Stimorolsmajl och R8

Kan skilda världar gestaltas på ett tydligare vis?



Stimorolsmajl, R8 och vad jag tror kan vara världens lyckligaste liv.

Att jämföra med mig själv som har tandläkaren i Makedonien, sliter i en saltgruva och också kör en Audi, fast den modellen som används som piltavla på fabriken.

Nu skriker förmannen utav helvete. Här ska brytas salt. Hörs!

Bra sommarstart

Midsommarhelgen hos Fia & Matte blev precis lika bra som väntat. Ett överskott av skoj och alkohol balanserades upp med ett jätteunderskott av sömn. Tror jag loggade stabila 6 timmar på två nätter och på fredagen var jag så uthållig att de andra fick dricka i skift för att få mig i säng.

På midsommardagen blev det återstart, och efter en trevlig dag i solen intogs middag på Berga camping. Planen var att stanna hela kvällen men medelåldern var så hög att det finns mormödrar som skulle känt sig som lammkött. Istället åkte vi tillbaka till stugan countrystyle, drack upp oss lite och styrde sedan kosan mot Skatan.


Ett strategiskt byte och vi möttes av en yngre publik, livemusik, skärgårdskänsla och en enorm groggaptit. Med ett pigment nära noll lyckades en tjej säga till mig att "du är så brun att jag inte orkar prata med dig". En googlebränna till trots kändes det ändå som att hon antingen kommit på den snällaste dissen eller druckit en hel dunk med thinner. 

Jaja, vi tar det med några bilder oxå...

Tidig start och...

...med siktet högt ställt... 

...drack vi lite...
 (Pappa, oroa dig inte - Bilden är fejkad)

...och rökte litegrann.

Tävlade i luftpistol...

...som inte gick att skjuta rakt med...

...förutom för kräken med tävlingsskjutande pappor...

...och en fabless för att vinna
fina huvudbonader.

Tvingades spela kubb - Världens
orättvisaste spel!

Hängde med våra favo...

...rit...

...tjejer.

Byggde grill med en Fas 3:are...

...löste uppgiften med bravur...

...fast glömde tändvätskan och
fick jaga fram glöd på annat vis.

Flakåkning countrystyle...

...för att släcka törsten innan Skatan,

... som tydligen inte var släckt vid hemkomst då vi,
likt en Springsteen-konsert, avslutade festen
med att dansa i timmar till "American Land".

Mot midsommar!

Med risk för att göra några läsare besvikna vill jag bara säga att det känns som att saker och ting börjar falla på sin plats.

Min utbildning är färdig och allt som återstår är lite feedback på slutuppgiften. På jobbet har jag kommit in i en hyfsad rytm och kommer inom kort kunna balansera jobben från mina olika uppdragsgivare. Förhoppningen är att kunna jobba så mycket som möjligt som copywriter, men tills det händer är jag tacksam för alla typer av jobb. En varierad vardag är någonting att vara tacksam över. Min lägenhet är förvisso fortfarande inte inredd men jag har åtminstone börjat kolla på lite olika saker jag tror kan passa in.

Efter flera veckor av olika typer av semestrar var Jossan tillbaka i stan och ville hitta på någonting. Vilket jag i min enfald trodde skulle bli motion eller i sämsta fall promenad. Not so much. Det blev raska steg mot O'learys för ett middagshäng i kvällssolen. Anpassningsbar som jag är släppte jag hälsoplanerna och föll snabbt in i en sån där onsdagsharmoni ett par glas rosé kan framkalla. Trots att kvällssolen ersattes av kyla och för många meter till infravärmen.

Men som en ansvarsfull, heltidsarbetande skattebetalare sitter jag nu hemma och längtar till morgondagen då jag ska vara effektiv och riva av det sista innan helgen.

För. Sen. Är. Det. Midsommar!!

Min favorithögtid eftersom jag, med få undantag, haft så sjukt roligt och varit omgiven av så fantastiska personer. Tidigare med Fredrik och Ljustorps-gänget och de senaste åren med den nuvarande konstellationen av dysfunktionella människor som trivs så bra tillsammans.

Vi ska vara hos världens bästa värd Sofia (och Mattias, även fast han knappt förtjänar att nämnas i sammanhanget, snickarkräket) i Bergafjärden. Med allt vad det innebär i form av tidig tillsättning, lekar, snaps, frysa på kvällen, sill och vägra gå och lägga sig. Säg den fest som tar slut efter en dag. På lördagen blir det häng på campingen, lyssna in bandet som spelar och fortsätta med fredagens barnsligheter. Repeat until ingen ork kvar.

Jag förväntar mig ingenting mindre än en underbar helg och en söndag helt i plåt. Men är det inte det som är midsommar? Jo, just det!

