer råkar vara barndomskamrater och har sommarstugorna bredvid varandra. Enligt utsago blir vi totalt ett fyrtiotal törstiga som gemensamt ska skåla in slutet av den här sommaren och den annalkande hälsohösten.

På tal om hälsa har jag sällan blivit så hånad som den här sommaren när jag meddelat att festen är slut den första september. Det är ett fåtal personer som tror på mitt projekt och jag är tämligen säker på att alla varit ironiska. Men det taggar mig bara ännu mer. Ni ska få se! Så får vi se vem som dansar omkring i toppform till våren. 

Men det är då det. Nu blir det klackarna i taket och leva som om det vore sista helgen i livet. Vilket börjar med en bjudmiddag efter ankomst. Som skulle ske bra mycket snabbare om bara den här lokföraren kunde skotta in lite mer kol i maskineriet.

Dallas!

Om det finns någonting jag tydligt minns från min tidiga barndom är det en otrolig dragning till tv-serien Dallas. Även fast jag från början egentligen var för liten för att förstå var det mitt sätt att tillhöra vuxenvärlden.

Senare började jag även förstå handlingen och var en trogen supporter fram till sista avsnittet. Det var någonting magiskt med Dallas som dagens generation aldrig kommer att kunna förstå.

Färgstarka karaktärer, vardagsdrickande, olja, rikedom, girighet och otrohet sammanfattar verkligen den amerikanska drömmen med en lite elak twist. Rätt spännande ingredienser i en annars ganska färglös svensk 80-tals vardag. Lägg därtill att jag tidigt började fascineras av rikedom, framgång och det amerikanska, och vi har förklaringen till att jag satt med tefatsögon och drömde mig bort varje helg.

Idag är underhållningsutbudet för brett för att någonting ska kunna fånga en hel värld på samma sätt som förr. Någonstans läste jag att det sista Dallas-avsnittet dragit högst tittarsiffror genom historien av tv-serier och jag är verkligen glad att jag fått uppleva den tiden med.

Tror inte det undgått någon att Dallas återuppstått. Till skillnad från många andra serier är det här ingen spin-off med vag anknytning till den gamla serien. Handlingen är densamma och alla gamla legender är med. Med tillägget att JR's och Bobby's söner Christopher och John Ross nu är vuxna och går i sina fäders fotspår när det kommer till rivalitet.

Jag hade verkligen inte höga förväntningar alls. För jag visste att även om serien sög skulle jag ändå se varenda avsnitt. Jag har nu sett första säsongen och jag tycker inte alls den är dålig. Snarare tvärtom. Efter en lite knackig inledning har skådespelarna kommit in i rollerna bra. Dessutom sticker handlingen ut och det finns fortfarande ingen serie som innehåller så mycket dramatik och jävel som Dallas.

Trots att JR Ewing nått en aktningsvärd ålder har han fortfarande kvar sitt charmiga leende och sin osvikliga förmåga att dra folk vid näbben. Första mötet med rivalen Cliff Barnes slutade med orden:
"I'll be there when they put you in the ground, Barnes".

Gissningsvis kommer de gamla karaktärerna att gradvis försvinna ur serien och till slut ersättas av den yngre generationen. Det är nog oundvikligt, men jag kommer ändå att fälla en tår den dagen JR Ewing går ur tv-historien för gott. För i min bok kommer han alltid att vara den störste.

Mannen med de stora näsborrarna

I den här stan bor en person som jag har sett dagligen under en obehagligt lång tid. Vi känner inte varandra men han har ett väldigt karakteristiskt och iögonfallande utseende. Det är min teori att han har gjort det till sin livsuppgift att vara överallt. Det gick så långt att jag för några år sedan påstod att det alltid är 50% chans att springa in i honom. Vart man än befinner sig i hela världen. Det är gränsfall på att det påståendet inte är någon överdrift. En annan teori är att han byggt ett gigantiskt garage under hela Sundsvall, där han åker gokart mellan uppgångarna för att ständigt kunna dyka upp där jag är.

Han var länge ensam på sin tron. Men på senare tid har det dykt upp två nya personer som konkurrerar om att vara den man ser överallt.

Den mest intressanta av dessa går under det inofficiella smeknamnet "Mannen med de stora näsborrarna". Han är en kortväxt, knubbig medelålders herre i 50 års åldern. Han har alltid basker, väska (oftast av attachemodell) och huvudet vinklat uppåt. Om det inte vore för att han gick med näsan i vädret skulle smeknamnet aldrig ha uppstått. Men nu är det som det är och det är nästan omöjligt att inte spana in hans gigantiska näsborrar. Gissningsvis kan han utan problem pressa in en tennisboll i varje borre. Och kanske snyta fram en orkanvind.

Vidare har vi funderat mycket på den där väskan. Den mest gångbara teorin är att han, likt Kramer i Seinfeld, låtsasjobbar genom att helt oblygt vandra in på olika kontor och slå sig ner. Väskan, som man kan tro är fylld med kontorsmaterial innehåller troligtvis kex.

Är det någon som vet vem "Mannen med de stora näsborrarna" är? Jag vill verkligen veta mer om hans livshistoria.

De andra personernas identitet låter vi vara en hemlighet ett tag, men det är minst sagt två karaktärer!

Kärnfamilj no more

Den svenska kärnfamiljen lever en tynande tillvaro och fler familjer än någonsin väljer att gå skilda vägar. Otroheten blomstrar och att vara skilsmässobarn är idag ingenting ovanligt. Ett tråkigt konstaterande och den som funderar på eventuell yrkesbana bör seriöst överväga att bli psykolog/terapeut/coach. Där kommer jobben att finnas i framtiden. Jag tror nämligen att vi bara sett toppen på det isberg som i slutändan helt och hållet kommer att pulvrisera begreppet kärnfamilj. Om 30 år kommer ungdomars spontana kommentarer kring "kärnfamilj" gå i stil med "Kärnfamilj?!?! Hur i helvete tänkte dom".

Vi som växt upp från slutet 70-talet och framåt har haft det ganska bra. Med föräldrar som kämpat och slitit för både försörjning och familjefrid. Kanske lite för bra, för jag ser inte mycket kämpaglöd när jag tittar mig omkring bland mina generationskollegor. Något jag tror avspeglar sig även på familjelivet.

Lägg därtill ett samhälle som aldrig varit mer frigjort och där det är enklare än någonsin att få kontakt med det motsatta könet. Även om jag inte växte upp på stenåldern var det helt annorlunda då. Inga mobiler och enda sättet att få distanskontakt med människor var att ringa. För kuriosans skull skedde det på en telefon med snurrskiva där det tog en evighet att slå om numret om man gjorde fel. Idag kan man connecta på en mängd olika sociala medier och den där barriären som då var ganska hög, har idag nästan helt raderats.

Dessutom har vi den där frigjordheten. Unga förmågor pratar, och praktiserar, ligga på ett sätt som gör att det inte är realistiskt att tro på att två personer bara skulle vara med varandra under någon längre period.

Mitt i allt det här sitter jag själv och tänker på hur skönt det skulle vara att leva familjeliv. Som enda person i Sverige och jag är återigen material för ett avsnitt av "Outsiders" på femman.