torsdag 31 januari 2013

Stureplan för andra - Enskede Rackethall för mig


Imorse blev jag inblandad i en mailslinga om AW ikväll. Törstsammansättningen bestod av en blandning av allmänt löst folk och exil-sundsvallare. Eller egentligen TImrå-bor, men eftersom jag lagt mig till med en stockholmsk orespekt för geografiska detaljer i resten av landet, placerar jag numer Sundsvall och Timrå i samma fack.

Gruppen skulle träffas på Nosh & Chow och sedan avancera mot Riche. Det första stället känner jag inte till, men jag har svårt att tro att min folkliga uppsyn skulle gå bättre hem där, än vad den brukar göra på resten av Stureplan. Det finns alltså uteliggare klädd i tunna som dansar före mig i köerna där.

Jag tackade vänligt men bestämt nej med följande motivering:

"Jag är tyvärr inbokad på squash och grejor ikväll. Så medan ni smörjer kråset med ingen mat och sköljer ner med dryck, springer jag omkring i Enskede Rackethall med maxpuls. Däremot tackar jag ödmjukast för inbjudan och tillönskar herrskapet en riktigt blöt och trevlig kväll." 

PS. Det skulle betyda mycket för mig om samtliga deltagare rökte så in i helvete. Två cigg på varje enhet dryck låter som ett lämpligt ratio. Yes? DS."

Efter en liten stund fick jag följande svar:

"När ryktet gick att mästerläskaren Sjöberg skulle flytta till Sthlm steg genast Stureplansgruppens aktiekurs med 16%. Nu när traders har insett att allt var fabler faller aktien tungt. En mäklare på golvet skrek exempelvis nyligen ut "Karljävlen är torrare än sand. Sälj, Sälj, SÄLJ!!!"

Det är bara att inse att man är en besvikelse i alla led. Inte ens när det kommer till dekadens klarar jag av att prestera. Vilket är helt unikt, för en oförmåga att leverera på ett vettigt plan vägs alltid upp av en enorm förmåga att köra ner sig själv i botten.

Jag är regeln som bekräftar undantaget och undrar nu stilla, kan jag få betalt för den här egenskapen på något vis? Kanske som en omvänd konferencier där jag står i ett hörn på ett event och bara håller käften.

onsdag 30 januari 2013

Enorma Hallå-problem

Min telefon levererades helt knäpp och visar inga som helst tendenser på att sluta utveckla sin knäpphet.

Det började med en liten fördröjning varje gång jag svarade. Mitt "hallå" gick rakt ut i tomma intet, och eftersom uppringaren inte hört min hälsning, blev det en total tystnad som oftast bröts av att den personen sa någonting hallå-aktigt. Åtminstone från början, men efter ett tag fattade jag galoppen och började om med ett "hallå hallå" när jag inte fick någon respons.

Men nu har problematiken tagits till en helt ny nivå i form av att mitt headset blandat sig i dansen. Med syftet att krångla till min vardag ytterligare.

Nu sker följande:

Telefonen ringer. Jag trycker på svaraknappen på headsetet, väntar en stund, och säger triumferande "hallå" (eftersom jag räknat ut telefonens beteendemönster). Ingenting händer och jag upptäcker att svaraknappen bara mutat ringsignalen och telefonen fortsätter ringa ljudlöst. Lätt stressad swajpar jag på displayen för att hinna svara. Säger "hallå" på ett inte lika fullt övertygande sätt. Ingen respons eftersom jag glömt bort den lilla fördröjningen. Då utbryter ett stadie av total panik där jag skickar ur mig förvirrade haranger som "hallå, hallå, hej, hallå, hallå, marcus, fan" Eller "hej, hej, hej, hallå, hallå, haaaalåååååååå". Alltid med monoton, stressad och irriterad röst.

Det här är så irriterande att jag borde vara berättigad till kompensationspengar. Från antingen operatören 3, mitt försäkringsbolag eller staten. Jag tänker mig ett eller två basbelopp. Orimligt eller inte, det får andra avgöra.

tisdag 29 januari 2013

Törst och Wordfeud

Jag har vänner som är törstiga. Av allt att döma mycket mer törstiga än vad som kan anses normalt och acceptabelt i ett fungerande samhälle.

I två separata samtal har samma person uttryckt följande:

Om att flytta till söders höjder:
Jag: Nu när du ska flytta vore det verkligen kanon om du kunde bosätta dig på Söder.
Han: Det blir det ingenting av med! Varenda gång jag går omkring riktigt bakis på Söder i jakt på ett vattenhål, ser jag bara alternativmänniskor som sitter och dricker te. Jag älskar Kungsholmen. Den totala avsaknaden av caféer gör att man bara kan träffas på krogar.

