Maskerad

Om drygt två veckor kommer jag inte längre vara den enda 33-åringen i Sverige som aldrig varit på en maskerad. Det ska bli fantastiskt roligt och då särskilt tanken på att ett gäng onyktra människor, i jordens alla möjliga och omöjliga utstyrslar, kommer stå och föra olika typer av konversationer med varandra.

Temat är bokstaven M och, som den noggranna människa jag är, har en hel del tid ägnats åt googling och idéer. Allting pekar på att jag kommer vara utklädd till en person, även fast jag önskar att min fantasi sträckte sig lite längre. Allra helst skulle jag vilja vara ett ord. Gärna ett annorlunda sådant där det går att klä sig i en lite mer långsökt outfit.

Men strunta nu i det. För på tal om maskerader blev jag under kvällens middag återigen påmind om en extremt rolig maskeradhändelse jag glömt bort att skriva om.

Maskeraden var någonstans i USA för rätt många år sedan. I ett hus med pool. Efter att festen pågått en stund hade de flesta identifierat och bekantat sig med övriga gästers utstyrslar.

Då dyker en ny gäst upp. Utklädd till grodman med våtdräkt, simfötter, syrgastub, snorkel och cyklop. Han promenerar med stora kliv mot poolen. Hoppar i och sätter sig på botten. Det här drar självklart en hel del uppmärksamhet eftersom samtliga gäster undrar vem som döljer sig bakom dykardräkten.

Efter att ha suttit på botten i 45 minuter kliver han upp, skakar av sig vattnet och går, med sina simfötter, ut på gatan och lämnar området i en väntande bil. Utan att säga ett ord eller avslöja vem han är. Mer än ett decennium senare är grodmannens identitet lika okänd som Palmes mördare. Är inte det helt fantastiskt? I synnerhet det faktum att han aldrig gav sig till känna. En riktig pionjär som tog maskeradkonceptet ett par hundra nivåer längre.