Att definiera dekadens

Skönt att man har vänner som visar förstående och omtanke när man hamnar på glid.

Jag är i Stockholm den här veckan för att utbilda mig inom mitt nya gebit, samt bestämma strukturen för mitt samarbete med det företag jag kommer att jobba mot.

Men säg det konsulteri som inte startar med...... ehh.... fylla, nattsudd och ett visst mått av penga-eldande.

Vi spolar tillbaka bandet. I söndags hälsade jag på min syster för ett högsocialt och vinflödande glöggmingel, som hon så fint kallar det. En massa släktingar (mest på hennes killes sida), lite dryck, lite mat och en tänd förhoppning om en kväll som fortsätter bortom minglet.

Efter att ha landat på Slussen vid 21-rycket mötte jag upp med Montell. Snabbt som ögat tog vi oss till Rival på Mariatorget, något av det mest genuina jag sett i barväg i det här landet. Inte bara genuint utan även väldigt skickliga bartenders som tog sitt yrke på ett alldeles lagomt stort allvar. Att få dricka drinkar som kan benämnas hantverk gör mig verkligt glad.

Som det stora Tanqueray-fan jag är blev det en GT på en för mig helt ny Gin, Taqueray No.3. Otroligt god och verkligen smakrik.

Ytterligare en drink senare gick vi till en närliggande biljardhall för att umgås rektangulärt. När man dricker blir man nämligen sugen på vadslagning, och eftersom Montell är gammal biljardare, blev det bestämt att vi skulle försöka göra vad som kallas "att lugga skiten ur varandras privatekonomi".

Efter att ha spelat en match, som jag vann och inte har fått betalt för, blev det mer intressant att försöka bondfånga snubbarna på bordet bredvid.

Förhandling påbörjades och det slutade med att jag fick 2 poäng före till 7 mot en kille jag själv hade kunnat ge nästan hur mycket hcp som helst. Montell spelade mot hans kompis.

Vi vann bägge våra matcher och lämnade premisserna ganska snabbt då det var tydligt att dessa utländska herrar sysselsatte med allt annat än hederligt arbete.

Men pengarna vi vann räckte inte långt. Ganska precis till några minuter efter vi klev in på Casinot.

Där påbörjades en ny era av kvällen som inte byggde på att vinna särskilt mycket, utan snarare det precis motsatta. Innan det var färdigt var klockan jättemycket, plånboken mindre än önskat och balanssinnet grumlat.

Dagen efter, när jag satt på kontoret bakis och lite slagen, pratade jag med HedersGurra. Beklagade mig aningen över alkoholintaget och onödighteten kring att förstöra fullt fungerande pengar. Samt var naiv nog att förvänta mig sympati i retur.

Not to be! Istället utbrister karljäveln (och det är därför man bara kan älska honom):

"Att gå på Casinot med Montell på en söndag och bli på fyllan och elda pengar, det är LIVSKVALITÈT."

Så istället för att tycka synd om mig var han alltså avundsjuk och ångerfull att han inte fick vara del av vårt sjunkande spelbolag.

Då blev det inge mer pilgrim för mig

För ett tag skrev jag ett blogginlägg där jag lovade att vandra Pilgrimsleden ifall jag inte klarade av att leverera en viss utveckling på squashbanan.

Guess what? Det ser ut som om att Aposteln Jakobs relikskrin i Santiago De Compostela blir tvungen att tillbringa evigheten utan ett besök från min sida.

I takt med att jag går ner i vikt (vilket jag har Paleo-diet och hälsosamma vänner att tacka för) går jag upp i squash-kvalitét. Bättre ork, bättre rörelseschema, bättre slag och bättre timing.

På kort tid har jag slagit spelare jag aldrig tidigare haft någon chans mot. Trots min negativa uppsyn har jag ingen anledning att tro att den här formen är tillfällig. De flesta på hallen har nämligen spelat ganska länge och således passerat sin peak, medan jag är ung, jovialisk och har framtiden för mig!

Hotet, som jag ser det, är att jag tar en till hälsosommar och kliver tillbaka till 93kg-rutan med full yrsel framåt nästa höst.

På tal om fest var det tänkt att jag skulle gå på Maggio ikväll, men det har gått och blivit inställt. Istället kan jag packa och få lite saker gjorda inför nästa vecka som ska spenderas i Stockholm.

Trevlig helg i stormhelvetet!

Den här bloggposten innehåller nötkräm

”Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEF kan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera.

Den här bloggposten är mitt sätt bidra. För i och med att jag publicerar den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.

Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial här! Tillsammans räddar vi barns liv.

Ps. Vill du köpa fältprodukterna som räddar barns liv, besök UNICEFs gåvoshop. Du kan välja ett snyggt gåvobevis designat av bland annat Tove Styrke eller Elsa Billgren att ge bort i julklapp.

Kompisar från förr

När man tror att dagen inte kan bli bättre händer det här:

Chi kommer in på kontoret och säger att han har en present till mig. Mina aningar lutade åt varianter av fysiskt våld, men dom om min förvåning när han plockade fram följande pryl:

"Kram Marcus" från Dogge. 

En simpel hälsning från en broder som på något vis symboliserar vår liknande barndom. Bägge uppväxta på bakgatorna av sina områden. Han i Botkyrka, jag i Haga. Bägge med ett enormt intresse för musik. Han har breakat medan jag fortfarande väntar på mitt genombrott.

Peace out!

Woods i kavaj?

Ibland blir man ologiskt glad över i sammanhanget obetydliga saker. 

Dagens glädje gav nyheten att Tiger Woods, efter två års torka, vunnit sin första tävling efter Elin-skandalen. 

Egentligen en helt obetydlig händelse och kanske finns det klara argument att tycka att Tiger inte förtjänar någon framgång efter sitt upprepade svineri. 

För egen del skiter jag i hans privatliv. Han är och kommer alltid vara min hjälte. Jag älskar idrottsmänniskor som är så stora att dom är större än sin egen sport. Tiger är verkligen ett varumärke. Utan honom hade Nike knappast kunna penetrera golfmarknaden på det sätt man gjort.

Vid sidan av varumärken behöver alla sporter ikoner för att till varje pris bekämpa konkurrensen från öst. I min bok finns det inget större hot mot mitt mediala idrottsintresse, än att tv-rutan fylls med asiater som vägrar visa någon typ av känslor. Kan inte annat än tro att det finns fler med mig.

Kan det vara möjligt att Woods når en ny period av världsdominans? Det vore häftigt och jag skulle garanterat bli rörd till tårar om han vinner US Masters till våren.

Jul & Glögg

Nu närmar sig julen med stormsteg och, precis som vanligt, är glöggen det enda julkoncept jag helhjärtat tänker uppskatta.

Visst, det är trevligt att spendera tid med nära och kära samt att äta god mat, men det blir ändå inte som när man var barn, då hela december var en otroligt lång väntan på ett julaftons-crescendo som överträffade allting annat. No offense, men så enkelspårig och platoniskt lycklig kan bara ett barn vara. Helt otroligt att ett sådant svart/vitt perspektiv några år senare helt plötsligt fattar att det finns större bekymmer än materialistiska ting och att det kanske snarare är så att paketen aldrig kan bli stora nog för att göra en lycklig.

Jo, glögg. Årets glögg från Blossa är kryddad med kaffe och smakar delikat! Drick den och, ifall det är en rejäl fylla som eftersträvas har jag några andra tips. Dels den Cognacs-spetsade varianten från samma märke som är tjugotvå stolta procent stark. Att stå kvar vid spisen och dricka är effektivt samt slutligen, försök inte dricka för snabbt ur årets första glöggmugg. Det kan nämligen slå bakut och en hästnysning senare är all dryck omfördelad till golvnivå.

En sista betraktelse. Hur kommer det sig att Lucia-kandidaterna tycks bli mindre vackra för varje år, samtidigt som tjejer i allmänhet blir finare och finare? Är det en kvoteringsgrej för att representera alla delar av utseende-prismat eller är det jag som har selektivt minne från min ungdom?

Grattis från Bruce

Vad möts man av denna måndag morgon, när man sovit för lite och fortfarande mår som någonting som borde kastas bort? Kanske den finaste av födelsedagspresenter. Springsteen-turné till våren och en liten del av mig kan inte bortse från "osannolikheten" att den nyheten skulle släppas så nära min födelsedag av en slump. Det finns något väsen därute som blandar och ger, och just idag fick jag en stor gnutta eländeskompensation.

Som om inte det vore nog hittade jag följande rubrik i tidningen. Snacka om kreativ rubriksättare som förtjänar en omedelbar löneförhöjning.

Åt rätt håll

Tror att jag nämnt att jag i år ska ta upp biljardtävlandet igen. Det inkluderar även att träna oftare, för utan träning utför man inte några storverk. Åtminstone inte jag.

Precis som med många andra av mina planer har jag slackat efter. Jag har varit på några tävlingar men träningsfrekvensen har varit minimal. Av någon anledning har jag senaste veckorna varit extremt sugen på att spela, men inte funnit någon tid. Det har hela tiden varit andra saker som gjort mig stressad. Är jag inte är lugn och harmonisk kan jag lika gärna strunta i att träna, det kommer snarare att göra skada att inte kunna fokusera ordentligt.

Men idag gick jag ner på hallen med full motivation och resultatet lät inte vänta på sig. Vill påstå att jag spelade bättre än i fornstora dagar. Definitivt världsklass. Först vann jag två hundrakronorsmatcher (ja, det omsätts förjävla dåligt inom biljarden) utan att tappa ett upplägg. När Jonte slutade efter två matcher spelade jag några matcher mot min gamla kompis Samuel som flyttat tillbaka till Sundsvall. Totalt vann jag 22 upplägg i rad innan jag fick kröka rygg och lägga upp bollarna för första gången. Antalet missade stötar kan räknas på ena handen. Nu var inte motståndet att jämföra med kompetent tävlingsmotstånd, men det är mindre viktigt.

