måndag 25 juli 2011

Mina känslor om Norge & Amy

Vad ska man egentligen säga om det som hände i Norge? Mer än att det är ofattbart, bedrövligt, hemskt och fruktansvärt på så många olika plan.

Den stora sorgen till trots, kan jag inte undgå att tänka några ganska annorlunda tankar som jag vet sticker ut lite från mängden, och som kanske retar några.

När oskyldiga, som jag inte känner personligen, drabbas av någonting hemskt, gör det bara marginell skillnad att det händer i ett grannland kontra någon annanstans i världen. Visst, det låter lite osympatiskt att säga, men det händer faktiskt fruktansvärda saker varje dag på vår planet.

Däremot finner jag det väldigt intressant att försöka fundera ut VARFÖR vissa människor gör sådana här sjuka saker. Hur kan man ha en sån disciplin att man, trots en enorm lust att förgöra, håller sig i nio år för att verkligen åstadkomma maximal skada utefter långt på förväg uppsatta mål? Efter att ha funderat lite tror jag en bidragande orsak är att de största galningarna till mångt och mycket håller sig för sig själva, och på så vis kan maximera sitt vansinne, eftersom dom inte tar in åsikter och synpunkter från närstående personer.

Självklart har jag blivit påverkad och tårögd när jag i olika media sett intervjuer med överlevande ungdomar och via dagboksinlägg fått en inblick i den sjuka massmördarens hjärna. Men det skulle jag även blivit ifall 100 personer hade blivit avrättade i Botswana.

Men, det som fångade mitt största intresse, var nyheten om att Amy Winehouse tagit en överdos och dött. Märkligt att jag tycker så med tanke på att hon för länge sedan valt den mörka sidan och närmat sig ett oundvikligt öde, jämfört med somarlovsbarnen i Norge som var totalt oskyldiga ungdomar väldigt oförtjänta av vad som hände.

Anledningen är att Amy Winehouse död känns verklig, och inte som en siffra på ett papper. Jag har en relation till henne. Jag har insett hennes begåvning, älskat några av hennes låtar samt med jämna mellanrum läst om hennes abnormt negativa livsspiral.

Just den här verkligheten gjorde sig påmind idag då jag ringde en jobbkontakt som jag pratat med några gånger. Han frågade hur det var med mig, jag svarade sådär och returnerade frågan, på vilket han svarade att det var en mycket konstig dag. Precis när jag fått ur mig "ja, det är ju måndag" kopplade jag ihop namnet Vegar och den nästan helt bortslipade accenten, med händelserna i Norge.

Efter att jag förklarat min sympati kring det hemska frågade jag ifall han kände några. Svaret fick mig gråtmild, han kände 4-5 personer. Det var inga familjemedlemmar, men någorlunda nära bekanta. En skopa verklighet som krävdes för att jag skulle känna smärtan.

Slutligen, Fredrik Virtanen har skrivit om Twitter och om att fruktansvärda händelser utlöser en typ av sympati av rent egoistiska och narcissistiska orsaker. Jag är böjd att hålla med. Plötsligt maler personer, som aldrig skriver någonting av värde, floder av inlägg kring hur mycket just dom lider och känner. Vart är deras sympati kring världens varje-dag-tragedier? Just det, ingenstans.

Tankar om söndagar

Efter helgens supertrevliga lördagstillställning har jag kommit fram till några fakta. Samtliga inlärda genom empiriska söndagsstudier.

- Bakfyllan kommer man inte undan även om man tänker snälla och positiva tankar innan man somnar på lördag natt/morgon
- Men den lindras ifall man spenderar söndagen i goda vänners lag och ger sig ut på små äventyr
- Trots det spyr somliga (*host* Macke i bästa Dum&dummare-stil när han förklarar att han sålt den döda undulaten) vid vägkanten i allehanda villaområden. Växtgödning?
- Restaurang Vindhem har kanske Sundsvalls bästa mat. Definitivt om man tar hänsyn till priset. Plus trevlig serveringspersonal och havsdoft
- Även ifall man på förhand bestämt att det inte ska planas ut, är det lätt att sitta där med ett glas i näven när alla omkring en börjar beställa in. Jim och Macke kan konsten att ställa i ordning en minifest. Blott Kristin klarade av att stå emot eftersom hon, genom min beställning, förvandlades till den enda kördugliga i sällskapet.`

tisdag 19 juli 2011

Paraflax

Är det någon som känner till en uteservering i behov av ett stort parasoll?


Isåfall har jag ett till salu. För som golfparaply går det icke att använda. Såvida man inte är 900 år gammal och har en paraplyhållare i sin pensionärsvagn.

Eftersom jag inte har någon sådan försökte jag att ställa paraflaxet bredvid bagen. Vilket slutade med att paraplyet blåste iväg bortåt pakeringen med en imponerande hastighet, tätt följt av en springande mig själv.

Av ovilja att detta skulle upprepas vecklade jag ihop paraplyet och lät ösregnet husera fritt.

Kanske det ultimata beviset på en riktigt usel investering. Att köpa världens dyraste paraply och sedan inte ens använda det när det regnar.

