Singelrättvisa

Har har vi vardagsidioti och prislogik av finaste modell.



Ekologiska ägg. Finns i 6-pack och 10-pack. Priset per ägg är 3,39 för 10-packet och 3,32 för 6-packet.
Hur har vi det med logiken ICA Esplanad? Har ni en kartell med kocken på Sea Street Sushi som idkar samma prismodell?

Att hålla ett högre pris per enhet för ett storpack strider mot egentligen all form av logik, utom den som Tony precis presenterade. Han var med via telelänk (är man 34 ska man börja träna på att svänga sig med gamla ord) i butiken och sa:

"Fast jag tycker det där är sjukt rättvist. Varför ska familjer, som redan har så ofantligt mycket mer pengar än oss singlar, behöva få rabatt när dom handlar mat? Vi får köpa små förpackningar av allt för annars hinner det bli gammalt innan man ätit upp det."

Jag är böjd att hålla med. Familjer har det alldeles för bra. Halverade kostnader för boende, mat och mycket annat. För att inte tala om kostnaden för krogliv. Det spelar ingen roll hur många sittgräsklippare, blöjförpackningar, sekatörer eller högtryckstvättar man tvingas köpa. Det kan aldrig bli lika dyrt som en livsstil i dekadensens tecken.

En kock och en filmkamera är TV:s slutprodukt

Något som stör mig något alldeles oerhört är masshysterin kring att kollektivt engagera sig i samma typ av smörja.

För mig blev det uppenbart när TV4, trots att det fanns färre än ett dussin, visat Beck-filmer varje söndag i flera år och folk fortfarande sa "Ååh, det är Beck på TV ikväll". Det här retar mig till vansinne. Det är illa nog att vara så trångsynt att man inte vidgar sina vyer och än mer bedrövligt att ge utlopp för sin trångsynthet exakt samtidigt som alla andra.

Den här deckarhysterin håller fortfarande svensken i ett krampaktigt grepp och det enda positiva med det är väl att det nu åtminstone finns ett större utbud av författare som skriver sina böcker efter samma mall.

Eller förlåt, mitt påstående stämmer inte riktigt. Svensken delar nu sin hysteri i lika delar mellan deckargåtor och matlagningsprogram.

Jag vet inte hur många olika matlagningsprogram det går på tv idag. Det började med Jamie Oliver, trappades upp med Gordon Ramsey och idag är det långt bortom helt jävla sinnessjukt. Per Morberg, Kockduellen, Kockarnas Kamp, Halv åtta hos mig, Arga kocken och Galna kocken är bara några exempel.

Är det inte professionella kockar som tävlar i att ha den högsta kockstruten på huvudet är det amatörjoddlare som försöker imitera beteendet och vispar dragonsås som att livet hängde på om den skär sig eller inte. Eller kringresande personer som lagar mat i andra länder. Eller kockar som skäller på restaurangägare för att dom låter kycklingen ligga framme och skriver sniglar istället för escargot på menyn.

Och det slutar inte där. Bokhandlarna svämmer över av kockböcker, resturangernas menyer är så komplicerade att man måste kunna flytande franska (ja, jag har gått från en restaurang enbart för att menyn var så förbannat pretentiös) och man turas om att bjuda varandra på middag där det är viktigare att förberedelserna tar arton timmar än att det smakar gott.

Halv fyra hos mig vore intressantare. Bjuda in folk efter krogen, servera simpel busgrogg och prata om livet.

Isolerat som enskilda program tycker jag att det kan vara lättsam underhållning. Oliver var charmig och Ramsey är en intressant karaktär. Och jag gillar god mat. Men vill man inte vara lite unik? Ordet annorlunda verkar inte existera längre såvida det inte gäller att göra en såsjävel med en twist.

Sen förstår jag också att man vill känna tillhörighet, ha någonting att prata om i fikarummet och att man faktiskt kan råka gilla matlagning. Men jag gissar att man lika väl skulle kunna fascineras av en dokumentär om en person som går på lina, tar droger eller säger upp sig för att gå i kloster.