Det som betyder något är att jag hade den där fantastiska känslan då jag vet att alla stötar blir perfekta. Alla positionsspel är på millimetern, och minst lika viktigt, valde jag konstant rätt vägar. Svårt att förklara för någon som inte är insatt, men det är verkligen en häftig känsla när man kontrollerar vit som den mest väldresserade av hundar.

Bibehåller jag det här spelet kommer jag känna mig som favorit mot nästan alla. Nu är det självklar inte lika enkelt när man befinner sig i en pressad tävlingssituation mot kaliberspelare, men dagens övningar har gett mig ett hopp om livet.

Är man självsäker på en sak är man desto mer osäker på någonting annat.

I mitt fall på den förjävla irriterande appen Temple Run. Tidigare idag ökade jag på mitt rekord rejält och skickade blixtsnabbt en printscreen till min ärkenemesis Olle. Någon timme senare får jag tillbaka ett textsvar i stil med "Är du allvarlig????". Redan då visste jag att det var falsk nedvärdering av sig själv, och att det skulle komma en skyhög printscreen inom kort. Vilket det gjorde. Det falska stycket har höjt ribban och, exakt lika roligt som det är att själv ha högst poäng, är det exponentiellt irriterande när någon slår det i kras.

Det är som välkoreograferad dans. Den som slår rekordet kan luta sig tillbaka och inte spela någonting förrän motparten presterat bättre, och så länge jag är bäst är allting frid och fröjd.

För något år sedan hade jag en liknande batalj med Åhlen på kanske det roligaste spelet av dom alla; Rat On A Scooter. Så enkelt och så enormt beroendeframkallande. Vi tog varandras rekord några gånger tills Åhlen satte, ett vid tiden, ouppnåeligt score. Nästintill uppgivet gjorde jag ändå ett försök och några veckor senare femettade jag in en ohyggligt hög poäng. Åhlens respons blev att han slutade spela. För gott.

Ifall Olle ändå kunde lägga sig på rygg och ge upp någon gång. Men näe, det ska kontras och min nattsömn och dagfokus ska förstöras till varje pris. Kan trösta mig med att jag fullkomligt pulvriserade honom på lufthockey under NY-semestern tidigare i höst. Men det är en klen tröst just nu även om jag vet att den vetskapen dagligen tär på hans pyske.

Slutligen lite självskryt. Det finns något som heter Game Center där man kan se hur man matchar upp mot resten av världens användare. Sjukt nog är min Rat-On-A-Scooter poäng nr 93 av över 600,000 registrerade spelares högsta poäng. Vilket är ganska sjukt med tanke på att det avlas fram sydkoreoner enkom av syftet att dom ska ha stora glasögon och vara duktig på dataspel.

På tal om prestigematcher. Imorgon kommer Faluns förlorade son Tomas Bergström på besök i Sundsvall och vi ska mötas på squashbanan kl 17. Måtte jag vinna och befästa min titel som alla fall inte sämst i Sverige.

Heja mig!

Misfit

I dagens samhälle pågår en vidrig diskriminering och det bedrivs en häxjakt mot personer som är avvikande.

Under 2000-talets första tio år var det mittbenan som inte dög och det här decenniets svarta får ser ut att bli brillormar.



Vad som borde jagas ner i backen är filmer med bra storys som fylls med klyschor och icke trovärdiga skådespelare. Får ni välja mellan In Time och Reine & Mimmi  i Ånge, välj för guds skull den senare.

Falla fritt

På tal om sjuka saker vill jag tipsa om den här videon som jag saxat från Sandvikens största turmänniska's blogg.

Det är del av en dokumentär som jag tror handlar om frihet och då i form av att hoppa fallskärm och gå på lina. Otroligt vackert filmat och, även fast jag är extremt höjdrädd, fascineras jag av vad som driver såna här människor.



Det är en välspenderad kvart och gjorde mig väldigt harmonisk och väckte en önskan om att jag kunde vara lika passionerad kring någonting. Livet har blivit ett ganska stort meeeeh och det var inte så jag hade föreställt mig hur mitt vuxna liv skulle se ut.

Passion sökes!

Gaudi - Barcas sjukaste man

Några korta saker om Barcelona.

Staden var vacker men inte så fantastisk som alla säger. Förvisso drogs intrycket ned av höstlikt och regnigt väder, men jag slås ändå av den där känslan av usel infrastruktur som man ofta gör när man växt upp i kanske världens mest välordnade land.

Jag känner också att jag måste benämna Gaudi, Barcelonas kända arkitekt och tillika en man som inte kan ha mått särskilt bra. Jag menar, ingen vid sina sinnens fulla bruk bygger en byggnad där fasaden ska efterlikna skinnet på en drake.



För att ytterligare belysa hur dåligt han, och katolicismen, mår rent generellt, bör ni titta på den här skapelsen. Kyrkan La Sagrada Familia som tydligen var Gaudis stora projekt i livet. På frågan om när den egentligen ska stå färdig svarade han
"Oroa er inte, min klient har all tid i världen"

Det var i början av århundradet och idag, mer än 100 år senare, är det fortfarande en arbetsplats där byggkranar trängs med siesta-sökande byggarbetare och turister i tusental.

Jag har aldrig varit speciellt kyrklig av mig. Mestadels för att jag alltid känt att kyrkoväsendet vi har i Sverige inte sprider någon glädje, utan bygger på att man ska skrämmas till att tro. För mig ligger det ett mörkt och eländigt skimmer över kyrkan och, baserat på Gaudis katolska underverk, verkar samma mörkhet ligga över katolicismen.



Förutom att glutta på hur en sjuk människa ger uttryck för sitt vansinne spenderades helgen i ett lugnt tempo. Lite trevliga familjemiddagar och allmän seightseeing. Tämligen annorlunda mot för mina andra utlandsresor i år som mest handlat om att dricka så många enheter alkohol som möjligt.

Variation förnöjer!

Avokadopakt

Sen en annan sak.

Eftersom helgen blev en ordentlig holmgång har jag inlett en diet som förhoppningsvis ska förändra mitt liv. Det är en typ av Paleo-diet, och att jag valde just den, beror på att Robban anlitat världens ledande nutritionister och kan guida mig minutiöst.

Den bygger, som många andra dieter, på ett minimalt intag av kolhydrater och istället fokus på proteiner, grönsaker och nyttiga fetter. Man ska även hålla sig borta från gluten, laktos och frukter med för hög halt av fruktsocker.

Avokado är någonting jag älskar och som funkar alldeles utmärkt.

Men av någon outgrundlig anledning är det stört omöjligt att hitta en ätbar avokado i det här landet numer. För några år sedan hade jag en exakt klämteknik för att hitta avokados som var precis lagom mogna. Den tekniken fungerar inte längre eftersom sveriges avokadoimportörer gått ihop i en hemlig pakt för att jävlas med mig.

För att idag hitta en avokado som är ätbar måste den ha ungefär samma konsistens som potatismos. Använder jag min gamla teknik är avokadon så stenhård att ätandet sker på bekostnad av framtänderna.

Personerna ansvariga för det här förtjänar att dränkas i guacamole!

Barcelona

Jag kan inte erinra mig om att jag någonsin upplevt ett år med så många utlandsresor som i år. Imorgon är det dags igen. Men den här gången blir det en resa av lite lugnare karaktär. 

Pappa fyller 70 och vi plus styvmor och hennes 2 barn ska till Barcelona över helgen. En stad jag aldrig besökt. Men att döma av andras historier är det framförallt två saker som utmärker sig. 

• Barcelona är fantastiskt

Det säger alla! Men vad är det egentligen som är så fantastiskt? I gårdagens middagssällskap var det flera personer som varit i Barcelona som gav mig tips på saker att göra. Tapasbarerna måste besökas, likaså måste Gaudis arkitektur samt alla museum beskådas. Därtill ska nattlivet vara magiskt. 

Gällande utelivet kan jag inte påstå att pappa är en särskilt trött 70-åring, snarare tvärtom, men jag har svårt att se honom göra den spanska klubbscenen, med allt vad det innebär av dans och drickande av suspekta drycker i små glas. För egen del är jag bara intresserad av drycken. Att stå och göra booty drops bland spanjorer med skjortan uppknäppt till naveln , lockar föga.

Då återstår maten, barhänget och det kulturella. 

När det kommer till restauranger verkar ingen prata engelska, särskilt utanför Ramblan, och enligt Jossan kan personalen till och med vända i dörren när dom märker att man inte läspar och kan göra sig förstådd på spanska. I sig ganska intressant med tanke på det stora antalet turister som varje år åker till staden. Hatar folk pengar lika mycket som man gör i Frankrike? Som restaurangägare skulle jag vara villig att lära mig vilket språk som helst för att ha lokalen fylld av kunder.

När det kommer till kulturen är konst är någonting jag till mångt och mycket anser vara bra eldningsmaterial till en majbrasa. Det säljs obegriplig dynga i sådana enorma mängder att det liknar en omfattande typ av a-kassa för olyckliga levnadsöden. Rika personer önskar säkert att deras liv var mer on the edge och, istället för att nå botten själva, utvecklar dom ett konstintresse och på så vis lever sig in i mörkret.

Den enda konst mitt simpla öga kan uppskatta är det som inte är alltför abstrakt. Vilket ironiskt nog kännare verkar tycka är mainstream och uddlöst. 

Arkitektur är däremot mycket intressantare och att titta på Gaudis byggnader ser jag fram emot.