Inför förra lördagen (jag deltog inte!):
Han: Imorgon ska vi till Gamla Stan på full flaska. Varenda Sundsvalls-bo som bor i Stockholm kommer att ansluta. Jag tror vi blir uppåt 20 personer.
Jag: Ska ni dit på dagen eller på kvällen?
Han: Dags-sittning såklart. Med så tidig start som möjligt. Vi tänkte låtsas att det är St Patricks Day!
Jag: Haha, när är egentligen St Patricks Day?
Han: Ja, det är snart. Någon gång i Mars tror jag.
(Min vän tillhör de kortväxta och borde kunna spela rollen som leprechaun till perfektion. Särskilt om man tar hans välbetalda jobb och på gränsen till obehagliga förmåga att spara, i beaktande, red anm.) 

För övrigt gjorde sig mina fördomar påminda på lunchen häromdagen när jag såg en kille i arbetarkläder sitta och spela Wordfeud. Det enda jag kunde tänka på var att han maniskt försökte peta in ordet "Öhhhhhhh" på spelplanen, utan att förstå varför det aldrig fungerade. Trots avsaknad av både a:n, ö:n och matchande bokstäver på brädan. Vilket är tämligen lustigt med tanke på att jag anser mig vara relativt ord-smart, men under min Wordfeud-karriär ändå fick stryck av både kreti, pleti och deras kusiner från landet.

måndag 21 januari 2013

Tunnlar i alla dess former

Plötsligt känns det ganska svårt att skriva ett blogginlägg. Jag har nämligen fått märkbart ont i handlederna och underarmen när jag sitter många timmar framför datorn. Det blir en avdomnande känsla från armbågen och neråt. En aningen mindre påtaglig sockerdricks-känsla än när armen somnar. Men det kan inte hjälpas, saker ska på pränt.

Självklart har jag googlat problemet och det är troligen fråga om karpaltunnelsyndrom eller ulnartunnelsyndrom. Alternativt en kombination av de värsta symptomen från bägge åkommorna. Ett nytt supertunnelsyndrom som jag är ensam om i hela världen. Gurktunnel.

När vi ändå är inne på olika tunnlar bör jag nämna min t-bane-resa från kontoret. Som jag tidigare nämnt sköts en del kontakter när jag kollektivtrafikar mig hemåt på kvällarna. Så även idag. Trots att den enda stationen jag byter på är Slussen, fick jag idag för mig att det var på Fridhemsplan bytet skulle ske. Kombinationen av telefonsamtalet med Gavve och följande syn gjorde det omöjligt att inse mitt misstag när jag stod på motsatt sida och väntade på tåget.


Jag förstår att reklamaffischerna byts manuellt, men jag trodde att det brukade ske under natten när rälsen inte är så trafikerad. Notera tidstavlan. Precis när tåget skymtades halade grabbarna fram en stege och klättrade därifrån. Som den mest naturliga sak i världen. Jag såg direkt tjugo olika sätt att bli lika platt som reklamen de just smetat ut. Pinne på stegen går av, snubbla på skosnöre, tvångstanke att frysa till is på grund av otrogen fru/skrikande ungar eller ulnartunnelsyndrom från knä och neråt.

Jag hoppade på tåget och, det jag trodde var en färd mot Slussen, visade sig bli vändande tåg tillbaka till Thorildsplan. Om det gick att sätta en siffra på hur världsvan jag kände mig i exakt den stunden, skulle svaret bli någonstans mellan 0 och 0.

Efter två veckor i Stockholm har jag viss hemlängtan. Men inte tillräckligt stark för att ta mig hela vägen till Sundsvall. I helgen tog jag mig nätt och jämnt över Dalälven och fastnade halvvägs hem i min andra hemstad Gävle! På agendan stod Lag-SM final där medaljerna skulle fördelas bland åtta kvarvarande lag.

På papperet såg det inte bra ut. Vi hade redan överträffat förväntningarna genom att nå finalen. Mina egna förhoppningar var att undvika att komma sist. Vilket vi klarade av, det blev en 6:e plats. Helt okej givet förutsättningarna. Jag har ett lag-SM brons sedan tidigare, men då var jag ung och fick agera svag länk i en högst kompetent sammansättning. I helgen var rollerna ombytta. Jag var den med mest rutin och erfarenhet

Ett ansvar jag axlade genom att bägge kvällarna dricka några fler öl än vad doktorn rekommenderar en redan darrhänt person. Summa summarum vann jag tre av mina sju matcher, och vinsterna kom lika naturligt som balans på skidor för en afrikan. Att jämföra med preliminärrundorna där jag, mot enklare motstånd, vann totalt 9 av 11 matcher. Sammantaget för hela säsongen spelade jag 18 matcher och vann 12.

