lördag 27 augusti 2011
Smash and grab anyone?
En annan sak jag inte tänkt på förrän nu är att det faktiskt kan bli någon typ av upplopp på gatorna, med krossade skyltfönster och total anarki.
Herregud, den mobben kommer göra snabbt jobb av mig, min kamera och mina brillor!
Eller.... så slår jag mig i slang med pöbeln och ränner runt gatorna i NY och lever ut min ej upplevda katastrofålder!
Herregud, den mobben kommer göra snabbt jobb av mig, min kamera och mina brillor!
Eller.... så slår jag mig i slang med pöbeln och ränner runt gatorna i NY och lever ut min ej upplevda katastrofålder!
I blåsväder igen - Sagan om semestern som gick åt helvete!
Efter att i hela mitt liv känt att jag har haft tur med väder på semestrar, sitter jag mitt i New York och inväntar vad som tros blir den värsta stormen på evigheter. Man kan, ganska rättvist, säga att jag sparat ihop till det här.
Igår ställdes min hemresa in. Efter att snabbt som blixten tagit mig till ett Delta-kontor fick jag min biljett ombokad till lördagen (idag) på samma flyg som mina resekamrater. Det flyget hade nämligen inte blivit inställt ännu. Förvisso trodde vi att det skulle bli så men isåfall skulle vi alla fall vara bokade på samma flyg, vilket ökar chansen att få resa tillsammans när stormen väl dragit förbi. Några timmar senare stängdes alla flygplatser och det stod klart att vi inte skulle ta oss varken ut eller in förrän framåt måndag eller tisdag.
Detta till trots kändes allt okej. Skönt att slippa sväva i ovisshet angående om vi skulle åka ut till flygplatsen eller inte.
Imorse förändrades allting när vi märkte att alla hotell är filled over capacity, och jag började bli orolig för att inte hitta något boende. Aningen naivt trodde vi att det skulle finnas gott om rum eftersom det måste vara hundratusentals resenärer som ställt in sina resor hit. Helt fel! Det var fullt kaos i lobbyn och, när vi kollade bokningssajter, fanns det max ungefär 10 rum på hela Manhattan. Rum som försvann likt biståndspaket i katastrofområden.
I brist på andra alternativ packade vi ihop våra grejor och satte oss i en taxi och bad chauffören köra oss runt till olika hotell. Istället för att köra på taxameter kostar det nu $10 per person i fast avgift och då får man åka i princip obegränsat inom vissa områden. Efter en stund hittade vi Night Hotel, ett litet designerhotell precis bredvid Times Square. Där fanns sex lediga rum och jag skulle inte bli förvånad om vi knep några av dom sista rummen på Manhattan. Även fast det blev otroligt dyrt är det en enorm lättnad att slippa ta oss till ett public shelter och sitta i 36 timmar på resväskorna, med begränsad tillgång till mat och vatten.
Vi har precis checkat in och stockat upp med allehanda livsmedel. Godis, snacks, läsk, gröt, öl och nudlar. Det var ungefär vad som fanns kvar på Duane Reades. Hyllorna var helt urplockade vilket borgar för att orkanen tas på allvar, och att man förväntar sig att bli instängd ett tag.
Stämningen på stan är inte särskilt panikartad ännu. Folk håller sig lugna och spenderar dom sista lugna timmarna på de etablissemang som fortfarande är tillgängliga. Vilket mestadels är restauranger, för alla andra butiker har slagit igen portarna. Jag är osäker på om broarna ut från Manhattan är stängd för bilburen trafik, men alla kommunala transportmedel (t-bana och bussar) slutade köra för några timmar sedan.
Vidare såg jag en intervju med Bloomberg, stadens borgmästare. Han kunde nästan garantera att det skulle bli strömavbrott över hela Manhattan samt att alla hissar kommer stängas av. Jag är enormt tacksam att vi bor på våning 8 nu. Att vara kvar på 23:e våningen på Grand Hyatt i kolsvart mörker med 4000 trappsteg ner till lobbyn, skulle få min katastrofhjärna i ett tillstånd av superpanik.