• Alla blir rånade

Det här verkar ske på två sätt. Antingen genom klassiska fegrån som att rycka handväskor/plånböcker, eller i form av ligor som arrangerar fuskspel om pengar.. 

Extra stor rånrisk ska det vara utanför casinot, vilket gör att min medfödda otur kommer väl till pass. Det är som bekant svårt att lugga en flintskallig.

Gällande att bli hustlad på spel med koppar ser jag inte mig själv som ett troligt offer. Jag har sett sådana här ligor operera förut. Senast i Stockholm för några år sedan. En person av utländsk härkomst står med sina koppar, omgiven av en hel drös vanliga turister samt ytterligare cirka 5 utländska personer. 

De enda som satsar pengar är den utländska gruppen. Och som det spelas. Full omsättning av tusentals kronor till tonerna av gälla skrik och gestikulerande med armarna. Märkligt nog vinner dom varenda gång. Till och med en blind skulle förstå att det är en liga och att det, i samma ögonblick en turist halar fram några hundralappar, kommer vara tomt i kopparna. 

Men det finns ytterligare en sak jag vill bocka av från min bucket list. Att söka rätt på Alf36, min gamla spanska nemesis! Men eftersom han bor i en grotta och är fullfokuserad på att dricka sangria lär jag inte springa på honom heller.

Med det sagt blir det nog en lugn helt med familjen med fullt turistande och förhoppningsvis lite shopping. Det ska alla fall bli skönt att slippa se Sverige i några dagar.

Amatörer

Inte för att jag var någon ängel i tonåren, men vad är det för fel på människor som kletar fast tuggummit i en springa bredvid sätet, istället för att kasta det i soppåsen 1dm bort?




Det kräver alltså en större insats att begå anarki än att flyta med strömmen.

Något av okynnesvandaliseringens grundregel, att man förgör som en protest mot att det är för krångligt att bete sig civiliserat.

Vandalen har dessutom gjort ett uselt jobb. En större yrkesman hade såklart kletat igen ingången för hörlurar och omöjliggjort nästa resenärs radiolyssnande.

Som sagt. Jag var ingen ängel och kan sånt här. Skulle kunna titulera mig konsult inom området och debitera dyra pengar per timme.

Vi 78:or kunde jävlas med den äran!

Trevlig helg!

Glasögonimma på ingång

Precis som vanligt den här tiden på året håller den underbart behagliga och färgglada hösten på att lämna scenen. Stafettpinnen lämnas över till den gråskaliga vintern som tar med sitt sedvanliga bihang i form av midvinterkyla och enorma mängder snö. Effekten blir en befolkning i depression som krampaktigt försöker överleva med drömmar om att få spendera en eftermiddag till, på en solig uteservering sippandes på sin dryck of choice.

Med risk för att vara aningen självömkande utnämner jag mig själv till den person som lider mest under vintern. I år igen! Förutom att fly landet eller bli ofantligt rik (ja, det skulle värma något otroligt) kan jag lite snabbt komma på två saker som skulle kunna lindra vinterplågan:

1) Skaffa en trevlig tjej att luta sig mot när nordanvinden ylar

Många pratar om att ha en sommarflirt. Jag skulle mycket hellre ha en vinterflirt, för det är då jag är som mest ynklig och i skrikande behov av något som jag antar att en tjej skulle kunna bidra med. En tjej eller en butler, det är förresten vilket som.

Jag har tidigare klubbat Scarlett Johansson som den ultimata flickvännen. Tyvärr publicerades några suddiga nakenbilder på henne och istället för att kvarstå som en hägring i öknen, har hon nu blivit nedpetad från sin enormt höga piedestal eftersom det inte finns något kvar att se. Som att se Zorros ansikte, spänningen är borta.

Efter att ha sett ett gästframträdande i gårdagens How I Met Your Mother har jag utsett en ny kandidat. Hon är bekant sedan tidigare eftersom jag nördat ner mig i den amerikanska serien Greek, där hon spelar en av huvudrollerna. Maken till skönhet får man leta efter. Plus att hon verkar sådär som man vill att en tjej ska vara. Hon heter Amber Stevens

Allt hon behöver göra för att vara kvar som gudinna är att hålla koll på sin mobil samt bara klä av sig med rullgardinerna nerdragna.

2) Skaffa en otroligt varm vinterjacka

Ett något simplare projekt som kommer landas imorgon. Med simplare menar jag timtals av googlande, utprovning i stan och i Birsta samt telefonsamtal till generalagenter i Stockholm med tiotusen onödiga frågor.

Lustigt nog någonting jag hade kunnat slippa om jag haft en flickvän (eller butler) med lite modesinne och skills med nål och tråd.

Jag kanske resonerar lite för negativt kring vintereländet. Låt oss leka en liten rolig vinterlek istället. Vilket datum blir den första dagen mina glasögon immar igen när jag kommer in i värmen? Jag gissar på 4 november och att jag kommer gråta mig till sömns samma dag.

Aningen felstavat

Igår spontanköpte jag en ny sorts snus. Normalt snusar jag Rape portion men precis vid kassan såg jag en skylt om ett nytt lågprismärke och smålänningen i mig slog till.

Egentligen inget större fel på namnet. Förutom att det självklart skulle stavas med "äckt", dvs "knäckt"! Då hade min framtida varumärkestrogenhet varit 100%-ig.

Pappa är tillbaka!

Direkt efter jobbet satte jag mig i min nyreparerade bil och satte kurs mot Gävle. Med full förhoppning om att den skulle härda ut hela vägen. Det finns bättre fredagssysselsättningar än att stå med tummen i vädret i Jättendal, fullt svärandes över att ingen jävel vill ge en lift.

Imorgon bitti ska jag åka till Norrtälje och spela seriespel i biljard och det verkade som en bra plan att resa halva vägen redan ikväll. 

Min plan visade sig bli mycket bättre än jag någonsin kunde ana. Efter att jag kom fram gick jag med Rille till Tennstopet för att äta. Middag för mig och frukost för honom. När vi skulle betala såg jag tillräckligt deprimerad ut att han tog hela notan. Precis som i gamla goda dagar när han var som en far åt mig och Hedersgurra. Onekligen stämmer det gamla uttrycket att det var bättre förr.

Väl tillbaka i lägenheten vevade han fram en vinare i 200 kronorsklassen. Det heter Sandalford och är ett australiensiskt Cabernet Sauvignon-vin. Inte i klass med en flaska Amarone, men det är fylligt och gott och det ska jag strax fira genom att kliva in på mitt andra glas. 

Men jag måste nog hejda mig efter det. För imorgon kommer nog Kurt, ordföranden i biljardförbundet, springa omkring med alkoholmätaren i högsta hugg och hota med blåsning. Och jag står på tur att få mig en dust mot maskinen.

Lambdasond

Ett annat ämne som gör min heligt förbannad är den här Audin som står registrerad i mitt namn. Det enda den vill är att jävlas med sin nervsvaga ägare.

För ett par veckor sedan började motorlampan att lysa trots att bilen gick precis som vanligt. Medan jag funderade på att lämna in den gick även högra stötdämparfjädern åt pipan och till och med jag insåg att det inte kunde vara smart att fortsätta köra.

Idag har jag varit in på verkstaden och fått felen definierade. Fjädern var mycket riktigt av och kostar 1500 plus 2 timmars jobb att fixa.

För att kolla motorfelet pluggade han in en sladd i bilen. Det tog 1 minut, kostade 300 pix och är en av få sysselsättningar som är dyrare per minut än att dricka shots i grupp och vara den som betalar.

Hursomhelst, det är en lambdasond som måste bytas. Även den kostar cirka 1500 plus lite jobb. Eftersom jag aldrig någonsin hört talas om en lambdasond är jag ganska säker på att bilverkstäderna, i ett hemligt don't-kiss-and-tell-samarbete, hittat på produkten för att tjäna lite extra pengar. När jag lite löst frågade vad det är för något fick jag enbart veta att den måste bytas omgående, för annars kan katalysatorn gå och en ny sådan kostar nästan 10,000 kr. Jag är inte imponerad och om jag släpar mig själv till Kina och frågar ut varenda invånare, tror jag exakt noll personer kommer nicka igenkännande när jag nämner ordet "lambdasond".

Klassisk skrämselpropaganda och i vanlig ordning är det jag som står på fel ände av vågen där den ena parten blir blåst!

Jakobsleden

Den här säsongen spelar mitt lag "Grattis" i den högsta lokala squash-serien, med fulla förhoppningar om utveckling, framgång och att undvika att bli nedflyttad. Men hittills har det varit just grattis och då i form av stora jävla gratulationer till motståndarlaget.

Min egen matchvikt ligger på en bedrövlighetsnivå långt över vad som är acceptabelt och till följd av det är min kondition väldigt nära en kedjerökares.

Därför fick jag ett smärre utbrott efter förra veckans förnedring och lovade ljudligt att, ifall jag inte uppfyller uppställda mål, straffa mig själv genom att vandra pilgrimsleden i min ensamhet. Ett perfekt exempel på min egen förmåga att agera innan jag tänkt igenom konsekvenserna.

Den här leden har pilgrimer vandrat i urminnes tider för att besöka katedralen i Santiago De Compostela, där aposteln Jakobs relikskrin finns. Det finns olika sträckningar men det rör sig om en nätt promenad på cirka 80 mil. Av allt att döma kommer mitt eget relikskrin att kunna besökas efter ungefär halva vägen. Om jag nu inte sätter upp squash- och viktmål som jag klarar av att uppflylla.

