Två tonåringar på biljardtävling

I helgen var jag i Gävle och spelade andra rundan av Lag-SM. Det var sex lag i gruppen varav två gick vidare. Glädjande nog vann vi gruppen och är således ett av åtta lag som ska göra upp om SM-titeln i januari. Men mina förhoppningar är inte jättehöga, vårt lag är långt ifrån bäst och jag gissar att vi inte kommer att ha med medaljerna att göra. Men kul ändå!

När jag ändå är inne på biljard tänkte jag berätta om min första tävling utomsocknes. Det här var gissningsvis 1994 och jag var ungefär 15 år gammal. Tävlingen gick i Nyköping och resan föregicks av en enormt krånglig övertalningskampanj på hemmaplan. Dels för att resesällskapet inte var en vuxen och ansvarsfull ledare, utan min två år yngre barndomskompis Fredrik. Men även för att mina föräldrar inte var särskilt imponerad över biljard som sysselsättning. Eller snarare hur biljarden tog fokus från, i deras ögon, viktigare sysselsättningar som läxläsning och att sitta hemma i pojkrummet och uggla på kvällarna. En klart befogad oro givet hur den här, och många andra, biljardresor utspelade sig.

Sagt och gjort. Nyköping var resmålet. Tågbiljetter var bokade och med mig hade jag lika många förmanings-ord som kronor i plånboken. Fredrik, som redan på den tiden var en duktig försäljare, hade haft en mycket mindre komplicerad förhandling med sina föräldrar.

Väl i Nyköping checkade vi in på hotellet. Ett hotell som, givet vår knappa budget, var övervåningen på biljardhallen där tomma kontorslokaler tjänstgjorde som tillfälligt vandrarhem. Vi hade ett stort omöblerat rum där vi placerade våra sovsäckar på golvet och direkt konstaterade att det nog var ett rum för rökare. Det tyckte även resten av hotellgästerna för jag minns att det låg en tät dimma över hela våningen den helgen.

Rent biljardmässigt har jag inte exakt koll. Men jag tror vi båda vann några matcher och åkte ut lagom tidigt för att inte vinna några pengar.

På fredag kväll hade någon vänlig själ gjort några av rummen på övervåningen till en fullskalig svartklubb. Det såldes öl (även till tonåringar), spelades musik, röktes och i olika konstellationer satt tvivelaktiga personer och lirade poker och tjugoett. Utan att någonsin ha spelat 21 lyckades jag bli inblandad i ett parti och jag förlorade i princip alla mina pengar till en skojare som hette Reine. Men han hade vunnit massor av några andra och, eftersom han tyckte synd om mig, var han snäll nog att låta mig behålla merparten av min reskassa.

Samma kväll gick dörren till "hotellrummet" i baklås och killen i kassan på biljardhallen lovade att leta efter extranyckeln. Han kom tillbaka efter en stund och sa att han inte hittade kofoten, men gav oss sin välsignelse att lösa problemet på egen hand. Vi ställde oss rygg mot rygg utanför rummet och på givet kommando vände vi oss om och riktade varsin spark mot dörren, med resultatet att det sprutade gångjärn och träflisor åt alla håll och kanter. Det var så pass roligt att vi provade samma metod på några andra dörrar.

På lördagen drack vi den sprit som någon ansvarsfull biljardspelare sett till att förse oss med. Hur kvällen slutade?
Att jag satt i grön kavaj och för stora sneakers och spydde på trappen bakom biljardhallen medan Fredrik gjorde samma sak i världens minsta tvättställ uppe på "hotellet". Och innan det hade vi blivit utslängda efter blåskontroll på ett drogfritt ungdomsdisco nere på stan.

Söndagen var hemresedag och tillsammans hade vi inte 50 öre i tillgångar. Vi var så hungriga att vi snattade mackor på Censtralstationen i Stockholm när vi bytte tåg. Och på nästa tåg snokade vi rätt på att det fanns matpåsar i alla sovhytter. Så vi satte oss i en tom sådan och det beteendet fick oss nästan avkastade i Uppsala. Konduktören var INTE imponerad över att det var tomt i påsarna och att vi sölat vatten och juice över hela golvet.

