onsdag 23 november 2011

Jul & Glögg

Nu närmar sig julen med stormsteg och, precis som vanligt, är glöggen det enda julkoncept jag helhjärtat tänker uppskatta.

Visst, det är trevligt att spendera tid med nära och kära samt att äta god mat, men det blir ändå inte som när man var barn, då hela december var en otroligt lång väntan på ett julaftons-crescendo som överträffade allting annat. No offense, men så enkelspårig och platoniskt lycklig kan bara ett barn vara. Helt otroligt att ett sådant svart/vitt perspektiv några år senare helt plötsligt fattar att det finns större bekymmer än materialistiska ting och att det kanske snarare är så att paketen aldrig kan bli stora nog för att göra en lycklig.

Jo, glögg. Årets glögg från Blossa är kryddad med kaffe och smakar delikat! Drick den och, ifall det är en rejäl fylla som eftersträvas har jag några andra tips. Dels den Cognacs-spetsade varianten från samma märke som är tjugotvå stolta procent stark. Att stå kvar vid spisen och dricka är effektivt samt slutligen, försök inte dricka för snabbt ur årets första glöggmugg. Det kan nämligen slå bakut och en hästnysning senare är all dryck omfördelad till golvnivå.

En sista betraktelse. Hur kommer det sig att Lucia-kandidaterna tycks bli mindre vackra för varje år, samtidigt som tjejer i allmänhet blir finare och finare? Är det en kvoteringsgrej för att representera alla delar av utseende-prismat eller är det jag som har selektivt minne från min ungdom?

måndag 21 november 2011

Grattis från Bruce

Vad möts man av denna måndag morgon, när man sovit för lite och fortfarande mår som någonting som borde kastas bort? Kanske den finaste av födelsedagspresenter. Springsteen-turné till våren och en liten del av mig kan inte bortse från "osannolikheten" att den nyheten skulle släppas så nära min födelsedag av en slump. Det finns något väsen därute som blandar och ger, och just idag fick jag en stor gnutta eländeskompensation.

Som om inte det vore nog hittade jag följande rubrik i tidningen. Snacka om kreativ rubriksättare som förtjänar en omedelbar löneförhöjning.

tisdag 15 november 2011

Åt rätt håll

Tror att jag nämnt att jag i år ska ta upp biljardtävlandet igen. Det inkluderar även att träna oftare, för utan träning utför man inte några storverk. Åtminstone inte jag.

Precis som med många andra av mina planer har jag slackat efter. Jag har varit på några tävlingar men träningsfrekvensen har varit minimal. Av någon anledning har jag senaste veckorna varit extremt sugen på att spela, men inte funnit någon tid. Det har hela tiden varit andra saker som gjort mig stressad. Är jag inte är lugn och harmonisk kan jag lika gärna strunta i att träna, det kommer snarare att göra skada att inte kunna fokusera ordentligt.

Men idag gick jag ner på hallen med full motivation och resultatet lät inte vänta på sig. Vill påstå att jag spelade bättre än i fornstora dagar. Definitivt världsklass. Först vann jag två hundrakronorsmatcher (ja, det omsätts förjävla dåligt inom biljarden) utan att tappa ett upplägg. När Jonte slutade efter två matcher spelade jag några matcher mot min gamla kompis Samuel som flyttat tillbaka till Sundsvall. Totalt vann jag 22 upplägg i rad innan jag fick kröka rygg och lägga upp bollarna för första gången. Antalet missade stötar kan räknas på ena handen. Nu var inte motståndet att jämföra med kompetent tävlingsmotstånd, men det är mindre viktigt.

Det som betyder något är att jag hade den där fantastiska känslan då jag vet att alla stötar blir perfekta. Alla positionsspel är på millimetern, och minst lika viktigt, valde jag konstant rätt vägar. Svårt att förklara för någon som inte är insatt, men det är verkligen en häftig känsla när man kontrollerar vit som den mest väldresserade av hundar.

Bibehåller jag det här spelet kommer jag känna mig som favorit mot nästan alla. Nu är det självklar inte lika enkelt när man befinner sig i en pressad tävlingssituation mot kaliberspelare, men dagens övningar har gett mig ett hopp om livet.

Är man självsäker på en sak är man desto mer osäker på någonting annat.

I mitt fall på den förjävla irriterande appen Temple Run. Tidigare idag ökade jag på mitt rekord rejält och skickade blixtsnabbt en printscreen till min ärkenemesis Olle. Någon timme senare får jag tillbaka ett textsvar i stil med "Är du allvarlig????". Redan då visste jag att det var falsk nedvärdering av sig själv, och att det skulle komma en skyhög printscreen inom kort. Vilket det gjorde. Det falska stycket har höjt ribban och, exakt lika roligt som det är att själv ha högst poäng, är det exponentiellt irriterande när någon slår det i kras.