Förhoppningsvis kommer jag kunna ta mig ut inatt och fotografera ett helt folktomt Times Square när orkanen slår till. Som världens sämsta fotograf kan jag inte tro annat än att det skulle bli mitt livs bild.
En inte alltför vågad gissning är att det kommer gå åt storhelvete med allt vad WiFi heter men jag kommer uppdatera så länge jag har möjlighet.
Slutligen, grattis på 30-års dagen Gurra! Om man kan likställa fylla med orkaner tror jag att vädret i Sundsvallsnatten kommer bli högst oklart och, kanske, ännu värre än i New York!
- Posted using BlogPress from my iPhone
Igår ställdes min hemresa in. Efter att snabbt som blixten tagit mig till ett Delta-kontor fick jag min biljett ombokad till lördagen (idag) på samma flyg som mina resekamrater. Det flyget hade nämligen inte blivit inställt ännu. Förvisso trodde vi att det skulle bli så men isåfall skulle vi alla fall vara bokade på samma flyg, vilket ökar chansen att få resa tillsammans när stormen väl dragit förbi. Några timmar senare stängdes alla flygplatser och det stod klart att vi inte skulle ta oss varken ut eller in förrän framåt måndag eller tisdag.
Detta till trots kändes allt okej. Skönt att slippa sväva i ovisshet angående om vi skulle åka ut till flygplatsen eller inte.
Imorse förändrades allting när vi märkte att alla hotell är filled over capacity, och jag började bli orolig för att inte hitta något boende. Aningen naivt trodde vi att det skulle finnas gott om rum eftersom det måste vara hundratusentals resenärer som ställt in sina resor hit. Helt fel! Det var fullt kaos i lobbyn och, när vi kollade bokningssajter, fanns det max ungefär 10 rum på hela Manhattan. Rum som försvann likt biståndspaket i katastrofområden.
I brist på andra alternativ packade vi ihop våra grejor och satte oss i en taxi och bad chauffören köra oss runt till olika hotell. Istället för att köra på taxameter kostar det nu $10 per person i fast avgift och då får man åka i princip obegränsat inom vissa områden. Efter en stund hittade vi Night Hotel, ett litet designerhotell precis bredvid Times Square. Där fanns sex lediga rum och jag skulle inte bli förvånad om vi knep några av dom sista rummen på Manhattan. Även fast det blev otroligt dyrt är det en enorm lättnad att slippa ta oss till ett public shelter och sitta i 36 timmar på resväskorna, med begränsad tillgång till mat och vatten.
Vi har precis checkat in och stockat upp med allehanda livsmedel. Godis, snacks, läsk, gröt, öl och nudlar. Det var ungefär vad som fanns kvar på Duane Reades. Hyllorna var helt urplockade vilket borgar för att orkanen tas på allvar, och att man förväntar sig att bli instängd ett tag.
Stämningen på stan är inte särskilt panikartad ännu. Folk håller sig lugna och spenderar dom sista lugna timmarna på de etablissemang som fortfarande är tillgängliga. Vilket mestadels är restauranger, för alla andra butiker har slagit igen portarna. Jag är osäker på om broarna ut från Manhattan är stängd för bilburen trafik, men alla kommunala transportmedel (t-bana och bussar) slutade köra för några timmar sedan.
Vidare såg jag en intervju med Bloomberg, stadens borgmästare. Han kunde nästan garantera att det skulle bli strömavbrott över hela Manhattan samt att alla hissar kommer stängas av. Jag är enormt tacksam att vi bor på våning 8 nu. Att vara kvar på 23:e våningen på Grand Hyatt i kolsvart mörker med 4000 trappsteg ner till lobbyn, skulle få min katastrofhjärna i ett tillstånd av superpanik.
Förhoppningsvis kommer jag kunna ta mig ut inatt och fotografera ett helt folktomt Times Square när orkanen slår till. Som världens sämsta fotograf kan jag inte tro annat än att det skulle bli mitt livs bild.
En inte alltför vågad gissning är att det kommer gå åt storhelvete med allt vad WiFi heter men jag kommer uppdatera så länge jag har möjlighet.