Det där med att ungdomar ska ha med sig ledare på tävlingar, finns det egentligen någon anledning till det?

Vad är förresten sensmoralen med den här berättelsen?
I den fantastiska sången "No surrender" sjunger Springsteen:
"We learned more from a three minute record baby than we ever did in school".

Vilket på femton ord sammanfattar att det faktiskt finns en skola utanför skolan. Föräldrar kommer alltid att försöka hålla sina barn borta från trassliga situationer. Men oavsett om det händer i tidiga tonåren eller som ung vuxen, springer man förr eller senare rätt in i livet. Det som det inte går att läsa sig till i någon skolbok.

Jag tror att många med mig har liknande historier från sin uppväxt. Som idag känns som oskyldiga tonårseskapader och minnen från svunna tider. Men som just då gav flera års livserfarenhet på bara några dagar. Historier man kommer att vänta med att berätta för sina barn tills en tidpunkt när barnet är gammalt nog, som ironiskt nog nästan alltid infaller långt efter det att barnet upplevt någonting liknande på egen hand.

Och på det viset upprepar historien sig själv, generation efter generation.

Tappade pengar och en lektion i livet

Antalet gånger jag tappat pengar kan nog räknas på ena handen. Jag tror det beror på min Von Pluringska kärlek till kontanta medel. För jag har genom åren tappat massor av nycklar, mössor, vantar och annat krimskrams. Men sällan eller aldrig pengar.

På squashen häromdagen följde jag min vanliga rutin att först byta om, och sedan förflytta eventuella pengar från byxfickan till träningsväskan. Inte för att jag någonsin tror att det förekommit stölder i omklädningsrummet. Men en rutin är en rutin. Jag minns att jag vid tidpunkten var ganska förvirrad (det känns lite förhörsprotokoll över den meningen). För det hade varit stressigt på jobbet, jag fyllde år och skulle efter träningspasset delta i ett styrelsemöte, och sen möta upp mitt crew på en middag.

Hur som helst var det runt 700 kr jag hade i kontanter. Som, när jag mellanlandade hemma, var spårlöst borta. Den enda logiska förklaringen var att jag i min förvirring glömt att stoppa ner pengarna i väskan, och istället lämnat dem på bänken i omklädningsrummet. A job halfway done. Ett av mina paradnummer när det kommer till andra moment i mitt liv.

Istället för att sakna pengarna började jag direkt tänka på tårtan som jag köpte tidigare under dagen. Om hur synd det var att jag i sista sekunden bestämde mig för att betala den med kort, istället för med kontanter som jag först tänkte göra. Nu när ändå pengarna skulle få vingar.

Efter middagen kollade jag igenom träningsväskan en sista gång. Pengarna visade sig ligga i ett av de yttre sidofackan. I samma fack ligger hänglåset till gymet som en symbol för att det här facket, det är det minst använda i historien av träningsväskor.

Den summa jag trodde var 700 kr visade sig istället vara reducerad till 450 kr.

För i det här livet är det väl så att man alltid går back i slutändan?

Om alternativ till Klarna

Jag är en människa som inte riktigt tänker som andra. Min akademiska bakgrund och förhållandevis goda affärssinne spinner ofta iväg kring vardagliga situationer, och ger upphov till en massa helt ogenomförbara affärsidéer. Men som roar mig någonting oerhört.

I fredags på lunchen fick jag en sådan idé när jag såg servitrisen stå och bläddra bland några lappar. Som visade sig vara den krogens sortiment av obetalda notor. Spännvidden bland de som stod i skuld var allt från pålitliga hedersknyfflar till mindre respekterade figurer, vars skuld inte skulle köpas upp av tredje part för ens 10 öre per krona.

Trots att jag det senaste decenniet spenderat ett respektabelt antal timmar bland stadens vattenhål, har jag fortfarande aldrig gjort en nota på en krog. Mestadels beroende på att jag har obegränsat med pengar noll förståelse för hur man för fram frågan på ett sätt som är trovärdigt och inte alltför förnedrande. Har man inga pengar så har man inga pengar, och en ihopljugen förklaring om att man råkade använda plånboken istället för Dagbladet som fnöske till kakelugnen, kommer inte att låta trovärdig.