Sverige - Europas största frysbox

Varje morgon när jag ser att solen skiner brukar jag öppna fönstret och sticka ut huvudet för att bedöma om det är läge att klä sig i shorts eller inte. Det tänker jag snart sluta med för det är lika meningslöst som att sticka in huvudet i frysen för att kolla om det är kallt. Det kommer aldrig någonsin att bli någon grundvärme i det här landet.

Så... Fredag!
Ikväll är det fotboll och i egenskap av idrottspsykolog tror jag Sverige slår ur underläge och vinner mot England.

Resten av helgen ska vigas åt själslig återhämtning och golf. Förra söndagen spelade jag min premiärrunda. Alla förutsättningar var bedrövliga. Förutom att jag var nyvaken och bakis anlände vi till banan tre minuter innan tee time och, precis som väntat, gick det raka spåret åt helvete. Jag behöver förberedelse och i synnerhet när det är årets första runda. Inte ett bra järnslag på hela rundan blev behållningen av min väl planerade uppladdning.

Mitt sargade självförtroende förde mig ut på rangen i onsdags och efter att ha slagit några hinkar har jag en hygglig bollträff igen. Förhoppningsvis kan jag få till ett par bra rundor i helgen.

Avslutningsvis höll jag på att skratta ihjäl mig när jag såg de förfalskade enkronorna som dykt upp lite här och var. Ett fint initiativ som borde belönas med H.M. Konungens medalj och en betydligt högre växelkurs än 1:1.

Fortfarande lösa

Dårarna från Hare Krishna (se här) står fortfarande kvar och förgyller tillvaron för stadens invånare. Bra jobbat Sundsvalls Kommun! Ge er välsignelse till ännu fler tvivelaktiga tiggare så kan, om allting klaffar, Storgatan förvandlas till det nya Katmandu.

För att slippa se människorna går jag numer omvägar. Vanligen på gatan nedanför. Jag går på Sjögatan alltså, vilket är en lustig tanke i sig, eftersom det var precis vad regionens yrkesflickor en gång i tiden gjorde. Men det är inget luderaktigt över mig. För så snart tiggarna är borta ska jag återigen vandra längs Storgatan och sponsra vår lokala dragspels-ensemble med småmynt!

Förresten åt jag precis en laktosfri youghurt och började fundera på varför alla mjölkprodukter inte är laktosfria? Inte många saker får så mycket negativ PR och att vara laktos på 2000-talet måste vara grymt otacksamt. På rak arm kan jag inte komma på att jag någonsin hört ett enda positivt ord om laktos. Givet detta, varför blir inte laktosfritt den nya standarden?

Ifall någon som är insatt kan svara på det här vore jag tacksam. Mitt intresse för ämnet är inte stort nog att förtjäna en google-efterforskning. 

Att de får gå lös

På väg tillbaka från lunchen igår blev jag stoppad av en kille i funktionskläder, som stillsamt frågade om jag pratade engelska. Jag svarade ja och ganska snart stod det klart att han borde ha svarat "Well, I don't". För herregud vilken bedrövlig accent, fattigt ordförråd och låg frekvens på antalet ord som kom ut.

Nu är det inget fel med det. Alla pratar olika bra engelska. Det är jag ett levande exempel på som, om jag blir tilltalad på engelska i fel situation, kan få en total breakdown och inte få ur mig ett pip på 30 sekunder.

Men det han till slut lyckades få ur sig var att han ville ha pengar. Så är det jämt. Frågas det inte om vägen till bion eller om man har en tändare, så är det alltid poletter som jagas.

Den här gången till svältande barn i Afrika. Ett nobelt ändamål. Men han hade inte en informationsbroschyr om var han kom från eller någon pin på jackan. Istället fick jag dra ur honom att han var en Hare Krishna munk på mission. I sin hand hade han en clipboard där dagens donationer stod noterade. Det stod:

Bosse 1.000
Majvor 1.000
Anton 300
etc etc.

IN MY ASS säger jag om det. Vad är oddsen för att en random Bosse ger en tusenlapp till en kille som knappt kan berätta var han kommer från? Än mindre ge en närmare beskrivning kring vad pengarna ska gå till. Dessutom tog han bara kontanter och nio av tio människor använder enbart kort nuförtiden.

När jag upplyste honom om att fickorna var tomma sa han "maybe you can get some?". Kändes inte aktuellt. Sen stod vi och tittade på varandra under tystnad. Jag trodde att han skulle börja försöka sälja in det bättre. Han trodde väl att jag helt plötsligt skulle hosta fram några femhundringar ifall han bara tittade på mig länge nog. Till slut gick jag alla fall därifrån.

Jag har ingenting emot välgörenhet, verkligen inte, och inte heller mot att bli bondfångad eftersom hela livet är en enda stor blåsning. Men det ska ske med stil. Man vill helst inte se att ens afrikanska svältbidrag förvandlades till ett lokalt svulstbidrag i form av en plankstek på Norrlandskällaren.

Och jag tror verkligen att man gör rätt i att hålla sina bidrag till kända organisationer med ett grundmurat gott rykte. Som UNICEF. Eller mindre organisationer för den delen, ifall man har någon tro, kontakt eller annan anledning som gör att det känns tryggt.