Slutligen, grattis på 30-års dagen Gurra! Om man kan likställa fylla med orkaner tror jag att vädret i Sundsvallsnatten kommer bli högst oklart och, kanske, ännu värre än i New York!
- Posted using BlogPress from my iPhone
fredag 19 augusti 2011
Jag finns i New York
Nu är det exakt 1 timme tills min Arlanda-skjuts i form av mina medresenärer dyker upp.
Vi ska testa New York i lite drygt nio dagar.
Trots två tidigare besök i USA har jag aldrig kommit så långt österut som New York. Det har funnits andra orter som lockat mer. Därför ser jag fram emot den här resan och har gigantiska förväntningar. Det är dags att besöka ett seriöst resmål efter mina senaste trassel-resor. Polen, Gran Canaria, Makedonien etc duger inte när man är ämnad att ta över världen.
Att jag ens kom med på resan var en historia i sig. På midsommarafton tjatade Gavve, Rickie och Olle om att jag borde följa med. Dom hade redan bokat sin resa. Efter några stänkare tyckte jag att det lät som en helt överlägsen idé. Sagt och gjort, resan bokades direkt.
Vilket kändes helt okej ända till förra veckan då jag skulle checka in på planet. På vägen dit sitter jag tvärs över gången. På vägen hem sitter jag...... PÅ ETT ANNAT PLAN! Naturligtvis blev det trassel i bokningen till följd av all sprit och jag flyger därför hem exakt ett dygn senare än resten av sällskapet. Tragiskt på så otroligt många vis, varav huvudsakligen på att jag inte gillar att flyga ensam. Dels är det tråkigt och dels vill jag flyga med någon jag kan tänka mig att dö med. Men det ska nog lösa sig med lite sobril och ett par till-breddan-fyllda Fernet-muggar!
Men förutom soloflygningen hem måste jag aktivera mig i New York ett dygn extra. Bara att hitta ett hotell på Manhattan som kostar under 2000 kr per natt tog en hel eftermiddags googlande. Vad jag ska göra på min ensamma dag återstår att se. Tips mottages tacksamt. Det jag vet är att jag troligen kommer spendera kvällen på någon biljardhall, där jag kan bli bondfångad på det sista skramlet av reskassan. Chamat, som har bra koll på biljardscenen, har tipsat om ett ställe i Queens som heter Masters Billiards där det är full fart och folk "skriker och gestikulerar". Låter tryggt om jag får säga det själv. Men mitt oskyldiga tryne och blonda kalufs kommer nog överleva det oxå. Ärligt talat är jag mer oroad för själva flygresan hem. För varje gång jag ger mig upp i luften är jag en flygning närmare att landa med nosen först.
Förutom att dagdricka har vi faktiskt planerat ganska detaljerat vad vi ska göra. Fick Olle bestämma skulle vi hänga på Flashdancers hela dagarna. Ni kan ju googla på det ifall ni är nyfiken på vad det är för etablissemang.
Lite grovt har vi alla fall planerat följande:
- Hyra bil och åka till Atlantic City med pitstop i New Jersey för att visa Springsteen lite respekt
- Kolla in kvalet i US Open på Flushing Meadows och sen besöka Spa Castle i Queens
- Central Park
- Outlet-tripp
- Broadwayföreställningen "Book Of Mormons" skapad av mentalpatienterna bakom South Park
- Få en baseball i pallet på Yankee Stadium
- Dricka pretto-groggar på alla takterasser i Meatpacking District
- Helikopter över Manhattan
Jag kommer nog lägga upp lite kort så snart jag köpt en kamera. Vilket ska göras direkt på en känd butik som heter B & H Electronics, där tydligen alla anställda är judar med korkskruvspolisonger. Hoppas på att den synen inte kommer lämna några bestående men.
För övrigt har det pratats om att det är sinnessjukt dyrt att bo på hotell i NY. Men vi bor ståndsmässigt på Hyatt precis bredvid Grand Central Station för en inte alltför dyr penning.