Det är som välkoreograferad dans. Den som slår rekordet kan luta sig tillbaka och inte spela någonting förrän motparten presterat bättre, och så länge jag är bäst är allting frid och fröjd.

För något år sedan hade jag en liknande batalj med Åhlen på kanske det roligaste spelet av dom alla; Rat On A Scooter. Så enkelt och så enormt beroendeframkallande. Vi tog varandras rekord några gånger tills Åhlen satte, ett vid tiden, ouppnåeligt score. Nästintill uppgivet gjorde jag ändå ett försök och några veckor senare femettade jag in en ohyggligt hög poäng. Åhlens respons blev att han slutade spela. För gott.

Ifall Olle ändå kunde lägga sig på rygg och ge upp någon gång. Men näe, det ska kontras och min nattsömn och dagfokus ska förstöras till varje pris. Kan trösta mig med att jag fullkomligt pulvriserade honom på lufthockey under NY-semestern tidigare i höst. Men det är en klen tröst just nu även om jag vet att den vetskapen dagligen tär på hans pyske.

Slutligen lite självskryt. Det finns något som heter Game Center där man kan se hur man matchar upp mot resten av världens användare. Sjukt nog är min Rat-On-A-Scooter poäng nr 93 av över 600,000 registrerade spelares högsta poäng. Vilket är ganska sjukt med tanke på att det avlas fram sydkoreoner enkom av syftet att dom ska ha stora glasögon och vara duktig på dataspel.

På tal om prestigematcher. Imorgon kommer Faluns förlorade son Tomas Bergström på besök i Sundsvall och vi ska mötas på squashbanan kl 17. Måtte jag vinna och befästa min titel som alla fall inte sämst i Sverige.

Heja mig!

torsdag 10 november 2011

Misfit

I dagens samhälle pågår en vidrig diskriminering och det bedrivs en häxjakt mot personer som är avvikande.

Under 2000-talets första tio år var det mittbenan som inte dög och det här decenniets svarta får ser ut att bli brillormar.



Vad som borde jagas ner i backen är filmer med bra storys som fylls med klyschor och icke trovärdiga skådespelare. Får ni välja mellan In Time och Reine & Mimmi  i Ånge, välj för guds skull den senare.


tisdag 8 november 2011

Falla fritt

På tal om sjuka saker vill jag tipsa om den här videon som jag saxat från Sandvikens största turmänniska's blogg.

Det är del av en dokumentär som jag tror handlar om frihet och då i form av att hoppa fallskärm och gå på lina. Otroligt vackert filmat och, även fast jag är extremt höjdrädd, fascineras jag av vad som driver såna här människor.



Det är en välspenderad kvart och gjorde mig väldigt harmonisk och väckte en önskan om att jag kunde vara lika passionerad kring någonting. Livet har blivit ett ganska stort meeeeh och det var inte så jag hade föreställt mig hur mitt vuxna liv skulle se ut.

Passion sökes!

Gaudi - Barcas sjukaste man



Några korta saker om Barcelona.

Staden var vacker men inte så fantastisk som alla säger. Förvisso drogs intrycket ned av höstlikt och regnigt väder, men jag slås ändå av den där känslan av usel infrastruktur som man ofta gör när man växt upp i kanske världens mest välordnade land.

Jag känner också att jag måste benämna Gaudi, Barcelonas kända arkitekt och tillika en man som inte kan ha mått särskilt bra. Jag menar, ingen vid sina sinnens fulla bruk bygger en byggnad där fasaden ska efterlikna skinnet på en drake.



För att ytterligare belysa hur dåligt han, och katolicismen, mår rent generellt, bör ni titta på den här skapelsen. Kyrkan La Sagrada Familia som tydligen var Gaudis stora projekt i livet. På frågan om när den egentligen ska stå färdig svarade han
"Oroa er inte, min klient har all tid i världen"

Det var i början av århundradet och idag, mer än 100 år senare, är det fortfarande en arbetsplats där byggkranar trängs med siesta-sökande byggarbetare och turister i tusental.

Jag har aldrig varit speciellt kyrklig av mig. Mestadels för att jag alltid känt att kyrkoväsendet vi har i Sverige inte sprider någon glädje, utan bygger på att man ska skrämmas till att tro. För mig ligger det ett mörkt och eländigt skimmer över kyrkan och, baserat på Gaudis katolska underverk, verkar samma mörkhet ligga över katolicismen.



Förutom att glutta på hur en sjuk människa ger uttryck för sitt vansinne spenderades helgen i ett lugnt tempo. Lite trevliga familjemiddagar och allmän seightseeing. Tämligen annorlunda mot för mina andra utlandsresor i år som mest handlat om att dricka så många enheter alkohol som möjligt.

Variation förnöjer!

onsdag 2 november 2011

Avokadopakt

Sen en annan sak.

Eftersom helgen blev en ordentlig holmgång har jag inlett en diet som förhoppningsvis ska förändra mitt liv. Det är en typ av Paleo-diet, och att jag valde just den, beror på att Robban anlitat världens ledande nutritionister och kan guida mig minutiöst.

