Tunnlar i alla dess former

Plötsligt känns det ganska svårt att skriva ett blogginlägg. Jag har nämligen fått märkbart ont i handlederna och underarmen när jag sitter många timmar framför datorn. Det blir en avdomnande känsla från armbågen och neråt. En aningen mindre påtaglig sockerdricks-känsla än när armen somnar. Men det kan inte hjälpas, saker ska på pränt.

Självklart har jag googlat problemet och det är troligen fråga om karpaltunnelsyndrom eller ulnartunnelsyndrom. Alternativt en kombination av de värsta symptomen från bägge åkommorna. Ett nytt supertunnelsyndrom som jag är ensam om i hela världen. Gurktunnel.

När vi ändå är inne på olika tunnlar bör jag nämna min t-bane-resa från kontoret. Som jag tidigare nämnt sköts en del kontakter när jag kollektivtrafikar mig hemåt på kvällarna. Så även idag. Trots att den enda stationen jag byter på är Slussen, fick jag idag för mig att det var på Fridhemsplan bytet skulle ske. Kombinationen av telefonsamtalet med Gavve och följande syn gjorde det omöjligt att inse mitt misstag när jag stod på motsatt sida och väntade på tåget.

Jag förstår att reklamaffischerna byts manuellt, men jag trodde att det brukade ske under natten när rälsen inte är så trafikerad. Notera tidstavlan. Precis när tåget skymtades halade grabbarna fram en stege och klättrade därifrån. Som den mest naturliga sak i världen. Jag såg direkt tjugo olika sätt att bli lika platt som reklamen de just smetat ut. Pinne på stegen går av, snubbla på skosnöre, tvångstanke att frysa till is på grund av otrogen fru/skrikande ungar eller ulnartunnelsyndrom från knä och neråt.

Jag hoppade på tåget och, det jag trodde var en färd mot Slussen, visade sig bli vändande tåg tillbaka till Thorildsplan. Om det gick att sätta en siffra på hur världsvan jag kände mig i exakt den stunden, skulle svaret bli någonstans mellan 0 och 0.

Efter två veckor i Stockholm har jag viss hemlängtan. Men inte tillräckligt stark för att ta mig hela vägen till Sundsvall. I helgen tog jag mig nätt och jämnt över Dalälven och fastnade halvvägs hem i min andra hemstad Gävle! På agendan stod Lag-SM final där medaljerna skulle fördelas bland åtta kvarvarande lag.

På papperet såg det inte bra ut. Vi hade redan överträffat förväntningarna genom att nå finalen. Mina egna förhoppningar var att undvika att komma sist. Vilket vi klarade av, det blev en 6:e plats. Helt okej givet förutsättningarna. Jag har ett lag-SM brons sedan tidigare, men då var jag ung och fick agera svag länk i en högst kompetent sammansättning. I helgen var rollerna ombytta. Jag var den med mest rutin och erfarenhet

Ett ansvar jag axlade genom att bägge kvällarna dricka några fler öl än vad doktorn rekommenderar en redan darrhänt person. Summa summarum vann jag tre av mina sju matcher, och vinsterna kom lika naturligt som balans på skidor för en afrikan. Att jämföra med preliminärrundorna där jag, mot enklare motstånd, vann totalt 9 av 11 matcher. Sammantaget för hela säsongen spelade jag 18 matcher och vann 12.

All heder till mina lagkamrater Andreas, Gustav och Elias. Alla höll modet uppe och presterade bra trots att det inte gick som på räls alla gånger. Även grattis till mina klubbkamrater Chamat, Tomas, Jyri och Stefan som spelade hem guldet.

Överhuvudtaget har jag fått upp biljardsuget igen och planerar att spela åtminstone tre av fyra SM under våren. Med start i Uppsala om en dryg månad.

Hela vägen hem tar jag mig helgen den 6-10 februari. Då blir det en salig röra av jobb, kroghäng, pokerveckan Nordic Light och umgänge med alla förlorade själar som sluppit se mig ett tag.

God Afton!

Två tonåringar på biljardtävling

I helgen var jag i Gävle och spelade andra rundan av Lag-SM. Det var sex lag i gruppen varav två gick vidare. Glädjande nog vann vi gruppen och är således ett av åtta lag som ska göra upp om SM-titeln i januari. Men mina förhoppningar är inte jättehöga, vårt lag är långt ifrån bäst och jag gissar att vi inte kommer att ha med medaljerna att göra. Men kul ändå!

