1X2 - Krog, pokal eller en färd dit det alltid brinner

Medan mina natives är och tar en sedvanlig lördagsfylla på Timrå-MoDo tog jag en tripp till Borlänge för att tävla i biljard.

Förr i tiden hade jag ett visst mått av respekt med mig när jag åkte runt och tävlade. Men efter att bara ha tävlat sporadiskt senaste tio åren är min nuna inte lika välkänd längre. Vilket, förutom att jag får sitta och blogga i lugn och ro, innebär att jag inte alls får lika mycket gratis när jag spelar matcher.

För det är så det funkar. En sämre spelare kommer alltid missa ett par stötar extra mot en bättre och mer namnkunnig spelare. En slags automatisk underprestering för att visa sin respekt för det starkare psyket. Ett fenomen man ser i alla tävlingssituationer och det spelar ingen roll om det är KM på den lokala boulebanan eller Wimbledon-tennis i London.

En annan sak som alltid följt med mig är vikten av att inte bli frustrerad samt att respektera min motståndare. Minsta tecken på frustration innebär att jag får hela världens motflyt på mina svagt bygga axlar. Och bara den minsta tanke på att "den här stöten fixar han aldrig" gör att motståndaren automatiskt gör bollen och blir ett par klasser bättre ända tills mer ödmjuka tankar fyller mitt inre.

Och det här är ingenting som jag bara fått för mig. Jag är en vän av statistik och tycker mig ha ett tillräckligt stort sample size för att ha vad man kallar ett statistiskt säkerställt underlag. Det kan inte vara möjligt att andra lider av samma automatiska gå-rakt-åt-helvete-syndrom bara för att man råkar tänka en trasslig tanke.

Så inte nog med att jag är darrhänt, jag ska även behöva idka någon typ av kyrklig ödmjukhet med tankegångar i stil med "Ja, min motståndare är en fin människa och gör han den här helt omöjliga stöten är det bara att lyfta på hatten", för att inte jinxa mig själv till den milda grad att motståndaren blir en övermänniska.

Högst orättvist eftersom jag trivs bra så in i helvete under mitt eget ganska så regntunga moln.

Med det sagt ska jag snart spela slutspel. Om min motståndare, sin oduglighet till trots, skulle råka göra några jävla bollar, får jag väl helt enkelt knäcka kön över knäet och skynda hem till Sundsvall för att sluta upp med mina halvt alkoholiserade kamrater.

Det ni just upplevde är en så kallad halvgardering. Förlorar jag hinner jag till krogen. Vinner jag kommer jag närmare ära och berömmelse. Anledningen till att det bara är en halvgardering är att det finns ett tredje utfall som innebär att jag, utan att vinna turneringen, håller mig kvar så pass länge att jag inte hinner hem till krogen. Och det utfallet vore det värsta av förluster och skulle inte förvåna mig det minsta.