Problemet är bara att jag inte riktigt vet hur jag ska formulera målen. För jag kan inte på förhand veta vilka spelare jag kommer att möta under året. Jag skulle möjligen kunna göra ett viktmål, men jag tycker inte det är riktigt rättvist då jag fortfarande kan utveckla min fysik betydligt utan att för den skull tappa massa kilon. Så jag får nog fundera lite på det här i form av hur det här löftet ska gå till.

Alternativt kan jag promenera i Sverige. Kungsleden kanske? För jag har länge velat fjällvandra och det skulle vara en njutning att få tillbringa en vecka vandrandes nästa år. På så vis kan jag trassla mig ur mitt löfte utan att tappa alltför mycket av min heder. I och för sig spelar allting en mindre roll eftersom mitt varumärke sjunkit i sammt takt som min vikt har ökat.

Jag har ställt den här frågan förut, men vem vill fjällvandra nästa sommar/höst?

Tilta sina vänner

Ikväll ska jag tillgodose den nedärvda grottmänniskan i mig själv genom att skrika tillsammans med boskapen ute på hockeyladan i Timrå. Det är derby mellan Timrå - MoDo. En klassisk hatmatch i regionen och det är någonting sådant som krävs för att mina brillor ska transporteras ut till Västernorrlands stoltaste region.

Men jag har ett litet ess i rockärmen som jag tänkte få ner på pränt såhär några timmar innan nedsläpp.

Initiativtagare till den här aktiviteten är min kompis Olle. Ett inbitet MoDo-fan. Själv skiter jag ganska ordentligt i vem som vinner, men jag har invaggat Olle i tron att jag också hatar Timrå. Vilket är trovärdigt eftersom vi inte känt varandra särskilt länge. Han har sagt att vi ska jubla tillsammans när MoDo vinner.

Men han är in for a big surprise. Om Timrå vinner (eller gör första målet) ska jag överraska, och tilta honom ur skorna, genom att ställa mig upp och vråla ut min glädje samt slita fram bilden nedan (med tillägget "Fuck off bitch!!!"). Kommer bli en fantastisk syn när den, i hans tro, enda MoDo-iten i sällskapet plötsligt vänder sig emot honom med fulla hån.

Vi har nämligen lite ondningshistoria sedan New York där vi på en arkadhall hamnade i ett Air Hockey-parti. Några matcher och några öl senare var det fullständig hatstämning som mycket väl hade kunnat sluta i handgemäng.

Jag vann den gången och jag tror mig kunna vinna idag. Pricken över I:et hade varit om jag haft en TIK-halsduk att veva med när Matt Murley (vilket jag spelat på till fina 13 ggr slanten) stänker in 1-0 pucken!

PS. Jag frågade Gurra om han kunde smuggla in mig på pressläktaren i paus för att smaka på dom berömda journalist-tekakorna som det bjuds på. Han svarade att brillormar inte kommer in. Jag sa att jag kunde komma dit i linser, något han viftade bort med att dom skulle känna doften av brillorm. DS.

PS2. Det gick så dåligt på squashen igår att jag lovat att stipulera någon typ av utmaning till mig själv. Att jag ska fotvandra vissa sträckor om jag inte åstadkommer vissa på förhand uppställda mål. Återkommer om det. DS2

SDBA istället för SBA?

Sundsvall Business Awards (SBA) gick nyligen av stapeln och regionens mest prominenta och framgångsrika företagare och entreprenörer hedrades med ett sjuhelvets party som, om jag ska vara ärlig, känns litegrann som en klubb för inbördes beundran.

Enligt mer insatta kamrater har exempelvis vinnaren i kategorin "Årets Entreprenör" tre år av fyra gått i konkurs strax efter att ha lyft pokalen till applåder från de 700 gästerna. Vilket i och för sig inte behöver ta udden ur själva entreprenörskapet, men en RIKTIGT stor entreprenör kommer ha affärsidéer så överlägsna att det inte styper på grund av växtvärk eller uteblivna investeringar. Antingen är entreprenörskapet i Sundsvall under all kritik eller så behöver juryn putsa sina glasögon.

En god vän till mig och jag utarbetade istället idén till en mer nytänkande och annorlunda gala som lyfter fram en mindre hyllad grupp av lokala företagare. Sundsvall Dishonest Business Awards (SDBA). Lite påminnande om Piraya-klubben i serietidningen Ernie.

Några av kategorierna vi gärna skulle se:
- Årets Skatteskuld
- Årets svartning
- Årets "inte ens ett bolag registrerat"
- Årets konvertering till svart arbetskraft.
- Årets utlandsflykt
- Årets förskingring
- Årets mutbrott
- Årets försäkringsbedrägeri
- Årets tilltjatning av riskkapital som gått rätt ner i fickan

Konferencier måste vara en rejält erfaren och luggsliten gammal fifflare. Gärna en exilboende individ från regionen som smugglats in i landet via roddbåt.

En jurymotivering skulle kunna se ut så här:
"Genom en sällan skådad falskhet har XXX XXX det senaste året tillskansat sig bidrag från en lokal tillväxtfond på 12 miljoner kr, inte betalat en enda faktura och samtidigt upparbetat en skatteskuld på imponerande 5 miljoner kr."

När applåderna och avundsjuka tillrop som ”Vad i helvete! Den där jäveln har ju inte blåst nån på en spänn på flera år” ebbat ut äntrar nästa kategoris prisutdelare scenen och upptäcker att pristagaren, förutom trofén, även tagit med sig mikrofonen. Därför måste allting i lokalen som tingar ett ekonomiskt värde sitta fast för att inte bli stulet.

Galan måste hållas på hemligt ställe vars exakta adress sprids via djungeltrumma. Vid sidan av pristagarna kommer även gästerna hålla en låg moral. Efter första året kommer det bli obligatoriskt att betala middagen i förskott på grund av en 100%-ig smitnoteprocent. Svarttaxis transporterar självklart gästerna till och från festen.

För min egen del skulle begivenheten vara ett fantastiskt jag-mötte-lassie-spektakel, då jag tror mig känna en stor del av de potentiella pristagarna.

Vad tror ni, kan det bli en hit?

Lika som bär

Skulle jag kunna misstas för Bruce? Om inte kan jag meddela att gitarrjäveln åtminstone är autentisk!

VM i tvångstankar

Jag tror mig tidigare nämnt min plan att den här säsongen återigen kuska runt den svenska biljardtouren. Förutom att det är förjävla roligt och något jag saknat, vill jag se om jag kan återfå någon typ av kvalité på mitt spel som räcker till att matcha den svenska semi-eliten.

Häromveckan var jag på en tävling i Norrtälje där jag kom tvåa. Förvisso ingen elittävling men ändå skönt att kunna knyta ihop några matcher. Jag åkte dit med tre klubbkamrater samt en hel massa tvångstankar. Det är faktiskt helt obegripligt hur jag överhuvudtaget kan prestera med mitt synfel, min darrhänthet samt min enorma ångest. 

Tävlingen i Norrtälje livestreamades och min semi- och final finns sparad för eftervärlden.

Så ifall ni vill se ett psyke helt i plåt, titta här:

Semi

Video streaming by Ustream

Final

Video streaming by Ustream

Nu på fredag åker jag till Göteborg för att spela säsongens första elittävling. Tar med mig Magnus Betnérs gamla citat att "alla som bor i Göteborg är efterblivna gamla fiskare".

Good luck me!

System overload

Idag har jag fått en reality check som heter duga. Det känns som om jag engagerat mig i för många projekt. Samtliga ligger mig varmt om hjärtat men när det blir för många saker att göra övergår känslan från roligt och stimulerande, till en gnagande oro att inte kunna leverera.

För att hantera allt det här planerar jag att skapa bättre rutiner för att bli effektivare i mitt arbete och redan nu, några timmar senare, sitter jag förhållandevis harmonisk och har betat av ett par saker jag legat efter med.

En viktig detalj för att bli effektivare är att synka outlook för att automatiskt kategorisera email efter avsändare och ämne. En process jag påbörjat ikväll och nu bör mina mail sorteras till sin avsedda plats nåt jävla ställe där jag inte kommer se dom.

Bespara mig nu gliringar kring att jag inbillar mig att vara upptagen. Många gånger känns det som att jag bär världen på mina axlar.

Antingen eller

Jag vill köpa både Trout&Salmon och Big Butt, men har bara råd med en. Vilken ska jag välja?




- Posted using BlogPress from my iPhone

Let's get ready to rumble

Idag är dagen vi tömmer spelkontona och lastar in allt på Nadal. Till tonerna av 2,48 ska den bedrövliga Djokovic slås fast i backen. Hans dominans på världsscenen tar slut idag när Nadal, genom sin urstyrka och sällan skådat självförtroende, tar tillbaka sin rättmätiga krona.

På riktigt tror jag att Nadal till 2,48 kan vara det bästa odds jag sett på en evighet. Jag har aldrig sett honom se så stark ut. Han utstrålar en känsla av att vara redo. Redo att ta tillbaka det som Djokovic stulit från honom. Jag undrar om Djoko ens kommer orka matchen rent fysiskt eller om han kommer vika ner sig bara av tanken kring vilken övermäktig uppgift han står inför. 

Av dom 5 matcherna Djoko vunnit mot Rafa i rad har bara en varit i Slam-sammanhang. Den var dessutom på gräs. Ett underlag som inte gynnar Rafa. Resterande möten i Slams har Nadal dominerat. 

Väl mött, ni kan tacka mig senare!

Dessa flygkrascher

43 döda hockeyspelare i en flygkrasch! Det är hemskt. Lika hemskt som om 43 helt vanliga människor dödskraschat. Alla människoliv är lika mycket värda i mina ögon.