Jag vill verkligen inte framstå som någon bakåtsträvare för det är jag inte. För mig är bakåtsträvande att ha så dålig fantasi och nyfikenhet att man måste göra precis som alla andra.

Var lite unik. Laga falukorv i din nya fina stekpanna och läs en bok som handlar om någonting annat än ett mord i Ystad. För i verkliga livet blir faktiskt ingen mördad där. Däremot är det säkert många som vill ta sitt eget liv i Ystad för att dom lever så tråkiga liv.

Påtryckningar kring Stockholm

Första november närmar sig med stormsteg och det är snart dags att ta ett beslut kring min Stockholms-flytt. Som en liten reminder fick jag följande SMS av en polare:

Jag svarade någonting i stil med att det isåfall blir efter jul samt ställde en motfråga kring vem tjejen är, hur mycket hon väger (ett skämt som cirkulerat är att säga "jaha, hur mycket väger hon då?" så fort en polare berättar om en dejt/ragg/blivande flickvän) samt om tillgångarna snabbt kan konverteras till kontanter. Fick följande svar:

Tjejer i all ära, men när det kommer till bete för att locka mig är nog pengar i madrassen det som kan få mig att packa bilen.

Helgens maskerad var grymt trevlig och jag tänkte lägga ut några bilder så snart jag får några skickade till mig. Mina bilder blev nämligen tagna med 400 ASA och 8,2 på Richterskalan.

Kul & trist

Den här maskeraden jag nämnt tidigare närmar sig med stormsteg och jag är konstigt nog klar med alla förberedelser med dräkten trots att det är mer än ett dygn kvar. Det blev både ett tidskrävande och förhållandevis dyrt projekt där jag, istället för att köpa en färdig dräkt, skickade efter delar från både eBay och tvivelaktiga webbshopar i andra länder. Ska det göras ska det göras ordentligt och jag är ganska säker på att det kommer bli en fantastisk tillställning.

Det kan nämligen inte sluta på något annat sätt när vi samlar den här gruppen av människor. Vi har tränat på fest tidigare och resultatet har så gott som alltid slutat med glädje och minnesvärda kvällar. Och hur ska det mönstret kunna brytas när folk är både kanon och utklädd till någonting som börjar på bokstaven M?

Festen är i Övik och jag har inte varit där sedan en barndomskompis, vars företag sponsrar Timrå, bjöd med mig på ett bortaderby mot MoDo. Det blev en hejdundrande tillställning. Ja, inte hockeymässigt alltså, för vi kom aldrig ut till våra platser på arenan utan blev efter middagen stående på en armlängds avstånd från en av de inre barerna. På full groggfestival och jag tror inte att utbrytargruppen tillsammans hade sett tio minuter av matchen när bussen slutligen rullade hemåt. Det var verkligen tur att Challe Berglund kom och briefade oss innan match. Så att vi liksom inte skulle missa några taktiska detaljer.

För att balansera upp allt det roliga har jag infogat ett youtube-klipp som jag såg på Fredrik Wikingssons blogg. Mina personliga favoritklipp brukar jag kategorisera och hålla för mig själv, men det här var så sjukt gripande och sorgligt. Det som först såg ut att vara ett stå-upp nummer visade sig istället vara något helt annat som totalt tog andan ur mig. Se det om ni har lust och känn Anthony Griffith's smärta. 

Och ha en fantastisk helg! Även om ni inte ska vara utklädda till mjölkkossa, miffo eller matador.

Hopprep i tio minuter

Hur jobbigt är det egentligen att hoppa hopprep i tio minuter?

Åsikterna går isär. Vissa tror att det är jobbigt utav helvete medan andra näbbvisa restaurangägare menar att det är marginellt jobbigare än en parkpromenad.

