Idag har jag påbörjat min Copywriting-kurs på Berghs, med en blixtvisit i Stockholm, där det hölls en introduktionsdag med träff av lärare och kurskamrater.
Egentligen gillar jag inte att hamna helt själv i en totalt ny situation, bland okända människor, eftersom det framkallar en viss olustighetskänsla som yttrar sig genom att jag inte framstår till min fördel. Såvida det inte handlar om en situation där jag besitter en enorm kunskap och trygghet. Vilket inte alls var fallet idag då jag mixades ihop med en 268st andra kreativa och, till ytan, väldigt sociala människor.
Men allting gick över förväntan. Samtliga jag pratade med var extremt välkomnande, trevliga och visade ett genuint intresse för kallprat med okänd person. Vår lärare framstod som väldigt branschkunnig och var samtidigt rolig, lekfull, svarade på frågor och belyste olika problem med intressanta exempel. Hans törst var det inte heller något fel på då han fick i sig tre öl på nolltid under det avslutande pub-minglet.
Nu sitter jag på tåget hem och känner mig väldigt nöjd med dagen. Sugen på att komma igång med kursens arbetsuppgifter så snart som möjligt, för att se om det finns någon talang inom området.
Tåget är för övrigt ett x3000-tåg och just nu går mina sympatier till SJ:s ledning angående kompetensen på företagets inköpsavdelning. Det jag visste om de nya tågen var kort och gott att hastigheten blir aningen reducerad på höghastighetssträckor, eftersom modellen inte lutar i kurvor. Vad jag inte visste var att man på köpet fick ett tåg som bullrar, skakar och kränger på en nivå som x2000 aldrig gjorde.
Den enda fördelen jag kan se är att inredningen är stiligare, bekvämare och mer funktionell. En liten tröst då man till en billigare penning kunnat bytt ut inredningen i befintliga tåg, och fått ett tystare, bekvämare och snabbare tåg.
Kanske är det så att den här resan är mer obekväm än andra resor, och att min reseberättelse är helt fel. I sådant fall ber jag om ursäkt å SJ:s vägnar. Jag vill inte smutskasta i onödan men just nu är mitt huvud fyllt av en stor, lysande neonskylt som lyder "WHAT THE FUCK?!", och som kommer fortsätta lysa till motsatsen är bevisad.
lördag 25 februari 2012
måndag 20 februari 2012
Ha det bäst!
Är det rimligt att påstå att man är på gränsen till efterbliven när man står på ICA i flera minuter och jämför alla tomater mot varandra, för att hitta den absolut mest omogna? Tycker nämligen att omogna tomater är ofantligt mycket godare än de mjukare, mer mogna, varianterna. Det har att göra med syrlighet och jag nöjer mig inte förrän jag hittat den perfekta. I periferin ser jag mindre kräsna kunder som svischar förbi och fyller hela korgen på några minuter. Märkligt det där.
Jag ska även börja plugga igen. 33 år gammal tänkte jag försöka bli läkare. Anledningen är att jag många gånger varit på vårdcentralen med frågor och funderingar kring mina dödliga sjukdomar. Men responsen är minst sagt sval och därför vill jag kunna ställa mina egna diagnoser. Det är jäkligt tröttsamt att vara döende och behöva se läkare himla med ögonen och fråga ifall jag känner mig svajig i psyket. Nej din idiot, jag är svajig i hjärtat.
Skojar bara. Däremot ska jag läsa en copywriter-kurs på distans på Berghs, vilket är den anrikaste reklamskolan i landet. Återstår att se ifall sveriges bästa reklamare kan få mig att skriva någonting mer kreativt än "Handla för helvete!" Faktum är att det ska bli riktigt roligt och, om allt går bra, kan det ta min karriär från jordskorpenivå hela vägen upp till källaren. Kursen börjar på lördag i Sthlm och det blir en snabbtur över dagen, med tillhörande bistro-häng på hemvägen, för att sedan ansluta till Landells 30-års fest.
Slutligen har jag fått en hel massa skit av Gurra och Rille efter att jag skrev "Ha det bäst!" till Linda på Facebook, som är på barnmorskepraktik i Tanzania. Alltifrån att jag umgås för mycket med tjejer till att jag är fruktkaka. Orättvis kritik, eller? Gurra ska för övrigt inte säga någonting som ständigt avslutar telefonsamtal med "Tjingeling" och "Toodles".
Ha det bäst i vinterjävlamörkerhelvetet! Lite kantigare klang när man lägger till en svordom. Tål att tänkas på...
Jag ska även börja plugga igen. 33 år gammal tänkte jag försöka bli läkare. Anledningen är att jag många gånger varit på vårdcentralen med frågor och funderingar kring mina dödliga sjukdomar. Men responsen är minst sagt sval och därför vill jag kunna ställa mina egna diagnoser. Det är jäkligt tröttsamt att vara döende och behöva se läkare himla med ögonen och fråga ifall jag känner mig svajig i psyket. Nej din idiot, jag är svajig i hjärtat.
