Om att förenas med Marshall-hörlurar och Bally-skor

Vare sig man vill erkänna det eller inte är faktiskt Stockholm en storstad. Likvärdig med andra europeiska huvudstäder. Här samlas människor med vitt skilda etniska och demografiska bakgrunder.
Som arbetar med en mängd olika saker och som lägger stor vikt vid den personliga stilen. Kläder och accessoarer definierar vilken subkultur eller yrkesgrupp man tillhör. Totalt främmande för mig som alltid strävat efter att min personlighet, och ingenting annat, ska definiera vem jag är.

Givet allt detta, är det då inte jävligt märkligt att alla verkar ha samma sak längst ner och längst upp? Jag pratar om skor och om hörlurar.

Jag rekommenderar att den som inte tror mig ger sig ut i Stockholmsvimlet med en granskande blick. Det här är det enda ni kommer att se:

Marshall Major - Mindre vanlig än skorna nedan men i varje tunnelbanevagn finns minst tre stycken. För den som föredrar in-ear hörlurar är det Jays som gäller. 

Bally Curling Shoes - Property av varenda jävel.

Som en person som uppskattar olikheter tycker jag självklart att det är väldigt märkligt och en smula tragiskt. Men det är klart. Kan hela Sverige styra sina söndagar efter att titta på Beck-filmer är det väl uppenbart att man ska ha likadana skor och hörlurar på sig i Stockholm.

Tunnlar i alla dess former

Plötsligt känns det ganska svårt att skriva ett blogginlägg. Jag har nämligen fått märkbart ont i handlederna och underarmen när jag sitter många timmar framför datorn. Det blir en avdomnande känsla från armbågen och neråt. En aningen mindre påtaglig sockerdricks-känsla än när armen somnar. Men det kan inte hjälpas, saker ska på pränt.

Självklart har jag googlat problemet och det är troligen fråga om karpaltunnelsyndrom eller ulnartunnelsyndrom. Alternativt en kombination av de värsta symptomen från bägge åkommorna. Ett nytt supertunnelsyndrom som jag är ensam om i hela världen. Gurktunnel.

När vi ändå är inne på olika tunnlar bör jag nämna min t-bane-resa från kontoret. Som jag tidigare nämnt sköts en del kontakter när jag kollektivtrafikar mig hemåt på kvällarna. Så även idag. Trots att den enda stationen jag byter på är Slussen, fick jag idag för mig att det var på Fridhemsplan bytet skulle ske. Kombinationen av telefonsamtalet med Gavve och följande syn gjorde det omöjligt att inse mitt misstag när jag stod på motsatt sida och väntade på tåget.

Jag förstår att reklamaffischerna byts manuellt, men jag trodde att det brukade ske under natten när rälsen inte är så trafikerad. Notera tidstavlan. Precis när tåget skymtades halade grabbarna fram en stege och klättrade därifrån. Som den mest naturliga sak i världen. Jag såg direkt tjugo olika sätt att bli lika platt som reklamen de just smetat ut. Pinne på stegen går av, snubbla på skosnöre, tvångstanke att frysa till is på grund av otrogen fru/skrikande ungar eller ulnartunnelsyndrom från knä och neråt.

Jag hoppade på tåget och, det jag trodde var en färd mot Slussen, visade sig bli vändande tåg tillbaka till Thorildsplan. Om det gick att sätta en siffra på hur världsvan jag kände mig i exakt den stunden, skulle svaret bli någonstans mellan 0 och 0.

Efter två veckor i Stockholm har jag viss hemlängtan. Men inte tillräckligt stark för att ta mig hela vägen till Sundsvall. I helgen tog jag mig nätt och jämnt över Dalälven och fastnade halvvägs hem i min andra hemstad Gävle! På agendan stod Lag-SM final där medaljerna skulle fördelas bland åtta kvarvarande lag.