Denna fenomenalt ointressanta frågeställning uppstod efter en diskussion kring min obefintliga fysiska form, och hur jag med ett bättre flås skulle kunna spela jämnare squashmatcher mot Sundsvalls duktiga spelare.

Hans tips var att jag skulle ge mig ut i spåret. Mitt tips var att minska ner på krogbesöken. Onekligen ligger förslagen en bit ifrån varandra när det kommer till ambitionsnivå så jag la ett motförslag om att tio minuter hopprep om dagen skulle räcka långt. Åt vilket han fnyste och menade att det skulle ge exakt noll effekt.

Jag lovade att ta med ett hopprep till squashen ikväll och det är min förhoppning att få en instruktion kring hur jäkla oansträngande det är att logga tio minuter med ett snöre roterandes övanför huvudet. Till och med är jag så schysst att jag valde ett rep med kugghjul som praktiskt taget snurrar av sig själv.

Just ja. Att vara stressad när man går över gatan är INTE en bra idé när det är en sopbil som kör förbi. Jag hade näsan för långt fram och fick varenda tänkbar nyans av sopor in i systemet, där sopbilens framåtrörelse agerade hårtork och skjutsade på doften.

Om Netflix!

Jag är totalt oförmögen att inreda mitt hem. Inte ens med alla pengar i världen skulle jag kunna skapa en personlig inredning. Som ett av många handikapp utrustades jag med ett obefintligt sinne för detaljer.

Växter, tavlor, genomgående färger, gardiner och annat krims krams säger ni. JAG SER INTE MÖNSTREN säger jag.

I brist på denna förmåga har mitt helt kala vardagsrum istället utrustats med en oslagbar medielösning.
With a little helt from my friends, och för pengar som knappt skulle tinga hem ett doftljus, har jag äntligen Netflix. Något som än så länge är reserverat för kunder med amerikanska IP-nummer. Netflix kommer till Sverige inom kort, men troligen med begränsat utbud.

För den oinvigde är Netflix en enorm databas av film, tv-serier och dokumentärer. Utbudet är inte det allra senaste, men genom att betygsätta det man sett, skapas skräddarsydda tips på andra sevärda program. Algoritmen som används är tydligen sjukt avancerad och trots att jag inte betygsatt särskilt mycket känner jag redan att den börjar bli träffsäker.

Via Apple TV går det att strömma trådlöst till TV:n, men eftersom även den är tilldelad amerikanskt IP-nummer har jag Netflix som en app och behöver således inte använda datorn överhuvudtaget.

Vidare kan jag använda telefonen som fjärrkontroll till att strömma allt innehåll från datorn. Lämpligt när det kommer till tv-serier och annat som inte går att hitta på Netflix.

Nu låter jag otroligt tekniknördig. Vilket egentligen inte alls är fallet. Men det här är så smidigt och fantastiskt att jag klarar mig utan hyllbokstäver, vitrinskåp och tavelvägg. Det är ändå aldrig någon på besök hemma hos mig förutom när det är fest, och då ligger fokus som bekant i glaset och inte på väggarna.

Men helt ohuslig är jag ändå inte. Igår lagade jag mat. Glutenfri pasta med kräftstjärtar, broccoli och pesto efter recept från en viss flintskallig mäklare. Min tunna aptit gjorde att det räckte till lunchlåda idag. Efter att ha värmt delikatessen i micron och tagit två tuggor blev det en självklar sopkorg av hela skiten. Smakade förjävligt! Glutenfri pasta stelnar snabbare än betong. Istället blev det lunch på Ming Palace och som så många gånger förut bestraffades mina försök till att vara ekonomisk.

Får jag be om ett svar

Jag brottas just nu med ett ganska stort beslut. Eller en möjlighet, beroende på hur man väljer att se på saken.

Det som gör beslutet svårt är följande:
Istället för att göra en objektiv bedömning av två olika möjligheter ser jag istället två alternativ där jag, oavsett vad jag bestämmer mig för, tvingas välja bort någonting som betyder mycket för mig.