All heder till mina lagkamrater Andreas, Gustav och Elias. Alla höll modet uppe och presterade bra trots att det inte gick som på räls alla gånger. Även grattis till mina klubbkamrater Chamat, Tomas, Jyri och Stefan som spelade hem guldet.

Överhuvudtaget har jag fått upp biljardsuget igen och planerar att spela åtminstone tre av fyra SM under våren. Med start i Uppsala om en dryg månad.

Hela vägen hem tar jag mig helgen den 6-10 februari. Då blir det en salig röra av jobb, kroghäng, pokerveckan Nordic Light och umgänge med alla förlorade själar som sluppit se mig ett tag.

God Afton!

lördag 12 januari 2013

Lastat i bakluckan

Jag är en tillbakadragen människa och därför tänker jag säga det här så ödmjukt det bara är möjligt. 

JAG DANSAR ÅTTOR KRING MIN VITA MÅNAD!

Det är rena uppvisningen. Jag har dinerat ute två kvällar i rad (på typiska dricka öl/vin restauranger) och inte bara beställt soda till mig själv, utan även inspirerat mitt sällskap att följa mitt exempel. Igår Linda efter efter en högintressant LaChapelle-sejour på Fotografiska, och idag Rosen som efter maten följde med på bio.

Vi såg Gangster Squad, vars handling kretsar kring försöken att driva östkustsgangstern Mickey Cohen ut ur Los Angeles. Med bland annat Sean Penn, Ryan Gosling, Josh Brolin, Emma Stone och Nick Nolte. Ja, en jäkla ensemble helt enkelt. Filmen var väldigt våldsam med en stor portion humor och finess. Lite som en Guy Ritchie-film under en annan tidsepok. Klart sevärd. 

Filmen i all ära, men den stora snackisen är att Ryan Gosling har snott min frisyr. Nästan på pricken. Med den lilla skillnaden att mitt hår är en smula längre. Troligtvis för att han har råd att få sin frisyr trimmad dagligen, medan jag lever i en mer gråskalig ekonomisk verklighet.

Slutligen. På vägen hem från Medborgarplatsen passerade jag världens konstigaste kiosk. Som konstigt nog var öppen kl 23:30 trots att det låg rätt långt från Götgatsbacken. Lokalen var en gammal frisörsalong och två rejält utnötta frisörstolar stod närmast dörren. Och är kanske fortfarande i bruk. Inte för att jag skulle låta den mannen röra mitt hår, oavsett hur fattig jag än vore. Hur som helst, själva kiosken var längst in.

Medan jag väntade på min växel kunde jag inte låta bli att notera den lilla hörnan med porr strax bredvid kassan. Några olika tidningar och ett antal dvd-filmer. En av filmerna hade det fantastiska namnet "Lastat i bakluckan". Jag orkar knappt förklara hur okontrollerat mycket jag började skratta åt det i min nyktra ensamhet. Men det var ingen vacker syn och butiksinnehavare hade mig nog på antingen svamp eller på gränsen till ett nervöst sammanbrott. Vi avslutar så tror jag.

onsdag 9 januari 2013

Att prioritera sin tid

Det finns saker jag upptäcker vid 34 års ålder som andra säkert var fullt medvetna om i sina tidiga tjugo. Jag hade nämligen en liten paus på dryga tio år då jag lekte ansvarslös drömmare och trodde att jag aldrig mer skulle behöva jobba på riktigt. Men gissa vad, verkligheten kom rusande och det var bara att klättra ner i saltgruvan och gilla läget.

När jag ska ironisera över hur hårt jag arbetar är det ofta olika typer av gruvor som får symbolisera mitt slit. Saltgruva, kolgruva, malmgruva, koppargruva, järngruva etc. Varianterna är många. Dock måste jag utfärda ett stort varningstecken över användandet av ordet guldgruva i en klagosituation. För det rimmar inte bra med att man sliter hårt. Snarare låter det som att man skämtar om hur bra man har det. Vilket är helt fel när livet ska framstå som Vilhelm Moberg-jobbigt.

Ett annat uttryck som symboliserar ett jäkla otacksamt slit är att man "skyfflar järpar". Det får mig alltid att skratta högt för det låter så totalt meningslöst och skulle troligtvis tinga en lägre lön än slavarbete. Det är min studiekompis Robban som, var gång han stöter på minsta motgång, brukar använda järpskyffling för att illustrera sin dystra framtid i Dubai.