Men i verkligheten fungerar det inte så. De flesta som frågar om en nota ingår en tyst överenskommelse med bartendern. Personen bakom baren förstår att kunden inte har några pengar, och går i god för personen utan att behöva få en bekräftelse på hur det faktiskt ligger till. Medan ett fåtal personer kanske faktiskt har tappat plånboken eller kört pengarna i dokumentförstöraren, och får anses tillhöra gruppen av "notörer" att lita på.

Sedan gäller ju en nota bara på just den krogen. Vilket gör det lite trist när tankarna på att gå vidare dyker upp. Då måste man antingen ha samma möjlighet där, eller vänta några år till min affärsidé är realiserad.

Den heter Krogna och innebär att man kan samla alla sina krediter på en och samma nota. En revolution för den som är luspank och börjar få träsmak i baken.

Next big thing?

Grattis Grattis Grattis Grattis

En snabbis bara tills jag har någonting vettigt att säga.

Den här reklamen hittade jag på Resumé och den är helt fantastisk. Kan knappt sluta skratta. Tantens eviga gratulerande gör att jag nästan tror att den är skriven för mig personligen. Det vore intressant att veta hur många ironiska grattis jag skickat ur mig de senaste tio åren.



För övrigt har jag mått dåligt i två dagar nu. Hängig, orkeslös och lika alert som en kvarlämnad landmina. Orättvist minst sagt och jag hoppas på en bättre morgondag.

Just ja. Ni har säkert inte missat mediahypen kring videon där Sverigedemokraternas Erik Almqvist står och argumenterar en sen natt. Att förklara sitt eget agerande på att man vid tidpunkten mådde dåligt är en ganska bra räddning, och kan säkert till viss del stämma. Även om det såklart inte rättfärdigar beteendet. Det som däremot gör hela ursäktsprocessen så otroligt skenhelig, är att han så uppenbart ljuger när han i förra veckan förklarar för Expressens journalist att han inte har sagt dom sakerna.

Förhoppningsvis leder det här till att många av de osäkra SD-väljarna vaknar upp och tänker "men hey, det här var inte riktigt vad jag signade upp för".

Nytt kapitel

Alla fall så har jag bestämt mig. Angående den eventuella flytten till Stockholm alltså.

Precis som många påpekat var det inget beslut, utan snarare en fråga om jag vågar hoppa på en möjlighet eller inte. Vilket jag gör den här gången. Efter nyår packar jag mitt pack och pack och installerar mig i en miljö jag inte riktigt vet vad jag ska förvänta mig av.

På bekostnad av all den trygghet jag krampaktigt hållit i sedan jag 2003 flyttade hem från mitt senaste äventyr. Det äventyret var högskolestudier och jag kommer aldrig att glömma samtalet som var startskottet för min hemflytt. När pappa sa att "det vore bra om du kommer hem" och det plötsligt blev uppenbart att stackars mamma var mycket mer sjuk än vad hon själv gjorde sken av.

Gällande flytten är det många praktiska detaljer som löst sig på ett ypperligt vis. Framförallt genom Montell som verkligen ställt upp genom att fixa lägenhet och lovat att se till att allt ska klaffa med jobb, trivsel och det runtomkring. Men även genom McGarrett i Sundsvall som vill fortsätta använda mig som frilansare för copyjobb. För mig betyder det mycket att inte behöva stänga några dörrar. Rent socialt är jag inte ett dugg orolig. En blandning av utflyttade Sundsvallsbor, gamla studiekamrater, övriga kompisar, släktingar och kollegor kommer garanterat att bidra till min trivsel.

Så snart allting löst sig med uthyrning av nuvarande lägenhet, magasinering av saker och beslut kring min bil kommer jag på allvar börja se fram mot ett spännande 2013. Jag brukar skämta och säga ironiskt att "nästa år kommer att bli mitt år". Kanske kan det faktiskt bli så den här gången? Efter 33 hundår skulle det kännas på vippen till rättvist.

