Krubb på annans nota

Ibland känns det som att livet är på väg att vända och att den där ändlösa uppförsbacken plötsligt vinklas om och förvandlas till en rejäl utförslöpa. 

Idag var en sådan dag:

- Freddan och Peter på kontoret bjöd på hotellfrukost trots att jag tagit en tillräckligt lång sovmorgon för att inte bli premierad med gratis föda.

- Samma konstellation lunchade på Dolcetto, en hemtrevlig italiensk liten bakficka med fantastisk mat och dryck. Peter föreslog ett glas rött till pastan, vilket jag blixtsnabbt sa ja till. Lycklig över att få dagdricka åtminstone litegrann. När jag skulle betala möttes jag av: 

"Det här är din lyckliga dag, jag bjuder på lunchen också. Det är så sällan jag är hemma i Sundsvall och får möjlighet att bjuda"

- Middagen intogs på Ming Palace med Åhlén och eftersom han just fått in en liten travvinst blev även det kalaset kostnadsfritt. Där satt jag som en kung (internt uttryck) och åt både förrätt och varmrätt, med tillhörande läskeblask.

Dock flög jag på glasskostnaden när vi efter maten körde omkring en stund. Så min dag, innehållande tre rejäla brakmåltider, kostade exakt 48 kr inkl läsken jag hade med mig hem. Vem skulle inte vilja ha sådana kompisar? Inte ofta man kan smörja kråset på det viset när man har totalt köpstopp. Vet inte om jag sagt det, men jag ska på semester till New York om två veckor. Ska jag få ihop den resan behöver jag antingen skära ner på kostnaderna rejält eller framkalla ett dollar-ras världen aldrig tidigare skådat.

På nattkvisten satt jag och lattjade lite pokerturneringar och lyckades spela in, för mig, en ansenlig summa. Vilket inte har hänt sedan det brann i Los. Börja nu inte gratulera alltför storartat, för så mycket var det inte. Men det täckte upp förra helgens pokerförluster plus lite extra för besväret att ha levt med en veckas ångest.

I stunder av medgång kan jag ändå inte sluta tänka på ett citat från George Costanza i Seinfeld, som en gång sa att "God would never let me succeed". Lite så är det nog. Den dag man hittar familjeliv och ekonomisk trygghet, står väl terminal cancer och häckar runt hörnet. Ifall det är alternativet tror jag hellre jag fortsätter som vanligt med fulla motgångar och klagosånger.

Men trevligt att få vara prao i medgångsfabriken. Om än bara för en dag!