På papperet såg det inte bra ut. Vi hade redan överträffat förväntningarna genom att nå finalen. Mina egna förhoppningar var att undvika att komma sist. Vilket vi klarade av, det blev en 6:e plats. Helt okej givet förutsättningarna. Jag har ett lag-SM brons sedan tidigare, men då var jag ung och fick agera svag länk i en högst kompetent sammansättning. I helgen var rollerna ombytta. Jag var den med mest rutin och erfarenhet

Ett ansvar jag axlade genom att bägge kvällarna dricka några fler öl än vad doktorn rekommenderar en redan darrhänt person. Summa summarum vann jag tre av mina sju matcher, och vinsterna kom lika naturligt som balans på skidor för en afrikan. Att jämföra med preliminärrundorna där jag, mot enklare motstånd, vann totalt 9 av 11 matcher. Sammantaget för hela säsongen spelade jag 18 matcher och vann 12.

All heder till mina lagkamrater Andreas, Gustav och Elias. Alla höll modet uppe och presterade bra trots att det inte gick som på räls alla gånger. Även grattis till mina klubbkamrater Chamat, Tomas, Jyri och Stefan som spelade hem guldet.

Överhuvudtaget har jag fått upp biljardsuget igen och planerar att spela åtminstone tre av fyra SM under våren. Med start i Uppsala om en dryg månad.

Hela vägen hem tar jag mig helgen den 6-10 februari. Då blir det en salig röra av jobb, kroghäng, pokerveckan Nordic Light och umgänge med alla förlorade själar som sluppit se mig ett tag.

God Afton!

Att prioritera sin tid

Det finns saker jag upptäcker vid 34 års ålder som andra säkert var fullt medvetna om i sina tidiga tjugo. Jag hade nämligen en liten paus på dryga tio år då jag lekte ansvarslös drömmare och trodde att jag aldrig mer skulle behöva jobba på riktigt. Men gissa vad, verkligheten kom rusande och det var bara att klättra ner i saltgruvan och gilla läget.

När jag ska ironisera över hur hårt jag arbetar är det ofta olika typer av gruvor som får symbolisera mitt slit. Saltgruva, kolgruva, malmgruva, koppargruva, järngruva etc. Varianterna är många. Dock måste jag utfärda ett stort varningstecken över användandet av ordet guldgruva i en klagosituation. För det rimmar inte bra med att man sliter hårt. Snarare låter det som att man skämtar om hur bra man har det. Vilket är helt fel när livet ska framstå som Vilhelm Moberg-jobbigt.

Ett annat uttryck som symboliserar ett jäkla otacksamt slit är att man "skyfflar järpar". Det får mig alltid att skratta högt för det låter så totalt meningslöst och skulle troligtvis tinga en lägre lön än slavarbete. Det är min studiekompis Robban som, var gång han stöter på minsta motgång, brukar använda järpskyffling för att illustrera sin dystra framtid i Dubai.

Ursäkta sidospåret. Det jag skulle säga är att det blivit mycket svårare att hålla kontakten med alla personer som betyder någonting för mig. Tiden räcker helt enkelt inte till och den enda logiska lösningen jag ser är att minska den totala tiden jag spenderar med att prata med vänner.

Vilket känns rätt konstigt för jag har alltid tagit mig tid att höra av mig till mina nära vänner och svara både på samtal, sms och email. Ska jag liksom inte kunna göra det längre? Det kommer att göra mig betydligt mindre älskvärd och göra mig mer exponerad för att bli totalt utan vänner. En av mina absolut värsta fasor.

Samtidigt är det inte oväntat att den här insikten slog till på allvar efter min flytt till Stockholm. Här jobbar man hårdare och låter tillvaron kretsa kring en själv i mycket större utsträckning än i mindre städer. På gott och ont. För i Sundsvall kände jag emellanåt att jag gjorde saker på bekostnad av min egentid. Självklart för att jag ville göra det, men ens eget välmående lider ofrånkomligen ifall man blir skyldig sig själv för mycket tid. Men här kommer jag kanske att känna tvärtom, att jag blir för egoistisk och inte tar mig tid för andra.

Jag måste hitta en mellanväg. Kanske att fortsätta ta mig tid, men göra det effektivare och kommunicera när det uppstår dötid (väntrummet hos doktorn innan man får domen). Helt enkelt lite mer på mina villkor. För kvällarna vill man ju inte offra!

Skämt åsido, det här ska nog lösa sig på ett bra sätt och jag hoppas att ingen kommer att känna att jag blir en sån person som ringer från tunnelbanan och lägger på i exakt samma ögonblick som jag ska kliva av.