Men det blir lite mer verkligt. Än mer så ifall man kände eller hade en sportslig relation till någon av offren. Jag kände ingen och jag har ett brinnande ointresse för hockey, vilket begränsar hur mkt jag påverkas. Däremot blir jag väldigt nedstämd av att föreställa mig den fruktansvärda ovisshet som måste rått i planet när det var på väg att krascha.

Kanske går det bra, kanske inte. Ingen vet någonting, inte ens när man kommer ta mark. Förutom piloten och möjligen flygvärdinnorna. Vilka är tränade att, oavsett hur det ser ut, behålla en professionell och positiv attityd in i det sista.

För min egen del skulle det göra stor skillnad om jag SÅG det piloterna ser. Jag kan köpa att man kanske dör, men jag skulle fullkomligt bryta ihop av att inte veta vad som händer. Den här ovissheten fasar jag för att uppleva ensam och det är därför jag alltid sagt att det är viktigt för mig att flyga med någon jag kan tänka mig att dö med. Att dö själv i en flygkrasch, instängd med mina egna tankar, är bland det mest fruktansvärda jag kan föreställa mig. Plural bekanta föredras i dödssituationer!

I gårdagens frågeinlägg tipsade jag om intervjun med piloten som nödlandade på Hudson river. Se den på youtube och se även efterföljande avsnitt där flygvärdinnorna och passagerare intervjuas. Otroligt gripande!

Flyg med omsorg och håll okynnesflygandet till ett minimum! Kom ihåg att varje flygresa är en resa närmare en krasch.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Frågor

Såg den här frågelistan på en blogg jag följer så i brist på annat svarar jag på den. Dessutom blir det en semirevansch på mitt förra projekt där jag skulle svara på 30 frågor på lika många dagar. Status på den är cirka 10 frågor besvarade efter 150 dagar.

BRUKAR DU KOMMA I TID:
Japp. I princip alltid om jag bestämd en "riktig" tid. Däremot är jag väldigt långsam i mer otydliga situationer. Låt säga att vi ska på krogen och alla ska hem och duscha. Då kan jag utan skam dyka upp flera timmar senare än de andra.

HAR DU BRA KONDITION:
Kul fråga.Var och spelade squash tidigare ikväll och min kondition är under all jävla kritik. Jag rultar omkring som en gravid 50-åring tre dagar innan förlossning. Anorexi sökes!

NÄR BLEV DU FOTAD SENAST:

Det var nog på Times Square i förra veckan när jag gömde mig bakom en blomkruka, strax innan orkanen Irene svepte in över Manhattan. Needless to say är jag en av överlevarna!

HUR KÄNNER DU DIG NU:
Smällfet, törstig och väldigt sugen på nikotin.

VANLIGASTE FÄRG PÅ DINA KLÄDER:
Salig blandning, mycket svårt att avgöra. Det här året skulle jag gissa någon ton av blå.

KAN DU LAGA MAT:
Vill säga JA, men i praktiken lagar jag mat så sällan att jag inte har skam i kroppen till att påstå det. Däremot  brukar jag inte misslyckas när jag väl försöker.

VAD PLUGGAR DU:
Ingenting, men jag längtar ofta tillbaka till högskolan och det obekymrade, enkla livet där framtiden målades ut ANINGEN mer fenomenal än hur den skulle visa sig bli.

BLIR DU BRA PÅ KORT:
Öppen utmaning till hela världen i att se förjävlig ut på bilder. Jag ser ut att ha Downs syndrom på cirka 75% av korten, och på resterande 25% nöjer jag mig med facial tics, dubbelhaka och röda ögon.

NÄR OCH VARFÖR GRÄT DU SENAST:
Såg intervjun med piloten som landade på Hudson-floden för några år sedan.
http://www.youtube.com/watch?v=ixUbdeXCp0M

VAR DET PINSAMT ATT SVARA PÅ DET:
Inte särskilt. Jag är ganska bekväm med att gråta. Något jag ideligen praktiserar när jag ser på film.

HADE DU EN BRA KVÄLL IGÅR:
Ja, fantastisk. Backade bara €50 på poker, var vrålhungrig med tomt kylskåt och kunde inte somna till följd av ett upp-och-ner-vänt dygn sedan USA-resan.

DIN FAVORITDRYCK PÅ MORGONEN:
Bloody Mary ProViva Mango

ÄR DU NYTTIG:
Försöker vara men misslyckas konstant. Nu är det däremot helvit september med daglig (nästan) träning samt inget nikotin. Det får anses vara nyttigt tycker jag.

HAR DU NÅGONSIN HAFT NÅGOT JOBB:
Haha, sjukt nog är det knappt trots mina 32 år!

ÄR DU BLYG:
I vissa situationer väldigt och i andra situationer raka motsatsen.

VILKEN TID GICK DU UPP IDAG:
8... under protest

VILKET TV-SPEL SPELADE DU SENAST?
Fruit Ninja

VILKET TV-SPEL ÄR DITT FAVORITSPEL?
Diablo II - Är en fantastisk ledare som håller ordning på gruppen.

HAR DU SPYTT OFFENTLIGT?
Massvis av gånger, i mina tonår kräktes jag ideligen av alkohol.

JAG SOVER:
Fantastiskt skönt och vaknar nästan aldrig.

VAD SA DU SENAST?
- Vi hörs grabbar, jag ska skriva en sak.
(På skype innan jag drog igång det här)

VAR DU PÅ FESTIVAL I SOMRAS?
Är ingen festivalmänniska så nej. Såvida inte Gatufesten räknas. Men i mina ögon är festival lika med Roskilde, bo i tält, vägra duscha och bada i lera.

VEM RINGER DU NÄR DU ÄR ARG/LEDSEN?:
Jag praktiserar Zen-buddhism och blir aldrig arg! Haha...

VAD SKULLE DU BEHÖVA NU:
Keso, avocado samt 4 nya semesterveckor

HAR DU SNYGGA SKOR:
Det tycker jag. Älskar retro-sneakers och beställer så ofta jag kan.

VAD VAR DET FÖRSTA DU SA I MORSE:
"Kan inte vara möjligt" - när klockan ringde.

HAR DU SOVIT I DIN EGEN SÄNG INATT:
Ja.

HAR NÅGON ANNAN SOVIT I DIN SÄNG I NATT:
Nej.

HAR DU KÖRKORT:
Ja. Men snart ingen bil. Idag small det som ett pistolskott i motorutrymmet, vilket jag trodde hade att göra med motorblockslampan som börjat lysa för ett tag sedan. Helt fel. Det var höger stötdämpare som åkte all världens väg. Så nu har jag dels trasig dämpare och dels en motor med mystiskt, och antagligen svindyrt, fel.

ÄR DU ENSAM NU:
Ja!

VAD SER DU FRAM EMOT MEST DENNA VECKA?
Att göra något nyktert roligt till helgen!

Gräva ner smulorna

Här ser ni en karljävel som ganska snart kommer brinna, få mjälten krossad eller gasas till döds.

Få se hur mkt du skrattar snart!

Färgglad och med vackert lysande sken kring scroll-hjulet, blir man manipulerad till att fatta tycke för produkten. Men stå emot alla sådana känslor. Vi har att göra med ett smutsigt luder som förtjänar allt annat än kärlek.
Cirka var femte minut fryser muspekaren och kan bara aktiveras genom att lyfta på höljet och ta ut och sätta tillbaka batteriet. Även fast knapparna samt scrollhjulet fungerar. Tror inte heller batteriet kan vara slut då det skröts om 9 månaders batteritid.
Lätt för dom att utlova när produkten aldrig får chansen att leva så länge. Jag lovar att filma processen när jag ska krossa detta falska stycke till mus. För det finns nästan ingen som är lika effektiv som jag på att förstöra döda ting!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Hålla. Ögon. Öppna

Efter hemkomst från New York har det varit totalt stiltje vad det gäller all form av kreativitet. Vi stötte på Irene och, mot alla odds, är jag en av överlevarna. Vid sidan av det är det otroligt hur långt efter man kommer av att vara borta dryga 10 dagar.

Inför den här hösten har jag i sedvanlig ordning en plan för hur jag ska åka mitt psykiska och fysiska välbefinnande. Som alltid handlar det om att vara nykter i september samt att jag ska se till att träna ordentligt. Jag har även slutat snusa och över/under på hur länge det vara ligger på 3 månader. Inget nytt under solen.

Vidare är jag tillbaka på biljardscenen igen. Jag har längtat tillbaka till att tävla och igår spelade jag min första rankingtävling på ett tag. I Norrtälje, avresa kl 05 på morgonen och hemkomst kl 03 på natten. Jag torskade finalen mot en rätt duktig kille från Sthlm. Även om jag spelade en klass lägre än jag brukade är jag ganska nöjd med resultatet. Trots allt har jag varken tränat eller tävlat på länge och god form är en färskvara. Jag hoppas på att spela en hel del under året och komma tillbaka till den form jag en gång i tiden hade. Just nu missar jag för många enkla lägen samt har alltför svårt att fokusera tillräckligt intensivt.

Andreas, som körde bilen, är den första människa jag hört talas om som kört 80 mil utan att köra för fort en enda gång. Grattis till det och din premie är avgiftsfritt medlemsskap i GMK (Gubbe Med Keps) -klubben.

Nu lunch! Just ja. Angående mat är jag på full budget och experimenterar med att använda den där vita klossen hemmavid som går under det fantastiskt fåniga namnet spis!

Duane Reades - Bra sortiment av ingenting just nu!

Smash and grab anyone?

En annan sak jag inte tänkt på förrän nu är att det faktiskt kan bli någon typ av upplopp på gatorna, med krossade skyltfönster och total anarki.

Herregud, den mobben kommer göra snabbt jobb av mig, min kamera och mina brillor!

