Det finns saker jag upptäcker vid 34 års ålder som andra säkert var fullt medvetna om i sina tidiga tjugo. Jag hade nämligen en liten paus på dryga tio år då jag lekte ansvarslös drömmare och trodde att jag aldrig mer skulle behöva jobba på riktigt. Men gissa vad, verkligheten kom rusande och det var bara att klättra ner i saltgruvan och gilla läget.
När jag ska ironisera över hur hårt jag arbetar är det ofta olika typer av gruvor som får symbolisera mitt slit. Saltgruva, kolgruva, malmgruva, koppargruva, järngruva etc. Varianterna är många. Dock måste jag utfärda ett stort varningstecken över användandet av ordet guldgruva i en klagosituation. För det rimmar inte bra med att man sliter hårt. Snarare låter det som att man skämtar om hur bra man har det. Vilket är helt fel när livet ska framstå som Vilhelm Moberg-jobbigt.
Ett annat uttryck som symboliserar ett jäkla otacksamt slit är att man "skyfflar järpar". Det får mig alltid att skratta högt för det låter så totalt meningslöst och skulle troligtvis tinga en lägre lön än slavarbete. Det är min studiekompis Robban som, var gång han stöter på minsta motgång, brukar använda järpskyffling för att illustrera sin dystra framtid i Dubai.
Ursäkta sidospåret. Det jag skulle säga är att det blivit mycket svårare att hålla kontakten med alla personer som betyder någonting för mig. Tiden räcker helt enkelt inte till och den enda logiska lösningen jag ser är att minska den totala tiden jag spenderar med att prata med vänner.
Vilket känns rätt konstigt för jag har alltid tagit mig tid att höra av mig till mina nära vänner och svara både på samtal, sms och email. Ska jag liksom inte kunna göra det längre? Det kommer att göra mig betydligt mindre älskvärd och göra mig mer exponerad för att bli totalt utan vänner. En av mina absolut värsta fasor.
Samtidigt är det inte oväntat att den här insikten slog till på allvar efter min flytt till Stockholm. Här jobbar man hårdare och låter tillvaron kretsa kring en själv i mycket större utsträckning än i mindre städer. På gott och ont. För i Sundsvall kände jag emellanåt att jag gjorde saker på bekostnad av min egentid. Självklart för att jag ville göra det, men ens eget välmående lider ofrånkomligen ifall man blir skyldig sig själv för mycket tid. Men här kommer jag kanske att känna tvärtom, att jag blir för egoistisk och inte tar mig tid för andra.
Jag måste hitta en mellanväg. Kanske att fortsätta ta mig tid, men göra det effektivare och kommunicera när det uppstår dötid (väntrummet hos doktorn innan man får domen). Helt enkelt lite mer på mina villkor. För kvällarna vill man ju inte offra!
Skämt åsido, det här ska nog lösa sig på ett bra sätt och jag hoppas att ingen kommer att känna att jag blir en sån person som ringer från tunnelbanan och lägger på i exakt samma ögonblick som jag ska kliva av.
Om så är fallet erbjuder jag fria kompensations-shots och rätt att örfila mig nästa gång vi ses!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar