Nordic Light och tågtankar

Efter mitt första officiella hembesök i Sundsvall sitter jag på tåget på väg tillbaka till Stockholm och reflekterar över helgen. Notera att jag inte säger "hem" om Stockholm. För det känns fortfarande lite surrealistiskt, även om jag känner mig mer och mer bekväm för varje dag som går. 

Jag älskar att åka tåg. Det är tryggt, bekvämt och kommer nästan aldrig i tid. Men det gör mig ingenting, för idag har jag ingen tid att passa. Däremot uppskattar jag att sitta helt för mig själv, omgiven av andra människor som är på väg någonstans. Det påminner om den energiladdade atmosfär som man nästan bara hittar på flygplatser. Ifall det var möjligt skulle jag gärna tillbringa dagar på en stor internationell flygplats. Studera människor, lyssna på musik och allmänt bara strosa omkring.  

Mitt enda irritationsmoment på tåg är dessa ständiga högtalarutrop. Särskilt vid avgång då den långa strömmen av onödig information aldrig verkar ta slut. För jag vet redan vart tåget är på väg och att det finns en bistro med svindyr mat och dryck. Jag kan egentligen bara tala för mig själv, men jag inbillar mig att mina medresenärer också är medvetna om det. Därför stinker det "overkill" om hela proceduren. 

Men skit nu i det. Vi låter SJ vara ifred och accepterar deras fel och brister. För det är bara en parantes. Det jag vill prata om är min helg i Sundsvall.

Det var Nordic Light på kasinot i Sundsvall. En återkommande cirkus där degenererade pokerspelare samlas för att omsätta sina pengar under fem dagar. Somliga på en balanserad nivå medan vissa vevar som om varje hand vore den sista i livet. Den som letar udda karaktärer kan sluta leta. Samtliga finns nämligen i pokerbranschen. Det finns ett helt osannolikt antal original, med vitt skilda bakgrunder, som allihopa är enskilda ingredienser i världens kanske mest ologiska hopkok. 

Även fast jag inte spelade en enda pokerhand under hela helgen känner jag mig fortfarande väldigt mycket som en del av pokerbranschen. Jag älskar fortfarande spelet, känner fortfarande många spelare och förstår språket. Men det viktigaste av allt är jag känner mig hemma bland alla dessa dysfunktionella människor och vill inte riktigt släppa taget. Trots att jag nu lever och verkar i en "legitim" värld. Därför kommer jag, så ofta jag kan, fortsätta hoppa på denna kringresande cirkus några dagar i stöten. 

**Nu lämnade vi precis Uppsala och självklart fanns det tusen nya saker att informera om. Information i klass med att tåget går på en räls och att lokföraren är dyngrak, vilket förklarar varför det är helt tomt på vin i bistron.** 

Ett missilbärande stridsflygplan kan via värmesensorer se vart människor samlas. Vilket visas genom röda fläckar. Ju rödare och större fläcken är, desto större är samlingen av människor. Ifall samma sensorer skulle kunna mäta samhällsnytta, eller snarare bristen på samhällsnytta, skulle det varit en gigantisk röd fläck över Casino Cosmopol i Sundsvall i helgen. Och jag inbillar mig att det rent samhällsekonomiskt skulle vara en toppenbra investering att skicka det tyngsta av artillerier på den röda fläcken. Det tror jag nästan alla är överens om. 

Däremot finns det ingen sensor i världen som kan mäta den knasiga kamratskap som uppstår när ett hundratal original förenas i ett gemensamt intresse. Alla ni som har udda intressen kan kanske relatera till det jag pratar om. Men jag tror fortfarande att pokerspelarna är en väldigt avvikande grupp av människor till och med bland andra avvikande grupper av människor. 