Återstår att se vilken väg som är närmast. Pappa brukar dra ett gammalt skämt från tiden då det var på ropet att emigrera från Sverige. Man skojade om att det var närmast att ta vägen över Långsjönäset (ort i Jämtlund). Riktigt lustigt, gammal humor behöver inte stinka.
På återhörande från en glamorösare tillvaro!
måndag 8 augusti 2011
Ugglor
Jag är otroligt bakis efter en gigantisk kräftskiva, följt av sen utgång på stan samt ett halvt dussin utplaningsöl på söndagen.
Från djurriket hämtar jag inspiration till att försöka visualisera hur jag mår.
Jag har snott bilderna från en tumblr-blogg som heter http://hungoverowls.tumblr.com/. Extra roligt med tanke på att min frisyr, och då mer bestämt hur jag ser ut när jag är nyvaken, har jämförts med en ugglas.
Ses i nästa liv!
Från djurriket hämtar jag inspiration till att försöka visualisera hur jag mår.
Jag har snott bilderna från en tumblr-blogg som heter http://hungoverowls.tumblr.com/. Extra roligt med tanke på att min frisyr, och då mer bestämt hur jag ser ut när jag är nyvaken, har jämförts med en ugglas.
Ses i nästa liv!
lördag 6 augusti 2011
Krubb på annans nota
Ibland känns det som att livet är på väg att vända och att den där ändlösa uppförsbacken plötsligt vinklas om och förvandlas till en rejäl utförslöpa.
Idag var en sådan dag:
- Freddan och Peter på kontoret bjöd på hotellfrukost trots att jag tagit en tillräckligt lång sovmorgon för att inte bli premierad med gratis föda.
- Samma konstellation lunchade på Dolcetto, en hemtrevlig italiensk liten bakficka med fantastisk mat och dryck. Peter föreslog ett glas rött till pastan, vilket jag blixtsnabbt sa ja till. Lycklig över att få dagdricka åtminstone litegrann. När jag skulle betala möttes jag av:
"Det här är din lyckliga dag, jag bjuder på lunchen också. Det är så sällan jag är hemma i Sundsvall och får möjlighet att bjuda"
- Middagen intogs på Ming Palace med Åhlén och eftersom han just fått in en liten travvinst blev även det kalaset kostnadsfritt. Där satt jag som en kung (internt uttryck) och åt både förrätt och varmrätt, med tillhörande läskeblask.
Dock flög jag på glasskostnaden när vi efter maten körde omkring en stund. Så min dag, innehållande tre rejäla brakmåltider, kostade exakt 48 kr inkl läsken jag hade med mig hem. Vem skulle inte vilja ha sådana kompisar? Inte ofta man kan smörja kråset på det viset när man har totalt köpstopp. Vet inte om jag sagt det, men jag ska på semester till New York om två veckor. Ska jag få ihop den resan behöver jag antingen skära ner på kostnaderna rejält eller framkalla ett dollar-ras världen aldrig tidigare skådat.
På nattkvisten satt jag och lattjade lite pokerturneringar och lyckades spela in, för mig, en ansenlig summa. Vilket inte har hänt sedan det brann i Los. Börja nu inte gratulera alltför storartat, för så mycket var det inte. Men det täckte upp förra helgens pokerförluster plus lite extra för besväret att ha levt med en veckas ångest.
I stunder av medgång kan jag ändå inte sluta tänka på ett citat från George Costanza i Seinfeld, som en gång sa att "God would never let me succeed". Lite så är det nog. Den dag man hittar familjeliv och ekonomisk trygghet, står väl terminal cancer och häckar runt hörnet. Ifall det är alternativet tror jag hellre jag fortsätter som vanligt med fulla motgångar och klagosånger.
Men trevligt att få vara prao i medgångsfabriken. Om än bara för en dag!
torsdag 4 augusti 2011
September i mitt hjärta
Så har vi kommit till den tid på året då det är dags att bege sig upp på vinden och leta fram vinterkläderna.