När jag ändå är inne på biljard tänkte jag berätta om min första tävling utomsocknes. Det här var gissningsvis 1994 och jag var ungefär 15 år gammal. Tävlingen gick i Nyköping och resan föregicks av en enormt krånglig övertalningskampanj på hemmaplan. Dels för att resesällskapet inte var en vuxen och ansvarsfull ledare, utan min två år yngre barndomskompis Fredrik. Men även för att mina föräldrar inte var särskilt imponerad över biljard som sysselsättning. Eller snarare hur biljarden tog fokus från, i deras ögon, viktigare sysselsättningar som läxläsning och att sitta hemma i pojkrummet och uggla på kvällarna. En klart befogad oro givet hur den här, och många andra, biljardresor utspelade sig.

Sagt och gjort. Nyköping var resmålet. Tågbiljetter var bokade och med mig hade jag lika många förmanings-ord som kronor i plånboken. Fredrik, som redan på den tiden var en duktig försäljare, hade haft en mycket mindre komplicerad förhandling med sina föräldrar.

Väl i Nyköping checkade vi in på hotellet. Ett hotell som, givet vår knappa budget, var övervåningen på biljardhallen där tomma kontorslokaler tjänstgjorde som tillfälligt vandrarhem. Vi hade ett stort omöblerat rum där vi placerade våra sovsäckar på golvet och direkt konstaterade att det nog var ett rum för rökare. Det tyckte även resten av hotellgästerna för jag minns att det låg en tät dimma över hela våningen den helgen.

Rent biljardmässigt har jag inte exakt koll. Men jag tror vi båda vann några matcher och åkte ut lagom tidigt för att inte vinna några pengar.

På fredag kväll hade någon vänlig själ gjort några av rummen på övervåningen till en fullskalig svartklubb. Det såldes öl (även till tonåringar), spelades musik, röktes och i olika konstellationer satt tvivelaktiga personer och lirade poker och tjugoett. Utan att någonsin ha spelat 21 lyckades jag bli inblandad i ett parti och jag förlorade i princip alla mina pengar till en skojare som hette Reine. Men han hade vunnit massor av några andra och, eftersom han tyckte synd om mig, var han snäll nog att låta mig behålla merparten av min reskassa.

Samma kväll gick dörren till "hotellrummet" i baklås och killen i kassan på biljardhallen lovade att leta efter extranyckeln. Han kom tillbaka efter en stund och sa att han inte hittade kofoten, men gav oss sin välsignelse att lösa problemet på egen hand. Vi ställde oss rygg mot rygg utanför rummet och på givet kommando vände vi oss om och riktade varsin spark mot dörren, med resultatet att det sprutade gångjärn och träflisor åt alla håll och kanter. Det var så pass roligt att vi provade samma metod på några andra dörrar.

På lördagen drack vi den sprit som någon ansvarsfull biljardspelare sett till att förse oss med. Hur kvällen slutade?
Att jag satt i grön kavaj och för stora sneakers och spydde på trappen bakom biljardhallen medan Fredrik gjorde samma sak i världens minsta tvättställ uppe på "hotellet". Och innan det hade vi blivit utslängda efter blåskontroll på ett drogfritt ungdomsdisco nere på stan.

Söndagen var hemresedag och tillsammans hade vi inte 50 öre i tillgångar. Vi var så hungriga att vi snattade mackor på Censtralstationen i Stockholm när vi bytte tåg. Och på nästa tåg snokade vi rätt på att det fanns matpåsar i alla sovhytter. Så vi satte oss i en tom sådan och det beteendet fick oss nästan avkastade i Uppsala. Konduktören var INTE imponerad över att det var tomt i påsarna och att vi sölat vatten och juice över hela golvet.

Det där med att ungdomar ska ha med sig ledare på tävlingar, finns det egentligen någon anledning till det?

Vad är förresten sensmoralen med den här berättelsen?
I den fantastiska sången "No surrender" sjunger Springsteen:
"We learned more from a three minute record baby than we ever did in school".