Ingen har någon chef och alla försöker hanka sig fram genom att exploatera extremt små marginaler. Med sina egna pengar som enda fungerande arbetsredskap. Omgiven av sina exakta spegelbilder som försöker precis samma sak. Mitt i alltihopa står ett kasino som, med glitter och glamour, tar emot dessa människor med öppna armar. Förutom att erbjuda en organiserad turneringsvecka ges möjlighet till andra spännande sidoaktiviteter. Som t ex:

- Bli full i vår välsorterade bar (självklart skulle vi bjuda på spriten om det var tekniskt möjligt)

- Spela bort lite eller mycket pengar på våra spelbord och spelmaskiner, enkom designade för att passa era akilleshälar som handen i handsken.

För att inte tala om de frilansande eventarrangörer som tar vid när kasinot stänger sina dörrar. Där erbjuds bland annat:

- Fortsätt dricka tills vi stänger, och vi stänger aldrig

- Fortsätt spela tills vi stänger, och vi stänger när baren stänger

- Låna pengar utan UC och skrivna papper 

- Korta potten, behåll dina hålkort i fickan tills dom passar bättre eller roffa åt dig lite av grannens marker

Med dessa möjligheter är det klart att det kan gå åt helvete. Att det i vissa fall blir tragedier och snedseglingar. Men det ger även upphov till extremt intressanta situationer, många goda skratt och en underhållning som inte går att köpa för pengar. Dessutom är pokerspelare luttrade i eländets underbara värld och kan nästan alltid se det humoristiska i det som sker. 

Så supertack alla för en grymt trevlig helg, vilket även inkluderar alla "vanliga" människor jag träffade under mitt besök!

Tunnlar i alla dess former

Plötsligt känns det ganska svårt att skriva ett blogginlägg. Jag har nämligen fått märkbart ont i handlederna och underarmen när jag sitter många timmar framför datorn. Det blir en avdomnande känsla från armbågen och neråt. En aningen mindre påtaglig sockerdricks-känsla än när armen somnar. Men det kan inte hjälpas, saker ska på pränt.

Självklart har jag googlat problemet och det är troligen fråga om karpaltunnelsyndrom eller ulnartunnelsyndrom. Alternativt en kombination av de värsta symptomen från bägge åkommorna. Ett nytt supertunnelsyndrom som jag är ensam om i hela världen. Gurktunnel.

När vi ändå är inne på olika tunnlar bör jag nämna min t-bane-resa från kontoret. Som jag tidigare nämnt sköts en del kontakter när jag kollektivtrafikar mig hemåt på kvällarna. Så även idag. Trots att den enda stationen jag byter på är Slussen, fick jag idag för mig att det var på Fridhemsplan bytet skulle ske. Kombinationen av telefonsamtalet med Gavve och följande syn gjorde det omöjligt att inse mitt misstag när jag stod på motsatt sida och väntade på tåget.

Jag förstår att reklamaffischerna byts manuellt, men jag trodde att det brukade ske under natten när rälsen inte är så trafikerad. Notera tidstavlan. Precis när tåget skymtades halade grabbarna fram en stege och klättrade därifrån. Som den mest naturliga sak i världen. Jag såg direkt tjugo olika sätt att bli lika platt som reklamen de just smetat ut. Pinne på stegen går av, snubbla på skosnöre, tvångstanke att frysa till is på grund av otrogen fru/skrikande ungar eller ulnartunnelsyndrom från knä och neråt.

Jag hoppade på tåget och, det jag trodde var en färd mot Slussen, visade sig bli vändande tåg tillbaka till Thorildsplan. Om det gick att sätta en siffra på hur världsvan jag kände mig i exakt den stunden, skulle svaret bli någonstans mellan 0 och 0.

Efter två veckor i Stockholm har jag viss hemlängtan. Men inte tillräckligt stark för att ta mig hela vägen till Sundsvall. I helgen tog jag mig nätt och jämnt över Dalälven och fastnade halvvägs hem i min andra hemstad Gävle! På agendan stod Lag-SM final där medaljerna skulle fördelas bland åtta kvarvarande lag.