Men allt är inte guld som glimmar. Vid sidan av allt som känns positivt finns det också flera saker jag kommer att sakna. Jag nämnde tryggheten tidigare. Men den är ingenting mot alla mina fantastiska vänner som på olika sätt berikat min tillvaro. Helst önskar jag att alla ville flytta med. Men eftersom det inte går ser jag fram mot många timmar av telefonskvaller och att åka hem tillräckligt ofta för att inte mötas av en blåsorkester på tågstationen var gång.

Ja, det var väl egentligen bara det jag ville säga.

Eller just ja, en sak till. Det jag uppskattar med att gå på krogen är att träffa folk jag känner eller åtminstone känner till. Inte för att jag är folkskygg eller så, men om man tar belysning, berusnings- och ljudnivå i beaktande är det inte direkt givande att försöka föra en konversation med nya människor. Därför kommer det bli mindre slipsen-i-pannan-kvällar och desto fler trevliga mat- och pubsittningar. Så alla ni som bor i Stockholm och vill ta ett glas nu och då, skriv in mig på listan över potentiella personer att prata oviktigheter med.

SpSedds - Ses på Söder eller där det serveras!

1X2 - Krog, pokal eller en färd dit det alltid brinner

Medan mina natives är och tar en sedvanlig lördagsfylla på Timrå-MoDo tog jag en tripp till Borlänge för att tävla i biljard.

Förr i tiden hade jag ett visst mått av respekt med mig när jag åkte runt och tävlade. Men efter att bara ha tävlat sporadiskt senaste tio åren är min nuna inte lika välkänd längre. Vilket, förutom att jag får sitta och blogga i lugn och ro, innebär att jag inte alls får lika mycket gratis när jag spelar matcher.

För det är så det funkar. En sämre spelare kommer alltid missa ett par stötar extra mot en bättre och mer namnkunnig spelare. En slags automatisk underprestering för att visa sin respekt för det starkare psyket. Ett fenomen man ser i alla tävlingssituationer och det spelar ingen roll om det är KM på den lokala boulebanan eller Wimbledon-tennis i London.

En annan sak som alltid följt med mig är vikten av att inte bli frustrerad samt att respektera min motståndare. Minsta tecken på frustration innebär att jag får hela världens motflyt på mina svagt bygga axlar. Och bara den minsta tanke på att "den här stöten fixar han aldrig" gör att motståndaren automatiskt gör bollen och blir ett par klasser bättre ända tills mer ödmjuka tankar fyller mitt inre.

Och det här är ingenting som jag bara fått för mig. Jag är en vän av statistik och tycker mig ha ett tillräckligt stort sample size för att ha vad man kallar ett statistiskt säkerställt underlag. Det kan inte vara möjligt att andra lider av samma automatiska gå-rakt-åt-helvete-syndrom bara för att man råkar tänka en trasslig tanke.

Så inte nog med att jag är darrhänt, jag ska även behöva idka någon typ av kyrklig ödmjukhet med tankegångar i stil med "Ja, min motståndare är en fin människa och gör han den här helt omöjliga stöten är det bara att lyfta på hatten", för att inte jinxa mig själv till den milda grad att motståndaren blir en övermänniska.

Högst orättvist eftersom jag trivs bra så in i helvete under mitt eget ganska så regntunga moln.

Med det sagt ska jag snart spela slutspel. Om min motståndare, sin oduglighet till trots, skulle råka göra några jävla bollar, får jag väl helt enkelt knäcka kön över knäet och skynda hem till Sundsvall för att sluta upp med mina halvt alkoholiserade kamrater.

Det ni just upplevde är en så kallad halvgardering. Förlorar jag hinner jag till krogen. Vinner jag kommer jag närmare ära och berömmelse. Anledningen till att det bara är en halvgardering är att det finns ett tredje utfall som innebär att jag, utan att vinna turneringen, håller mig kvar så pass länge att jag inte hinner hem till krogen. Och det utfallet vore det värsta av förluster och skulle inte förvåna mig det minsta.