Eller.... så slår jag mig i slang med pöbeln och ränner runt gatorna i NY och lever ut min ej upplevda katastrofålder!

I blåsväder igen - Sagan om semestern som gick åt helvete!

Efter att i hela mitt liv känt att jag har haft tur med väder på semestrar, sitter jag mitt i New York och inväntar vad som tros blir den värsta stormen på evigheter. Man kan, ganska rättvist, säga att jag sparat ihop till det här.

Igår ställdes min hemresa in. Efter att snabbt som blixten tagit mig till ett Delta-kontor fick jag min biljett ombokad till lördagen (idag) på samma flyg som mina resekamrater. Det flyget hade nämligen inte blivit inställt ännu. Förvisso trodde vi att det skulle bli så men isåfall skulle vi alla fall vara bokade på samma flyg, vilket ökar chansen att få resa tillsammans när stormen väl dragit förbi. Några timmar senare stängdes alla flygplatser och det stod klart att vi inte skulle ta oss varken ut eller in förrän framåt måndag eller tisdag.

Detta till trots kändes allt okej. Skönt att slippa sväva i ovisshet angående om vi skulle åka ut till flygplatsen eller inte.

Imorse förändrades allting när vi märkte att alla hotell är filled over capacity, och jag började bli orolig för att inte hitta något boende. Aningen naivt trodde vi att det skulle finnas gott om rum eftersom det måste vara hundratusentals resenärer som ställt in sina resor hit. Helt fel! Det var fullt kaos i lobbyn och, när vi kollade bokningssajter, fanns det max ungefär 10 rum på hela Manhattan. Rum som försvann likt biståndspaket i katastrofområden.

I brist på andra alternativ packade vi ihop våra grejor och satte oss i en taxi och bad chauffören köra oss runt till olika hotell. Istället för att köra på taxameter kostar det nu $10 per person i fast avgift och då får man åka i princip obegränsat inom vissa områden. Efter en stund hittade vi Night Hotel, ett litet designerhotell precis bredvid Times Square. Där fanns sex lediga rum och jag skulle inte bli förvånad om vi knep några av dom sista rummen på Manhattan. Även fast det blev otroligt dyrt är det en enorm lättnad att slippa ta oss till ett public shelter och sitta i 36 timmar på resväskorna, med begränsad tillgång till mat och vatten.

Vi har precis checkat in och stockat upp med allehanda livsmedel. Godis, snacks, läsk, gröt, öl och nudlar. Det var ungefär vad som fanns kvar på Duane Reades. Hyllorna var helt urplockade vilket borgar för att orkanen tas på allvar, och att man förväntar sig att bli instängd ett tag.

Stämningen på stan är inte särskilt panikartad ännu. Folk håller sig lugna och spenderar dom sista lugna timmarna på de etablissemang som fortfarande är tillgängliga. Vilket mestadels är restauranger, för alla andra butiker har slagit igen portarna. Jag är osäker på om broarna ut från Manhattan är stängd för bilburen trafik, men alla kommunala transportmedel (t-bana och bussar) slutade köra för några timmar sedan.

Vidare såg jag en intervju med Bloomberg, stadens borgmästare. Han kunde nästan garantera att det skulle bli strömavbrott över hela Manhattan samt att alla hissar kommer stängas av. Jag är enormt tacksam att vi bor på våning 8 nu. Att vara kvar på 23:e våningen på Grand Hyatt i kolsvart mörker med 4000 trappsteg ner till lobbyn, skulle få min katastrofhjärna i ett tillstånd av superpanik.

Förhoppningsvis kommer jag kunna ta mig ut inatt och fotografera ett helt folktomt Times Square när orkanen slår till. Som världens sämsta fotograf kan jag inte tro annat än att det skulle bli mitt livs bild.

En inte alltför vågad gissning är att det kommer gå åt storhelvete med allt vad WiFi heter men jag kommer uppdatera så länge jag har möjlighet.

Slutligen, grattis på 30-års dagen Gurra! Om man kan likställa fylla med orkaner tror jag att vädret i Sundsvallsnatten kommer bli högst oklart och, kanske, ännu värre än i New York!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Jag finns i New York

Nu är det exakt 1 timme tills min Arlanda-skjuts i form av mina medresenärer dyker upp. 

Vi ska testa New York i lite drygt nio dagar.  

Trots två tidigare besök i USA har jag aldrig kommit så långt österut som New York. Det har funnits andra orter som lockat mer. Därför ser jag fram emot den här resan och har gigantiska förväntningar. Det är dags att besöka ett seriöst resmål efter mina senaste trassel-resor. Polen, Gran Canaria, Makedonien etc duger inte när man är ämnad att ta över världen.

Att jag ens kom med på resan var en historia i sig. På midsommarafton tjatade Gavve, Rickie och Olle om att jag borde följa med. Dom hade redan bokat sin resa. Efter några stänkare tyckte jag att det lät som en helt överlägsen idé. Sagt och gjort, resan bokades direkt.

Vilket kändes helt okej ända till förra veckan då jag skulle checka in på planet. På vägen dit sitter jag tvärs över gången. På vägen hem sitter jag...... PÅ ETT ANNAT PLAN! Naturligtvis blev det trassel i bokningen till följd av all sprit och jag flyger därför hem exakt ett dygn senare än resten av sällskapet. Tragiskt på så otroligt många vis, varav huvudsakligen på att jag inte gillar att flyga ensam. Dels är det tråkigt och dels vill jag flyga med någon jag kan tänka mig att dö med. Men det ska nog lösa sig med lite sobril och ett par till-breddan-fyllda Fernet-muggar!

Men förutom soloflygningen hem måste jag aktivera mig i New York ett dygn extra. Bara att hitta ett hotell på Manhattan som kostar under 2000 kr per natt tog en hel eftermiddags googlande. Vad jag ska göra på min ensamma dag återstår att se. Tips mottages tacksamt. Det jag vet är att jag troligen kommer spendera kvällen på någon biljardhall, där jag kan bli bondfångad på det sista skramlet av reskassan. Chamat, som har bra koll på biljardscenen, har tipsat om ett ställe i Queens som heter Masters Billiards där det är full fart och folk "skriker och gestikulerar". Låter tryggt om jag får säga det själv. Men mitt oskyldiga tryne och blonda kalufs kommer nog överleva det oxå. Ärligt talat är jag mer oroad för själva flygresan hem. För varje gång jag ger mig upp i luften är jag en flygning närmare att landa med nosen först.

Förutom att dagdricka har vi faktiskt planerat ganska detaljerat vad vi ska göra. Fick Olle bestämma skulle vi hänga på Flashdancers hela dagarna. Ni kan ju googla på det ifall ni är nyfiken på vad det är för etablissemang.

Lite grovt har vi alla fall planerat följande:

- Hyra bil och åka till Atlantic City med pitstop i New Jersey för att visa Springsteen lite respekt
- Kolla in kvalet i US Open på Flushing Meadows och sen besöka Spa Castle i Queens
- Central Park
- Outlet-tripp
- Broadwayföreställningen "Book Of Mormons" skapad av mentalpatienterna bakom South Park
- Få en baseball i pallet på Yankee Stadium
- Dricka pretto-groggar på alla takterasser i Meatpacking District
- Helikopter över Manhattan

Jag kommer nog lägga upp lite kort så snart jag köpt en kamera. Vilket ska göras direkt på en känd butik som heter B & H Electronics, där tydligen alla anställda är judar med korkskruvspolisonger. Hoppas på att den synen inte kommer lämna några bestående men.

För övrigt har det pratats om att det är sinnessjukt dyrt att bo på hotell i NY. Men vi bor ståndsmässigt på Hyatt precis bredvid Grand Central Station för en inte alltför dyr penning.

Återstår att se vilken väg som är närmast. Pappa brukar dra ett gammalt skämt från tiden då det var på ropet att emigrera från Sverige. Man skojade om att det var närmast att ta vägen över Långsjönäset (ort i Jämtlund). Riktigt lustigt, gammal humor behöver inte stinka.

På återhörande från en glamorösare tillvaro!

Ugglor

Jag är otroligt bakis efter en gigantisk kräftskiva, följt av sen utgång på stan samt ett halvt dussin utplaningsöl på söndagen.

Från djurriket hämtar jag inspiration till att försöka visualisera hur jag mår.

Jag har snott bilderna från en tumblr-blogg som heter http://hungoverowls.tumblr.com/. Extra roligt med tanke på att min frisyr, och då mer bestämt hur jag ser ut när jag är nyvaken, har jämförts med en ugglas.

Ses i nästa liv!

Krubb på annans nota

Ibland känns det som att livet är på väg att vända och att den där ändlösa uppförsbacken plötsligt vinklas om och förvandlas till en rejäl utförslöpa. 

Idag var en sådan dag:

- Freddan och Peter på kontoret bjöd på hotellfrukost trots att jag tagit en tillräckligt lång sovmorgon för att inte bli premierad med gratis föda.

- Samma konstellation lunchade på Dolcetto, en hemtrevlig italiensk liten bakficka med fantastisk mat och dryck. Peter föreslog ett glas rött till pastan, vilket jag blixtsnabbt sa ja till. Lycklig över att få dagdricka åtminstone litegrann. När jag skulle betala möttes jag av: 

"Det här är din lyckliga dag, jag bjuder på lunchen också. Det är så sällan jag är hemma i Sundsvall och får möjlighet att bjuda"

- Middagen intogs på Ming Palace med Åhlén och eftersom han just fått in en liten travvinst blev även det kalaset kostnadsfritt. Där satt jag som en kung (internt uttryck) och åt både förrätt och varmrätt, med tillhörande läskeblask.