Ursäkta sidospåret. Det jag skulle säga är att det blivit mycket svårare att hålla kontakten med alla personer som betyder någonting för mig. Tiden räcker helt enkelt inte till och den enda logiska lösningen jag ser är att minska den totala tiden jag spenderar med att prata med vänner.

Vilket känns rätt konstigt för jag har alltid tagit mig tid att höra av mig till mina nära vänner och svara både på samtal, sms och email. Ska jag liksom inte kunna göra det längre? Det kommer att göra mig betydligt mindre älskvärd och göra mig mer exponerad för att bli totalt utan vänner. En av mina absolut värsta fasor.

Samtidigt är det inte oväntat att den här insikten slog till på allvar efter min flytt till Stockholm. Här jobbar man hårdare och låter tillvaron kretsa kring en själv i mycket större utsträckning än i mindre städer. På gott och ont. För i Sundsvall kände jag emellanåt att jag gjorde saker på bekostnad av min egentid. Självklart för att jag ville göra det, men ens eget välmående lider ofrånkomligen ifall man blir skyldig sig själv för mycket tid. Men här kommer jag kanske att känna tvärtom, att jag blir för egoistisk och inte tar mig tid för andra.

Jag måste hitta en mellanväg. Kanske att fortsätta ta mig tid, men göra det effektivare och kommunicera när det uppstår dötid (väntrummet hos doktorn innan man får domen). Helt enkelt lite mer på mina villkor. För kvällarna vill man ju inte offra!

Skämt åsido, det här ska nog lösa sig på ett bra sätt och jag hoppas att ingen kommer att känna att jag blir en sån person som ringer från tunnelbanan och lägger på i exakt samma ögonblick som jag ska kliva av.

Om så är fallet erbjuder jag fria kompensations-shots och rätt att örfila mig nästa gång vi ses!

tisdag 8 januari 2013

Några rader om Sundsvall och galoscher

Häromdagen när jag pratade med en kompis kom vi in på Sundsvall och hur det känns att inte längre bo där. Något som senast hände mig för drygt tolv år sedan, men som han upplever jämt eftersom han valt att tillbringa så lite tid som möjligt i sin forna hemstad. Vid varje återbesök känner han sig dålig. Även om det bara gäller en helg. Ungefär som att staden andas en oduglighet som det inte går att värja sig ifrån.

Mitt problem med Sundsvall har aldrig varit så. För det har egentligen aldrig handlat om Sundsvall, utom om mina vänner och om bekvämligheten av att bo i en mindre stad där man känner många människor. Omgivningen hade kunnat vara Luleå, Åmål eller Bredbyn och jag hade troligtvis känt exakt samma sak.

Det enda jag inte trivdes med var sättet jag skötte mitt liv på. Det blev för mycket destruktiva saker (skräpmat, dålig dygnsrytm, alkohol, lathet etc) och alldeles för lite upplyftande och inspirerande saker (träning, tid för mig själv, fokusering på jobb etc).

När ett sådant beteende pågått under lång tid kommer man in i en negativ spiral som känns väldigt svår att ta sig ur. Allt det man har runtomkring sig förknippas till mångt och mycket med hur man levt. Att flytta kändes som det enklaste sättet att bryta mina negativa cirklar och få en fräsch nystart.

Nu låter jag ganska dramatisk, som att jag hade ett galopperande heroinmissbruk att tampas med. Så var det absolut inte. Men för att vara en historiskt sett ganska lågpresterande människa har jag haft extremt höga krav och förhoppningar på mig själv. Vilket kanske började som nyfödd när pappa stolt deklarerade att "nästa statsminister är född". Det satte ribban ganska högt och jag undrar om han någonsin insett att han satte en jätte-jinx på hela min karriär genom att säga så.

Det var väl ungefär vad jag hade att säga om Sundsvall idag.

Till något mer upplyftande. Två av mina vänner i Stockholm glider dagligen omkring med galoscher. Jag är långt ifrån någon expert, men om man ändå vill bli hemskt gammal, är det inte lika bra att samtidigt skaffa käpp, basker, monokel, färdtjänst, bridgepartner och viagra på recept? Rätta mig gärna om jag har fel.

Goder Afton!

söndag 6 januari 2013

This city will eat you alive

På plats i Stockholm och det känns redan som jag så smått isolerar mig från världen och bejakar min introverta sida.

