Julen hoppar då aldrig över ett år

Julen är åter här igen och de senaste åren har mina jultankar gått åt det här och det här hållet.

Om jag skulle försöka sammanfatta årets julstämning med några korta ord skulle det nog låta i stil med:

När jag känner doften av saffran, vört och griljering och tittar på allt det fina och juliga i mitt hem, känner jag genuin harmoni och inser hur lyckligt lottad jag är. PANIKEN av min stundande flytt har totalt blockerat min förmåga att vara kreativ och tanken på julfrid är så avlägsen att jag skulle skratta åt eländet, om det inte vore för att stresstårarna blockerar förmågan att ens pressa fram ett leende. 

Begreppet skitjul har tagits till en helt ny nivå.

Istället längtar jag till första helgen i januari när jag är på plats i Stockholm och på riktigt kan påbörja nästa kapitel i mitt liv.

Men egentligen är det nog inte så synd om mig ändå. Snarare är det så att jag som sista-minuten-människa alltid kommer ha svårt att hantera stora förändringar som inte kan göras på en dag. Som en flytt. Eller en flytt i kombination med möbler som måste magasineras någonstans. Eller en flytt i kombination med magasinering och städning av både hem och kontorsplats. Eller en flytt i kombination med magasinering, bilförsäljning och städning av både hem och kontor. Ja, ni hör ju själva. FAN!

Vi pratar om ett par bilder istället:

Sedan när började Peter Harrysson skriva slogans för varmkorv? 

Jag har alltid varit skeptisk mot bistånd. Inte för att jag inte vill hjälpa till eller känner medlidande, utan för att jag tror att pengarna skulle göra bättre långsiktig nytta investerade i att bygga upp U-länders industri och ekonomi. Att det är enda vägen att få fattiga länder på fötter.

På sätt och vis ett sätt att blunda för allt det hemska, även om jag tycker att jag har rätt i sak. Men allt handlar inte alltid om det långa loppet, utan om lidandet just nu, och därför är nog en smakfull kombination av bistånd och investeringar i länderna den rätta vägen att gå. Mitt biståndsengagemang har kommit och gått i omgångar och jag behöver ständigt bli påmind för att det inte ska glömmas bort.

Men när jag fick följande brev från Unicef häromdagen var det som ett slag rätt i ansiktet. Bifogat brevet var en tom påse med vätskeersättning. Med en gripande berättelse om hur vätskeersättning räddade livet på Amos, en liten pojke i Sudan som led av akut vätskebrist. Påsarna kostar bara 65 öre styck och det känns ganska självklart att bidra med några sådana. Det var alldeles för länge sedan jag hjälpte till och jag tror det är den finaste julgest jag kan frambringa. 

Slutligen tycker jag alla borde se Obamas tal inför nationen efter de hemska dödsskjutningarna i Newtown. 

Pecha Kucha - Vintermörkersvariation

Ikväll har jag varit på min andra Pecha Kucha. En berättarform som för drygt ett år sedan var helt okänd för mig. 

Med 20 bilder som automatiskt byts var 20 sekund får förberedda talare prata om precis vad som helst. Ganska fria tyglar trots att det inte finns tid för varken hostattackar, frågor från publiken eller tunghäfta. Och berättelserna varierar någonting oerhört. 

Vissa pratar om varje bild som ett eget ämne. Andra har en tydlig röd tråd och knyter ihop sina berättelser på ett fantastiskt sätt. Vissa är på gränsen till naivt oförberedda. Andra har ett väl inövat nummer som flyter på i takt med att bilderna byts. Vissa hörs knappt. Andra har mikrofonen i gomseglet och skapar rundgång. Och precis som i övrigt i livet - Vissa är fantastiskt bra och andra är stinkande dåliga. En åsikt som, baserat på applåderna, verkar vara högst personlig. Men oavsett vilket är det en intressant underhållningsform som i slutändan är upp till betraktaren att bedöma.

För mig finns det två olika typer av bra Pecha Kuchas. Det ena är när ämnet är gripande och intressant. Då kan även en medioker talare skapa väldigt fascinerande 400 sekunder. Det andra är när ämnet står i bakvattnet av fantastisk storytelling och scennärvaro. Då skapas verkligen någonting speciellt. Ämnet blir intressant. 

Kvällens bästa var enligt mig Tulla-Maja Fogelberg. Som pratade om känslan av att komma bort från staden och ut till torpet på landet. Trots att jag uppskattar natur och allt sånt var intresset för ämnet långt mindre än uppskattningen för upplägget och storytellingen. Det var personligt och hade en perfekt blandning av allvar och humor. Korrelationen mellan erfarenheten från radio och kvaliteten på anförandet är knappast en slump. Övning ger färdighet. Ämnet blev intressant.

Pecha Kucha i Sverige anordnas av Svensk Form. Trots att jag jobbar i reklambranschen omkring kreatörer skulle jag vilja se en ännu större variation på talarnas bakgrunder. Med förståelse för att Svensk Form har ett egenintresse, och rättighet som arrangör, att lyfta fram personer i anknytning till sin egen verksamhet, tycker jag ändå att det är för många formgivare/grafiker/designers/författare. För mig skulle det vara jätteintressant att se fler entreprenörer, politiker, musiker, taxichaufförer, illusionister, bönder, krögare och drogmissbrukare. Helt enkelt lite mer bredd!

Kvällens Pecha Kucha får ett litet sämre helhetsbetyg. Dels på grund av att det, i mina ögon, var intressantare talare förra gången. Men även för att det hölls i en lämpligare lokal som skapade en helt annan intimitet. Men det är också en del av tjusningen. Man vet inte vad kvällen kommer att ge. Standardavvikelsen blandar och ger - höga toppar och djupa dalar. 

Så alla ni som gillar att lyssna på berättelser. Gå på en Pecha Kucha, drick lite vin och njut av någonting annorlunda!

Crepes och bilförsäljning

Det tog mig 34 skyltsöndagar att hitta den perfekta smakkombinationen. Crepes med grädde, banan och nutella. Inte så juligt kanske. Men förbannat gott! Och ett upplägg som passade mig perfekt. Medan föräldrar och småbarn frös arslet av sig bland alkoholfri glögg, blåsormar och rullrån satt jag i värmen och åt kaloribombspannkakor.

Ett upplägg som passar desto sämre är att min sommardäcksbeprydda bil totalprotesterar mot kylan och måste startas en gång per dygn för att inte tappa livsgnistan. Just bilen, och snarare vad jag ska göra med den, är ett av orosmomenten kring min stundande flytt. Antingen ställer jag av den och lämnar den i Sundsvall. Eller så tar jag med den och parkerar den ute hos syrran i Saltsjöbaden. Inget av alternativen lockar mig särskilt. Det tredje alternativet är försäljning, något som blir mer och mer lockande ju kallare och bedrövligare det blir.

Den enda nackdelen är att jag då står utan bil vid en eventuell hemflytt. Men jag har alltid varit dålig på att leva i nuet och i alltför stor utsräckning funderat kring vad mina beslut leder till i framtiden. Inte bra, det gör mig oharmonisk och bekymrad, istället för att bara göra det som känns bäst just nu och hantera eventuella situationer när, och om, de uppkommer.

Ifall jag flyttar tillbaka kan jag antingen köpa eller leasa en bil. Så! Då tog jag det beslutet under tiden jag skrev inlägget.

Någon som vill köpa en Audi A3 1,8T -02? Den trivs utomordentligt bra med kyla och har gått dryga 9500 mil.