Skojar bara. Däremot ska jag läsa en copywriter-kurs på distans på Berghs, vilket är den anrikaste reklamskolan i landet. Återstår att se ifall sveriges bästa reklamare kan få mig att skriva någonting mer kreativt än "Handla för helvete!" Faktum är att det ska bli riktigt roligt och, om allt går bra, kan det ta min karriär från jordskorpenivå hela vägen upp till källaren. Kursen börjar på lördag i Sthlm och det blir en snabbtur över dagen, med tillhörande bistro-häng på hemvägen, för att sedan ansluta till Landells 30-års fest.
Slutligen har jag fått en hel massa skit av Gurra och Rille efter att jag skrev "Ha det bäst!" till Linda på Facebook, som är på barnmorskepraktik i Tanzania. Alltifrån att jag umgås för mycket med tjejer till att jag är fruktkaka. Orättvis kritik, eller? Gurra ska för övrigt inte säga någonting som ständigt avslutar telefonsamtal med "Tjingeling" och "Toodles".
Ha det bäst i vinterjävlamörkerhelvetet! Lite kantigare klang när man lägger till en svordom. Tål att tänkas på...
söndag 19 februari 2012
Att klä sig ur en bakfylla
På söndagar arbetar ofta min hjärna på högvarv och försöker fundera ut olika sätt att lindra, eller ännu hellre, bota en bakfylla. Ingen tycker nämligen mer synd om sig själv än vad jag gör i precis det ögonblicket.
Hittills har alla sådana försök genererat exakt noll lindring. Allt ifrån träning, variation av kost, frisk luft, nikotin, inget nikotin, utplanings-öl, resorb, fingrarna i halsen, fiskolja, tupplurar, meditation, stretching etc.
Idag kom jag på en ny metod.
Att klä sig ur en bakfylla!
Inspirationen hämtad från hög höjd någonstans mellan Phuket och Bangkok, då jag satt (eller snarare låg) i business class och kände ett sådant enormt välbehag över tillvaron. När jag funderade lite närmare över vad som framkallade den fina känslan kom jag fram till att det inte hade så mycket att göra med möjligheten att göra om sätet till en säng, äta på fint porslin eller läsa en dagsfärsk Wall Street Journal.
Det handlade mestadels om känslan att ha det bättre än andra. Ett par jävla pinnhål upp, som Leif "Lacken" Magnusson i Mammas Nya Kille skulle ha uttryckt det.
Samma teori applicerade jag på dagens klä-mig-ur-bakfyllan-försök. Att sitta i kostym och titta på andra personer i mysbyxmundering kändes som ett rimligt sätt att lindra mitt psykiska elände. För att göra looken mer autentisk tog jag en lång dusch men behöll frisyren, som igår såg väldigt stajlad ut, men idag mer liknade en krukväxt.
Med facit i hand kunde jag ha lämnat kostymjäveln i garderoben. Jag mår precis lika bedrövligt som innan och jag har återgått till det jag brukar göra. Glass, snus och Cuba-Cola. Inte för att det hjälper, utan för att det åtminstone smakar gott.
Hittills har alla sådana försök genererat exakt noll lindring. Allt ifrån träning, variation av kost, frisk luft, nikotin, inget nikotin, utplanings-öl, resorb, fingrarna i halsen, fiskolja, tupplurar, meditation, stretching etc.
Idag kom jag på en ny metod.
Att klä sig ur en bakfylla!
Inspirationen hämtad från hög höjd någonstans mellan Phuket och Bangkok, då jag satt (eller snarare låg) i business class och kände ett sådant enormt välbehag över tillvaron. När jag funderade lite närmare över vad som framkallade den fina känslan kom jag fram till att det inte hade så mycket att göra med möjligheten att göra om sätet till en säng, äta på fint porslin eller läsa en dagsfärsk Wall Street Journal.
Det handlade mestadels om känslan att ha det bättre än andra. Ett par jävla pinnhål upp, som Leif "Lacken" Magnusson i Mammas Nya Kille skulle ha uttryckt det.
Samma teori applicerade jag på dagens klä-mig-ur-bakfyllan-försök. Att sitta i kostym och titta på andra personer i mysbyxmundering kändes som ett rimligt sätt att lindra mitt psykiska elände. För att göra looken mer autentisk tog jag en lång dusch men behöll frisyren, som igår såg väldigt stajlad ut, men idag mer liknade en krukväxt.
Med facit i hand kunde jag ha lämnat kostymjäveln i garderoben. Jag mår precis lika bedrövligt som innan och jag har återgått till det jag brukar göra. Glass, snus och Cuba-Cola. Inte för att det hjälper, utan för att det åtminstone smakar gott.
torsdag 16 februari 2012
Agassi och Whitney
Under semestern har jag inspirerats av två saker som jag vill tipsa om.
