Om att förenas med Marshall-hörlurar och Bally-skor

Vare sig man vill erkänna det eller inte är faktiskt Stockholm en storstad. Likvärdig med andra europeiska huvudstäder. Här samlas människor med vitt skilda etniska och demografiska bakgrunder.
Som arbetar med en mängd olika saker och som lägger stor vikt vid den personliga stilen. Kläder och accessoarer definierar vilken subkultur eller yrkesgrupp man tillhör. Totalt främmande för mig som alltid strävat efter att min personlighet, och ingenting annat, ska definiera vem jag är.

Givet allt detta, är det då inte jävligt märkligt att alla verkar ha samma sak längst ner och längst upp? Jag pratar om skor och om hörlurar.

Jag rekommenderar att den som inte tror mig ger sig ut i Stockholmsvimlet med en granskande blick. Det här är det enda ni kommer att se:

Marshall Major - Mindre vanlig än skorna nedan men i varje tunnelbanevagn finns minst tre stycken. För den som föredrar in-ear hörlurar är det Jays som gäller. 

Bally Curling Shoes - Property av varenda jävel.

Som en person som uppskattar olikheter tycker jag självklart att det är väldigt märkligt och en smula tragiskt. Men det är klart. Kan hela Sverige styra sina söndagar efter att titta på Beck-filmer är det väl uppenbart att man ska ha likadana skor och hörlurar på sig i Stockholm.

Några rader om Sundsvall och galoscher

Häromdagen när jag pratade med en kompis kom vi in på Sundsvall och hur det känns att inte längre bo där. Något som senast hände mig för drygt tolv år sedan, men som han upplever jämt eftersom han valt att tillbringa så lite tid som möjligt i sin forna hemstad. Vid varje återbesök känner han sig dålig. Även om det bara gäller en helg. Ungefär som att staden andas en oduglighet som det inte går att värja sig ifrån.

Mitt problem med Sundsvall har aldrig varit så. För det har egentligen aldrig handlat om Sundsvall, utom om mina vänner och om bekvämligheten av att bo i en mindre stad där man känner många människor. Omgivningen hade kunnat vara Luleå, Åmål eller Bredbyn och jag hade troligtvis känt exakt samma sak.

Det enda jag inte trivdes med var sättet jag skötte mitt liv på. Det blev för mycket destruktiva saker (skräpmat, dålig dygnsrytm, alkohol, lathet etc) och alldeles för lite upplyftande och inspirerande saker (träning, tid för mig själv, fokusering på jobb etc).

När ett sådant beteende pågått under lång tid kommer man in i en negativ spiral som känns väldigt svår att ta sig ur. Allt det man har runtomkring sig förknippas till mångt och mycket med hur man levt. Att flytta kändes som det enklaste sättet att bryta mina negativa cirklar och få en fräsch nystart.

Nu låter jag ganska dramatisk, som att jag hade ett galopperande heroinmissbruk att tampas med. Så var det absolut inte. Men för att vara en historiskt sett ganska lågpresterande människa har jag haft extremt höga krav och förhoppningar på mig själv. Vilket kanske började som nyfödd när pappa stolt deklarerade att "nästa statsminister är född". Det satte ribban ganska högt och jag undrar om han någonsin insett att han satte en jätte-jinx på hela min karriär genom att säga så.

Det var väl ungefär vad jag hade att säga om Sundsvall idag.

Till något mer upplyftande. Två av mina vänner i Stockholm glider dagligen omkring med galoscher. Jag är långt ifrån någon expert, men om man ändå vill bli hemskt gammal, är det inte lika bra att samtidigt skaffa käpp, basker, monokel, färdtjänst, bridgepartner och viagra på recept? Rätta mig gärna om jag har fel.

Goder Afton!