Men... Den dagen isarna smält har jag min egen lilla farkost att segla omkring på. Då kan ni andra sitta i era sjunkande reklamparaply-båtar och fundera på hur länge man egentligen kan hålla andan!

onsdag 13 juli 2011

Min syn på droger och övrigt svammel

Jag har inte bloggat om någonting meningsfullt på ett bra tag och tänkte därför göra ett tappert försök. Ett ämne jag sällan kommit i kontakt med på den här bloggen är droger.

Mestadels beroende på att min personliga erfarenhet är så nära noll den går att komma. Min konsumtion efter 32 års leverne är exakt 3 bloss hasch och 3 bloss marijuana. Haschblossen på högstadiet av ren nyfikenhet kring hur det smakade, och gräsblossen förra sommaren av någon anledning jag inte kan svara på, mer än att jag i slutändan tyckte att det inte var värt att få i mig tillräckligt mycket gräs för att faktiskt känna något rus.

Jag vill också poängtera att jag inte har särskilt strikta moraliska värderingar gällande droger:
- Jag tror att marijuana kan vara mindre farligt än alkohol
- Det som, förutom genom mina totalt drog-oliberala föräldrar, gjort att jag föredrar alkohol framför lätta droger (gräs, hasch) är bakfyllan, ett sunt skyddsnät som gör att man måste kämpa hårt för att bli tung missbrukare
- Att jag själv inte provat beror på att jag inte ser någon vinning i det. Antingen älskar jag det och kommer göra det igen, eller så ger det mig ingen glädje och då var det meningslöst att pröva från första början

Därför är jag egentligen ganska ointresserad av att prata om riskerna med droger. Alla som tar droger vet om att det är farligt. Vissa lite mindre än andra, men samtliga vet att det finns en hälsorisk inblandad.

För ganska länge sedan bestämde jag mig för att inte lägga moraliska värderingar kring hur andra människor lever sina liv. Att jag med öppna ögon ska acceptera även de mest konstiga val. Anledningen är helt enkelt att döden, och vad som händer efter den, är ett sådant gigantiskt mysterium att ingen människa faktiskt kan bedöma om det är positivt eller negativt att försöka leva ett, i samhällets ögon, "bra" liv. Vi har att göra med extremt okvalificerade gissningar baserade på smulor av fakta. Att samhällets normer, kring hur ett lyckat liv ska levas, har blivit så accepterat är för mig en nästan lika stor gåta som döds-mysteriet.

Det kan lika gärna vara så att ett bättre öde väntar den som dör som en utblottad heroinist, än den som varit en älskad familjemänniska som alltid värnat om andra. Ingen kan veta. Eller så väntar ett evigt mörker och då har jag svårt att se att en människas livshistoria skulle spela någon roll. I ett större perspektiv tenderar allting att bli ganska meningslöst.

Ifall en person grubblat över sitt livsöde och kommit fram till att det inte är någon mening att leva, så skulle jag kunna tycka att det är helt okej. Tråkigt för dom efterlevande, men å andra sidan är det ganska egoistiskt att vilja ha kvar någon i livet för att slippa bli ledsen själv. Problemet är att dom här besluten ofta tas på fel grunder och under påverkan av saker som grumlar tankeprocessen. Vill man dö anser jag det viktigt att isåfall ta det beslutet med en väldig medvetenhet och med en nykter hjärna. Det är svårt att ångra sig och ingen tanke som ska dyka när man precis ska bli överkörd av 05:14-expressen mot Stockholm.

Tillbaka till drogproblematiken. Många människor som missbrukar, verkar göra det av anledningar som inte är riktigt genomtänkta, och verkar i princip aldrig vara tillfreds med sina beslut i livet. Droger är en distraktion som uteslutande gör att människor tar beslut och vägar som inte skulle valts utan droger. Det är svårt nog att välja rätt nykter, hur ska man kunna göra det i Lutzens dimma?

Mitt ogillande av droger har alltså ingenting att göra med att det skapar oproduktiva människor som inte bidrar till samhället. Det skiter jag fullständigt i, jag kommer aldrig att få stå staty själv. Alla verkar missbruka av fel anledningar. Grupptryck, depression, osäkerhet eller av annan anledning som bygger på att döda smärtan kring andra saker i livet.

Lägg fram en teori om varför du måste använda droger, med en tydlig medvetenhet och beskrivning av varför det är rätt för dig, så får du min näve och en klapp på ryggen. Jag tror nästan ingen kan göra det.

Därför känns det ganska jobbigt att tvingas inse att användandet av droger har kommit väldigt mycket närmare mig själv än vad jag någonsin hade hoppats på. Även om lite festdrogande kan tyckas oskyldigt och roligt så är det faktiskt så att man öppnar upp porten till att leva sitt liv i en ogenomtänkt dimma. Jag vill inte att personer som är mina vänner ska göra det. Rent logiskt bör en liten andel ofrivilligt byta ut sitt festdrogande mot ett galopperande fullskaligt drogmissbruk. Återstår att se vem eller vilka som drar vinstlotten i den tombolan?

Våga vägra droger ffs!

måndag 11 juli 2011

I mina skor

Gatufesten är över och sviterna av en 4 dagars-fest blir värre och värre för varje gång.

Danne Johansson såg såhär glad ut i lördags när han dansade omkring i mina skor.


Du skulle provat dom igår! Inte fullt lika bekväma då, kan jag meddela!

Sova med lampan på och andliga sånger rullandes på tidernas töntigaste Spotify-lista, är helt normalt för en 32-åring.

- Posted using BlogPress from my iPhone