1) Andre Agassis självbiografi
Oavsett om man gillar tennis eller inte, är boken underbar och belyser verkligen baksidan av ett till synes framgångsrikt liv. Pressen från sin egen far, det genuina hatet mot tennisen, ungdomsrevolten, viljan att vinna samt hur man kan använda sina tillgångar till att de facto göra världen till en bättre plats.
Inledningen är något av det bästa jag läst, där han går igenom en av sina sista dagar som idrottsman. Från uppvaknande till matchens slutförande. Riktigt, riktigt underbart skrivet. Ett återkommande tema och boken gjorde mig tårögd fler än ett dussin gånger.
2) Whitney Houstons död
Egentligen har jag inte mycket att säga om det. Tänker inte göra som alla andra och säga hur mycket jag alltid älskat hennes musik och stöttat hennes kamp mot drogerna. För det har jag inte.
Däremot såg jag precis hennes 2 år gamla intervju med Oprah, där hon nyligen blivit drogfri och släppt en ny skiva. Otroligt gripande och det mest fascinerande är att hon framstod som väldigt stark, skarp och vältalig. Någonting jag inte förväntade mig av en person som precis klivit av ett långt galopperande drogmissbruk. Det vittnar bara ytterligare om att hennes talang verkligen var utöver det vanliga, och hur synd det är att hon gick bort.
Thailand - Ineffektivitetens Mecka
Efter två veckor i Thailand är det skönt att vara tillbaka på hemmaplan. Trots en bitande kyla och en massa snö. Oavsett semestermål eller längd, brukar sista dagarna onekligen spenderas med en viss hemlängtan.
Så även den här gången där semesterns avslutades i Phuket. En stad jag inte direkt kommer att sakna. Mängder av kommers, prostitution och lokalbefolkningens enda mål är att rycka turister på pengar.
Thailand är för övrigt ett intressant land. Semestern var trevlig och Railey Beach, där vi tillbringade merparten av semestern, var verkligen ett underbart ställe och något att åka tillbaka till. Resten av landet kan dom behålla.
Förutom ett land av kontraster mellan bra och dåliga ställen bör det även vara ineffektivitetens mecka. Herregud, thailändare kan dra även den enklaste process i långbänk, och förvandla en bagatell till ett gigantiskt projekt. Tex krävs det runt 3 personer för att ta betalt i en butik. 1 person som slår in varan och skriver ut ett kvitto. 1 person som flyttar kvittot plus kort/pengar till ny person, som slutligen är den som utför sjävla kassatransaktionen. Allt som allt tar det sisådär 5 minuter. Väldigt effektivt.
På samma sätt kan en krog som har två barer bara ha en kassa. Alla köp i den ena baren leder till att bartendern måste lämna sin bar (och därmed omöjliggöra köp under tiden) och transportera sig själv till den andra baren för att få växel.
Det är ingenting annat än ett mirakel hur ett samhälle ens kan fungera med en sådan bottenlös ineffektivitet.
Jag, som själv är ett under av ineffektivitet, skulle kunna fördubbla effektiviteten i varje thailändsk affär/bar/restaurang genom en timmes samtal med personalen samt små förändringar i lokalens struktur.
Så även den här gången där semesterns avslutades i Phuket. En stad jag inte direkt kommer att sakna. Mängder av kommers, prostitution och lokalbefolkningens enda mål är att rycka turister på pengar.
Thailand är för övrigt ett intressant land. Semestern var trevlig och Railey Beach, där vi tillbringade merparten av semestern, var verkligen ett underbart ställe och något att åka tillbaka till. Resten av landet kan dom behålla.
Förutom ett land av kontraster mellan bra och dåliga ställen bör det även vara ineffektivitetens mecka. Herregud, thailändare kan dra även den enklaste process i långbänk, och förvandla en bagatell till ett gigantiskt projekt. Tex krävs det runt 3 personer för att ta betalt i en butik. 1 person som slår in varan och skriver ut ett kvitto. 1 person som flyttar kvittot plus kort/pengar till ny person, som slutligen är den som utför sjävla kassatransaktionen. Allt som allt tar det sisådär 5 minuter. Väldigt effektivt.
På samma sätt kan en krog som har två barer bara ha en kassa. Alla köp i den ena baren leder till att bartendern måste lämna sin bar (och därmed omöjliggöra köp under tiden) och transportera sig själv till den andra baren för att få växel.
Det är ingenting annat än ett mirakel hur ett samhälle ens kan fungera med en sådan bottenlös ineffektivitet.
Jag, som själv är ett under av ineffektivitet, skulle kunna fördubbla effektiviteten i varje thailändsk affär/bar/restaurang genom en timmes samtal med personalen samt små förändringar i lokalens struktur.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)