Att definiera dekadens

Skönt att man har vänner som visar förstående och omtanke när man hamnar på glid.

Jag är i Stockholm den här veckan för att utbilda mig inom mitt nya gebit, samt bestämma strukturen för mitt samarbete med det företag jag kommer att jobba mot.

Men säg det konsulteri som inte startar med...... ehh.... fylla, nattsudd och ett visst mått av penga-eldande.

Vi spolar tillbaka bandet. I söndags hälsade jag på min syster för ett högsocialt och vinflödande glöggmingel, som hon så fint kallar det. En massa släktingar (mest på hennes killes sida), lite dryck, lite mat och en tänd förhoppning om en kväll som fortsätter bortom minglet.

Efter att ha landat på Slussen vid 21-rycket mötte jag upp med Montell. Snabbt som ögat tog vi oss till Rival på Mariatorget, något av det mest genuina jag sett i barväg i det här landet. Inte bara genuint utan även väldigt skickliga bartenders som tog sitt yrke på ett alldeles lagomt stort allvar. Att få dricka drinkar som kan benämnas hantverk gör mig verkligt glad.

Som det stora Tanqueray-fan jag är blev det en GT på en för mig helt ny Gin, Taqueray No.3. Otroligt god och verkligen smakrik.

Ytterligare en drink senare gick vi till en närliggande biljardhall för att umgås rektangulärt. När man dricker blir man nämligen sugen på vadslagning, och eftersom Montell är gammal biljardare, blev det bestämt att vi skulle försöka göra vad som kallas "att lugga skiten ur varandras privatekonomi".

Efter att ha spelat en match, som jag vann och inte har fått betalt för, blev det mer intressant att försöka bondfånga snubbarna på bordet bredvid.

Förhandling påbörjades och det slutade med att jag fick 2 poäng före till 7 mot en kille jag själv hade kunnat ge nästan hur mycket hcp som helst. Montell spelade mot hans kompis.

Vi vann bägge våra matcher och lämnade premisserna ganska snabbt då det var tydligt att dessa utländska herrar sysselsatte med allt annat än hederligt arbete.

Men pengarna vi vann räckte inte långt. Ganska precis till några minuter efter vi klev in på Casinot.

Där påbörjades en ny era av kvällen som inte byggde på att vinna särskilt mycket, utan snarare det precis motsatta. Innan det var färdigt var klockan jättemycket, plånboken mindre än önskat och balanssinnet grumlat.

Dagen efter, när jag satt på kontoret bakis och lite slagen, pratade jag med HedersGurra. Beklagade mig aningen över alkoholintaget och onödighteten kring att förstöra fullt fungerande pengar. Samt var naiv nog att förvänta mig sympati i retur.

Not to be! Istället utbrister karljäveln (och det är därför man bara kan älska honom):

"Att gå på Casinot med Montell på en söndag och bli på fyllan och elda pengar, det är LIVSKVALITÈT."

Så istället för att tycka synd om mig var han alltså avundsjuk och ångerfull att han inte fick vara del av vårt sjunkande spelbolag.

Då blev det inge mer pilgrim för mig

För ett tag skrev jag ett blogginlägg där jag lovade att vandra Pilgrimsleden ifall jag inte klarade av att leverera en viss utveckling på squashbanan.

Guess what? Det ser ut som om att Aposteln Jakobs relikskrin i Santiago De Compostela blir tvungen att tillbringa evigheten utan ett besök från min sida.

I takt med att jag går ner i vikt (vilket jag har Paleo-diet och hälsosamma vänner att tacka för) går jag upp i squash-kvalitét. Bättre ork, bättre rörelseschema, bättre slag och bättre timing.

På kort tid har jag slagit spelare jag aldrig tidigare haft någon chans mot. Trots min negativa uppsyn har jag ingen anledning att tro att den här formen är tillfällig. De flesta på hallen har nämligen spelat ganska länge och således passerat sin peak, medan jag är ung, jovialisk och har framtiden för mig!

Hotet, som jag ser det, är att jag tar en till hälsosommar och kliver tillbaka till 93kg-rutan med full yrsel framåt nästa höst.

På tal om fest var det tänkt att jag skulle gå på Maggio ikväll, men det har gått och blivit inställt. Istället kan jag packa och få lite saker gjorda inför nästa vecka som ska spenderas i Stockholm.

Trevlig helg i stormhelvetet!

Den här bloggposten innehåller nötkräm

”Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEF kan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera.

Den här bloggposten är mitt sätt bidra. För i och med att jag publicerar den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.

Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial här! Tillsammans räddar vi barns liv.

Ps. Vill du köpa fältprodukterna som räddar barns liv, besök UNICEFs gåvoshop. Du kan välja ett snyggt gåvobevis designat av bland annat Tove Styrke eller Elsa Billgren att ge bort i julklapp.

Kompisar från förr

När man tror att dagen inte kan bli bättre händer det här:

Chi kommer in på kontoret och säger att han har en present till mig. Mina aningar lutade åt varianter av fysiskt våld, men dom om min förvåning när han plockade fram följande pryl:

"Kram Marcus" från Dogge. 

En simpel hälsning från en broder som på något vis symboliserar vår liknande barndom. Bägge uppväxta på bakgatorna av sina områden. Han i Botkyrka, jag i Haga. Bägge med ett enormt intresse för musik. Han har breakat medan jag fortfarande väntar på mitt genombrott.

Peace out!

Woods i kavaj?

Ibland blir man ologiskt glad över i sammanhanget obetydliga saker. 

Dagens glädje gav nyheten att Tiger Woods, efter två års torka, vunnit sin första tävling efter Elin-skandalen. 

Egentligen en helt obetydlig händelse och kanske finns det klara argument att tycka att Tiger inte förtjänar någon framgång efter sitt upprepade svineri. 

För egen del skiter jag i hans privatliv. Han är och kommer alltid vara min hjälte. Jag älskar idrottsmänniskor som är så stora att dom är större än sin egen sport. Tiger är verkligen ett varumärke. Utan honom hade Nike knappast kunna penetrera golfmarknaden på det sätt man gjort.

Vid sidan av varumärken behöver alla sporter ikoner för att till varje pris bekämpa konkurrensen från öst. I min bok finns det inget större hot mot mitt mediala idrottsintresse, än att tv-rutan fylls med asiater som vägrar visa någon typ av känslor. Kan inte annat än tro att det finns fler med mig.

Kan det vara möjligt att Woods når en ny period av världsdominans? Det vore häftigt och jag skulle garanterat bli rörd till tårar om han vinner US Masters till våren.