Dock flög jag på glasskostnaden när vi efter maten körde omkring en stund. Så min dag, innehållande tre rejäla brakmåltider, kostade exakt 48 kr inkl läsken jag hade med mig hem. Vem skulle inte vilja ha sådana kompisar? Inte ofta man kan smörja kråset på det viset när man har totalt köpstopp. Vet inte om jag sagt det, men jag ska på semester till New York om två veckor. Ska jag få ihop den resan behöver jag antingen skära ner på kostnaderna rejält eller framkalla ett dollar-ras världen aldrig tidigare skådat.

På nattkvisten satt jag och lattjade lite pokerturneringar och lyckades spela in, för mig, en ansenlig summa. Vilket inte har hänt sedan det brann i Los. Börja nu inte gratulera alltför storartat, för så mycket var det inte. Men det täckte upp förra helgens pokerförluster plus lite extra för besväret att ha levt med en veckas ångest.

I stunder av medgång kan jag ändå inte sluta tänka på ett citat från George Costanza i Seinfeld, som en gång sa att "God would never let me succeed". Lite så är det nog. Den dag man hittar familjeliv och ekonomisk trygghet, står väl terminal cancer och häckar runt hörnet. Ifall det är alternativet tror jag hellre jag fortsätter som vanligt med fulla motgångar och klagosånger.

Men trevligt att få vara prao i medgångsfabriken. Om än bara för en dag!

September i mitt hjärta

Så har vi kommit till den tid på året då det är dags att bege sig upp på vinden och leta fram vinterkläderna.

På lunchen idag rådde en bitande kyla. En huttrande Sjöberg led som ingen lidit förut. Vinden låg på och rev i kinderna. Smärtan kan liknas med att få upprepade små örfilar på kinden. Vilket nödvändigtvis inte behöver vara negativt. Av flera anledningar.

- Jag har helt slut på tvättade korta strumpor och orkar inte med Stig-Helmer looken när jag spankulerar omkring i shorts
- Min obefintliga fysik kan gömmas i bylsiga tröjor
- En jacka har fler strängar på sin lyra än att skydda från kyla. Den har fickor och kan användas till förvaring av snus, nycklar och telefoner.

Men den största anledningen förtjänar ett eget stycke. September närmar sig med stormsteg. Det är en sådan underbar månad att jag blir alldeles varm av bara tanken. Vädret brukar vara stabilt. Solen är närvarande men tillräckligt långt borta för att enbart bidra med sin mest förtjusande egenskap, ljuset. Luften är istället frisk och härlig. Som lök på laxen börjar allting om och man får en ny chans att göra det där fantastiska året man väntat på så länge.

Man kan utfärda nya löften när det kommer till karriär, träning, nykterhet och välbefinnande. Planer som det sedvanligt går rätt åt helvete med. Fast det vet man inte i september. Det inser man i maj, när tjejerna kommer ut från sina vintergryt iförd nästan inga kläder, och det öppnar fler uteserveringar än frisörsalonger. Enda anledningen till att man härdar ut sommaren stavas ledighet, samt att man bedövar smärtan av sveket till sig själv med stora och frekventa doser alkohol. Till tonerna av solsting, svett och musik som är glömd lagom till gatufestens stora scen monteras ner.

Det sägs att man inte kan lära en gammal hund att sitta och jag är böjd att hålla med. Därför upprepar jag den här cykeln år efter år. Låtsaslycklig under sommaren, miserabel men on a mission under vintern och en ostoppbar endorfin-producent under hösten.

Väl mött i september!

Från glädje till..... ingen glädje

Livet har ett sätt att alltid jämna ut höga toppar med djupa dalar, vilket gör att jag ibland känner mig som en bricka i en intergalaktisk teaterföreställning, vars enda syfte är att roa en publik jag aldrig ser skymten av. Obegripligt är vad det är och jag avundas personer som bara kan acceptera sin obetydlighet.

Igår fick jag reda på att en av mina äldsta barndomsvänner, efter många års slit, skrivit på ett proffskontrakt utomlands. Med allt som kommer därtill i form av väldigt bra lön, utvecklingsmöjligheter inom sitt gebit samt en resa som på ålderns höst kommer tänkas tillbaka på med glädje. För oss kompisar blir det en möjlighet att besöka ett land man annars antagligen aldrig skulle besöka.

Idag gick jag in på en annan nära väns fb-sida, eftersom jag inte hört ifrån honom på ett tag. Mest för att kolla om han var utomlands, då även han är väldigt framgångsrik inom sin sport och reser kors och tvärs. Istället för incheckningar i andra länder möttes jag av en radda med kondoleanser. När jag fick tag på honom visade det sig att hans pappa, blott 69 år gammal och fullt frisk, hade gått bort efter en kraftig hjärtattack. Han och hans syskon var samlade hemma för att ta hand om sin otröstliga mamma, vars hela tillvaro slitits undan inom loppet av några sekunder.

I min normalt ganska självcentrerade verklighet fick jag här en stor skopa av bägge slevarna. Glädjen jag kände för min basketspelande vän byttes ut mot ett ännu större medlidande för min andra vän och hans enorma förlust. Eftersom jag själv varit med om samma sak, blir jag rörd till tårar bara jag tänker på vad han går igenom just nu. Att plötsligt förlora den ena sidan man alltid kunnat luta sig mot och, som man ibland trott ska finnas där för alltid, går inte att beskriva. Det enda patenterade hjälpmedlet jag vet är att tillåta sig själv att vara ledsen under så lång tid som det tar att gråta slut på tårar.

Lärdomen av detta är att uppskatta livets toppar mer. För vissa är det ekonomisk frihet medan det för andra innebär mat för dagen. För bakom nästa knut kan det finnas en dal man knappt tar sig igenom utan lite innestående glädje av en nylig medgång.

Mina känslor om Norge & Amy

Vad ska man egentligen säga om det som hände i Norge? Mer än att det är ofattbart, bedrövligt, hemskt och fruktansvärt på så många olika plan.

Den stora sorgen till trots, kan jag inte undgå att tänka några ganska annorlunda tankar som jag vet sticker ut lite från mängden, och som kanske retar några.

När oskyldiga, som jag inte känner personligen, drabbas av någonting hemskt, gör det bara marginell skillnad att det händer i ett grannland kontra någon annanstans i världen. Visst, det låter lite osympatiskt att säga, men det händer faktiskt fruktansvärda saker varje dag på vår planet.

Däremot finner jag det väldigt intressant att försöka fundera ut VARFÖR vissa människor gör sådana här sjuka saker. Hur kan man ha en sån disciplin att man, trots en enorm lust att förgöra, håller sig i nio år för att verkligen åstadkomma maximal skada utefter långt på förväg uppsatta mål? Efter att ha funderat lite tror jag en bidragande orsak är att de största galningarna till mångt och mycket håller sig för sig själva, och på så vis kan maximera sitt vansinne, eftersom dom inte tar in åsikter och synpunkter från närstående personer.

Självklart har jag blivit påverkad och tårögd när jag i olika media sett intervjuer med överlevande ungdomar och via dagboksinlägg fått en inblick i den sjuka massmördarens hjärna. Men det skulle jag även blivit ifall 100 personer hade blivit avrättade i Botswana.

Men, det som fångade mitt största intresse, var nyheten om att Amy Winehouse tagit en överdos och dött. Märkligt att jag tycker så med tanke på att hon för länge sedan valt den mörka sidan och närmat sig ett oundvikligt öde, jämfört med somarlovsbarnen i Norge som var totalt oskyldiga ungdomar väldigt oförtjänta av vad som hände.

Anledningen är att Amy Winehouse död känns verklig, och inte som en siffra på ett papper. Jag har en relation till henne. Jag har insett hennes begåvning, älskat några av hennes låtar samt med jämna mellanrum läst om hennes abnormt negativa livsspiral.

Just den här verkligheten gjorde sig påmind idag då jag ringde en jobbkontakt som jag pratat med några gånger. Han frågade hur det var med mig, jag svarade sådär och returnerade frågan, på vilket han svarade att det var en mycket konstig dag. Precis när jag fått ur mig "ja, det är ju måndag" kopplade jag ihop namnet Vegar och den nästan helt bortslipade accenten, med händelserna i Norge.

Efter att jag förklarat min sympati kring det hemska frågade jag ifall han kände några. Svaret fick mig gråtmild, han kände 4-5 personer. Det var inga familjemedlemmar, men någorlunda nära bekanta. En skopa verklighet som krävdes för att jag skulle känna smärtan.

Slutligen, Fredrik Virtanen har skrivit om Twitter och om att fruktansvärda händelser utlöser en typ av sympati av rent egoistiska och narcissistiska orsaker. Jag är böjd att hålla med. Plötsligt maler personer, som aldrig skriver någonting av värde, floder av inlägg kring hur mycket just dom lider och känner. Vart är deras sympati kring världens varje-dag-tragedier? Just det, ingenstans.

Tankar om söndagar

Efter helgens supertrevliga lördagstillställning har jag kommit fram till några fakta. Samtliga inlärda genom empiriska söndagsstudier.

- Bakfyllan kommer man inte undan även om man tänker snälla och positiva tankar innan man somnar på lördag natt/morgon
- Men den lindras ifall man spenderar söndagen i goda vänners lag och ger sig ut på små äventyr
- Trots det spyr somliga (*host* Macke i bästa Dum&dummare-stil när han förklarar att han sålt den döda undulaten) vid vägkanten i allehanda villaområden. Växtgödning?
- Restaurang Vindhem har kanske Sundsvalls bästa mat. Definitivt om man tar hänsyn till priset. Plus trevlig serveringspersonal och havsdoft
- Även ifall man på förhand bestämt att det inte ska planas ut, är det lätt att sitta där med ett glas i näven när alla omkring en börjar beställa in. Jim och Macke kan konsten att ställa i ordning en minifest. Blott Kristin klarade av att stå emot eftersom hon, genom min beställning, förvandlades till den enda kördugliga i sällskapet.`

Paraflax

Är det någon som känner till en uteservering i behov av ett stort parasoll?


