This city will eat you alive

På plats i Stockholm och det känns redan som jag så smått isolerar mig från världen och bejakar min introverta sida.

Som kungen av dåliga ursäkter finns här en helt ny arsenal av anledningar till varför det nog är klokast att stanna hemma. De flesta innefattar kollektivtrafikens krångel, men även lama ursäkter om ogjort jobb bör fungera, då de flesta verkar för självupptagna och stressade för att syna någon i sömmarna eller än mindre bry sig.

Jag är inte en vän av överdrifter. Allt det jag skrev ovan kom sig därav att jag tackade nej till att joina Macke för att se skidåkning hemma hos Jim. Han pratade om t-banan till Kristineberg. Jag tyckte det lät som att åka transsibiriska järnvägen tur och retur. När han upplyste mig om att Kristineberg ligger på Kungsholmen, tre stationer bort, kände jag mig inte som ett geografiskt orakel. Men nejet hade redan cementerats fast i en stor klump av rälsburen komplikation och var inte föremål för att ändras.

Istället har jag gjort... praktiskt taget ingenting. Handlat lite, sett ett par avsnitt av Mad Men (alla borde se den minst två gånger) och i största allmänhet funderat kring vad jag ska packa upp först. För att sedan inte packa upp någonting alls. Rätt ointressant, men det känns ändå rätt bra på något sätt.

Vad som blir mer intressant blir mitt stundande arbete och vad det kommer att ge. Vi väntar nämligen spänt efter svaret på frågan "Klarar han av att öka sin faktureringsgrad till mer än en timme om dagen?". Min revisor har nämligen sagt att det är en förutsättning för min fortsatta överlevnad.

Över till någonting helt annat. Frukosten på Hotell Malmen imorse var en hyfsad besvikelse. Kanske inte så förvånande med tanke på all dynga man hört om det stället under alla år. Men vad är då egentligen det största kvittot på att en frukost är riktigt stinkande usel? Kan det vara att man tar en smitnota men ändå känner sig manad att skälla och klaga på kvaliteten, som att det är en själv som just blivit lurad?

Ibland är det fint att ha vänner som ställer upp. Två personer gjorde min flytt lite enklare. Jonas, som hjälpte mig att packa och sedan körde mig hit, samt Jossan som torkade ur mitt kök och såg till att jag inte sparade allt gammalt skräp. Hatten av för det!

Slutligen. I ett gammalt Seinfeld-avsnitt fick George höra att "this city will eat you alive" när han fejkade att han var en lantis som nyligen flyttat till New York. Återstår att se om det blir samma sak för mig i Stockholm.

På återhörande!