Om så är fallet erbjuder jag fria kompensations-shots och rätt att örfila mig nästa gång vi ses!

Får jag be om ett svar

Jag brottas just nu med ett ganska stort beslut. Eller en möjlighet, beroende på hur man väljer att se på saken.

Det som gör beslutet svårt är följande:
Istället för att göra en objektiv bedömning av två olika möjligheter ser jag istället två alternativ där jag, oavsett vad jag bestämmer mig för, tvingas välja bort någonting som betyder mycket för mig.

I en sådan situation är det nästan omöjligt för mig att välja rätt. Tro mig, jag har stått i liknande korsningar förut. Och det spelar ingen roll om jag går vänster, höger, uppåt eller nedåt. Jag kommer alltid alltid att till viss del ångra mig och sakna det jag väljer bort mer än vad jag uppskattar det jag får.

Och i just det här fallet kan jag inte göra som jag brukar. Att välja att inte välja. För det här beslutet är större än så och den här vägen fortsätter inte rakt fram. Isåfall väljer jag aktivt bort det andra alternativet. Annars brukar jag vara duktig på att just fortsätta rakt fram. Att identifiera en möjlighet och sedan låta den självdö genom att vara tafatt och strunta i att ta beslutet.

Valet gäller att eventuell flytta till Stockholm och jag har lovat att ta ett beslut innan 1 november.

I ena vågskålen finns en nystart med många nya möjligheter, väldigt fina gamla och nya vänner samt en chans att kanske bygga upp någonting som jag inte lyckats med under 33 år i Sundsvall.

I andra vågskålen finns mitt fantastiska umgänge på hemmaplan, den bekvämlighet jag känner av att vara och verka i en stad jag känner mig hemma i. Småsaker för somliga, men allting för mig.

Det här med val är verkligen hemskt och blir progressivt jobbigare när utfallet av mitt val inte är självklart. Det passar mig bättre att välja mellan att få HIV eller att vara frisk, att det ska regna eller inte regna eller att antingen skrapa fram två eller tre klöver-symboler på en trisslott. Inte sådana här svåra beslut där det inte finns några garantier.

Sen spelar det ingen roll hur många gånger folk säger att det bara är att chansa, att det alltid går att flytta hem igen. För det är inte så svart eller vitt för mig.

Nämnde jag hur mycket det suger att vara vuxen ibland (läs jämt)?

Saker att undvika i Stockholm

Nu har jag varit i Stockholm i ganska precis en vecka. Jobbat ganska hårt och haft det allmänt trevligt. Något jag tänkte återkomma till i ett eget inlägg. Men...

...i Stockholm finns det många saker man kan och kanske borde passa på att göra när man är på besök. Samt saker man ska ge blanka fan i. Som exempelvis att:

Knäppa kort på parkerade bilar med Bulgarisk registreringsplåt som har vinröd kaross och svart motorhuv, tak och baklucka.

För då kan det från närmsta frisering dyka upp en bulgarisk frisör. Med både sax och vansinne i högsta hugg. Som frågar vad i helvete man menar med att fota hennes bil. När man svarar att bilen såg annorlunda och rolig ut kan det komma en utläggning om att man flera veckor tidigare setts fotografera andra bilar. Trots att man vid tillfället befann sig på nordligare breddgrader.

Samt att man inte kan fotografera saker utan att fråga om lov. Ett invändande om att "jo, jag kan fota precis det jag vill" möts med allehanda förklaringar om att genast ta bort bilden. Av rädsla för att bli manhandlad kanske man går människan till mötes, och därmed tar bort möjligheten att publicera en skitful bulgarisk bil på sin blogg.

Så istället för en autentisk bild blir det till att publicera en bra jävla mycket stiligare Bugatti med samma färgkombination.

Och vad tar man för lärdom av en sån här incident? Jo man befäster den nyupptäcka visdomen på kontorets whiteboard, strax nedanför orden "becuase we have balls".

Med det sagt vill jag önska en trevlig helg och en förhoppning om att AW:n börjar snart! För det enda jag duger till att producera är ånga. Och det är någonting som är svårt att fakturera timmar för!