Vilket på femton ord sammanfattar att det faktiskt finns en skola utanför skolan. Föräldrar kommer alltid att försöka hålla sina barn borta från trassliga situationer. Men oavsett om det händer i tidiga tonåren eller som ung vuxen, springer man förr eller senare rätt in i livet. Det som det inte går att läsa sig till i någon skolbok.

Jag tror att många med mig har liknande historier från sin uppväxt. Som idag känns som oskyldiga tonårseskapader och minnen från svunna tider. Men som just då gav flera års livserfarenhet på bara några dagar. Historier man kommer att vänta med att berätta för sina barn tills en tidpunkt när barnet är gammalt nog, som ironiskt nog nästan alltid infaller långt efter det att barnet upplevt någonting liknande på egen hand.

Och på det viset upprepar historien sig själv, generation efter generation.

1X2 - Krog, pokal eller en färd dit det alltid brinner

Medan mina natives är och tar en sedvanlig lördagsfylla på Timrå-MoDo tog jag en tripp till Borlänge för att tävla i biljard.

Förr i tiden hade jag ett visst mått av respekt med mig när jag åkte runt och tävlade. Men efter att bara ha tävlat sporadiskt senaste tio åren är min nuna inte lika välkänd längre. Vilket, förutom att jag får sitta och blogga i lugn och ro, innebär att jag inte alls får lika mycket gratis när jag spelar matcher.

För det är så det funkar. En sämre spelare kommer alltid missa ett par stötar extra mot en bättre och mer namnkunnig spelare. En slags automatisk underprestering för att visa sin respekt för det starkare psyket. Ett fenomen man ser i alla tävlingssituationer och det spelar ingen roll om det är KM på den lokala boulebanan eller Wimbledon-tennis i London.

En annan sak som alltid följt med mig är vikten av att inte bli frustrerad samt att respektera min motståndare. Minsta tecken på frustration innebär att jag får hela världens motflyt på mina svagt bygga axlar. Och bara den minsta tanke på att "den här stöten fixar han aldrig" gör att motståndaren automatiskt gör bollen och blir ett par klasser bättre ända tills mer ödmjuka tankar fyller mitt inre.

Och det här är ingenting som jag bara fått för mig. Jag är en vän av statistik och tycker mig ha ett tillräckligt stort sample size för att ha vad man kallar ett statistiskt säkerställt underlag. Det kan inte vara möjligt att andra lider av samma automatiska gå-rakt-åt-helvete-syndrom bara för att man råkar tänka en trasslig tanke.

Så inte nog med att jag är darrhänt, jag ska även behöva idka någon typ av kyrklig ödmjukhet med tankegångar i stil med "Ja, min motståndare är en fin människa och gör han den här helt omöjliga stöten är det bara att lyfta på hatten", för att inte jinxa mig själv till den milda grad att motståndaren blir en övermänniska.

Högst orättvist eftersom jag trivs bra så in i helvete under mitt eget ganska så regntunga moln.

Med det sagt ska jag snart spela slutspel. Om min motståndare, sin oduglighet till trots, skulle råka göra några jävla bollar, får jag väl helt enkelt knäcka kön över knäet och skynda hem till Sundsvall för att sluta upp med mina halvt alkoholiserade kamrater.

Det ni just upplevde är en så kallad halvgardering. Förlorar jag hinner jag till krogen. Vinner jag kommer jag närmare ära och berömmelse. Anledningen till att det bara är en halvgardering är att det finns ett tredje utfall som innebär att jag, utan att vinna turneringen, håller mig kvar så pass länge att jag inte hinner hem till krogen. Och det utfallet vore det värsta av förluster och skulle inte förvåna mig det minsta.

Interpool Open och CL-final

Tillbaka i livet tänkte jag försöka sammanfatta helgens biljardtävling i Gävle. Men på grund av tidsbrist och personlig preferens skiter vi i att prata om hur trevligt det var, och lägger istället krutet på det ironiska och mörkt humoristiska.

Det handlar mest om tre saker. Två med bild och en utan.

Såhär såg det ut igår. 16 betalda platser i turneringen. Jag stöp på sista hindret mot en smått arrogant semi-junior som betedde sig sämre än vad jag själv gjorde i samma ålder (vilket inte är en komplimang). Likaså gjorde Huge och Crille (särskilt applåd till Crille som torskade från 10-7 med distans 11). Tre bubblor. Inte en spänn inspelat. 