I en sådan situation är det nästan omöjligt för mig att välja rätt. Tro mig, jag har stått i liknande korsningar förut. Och det spelar ingen roll om jag går vänster, höger, uppåt eller nedåt. Jag kommer alltid alltid att till viss del ångra mig och sakna det jag väljer bort mer än vad jag uppskattar det jag får.

Och i just det här fallet kan jag inte göra som jag brukar. Att välja att inte välja. För det här beslutet är större än så och den här vägen fortsätter inte rakt fram. Isåfall väljer jag aktivt bort det andra alternativet. Annars brukar jag vara duktig på att just fortsätta rakt fram. Att identifiera en möjlighet och sedan låta den självdö genom att vara tafatt och strunta i att ta beslutet.

Valet gäller att eventuell flytta till Stockholm och jag har lovat att ta ett beslut innan 1 november.

I ena vågskålen finns en nystart med många nya möjligheter, väldigt fina gamla och nya vänner samt en chans att kanske bygga upp någonting som jag inte lyckats med under 33 år i Sundsvall.

I andra vågskålen finns mitt fantastiska umgänge på hemmaplan, den bekvämlighet jag känner av att vara och verka i en stad jag känner mig hemma i. Småsaker för somliga, men allting för mig.

Det här med val är verkligen hemskt och blir progressivt jobbigare när utfallet av mitt val inte är självklart. Det passar mig bättre att välja mellan att få HIV eller att vara frisk, att det ska regna eller inte regna eller att antingen skrapa fram två eller tre klöver-symboler på en trisslott. Inte sådana här svåra beslut där det inte finns några garantier.

Sen spelar det ingen roll hur många gånger folk säger att det bara är att chansa, att det alltid går att flytta hem igen. För det är inte så svart eller vitt för mig.

Nämnde jag hur mycket det suger att vara vuxen ibland (läs jämt)?

Maskerad

Om drygt två veckor kommer jag inte längre vara den enda 33-åringen i Sverige som aldrig varit på en maskerad. Det ska bli fantastiskt roligt och då särskilt tanken på att ett gäng onyktra människor, i jordens alla möjliga och omöjliga utstyrslar, kommer stå och föra olika typer av konversationer med varandra.

Temat är bokstaven M och, som den noggranna människa jag är, har en hel del tid ägnats åt googling och idéer. Allting pekar på att jag kommer vara utklädd till en person, även fast jag önskar att min fantasi sträckte sig lite längre. Allra helst skulle jag vilja vara ett ord. Gärna ett annorlunda sådant där det går att klä sig i en lite mer långsökt outfit.

Men strunta nu i det. För på tal om maskerader blev jag under kvällens middag återigen påmind om en extremt rolig maskeradhändelse jag glömt bort att skriva om.

Maskeraden var någonstans i USA för rätt många år sedan. I ett hus med pool. Efter att festen pågått en stund hade de flesta identifierat och bekantat sig med övriga gästers utstyrslar.

Då dyker en ny gäst upp. Utklädd till grodman med våtdräkt, simfötter, syrgastub, snorkel och cyklop. Han promenerar med stora kliv mot poolen. Hoppar i och sätter sig på botten. Det här drar självklart en hel del uppmärksamhet eftersom samtliga gäster undrar vem som döljer sig bakom dykardräkten.

Efter att ha suttit på botten i 45 minuter kliver han upp, skakar av sig vattnet och går, med sina simfötter, ut på gatan och lämnar området i en väntande bil. Utan att säga ett ord eller avslöja vem han är. Mer än ett decennium senare är grodmannens identitet lika okänd som Palmes mördare. Är inte det helt fantastiskt? I synnerhet det faktum att han aldrig gav sig till känna. En riktig pionjär som tog maskeradkonceptet ett par hundra nivåer längre.