På papperet såg det inte bra ut. Vi hade redan överträffat förväntningarna genom att nå finalen. Mina egna förhoppningar var att undvika att komma sist. Vilket vi klarade av, det blev en 6:e plats. Helt okej givet förutsättningarna. Jag har ett lag-SM brons sedan tidigare, men då var jag ung och fick agera svag länk i en högst kompetent sammansättning. I helgen var rollerna ombytta. Jag var den med mest rutin och erfarenhet

Ett ansvar jag axlade genom att bägge kvällarna dricka några fler öl än vad doktorn rekommenderar en redan darrhänt person. Summa summarum vann jag tre av mina sju matcher, och vinsterna kom lika naturligt som balans på skidor för en afrikan. Att jämföra med preliminärrundorna där jag, mot enklare motstånd, vann totalt 9 av 11 matcher. Sammantaget för hela säsongen spelade jag 18 matcher och vann 12.

All heder till mina lagkamrater Andreas, Gustav och Elias. Alla höll modet uppe och presterade bra trots att det inte gick som på räls alla gånger. Även grattis till mina klubbkamrater Chamat, Tomas, Jyri och Stefan som spelade hem guldet.

Överhuvudtaget har jag fått upp biljardsuget igen och planerar att spela åtminstone tre av fyra SM under våren. Med start i Uppsala om en dryg månad.

Hela vägen hem tar jag mig helgen den 6-10 februari. Då blir det en salig röra av jobb, kroghäng, pokerveckan Nordic Light och umgänge med alla förlorade själar som sluppit se mig ett tag.

God Afton!

Några rader om Sundsvall och galoscher

Häromdagen när jag pratade med en kompis kom vi in på Sundsvall och hur det känns att inte längre bo där. Något som senast hände mig för drygt tolv år sedan, men som han upplever jämt eftersom han valt att tillbringa så lite tid som möjligt i sin forna hemstad. Vid varje återbesök känner han sig dålig. Även om det bara gäller en helg. Ungefär som att staden andas en oduglighet som det inte går att värja sig ifrån.

Mitt problem med Sundsvall har aldrig varit så. För det har egentligen aldrig handlat om Sundsvall, utom om mina vänner och om bekvämligheten av att bo i en mindre stad där man känner många människor. Omgivningen hade kunnat vara Luleå, Åmål eller Bredbyn och jag hade troligtvis känt exakt samma sak.

Det enda jag inte trivdes med var sättet jag skötte mitt liv på. Det blev för mycket destruktiva saker (skräpmat, dålig dygnsrytm, alkohol, lathet etc) och alldeles för lite upplyftande och inspirerande saker (träning, tid för mig själv, fokusering på jobb etc).

När ett sådant beteende pågått under lång tid kommer man in i en negativ spiral som känns väldigt svår att ta sig ur. Allt det man har runtomkring sig förknippas till mångt och mycket med hur man levt. Att flytta kändes som det enklaste sättet att bryta mina negativa cirklar och få en fräsch nystart.

Nu låter jag ganska dramatisk, som att jag hade ett galopperande heroinmissbruk att tampas med. Så var det absolut inte. Men för att vara en historiskt sett ganska lågpresterande människa har jag haft extremt höga krav och förhoppningar på mig själv. Vilket kanske började som nyfödd när pappa stolt deklarerade att "nästa statsminister är född". Det satte ribban ganska högt och jag undrar om han någonsin insett att han satte en jätte-jinx på hela min karriär genom att säga så.

Det var väl ungefär vad jag hade att säga om Sundsvall idag.

Till något mer upplyftande. Två av mina vänner i Stockholm glider dagligen omkring med galoscher. Jag är långt ifrån någon expert, men om man ändå vill bli hemskt gammal, är det inte lika bra att samtidigt skaffa käpp, basker, monokel, färdtjänst, bridgepartner och viagra på recept? Rätta mig gärna om jag har fel.

Goder Afton!