Vi förflyttar oss till lördagens CL-final. Middag med Rille, Öga och några pokermiljonärsmedgångsfigurer från Borlänge. Några vid bordet hade spelat Bayern, som sprack under dramatiska och ganska orättvisa former. En av herrarna nöjde sig inte utan sökte mer bestraffning. En synnerligen respektabel insats, vilket framkallade en självsäker hållning under straffläggningen. Needless to say blev det ingen utbetalning. 

Slutligen. Min polare Montell gjorde biljardcomeback och mötte upp i Gävle med nyinköpt kö. Ingen superdyr historia men en helt okej idrottspinne för ett par tusenlappar. Efter en vunnen och en förlorad match blev det norskt motstånd. Vid ställningen 6-8 orkade han inte spela längre och sträckte sonika fram näven och gav upp. 

Där har ni bakgrunden. Det roliga hände efter matchen då han skruvade ihop kön och la tillbaka den i sitt fordral ställde kön mot en vägg och inte brydde sig om att hämta den innan hemfärd till Stockholm. Hatten av för det. Prylar ska lära sig att det blir skamvrån!

Tapas till Stevedore

Ännu en superhelg till ända. Himla trevligt. Allt ifrån min o Jossans fredags-tapas-AW till den mer välbesökta lördagen som började med skötsam födelsedagsfest hos Amanda, men som avslutades trassligare med shots och Bloody Mary.

Gårdagen. Not so much. Jag for fram och tillbaka och blev omhändertagen av olika konstellationer. Men nu börjar det gå till sig och jag börjar så smått längta till helgens äventyr i Gävle.

Då är det Interpool Open. För den oinvigde är det Sveriges största biljardtävling, som jag för övrigt var med och startade för några år sedan när jag fortfarande hade tillräckligt med tid för att engagera mig i projekt. Jag, Chamat och Jesse. Chamat hade idén att arrangera en tävling och tillsammans med mig och Jesse blev det faktiskt rätt lyckat. Tanken var att locka internationella stjärnor och göra det till en stor biljardfest. Vilket det blev. Och är. Många av vår tids stora spelare har besökt tävlingen.

En hel del kritik har levererats genom åren kring att de bästa spelarna alltid vinner alla pengar. Vilket stämmer. Och det går kanske att införa ett tuffare handicapsystem. En fin balansgång, för vid någon punkt blir det svårt att locka hit spelare. Sen tycker jag personligen att det är småpengar för att se några av de bästa i världen. Den dagen Tiger Woods besöker Sverige kommer det gladeligen finnas hur många golfare som helst villiga att betala skjortan av sig för att se honom spela, och ännu mer för att spela med honom. Skilda världar.

Hursomhelst tänkte jag sponsra vinnaren med min surt förvärvade anmälningsavgift. Vid sidan av tävlingen är det väldigt trevligt att mingla runt och träffa lite folk man inte sett på länge. Gävle var en gång mitt andra hem, men nu när jag blivit en working class hero går det längre och längre mellan besöken.

Ska även bli kul att se Montell tillbaka på biljardmattan. Det var trots allt med honom det började någon gång på 90-talet och jag tror att myggjagare fortfarande var moderna senast vi spelade en tävling tillsammans.

När det kommer till festligheterna är det oklart vad som händer. Så länge man är kvar i tävlingen kan det vara värt att hålla sig städad. Men jag vet att det är v75 i stan och att ett helg gäng pokerspelare från Borlänge kommer på besök och vill sprida sina miljoner på stadens etablissemang.

Vi avslutar med ordet "Stevedore". Uttalas stiv-e-dor och är slang för hamnarbetare. Kan det vara världens fulaste ord?

Congratz!

I totalbrist på egen framgång är det skönt att se att ens vänner klarar av att leverera.

Jättegrattis till Marcus Chamat som i helgen tog ett välförtjänt EM-silver i biljard och som fortsätter bevisa att han står tidens test! Konkurrensen är stenhård och det är riktigt imponerande att krångla sig genom ett sånt startfält.

Jag pratar givetvis om disciplinen 9-ball samt klassen för dvärgar!