Alldeles nyss såg jag en kollega till honom. Iförd samma kläder och med samma clipboard. Undra vem som pumpat in pengar i dag? Kanske Alvar trillade förbi med ett spontanbidrag på tio lax?

Uffe Nordling, min gamla hösgstadielärare i religion och historia, var mycket intresserad av att förmedla en balanserad bild av tro. Jag minns att han vid ett tillfälle bjudit in ett par Hare Krishna munkar som höll en dragning. Med prick i pannan och konstiga dräkter. Kommer så väl ihåg att jag tyckte det var fantastiskt. Dom utstrålade en otrolig harmoni som jag fascinerades av. Not so much anymore.

En sista grej om Uffe. Förutom att vara en fantastisk lärare hade han en släng av mytomani, vilket inte på något sätt var negativt. Det adderade till hans karaktär som man säger. Nu kommer jag inte ihåg alla fabler, men hans militärtjänstgöring var så tuff att när det åktes längskidor sov man i nerförsbackarna. Och det var någon gammal vikingaskatt på bakgården och hundra andra helt osannolika berättelser. Underbart!

På tal om överdrifter. Pappan till han som ägde biljarden i Sundsvall sa en gång att han cyklade tandemcykel nerför O-ringsbacken när kedjan gick, och utan bromsar gick det så fort att de körde om bilar!

Ha en bra dag!

Känslor sökes!

Alltmer sällan känner jag riktigt starka känslor för saker som andra triggas av. Nationaldagen är ett bra exempel. Det är jordens jippo utanför fönstret, med ett myller av människor utspökade i de mest fantastiska kreationer.

Samtidigt sitter jag på kontoret och känner exakt ingenting. Ingen direkt stolthet över Sverige. Men heller ingen skam. Jag är förvisso tacksam för att jag lever i vad jag tror är världens bästa land, men inte på den nivån att jag vill gå ut på torget och fira. Vilket är konstigt, för jag borde väl vara lika patriotisk som resten av befolkningen?

Det här är ett problem för mig. Jag flyter omkring som i ett vacuum utan att tycka någonting, medan mina medmänniskor demonstrerar, firar och står upp för sina åsikter. Men samtidigt kan jag inte bara låtsas tycka saker. En stark känsla är en stark känsla just för att det är en stark känsla. Kanske fick jag precis ur mig världens krångligaste och mest intetsägande mening. En mening som engagerade mig mer än hela nationaldagsprylen, vilket på något vis säger det mesta.

Självklart finns det fortfarande saker som jag känner starkt för. Jag önskar det vore orättvisor eller någonting annat världsligt viktigt. Men det är precis tvärtom. Jag ska ikväll på premiären av Wes Andersons nya film "A moonrise kingdom". Något jag verkligen längtar till eftersom Wes är världens bästa regissör och jag älskar alla hans tidigare filmer. På samma tema kommer jag känna mig själv till tårar när jag i slutet av juli står på Ullevi och lyssnar på Springsteen.

Den person som kan få mig att känna lite mer engagemang i vardagen, kommer jag vara evigt tacksam. Kanske händer det snart? Kanske kommer jag fira kommande nationaldagar på torget med mina ungar utspökade i blågula OnePiece?

Fast det där är bara spekulationer. För stunden nöjer jag mig med ett diskretare nationaldagsfirande.

Heja Sverige!

Rom i regnet

Jag är inte avundsjuk på mig själv. Kommande arbetsvecka kommer att bli minst sagt hektisk.

Mitt första stora copy-projekt behöver en hel del omtanke för att kunna levereras i tid. Sedan har jag nya AdWords-kunder som är ivriga att komma igång. Vid sidan av det avslutas min Berghs-kurs den här veckan. Med en slutuppgift som ska vara inne imorgon, och en finslipad presentation tills vi träffas i Stockholm på lördag.

Därför var det ett enkelt beslut att ställa in alla nöjesaktiviteter den här helgen. Beta av arbetsbördan på ett öde kontor till tonerna av lite musik. Det låter inte ens särskilt hemskt ens på papper.

Det gick bra på fredag men, såvida inte dricka shots är att likställa med jobb, barkade det helt åt helvete i lördags. Jag vill gärna skylla det på att Bommen kommit hem från sin säsong i Georgien, men det är nog snarare mitt svaga psyke som hittade en alldeles perfekt ursäkt.

Och precis som vanligt när vi går ut slarvades det inte med drickat. Gold Strike, Sambucca, Long Islands och Fernet är ett säkert sätt att få öppna lite söndagsluckor. Bland annat hamnade jag på ett nattmatsbesök som jag inte skulle kunna återberätta med någon särskild detaljrikedom (läs inte alls).

Av helgen återstår nu bara att fortsätta vara imponerad över mig själv en liten stund till.

Hörs!