Som kungen av dåliga ursäkter finns här en helt ny arsenal av anledningar till varför det nog är klokast att stanna hemma. De flesta innefattar kollektivtrafikens krångel, men även lama ursäkter om ogjort jobb bör fungera, då de flesta verkar för självupptagna och stressade för att syna någon i sömmarna eller än mindre bry sig.

Jag är inte en vän av överdrifter. Allt det jag skrev ovan kom sig därav att jag tackade nej till att joina Macke för att se skidåkning hemma hos Jim. Han pratade om t-banan till Kristineberg. Jag tyckte det lät som att åka transsibiriska järnvägen tur och retur. När han upplyste mig om att Kristineberg ligger på Kungsholmen, tre stationer bort, kände jag mig inte som ett geografiskt orakel. Men nejet hade redan cementerats fast i en stor klump av rälsburen komplikation och var inte föremål för att ändras.

Istället har jag gjort... praktiskt taget ingenting. Handlat lite, sett ett par avsnitt av Mad Men (alla borde se den minst två gånger) och i största allmänhet funderat kring vad jag ska packa upp först. För att sedan inte packa upp någonting alls. Rätt ointressant, men det känns ändå rätt bra på något sätt.

Vad som blir mer intressant blir mitt stundande arbete och vad det kommer att ge. Vi väntar nämligen spänt efter svaret på frågan "Klarar han av att öka sin faktureringsgrad till mer än en timme om dagen?". Min revisor har nämligen sagt att det är en förutsättning för min fortsatta överlevnad.

Över till någonting helt annat. Frukosten på Hotell Malmen imorse var en hyfsad besvikelse. Kanske inte så förvånande med tanke på all dynga man hört om det stället under alla år. Men vad är då egentligen det största kvittot på att en frukost är riktigt stinkande usel? Kan det vara att man tar en smitnota men ändå känner sig manad att skälla och klaga på kvaliteten, som att det är en själv som just blivit lurad?

Ibland är det fint att ha vänner som ställer upp. Två personer gjorde min flytt lite enklare. Jonas, som hjälpte mig att packa och sedan körde mig hit, samt Jossan som torkade ur mitt kök och såg till att jag inte sparade allt gammalt skräp. Hatten av för det!

Slutligen. I ett gammalt Seinfeld-avsnitt fick George höra att "this city will eat you alive" när han fejkade att han var en lantis som nyligen flyttat till New York. Återstår att se om det blir samma sak för mig i Stockholm.

På återhörande!

torsdag 3 januari 2013

Snart dags då

Det är jävligt körigt just nu!

Planeringen och genomförandet av min stundande flytt har skötts på ett precis så uselt sätt som bara jag klarar av att ordna. Allting bygger på att jag är en sista-minuten-person och det innebär att vänta in i det sista med att ta tag i saker. Det är en kvarleva från tonåren då ogjorda skoluppgifter löstes på en kväll. En dum-i-huvudet arbetsmetodik som knappt ens fungerar i teorin. Än mindre i verkligheten när man är vuxen och har för stora arbetsuppgifter.

Som en bonusvinst blir det extra svårt att hantera små vardagliga spratt. Alldeles nyss stod jag vid parkeringsautomaten i 10 minuter och provade fyra olika kort. Inget av korten fungerade och just då förstod jag tanken bakom att tillverka maskinen i praktiskt taget oförstörbart material.

Vad ska man säga om nyår? Kanske att jag hade hur kul som helst, att jag var omgiven av flera av mina favoritpersoner, att det blev en otroligt sen kväll, att det får anses vara mitt officiella avsked från Sundsvall och att det efterföljdes av två dagar med full turbulens. Planen att infoga några bilder blev efter en snabb överblick inställd. Fotografer ska inte dricka i tjänst.

Sedan har jag så sakteliga börjat lyssna på Filip & Fredriks podcast igen, efter att ha haft ett drygt års uppehåll. Podden är som vanligt underhållande och bra, men i dagens avsnitt hakade jag upp mig litegrann på Filips berättelse om sin nyårsfest i L.A. Förutom att det verkar viktigt för honom att bevisa att han lever ett bra liv därborta, beskrevs en gästs medhavda "Case Logic-fodral med droger" på ett sätt som jag hatade. Jag tycker faktiskt att offentliga personer har ett ansvar att inte beskriva droger på ett alltför förskönande sätt. Även om man är drogliberal och kunnat hantera droger på ett icke-problematiskt vis, är och förblir det ett stort samhällsproblem.

Slutligen, av någon anledning läser jag alltid alla dagstidningar bakifrån. Förutom Dagbladet som jag läser från rätt håll. Någon som kan gissa varför?

På tal om det hittade jag en mycket intressant sida om bra sms lån.

Vi ses på sydligare breddgrader!