Den bygger, som många andra dieter, på ett minimalt intag av kolhydrater och istället fokus på proteiner, grönsaker och nyttiga fetter. Man ska även hålla sig borta från gluten, laktos och frukter med för hög halt av fruktsocker.

Avokado är någonting jag älskar och som funkar alldeles utmärkt.

Men av någon outgrundlig anledning är det stört omöjligt att hitta en ätbar avokado i det här landet numer. För några år sedan hade jag en exakt klämteknik för att hitta avokados som var precis lagom mogna. Den tekniken fungerar inte längre eftersom sveriges avokadoimportörer gått ihop i en hemlig pakt för att jävlas med mig.

För att idag hitta en avokado som är ätbar måste den ha ungefär samma konsistens som potatismos. Använder jag min gamla teknik är avokadon så stenhård att ätandet sker på bekostnad av framtänderna.

Personerna ansvariga för det här förtjänar att dränkas i guacamole!

Barcelona

Jag kan inte erinra mig om att jag någonsin upplevt ett år med så många utlandsresor som i år. Imorgon är det dags igen. Men den här gången blir det en resa av lite lugnare karaktär. 

Pappa fyller 70 och vi plus styvmor och hennes 2 barn ska till Barcelona över helgen. En stad jag aldrig besökt. Men att döma av andras historier är det framförallt två saker som utmärker sig. 
  • Barcelona är fantastiskt
Det säger alla! Men vad är det egentligen som är så fantastiskt? I gårdagens middagssällskap var det flera personer som varit i Barcelona som gav mig tips på saker att göra. Tapasbarerna måste besökas, likaså måste Gaudis arkitektur samt alla museum beskådas. Därtill ska nattlivet vara magiskt. 

Gällande utelivet kan jag inte påstå att pappa är en särskilt trött 70-åring, snarare tvärtom, men jag har svårt att se honom göra den spanska klubbscenen, med allt vad det innebär av dans och drickande av suspekta drycker i små glas. För egen del är jag bara intresserad av drycken. Att stå och göra booty drops bland spanjorer med skjortan uppknäppt till naveln , lockar föga.

Då återstår maten, barhänget och det kulturella. 

När det kommer till restauranger verkar ingen prata engelska, särskilt utanför Ramblan, och enligt Jossan kan personalen till och med vända i dörren när dom märker att man inte läspar och kan göra sig förstådd på spanska. I sig ganska intressant med tanke på det stora antalet turister som varje år åker till staden. Hatar folk pengar lika mycket som man gör i Frankrike? Som restaurangägare skulle jag vara villig att lära mig vilket språk som helst för att ha lokalen fylld av kunder.

När det kommer till kulturen är konst är någonting jag till mångt och mycket anser vara bra eldningsmaterial till en majbrasa. Det säljs obegriplig dynga i sådana enorma mängder att det liknar en omfattande typ av a-kassa för olyckliga levnadsöden. Rika personer önskar säkert att deras liv var mer on the edge och, istället för att nå botten själva, utvecklar dom ett konstintresse och på så vis lever sig in i mörkret.

Den enda konst mitt simpla öga kan uppskatta är det som inte är alltför abstrakt. Vilket ironiskt nog kännare verkar tycka är mainstream och uddlöst. 

Arkitektur är däremot mycket intressantare och att titta på Gaudis byggnader ser jag fram emot.

  • Alla blir rånade
Det här verkar ske på två sätt. Antingen genom klassiska fegrån som att rycka handväskor/plånböcker, eller i form av ligor som arrangerar fuskspel om pengar.. 

Extra stor rånrisk ska det vara utanför casinot, vilket gör att min medfödda otur kommer väl till pass. Det är som bekant svårt att lugga en flintskallig.

Gällande att bli hustlad på spel med koppar ser jag inte mig själv som ett troligt offer. Jag har sett sådana här ligor operera förut. Senast i Stockholm för några år sedan. En person av utländsk härkomst står med sina koppar, omgiven av en hel drös vanliga turister samt ytterligare cirka 5 utländska personer. 

De enda som satsar pengar är den utländska gruppen. Och som det spelas. Full omsättning av tusentals kronor till tonerna av gälla skrik och gestikulerande med armarna. Märkligt nog vinner dom varenda gång. Till och med en blind skulle förstå att det är en liga och att det, i samma ögonblick en turist halar fram några hundralappar, kommer vara tomt i kopparna. 

Men det finns ytterligare en sak jag vill bocka av från min bucket list. Att söka rätt på Alf36, min gamla spanska nemesis! Men eftersom han bor i en grotta och är fullfokuserad på att dricka sangria lär jag inte springa på honom heller.

Med det sagt blir det nog en lugn helt med familjen med fullt turistande och förhoppningsvis lite shopping. Det ska alla fall bli skönt att slippa se Sverige i några dagar.