Att definiera dekadens

Skönt att man har vänner som visar förstående och omtanke när man hamnar på glid.

Jag är i Stockholm den här veckan för att utbilda mig inom mitt nya gebit, samt bestämma strukturen för mitt samarbete med det företag jag kommer att jobba mot.

Men säg det konsulteri som inte startar med...... ehh.... fylla, nattsudd och ett visst mått av penga-eldande.

Vi spolar tillbaka bandet. I söndags hälsade jag på min syster för ett högsocialt och vinflödande glöggmingel, som hon så fint kallar det. En massa släktingar (mest på hennes killes sida), lite dryck, lite mat och en tänd förhoppning om en kväll som fortsätter bortom minglet.

Efter att ha landat på Slussen vid 21-rycket mötte jag upp med Montell. Snabbt som ögat tog vi oss till Rival på Mariatorget, något av det mest genuina jag sett i barväg i det här landet. Inte bara genuint utan även väldigt skickliga bartenders som tog sitt yrke på ett alldeles lagomt stort allvar. Att få dricka drinkar som kan benämnas hantverk gör mig verkligt glad.

Som det stora Tanqueray-fan jag är blev det en GT på en för mig helt ny Gin, Taqueray No.3. Otroligt god och verkligen smakrik.

Ytterligare en drink senare gick vi till en närliggande biljardhall för att umgås rektangulärt. När man dricker blir man nämligen sugen på vadslagning, och eftersom Montell är gammal biljardare, blev det bestämt att vi skulle försöka göra vad som kallas "att lugga skiten ur varandras privatekonomi".

Efter att ha spelat en match, som jag vann och inte har fått betalt för, blev det mer intressant att försöka bondfånga snubbarna på bordet bredvid.

Förhandling påbörjades och det slutade med att jag fick 2 poäng före till 7 mot en kille jag själv hade kunnat ge nästan hur mycket hcp som helst. Montell spelade mot hans kompis.

Vi vann bägge våra matcher och lämnade premisserna ganska snabbt då det var tydligt att dessa utländska herrar sysselsatte med allt annat än hederligt arbete.

Men pengarna vi vann räckte inte långt. Ganska precis till några minuter efter vi klev in på Casinot.

Där påbörjades en ny era av kvällen som inte byggde på att vinna särskilt mycket, utan snarare det precis motsatta. Innan det var färdigt var klockan jättemycket, plånboken mindre än önskat och balanssinnet grumlat.

Dagen efter, när jag satt på kontoret bakis och lite slagen, pratade jag med HedersGurra. Beklagade mig aningen över alkoholintaget och onödighteten kring att förstöra fullt fungerande pengar. Samt var naiv nog att förvänta mig sympati i retur.

Not to be! Istället utbrister karljäveln (och det är därför man bara kan älska honom):

"Att gå på Casinot med Montell på en söndag och bli på fyllan och elda pengar, det är LIVSKVALITÈT."

Så istället för att tycka synd om mig var han alltså avundsjuk och ångerfull att han inte fick vara del av vårt sjunkande spelbolag.