På lunchen idag rådde en bitande kyla. En huttrande Sjöberg led som ingen lidit förut. Vinden låg på och rev i kinderna. Smärtan kan liknas med att få upprepade små örfilar på kinden. Vilket nödvändigtvis inte behöver vara negativt. Av flera anledningar.
- Jag har helt slut på tvättade korta strumpor och orkar inte med Stig-Helmer looken när jag spankulerar omkring i shorts
- Min obefintliga fysik kan gömmas i bylsiga tröjor
- En jacka har fler strängar på sin lyra än att skydda från kyla. Den har fickor och kan användas till förvaring av snus, nycklar och telefoner.
Men den största anledningen förtjänar ett eget stycke. September närmar sig med stormsteg. Det är en sådan underbar månad att jag blir alldeles varm av bara tanken. Vädret brukar vara stabilt. Solen är närvarande men tillräckligt långt borta för att enbart bidra med sin mest förtjusande egenskap, ljuset. Luften är istället frisk och härlig. Som lök på laxen börjar allting om och man får en ny chans att göra det där fantastiska året man väntat på så länge.
Man kan utfärda nya löften när det kommer till karriär, träning, nykterhet och välbefinnande. Planer som det sedvanligt går rätt åt helvete med. Fast det vet man inte i september. Det inser man i maj, när tjejerna kommer ut från sina vintergryt iförd nästan inga kläder, och det öppnar fler uteserveringar än frisörsalonger. Enda anledningen till att man härdar ut sommaren stavas ledighet, samt att man bedövar smärtan av sveket till sig själv med stora och frekventa doser alkohol. Till tonerna av solsting, svett och musik som är glömd lagom till gatufestens stora scen monteras ner.
Det sägs att man inte kan lära en gammal hund att sitta och jag är böjd att hålla med. Därför upprepar jag den här cykeln år efter år. Låtsaslycklig under sommaren, miserabel men on a mission under vintern och en ostoppbar endorfin-producent under hösten.
Väl mött i september!
På lunchen idag rådde en bitande kyla. En huttrande Sjöberg led som ingen lidit förut. Vinden låg på och rev i kinderna. Smärtan kan liknas med att få upprepade små örfilar på kinden. Vilket nödvändigtvis inte behöver vara negativt. Av flera anledningar.
- Jag har helt slut på tvättade korta strumpor och orkar inte med Stig-Helmer looken när jag spankulerar omkring i shorts
- Min obefintliga fysik kan gömmas i bylsiga tröjor
- En jacka har fler strängar på sin lyra än att skydda från kyla. Den har fickor och kan användas till förvaring av snus, nycklar och telefoner.
Men den största anledningen förtjänar ett eget stycke. September närmar sig med stormsteg. Det är en sådan underbar månad att jag blir alldeles varm av bara tanken. Vädret brukar vara stabilt. Solen är närvarande men tillräckligt långt borta för att enbart bidra med sin mest förtjusande egenskap, ljuset. Luften är istället frisk och härlig. Som lök på laxen börjar allting om och man får en ny chans att göra det där fantastiska året man väntat på så länge.
Man kan utfärda nya löften när det kommer till karriär, träning, nykterhet och välbefinnande. Planer som det sedvanligt går rätt åt helvete med. Fast det vet man inte i september. Det inser man i maj, när tjejerna kommer ut från sina vintergryt iförd nästan inga kläder, och det öppnar fler uteserveringar än frisörsalonger. Enda anledningen till att man härdar ut sommaren stavas ledighet, samt att man bedövar smärtan av sveket till sig själv med stora och frekventa doser alkohol. Till tonerna av solsting, svett och musik som är glömd lagom till gatufestens stora scen monteras ner.
Det sägs att man inte kan lära en gammal hund att sitta och jag är böjd att hålla med. Därför upprepar jag den här cykeln år efter år. Låtsaslycklig under sommaren, miserabel men on a mission under vintern och en ostoppbar endorfin-producent under hösten.
Väl mött i september!
tisdag 2 augusti 2011
Från glädje till..... ingen glädje
Livet har ett sätt att alltid jämna ut höga toppar med djupa dalar, vilket gör att jag ibland känner mig som en bricka i en intergalaktisk teaterföreställning, vars enda syfte är att roa en publik jag aldrig ser skymten av. Obegripligt är vad det är och jag avundas personer som bara kan acceptera sin obetydlighet.
