Lastat i bakluckan

Jag är en tillbakadragen människa och därför tänker jag säga det här så ödmjukt det bara är möjligt. 

JAG DANSAR ÅTTOR KRING MIN VITA MÅNAD!

Det är rena uppvisningen. Jag har dinerat ute två kvällar i rad (på typiska dricka öl/vin restauranger) och inte bara beställt soda till mig själv, utan även inspirerat mitt sällskap att följa mitt exempel. Igår Linda efter efter en högintressant LaChapelle-sejour på Fotografiska, och idag Rosen som efter maten följde med på bio.

Vi såg Gangster Squad, vars handling kretsar kring försöken att driva östkustsgangstern Mickey Cohen ut ur Los Angeles. Med bland annat Sean Penn, Ryan Gosling, Josh Brolin, Emma Stone och Nick Nolte. Ja, en jäkla ensemble helt enkelt. Filmen var väldigt våldsam med en stor portion humor och finess. Lite som en Guy Ritchie-film under en annan tidsepok. Klart sevärd. 

Filmen i all ära, men den stora snackisen är att Ryan Gosling har snott min frisyr. Nästan på pricken. Med den lilla skillnaden att mitt hår är en smula längre. Troligtvis för att han har råd att få sin frisyr trimmad dagligen, medan jag lever i en mer gråskalig ekonomisk verklighet.

Slutligen. På vägen hem från Medborgarplatsen passerade jag världens konstigaste kiosk. Som konstigt nog var öppen kl 23:30 trots att det låg rätt långt från Götgatsbacken. Lokalen var en gammal frisörsalong och två rejält utnötta frisörstolar stod närmast dörren. Och är kanske fortfarande i bruk. Inte för att jag skulle låta den mannen röra mitt hår, oavsett hur fattig jag än vore. Hur som helst, själva kiosken var längst in.

Medan jag väntade på min växel kunde jag inte låta bli att notera den lilla hörnan med porr strax bredvid kassan. Några olika tidningar och ett antal dvd-filmer. En av filmerna hade det fantastiska namnet "Lastat i bakluckan". Jag orkar knappt förklara hur okontrollerat mycket jag började skratta åt det i min nyktra ensamhet. Men det var ingen vacker syn och butiksinnehavare hade mig nog på antingen svamp eller på gränsen till ett nervöst sammanbrott. Vi avslutar så tror jag.

Maskerad

Om drygt två veckor kommer jag inte längre vara den enda 33-åringen i Sverige som aldrig varit på en maskerad. Det ska bli fantastiskt roligt och då särskilt tanken på att ett gäng onyktra människor, i jordens alla möjliga och omöjliga utstyrslar, kommer stå och föra olika typer av konversationer med varandra.

Temat är bokstaven M och, som den noggranna människa jag är, har en hel del tid ägnats åt googling och idéer. Allting pekar på att jag kommer vara utklädd till en person, även fast jag önskar att min fantasi sträckte sig lite längre. Allra helst skulle jag vilja vara ett ord. Gärna ett annorlunda sådant där det går att klä sig i en lite mer långsökt outfit.

Men strunta nu i det. För på tal om maskerader blev jag under kvällens middag återigen påmind om en extremt rolig maskeradhändelse jag glömt bort att skriva om.

Maskeraden var någonstans i USA för rätt många år sedan. I ett hus med pool. Efter att festen pågått en stund hade de flesta identifierat och bekantat sig med övriga gästers utstyrslar.

Då dyker en ny gäst upp. Utklädd till grodman med våtdräkt, simfötter, syrgastub, snorkel och cyklop. Han promenerar med stora kliv mot poolen. Hoppar i och sätter sig på botten. Det här drar självklart en hel del uppmärksamhet eftersom samtliga gäster undrar vem som döljer sig bakom dykardräkten.

Efter att ha suttit på botten i 45 minuter kliver han upp, skakar av sig vattnet och går, med sina simfötter, ut på gatan och lämnar området i en väntande bil. Utan att säga ett ord eller avslöja vem han är. Mer än ett decennium senare är grodmannens identitet lika okänd som Palmes mördare. Är inte det helt fantastiskt? I synnerhet det faktum att han aldrig gav sig till känna. En riktig pionjär som tog maskeradkonceptet ett par hundra nivåer längre.