Igår fick jag reda på att en av mina äldsta barndomsvänner, efter många års slit, skrivit på ett proffskontrakt utomlands. Med allt som kommer därtill i form av väldigt bra lön, utvecklingsmöjligheter inom sitt gebit samt en resa som på ålderns höst kommer tänkas tillbaka på med glädje. För oss kompisar blir det en möjlighet att besöka ett land man annars antagligen aldrig skulle besöka.
Idag gick jag in på en annan nära väns fb-sida, eftersom jag inte hört ifrån honom på ett tag. Mest för att kolla om han var utomlands, då även han är väldigt framgångsrik inom sin sport och reser kors och tvärs. Istället för incheckningar i andra länder möttes jag av en radda med kondoleanser. När jag fick tag på honom visade det sig att hans pappa, blott 69 år gammal och fullt frisk, hade gått bort efter en kraftig hjärtattack. Han och hans syskon var samlade hemma för att ta hand om sin otröstliga mamma, vars hela tillvaro slitits undan inom loppet av några sekunder.
I min normalt ganska självcentrerade verklighet fick jag här en stor skopa av bägge slevarna. Glädjen jag kände för min basketspelande vän byttes ut mot ett ännu större medlidande för min andra vän och hans enorma förlust. Eftersom jag själv varit med om samma sak, blir jag rörd till tårar bara jag tänker på vad han går igenom just nu. Att plötsligt förlora den ena sidan man alltid kunnat luta sig mot och, som man ibland trott ska finnas där för alltid, går inte att beskriva. Det enda patenterade hjälpmedlet jag vet är att tillåta sig själv att vara ledsen under så lång tid som det tar att gråta slut på tårar.
Lärdomen av detta är att uppskatta livets toppar mer. För vissa är det ekonomisk frihet medan det för andra innebär mat för dagen. För bakom nästa knut kan det finnas en dal man knappt tar sig igenom utan lite innestående glädje av en nylig medgång.
Igår fick jag reda på att en av mina äldsta barndomsvänner, efter många års slit, skrivit på ett proffskontrakt utomlands. Med allt som kommer därtill i form av väldigt bra lön, utvecklingsmöjligheter inom sitt gebit samt en resa som på ålderns höst kommer tänkas tillbaka på med glädje. För oss kompisar blir det en möjlighet att besöka ett land man annars antagligen aldrig skulle besöka.
Idag gick jag in på en annan nära väns fb-sida, eftersom jag inte hört ifrån honom på ett tag. Mest för att kolla om han var utomlands, då även han är väldigt framgångsrik inom sin sport och reser kors och tvärs. Istället för incheckningar i andra länder möttes jag av en radda med kondoleanser. När jag fick tag på honom visade det sig att hans pappa, blott 69 år gammal och fullt frisk, hade gått bort efter en kraftig hjärtattack. Han och hans syskon var samlade hemma för att ta hand om sin otröstliga mamma, vars hela tillvaro slitits undan inom loppet av några sekunder.
I min normalt ganska självcentrerade verklighet fick jag här en stor skopa av bägge slevarna. Glädjen jag kände för min basketspelande vän byttes ut mot ett ännu större medlidande för min andra vän och hans enorma förlust. Eftersom jag själv varit med om samma sak, blir jag rörd till tårar bara jag tänker på vad han går igenom just nu. Att plötsligt förlora den ena sidan man alltid kunnat luta sig mot och, som man ibland trott ska finnas där för alltid, går inte att beskriva. Det enda patenterade hjälpmedlet jag vet är att tillåta sig själv att vara ledsen under så lång tid som det tar att gråta slut på tårar.
Lärdomen av detta är att uppskatta livets toppar mer. För vissa är det ekonomisk frihet medan det för andra innebär mat för dagen. För bakom nästa knut kan det finnas en dal man knappt tar sig igenom utan lite innestående glädje av en nylig medgång.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)