Isåfall har jag ett till salu. För som golfparaply går det icke att använda. Såvida man inte är 900 år gammal och har en paraplyhållare i sin pensionärsvagn.

Eftersom jag inte har någon sådan försökte jag att ställa paraflaxet bredvid bagen. Vilket slutade med att paraplyet blåste iväg bortåt pakeringen med en imponerande hastighet, tätt följt av en springande mig själv.

Av ovilja att detta skulle upprepas vecklade jag ihop paraplyet och lät ösregnet husera fritt.

Kanske det ultimata beviset på en riktigt usel investering. Att köpa världens dyraste paraply och sedan inte ens använda det när det regnar.

Men... Den dagen isarna smält har jag min egen lilla farkost att segla omkring på. Då kan ni andra sitta i era sjunkande reklamparaply-båtar och fundera på hur länge man egentligen kan hålla andan!

Min syn på droger och övrigt svammel

Jag har inte bloggat om någonting meningsfullt på ett bra tag och tänkte därför göra ett tappert försök. Ett ämne jag sällan kommit i kontakt med på den här bloggen är droger.

Mestadels beroende på att min personliga erfarenhet är så nära noll den går att komma. Min konsumtion efter 32 års leverne är exakt 3 bloss hasch och 3 bloss marijuana. Haschblossen på högstadiet av ren nyfikenhet kring hur det smakade, och gräsblossen förra sommaren av någon anledning jag inte kan svara på, mer än att jag i slutändan tyckte att det inte var värt att få i mig tillräckligt mycket gräs för att faktiskt känna något rus.

Jag vill också poängtera att jag inte har särskilt strikta moraliska värderingar gällande droger:
- Jag tror att marijuana kan vara mindre farligt än alkohol
- Det som, förutom genom mina totalt drog-oliberala föräldrar, gjort att jag föredrar alkohol framför lätta droger (gräs, hasch) är bakfyllan, ett sunt skyddsnät som gör att man måste kämpa hårt för att bli tung missbrukare
- Att jag själv inte provat beror på att jag inte ser någon vinning i det. Antingen älskar jag det och kommer göra det igen, eller så ger det mig ingen glädje och då var det meningslöst att pröva från första början

Därför är jag egentligen ganska ointresserad av att prata om riskerna med droger. Alla som tar droger vet om att det är farligt. Vissa lite mindre än andra, men samtliga vet att det finns en hälsorisk inblandad.

För ganska länge sedan bestämde jag mig för att inte lägga moraliska värderingar kring hur andra människor lever sina liv. Att jag med öppna ögon ska acceptera även de mest konstiga val. Anledningen är helt enkelt att döden, och vad som händer efter den, är ett sådant gigantiskt mysterium att ingen människa faktiskt kan bedöma om det är positivt eller negativt att försöka leva ett, i samhällets ögon, "bra" liv. Vi har att göra med extremt okvalificerade gissningar baserade på smulor av fakta. Att samhällets normer, kring hur ett lyckat liv ska levas, har blivit så accepterat är för mig en nästan lika stor gåta som döds-mysteriet.

Det kan lika gärna vara så att ett bättre öde väntar den som dör som en utblottad heroinist, än den som varit en älskad familjemänniska som alltid värnat om andra. Ingen kan veta. Eller så väntar ett evigt mörker och då har jag svårt att se att en människas livshistoria skulle spela någon roll. I ett större perspektiv tenderar allting att bli ganska meningslöst.

Ifall en person grubblat över sitt livsöde och kommit fram till att det inte är någon mening att leva, så skulle jag kunna tycka att det är helt okej. Tråkigt för dom efterlevande, men å andra sidan är det ganska egoistiskt att vilja ha kvar någon i livet för att slippa bli ledsen själv. Problemet är att dom här besluten ofta tas på fel grunder och under påverkan av saker som grumlar tankeprocessen. Vill man dö anser jag det viktigt att isåfall ta det beslutet med en väldig medvetenhet och med en nykter hjärna. Det är svårt att ångra sig och ingen tanke som ska dyka när man precis ska bli överkörd av 05:14-expressen mot Stockholm.

Tillbaka till drogproblematiken. Många människor som missbrukar, verkar göra det av anledningar som inte är riktigt genomtänkta, och verkar i princip aldrig vara tillfreds med sina beslut i livet. Droger är en distraktion som uteslutande gör att människor tar beslut och vägar som inte skulle valts utan droger. Det är svårt nog att välja rätt nykter, hur ska man kunna göra det i Lutzens dimma?

Mitt ogillande av droger har alltså ingenting att göra med att det skapar oproduktiva människor som inte bidrar till samhället. Det skiter jag fullständigt i, jag kommer aldrig att få stå staty själv. Alla verkar missbruka av fel anledningar. Grupptryck, depression, osäkerhet eller av annan anledning som bygger på att döda smärtan kring andra saker i livet.

Lägg fram en teori om varför du måste använda droger, med en tydlig medvetenhet och beskrivning av varför det är rätt för dig, så får du min näve och en klapp på ryggen. Jag tror nästan ingen kan göra det.

Därför känns det ganska jobbigt att tvingas inse att användandet av droger har kommit väldigt mycket närmare mig själv än vad jag någonsin hade hoppats på. Även om lite festdrogande kan tyckas oskyldigt och roligt så är det faktiskt så att man öppnar upp porten till att leva sitt liv i en ogenomtänkt dimma. Jag vill inte att personer som är mina vänner ska göra det. Rent logiskt bör en liten andel ofrivilligt byta ut sitt festdrogande mot ett galopperande fullskaligt drogmissbruk. Återstår att se vem eller vilka som drar vinstlotten i den tombolan?

Våga vägra droger ffs!

I mina skor

Gatufesten är över och sviterna av en 4 dagars-fest blir värre och värre för varje gång.

Danne Johansson såg såhär glad ut i lördags när han dansade omkring i mina skor.

Du skulle provat dom igår! Inte fullt lika bekväma då, kan jag meddela!

Sova med lampan på och andliga sånger rullandes på tidernas töntigaste Spotify-lista, är helt normalt för en 32-åring.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Harmoni

Jag ber om ursäkt för min usla uppdatering. Det har varit en hektisk vecka eftersom vi haft besök av en polsk kollega som vi har utbildat i våra system, parallellt med det vanliga arbetet.

Men jag tror mig i framtiden kunna bli bättre på att hantera många bollar i luften. Det handlar om att jag ska lära mig fokusera på nuet. Vilket innebär att om jag står och borstar tänderna ska jag fokusera på det, och inte på vad som händer senare. Genom att hela tiden rikta sin energi mot det man gör just nu, avstressar man sig själv och blir effektivare och mycket mer harmonisk. Åtminstone är teorin så. Men jag ser ingen anledning att tvivla på det. För allting som kan ta bort den där kliande och skrikande vansinnesstressen, måste vara någonting positivt.

Ifall den här mindfulnessen faller mig på läppen hoppas jag kunna komma igång med andningsövningar och någon typ av meditation. Rökelser, spirituella resor till Indien och lotusställning kan alltså bli den nya och uppgraderade versionen av mig själv.

Ikväll vankas det kvällsgolf i form av matchspel. Någon typ av lokal tävling på Öjestrand som jag anmälde mig till. Min motståndare heter Reinhold i förnamn och ifall någon vill spela på att han är yngre än mig, erbjuder jag finfina 11 ggr fläsket.

På återhörande.

Filip och Fredrik

Jag har länge varit ett fan av Filip&Fredrik's olika tv-alster. Smart, rolig underhållning skapad med ett utanför-boxen-tänk.

Nedbrytet i mindre partiklar är det den interna dialogen som jag finner mest intressant och som skänker mig mest underhållning. Dom har ett fascinerande sätt att konversera med varandra. Jag och mina närmaste vänner konverserar med varandra på precis samma sätt, fast liter mer elakt och lite mer extremt. Men å andra sidan är vi helt oviktiga amatör-pessimister som inte blir granskad med lupp.

Efter att ha lyssnat på ett gäng av Filip&Fredriks Podcast står det klart för mig att det är det bästa dom har gjort. Nyckeln till storheten ligger i att det är icke-kommersiellt. (Visst, Aftonbladet säljer banners på sidan som promotar showen men man kan ladda ner avsnitten från Itunes helt reklamfritt). Om det är kommersiellt eller inte är, ur ett missunsamhetsperspektiv, helt ointressant för mig. Fokus ligger på underhållningen. Och det är just den underhållningen som tas till en ny nivå i det här formatet.

Showen är helt och hållet på deras villkor. Förutom möjligen lite prestige samt till viss del varumärkesbyggande, spelar det nog ingen roll om det är tusen eller hundratusen lyssnare. Jämfört med tv-program där jag förmodar att en viss grad av deras inneboende sjukhet fått stå tillbaka för att programmen ska gå hem i stugorna. Tacksamt för oss som lyssnare. Det känns som att tjuvlyssna på deras privata telefonsamtal. Små, relativt obetydliga, ämnen penetreras och vänds och vrids på i den ena sjuka hypotetiska situationen efter den andra. Till tonerna av sidospår, populärkultur, lekfullhet, nyfikenhet samt gälla skrik för att den andre inte ska kunna tala till punkt.

Så, grattis till er som fortfarande har denna fantastiska skatt outforskad!

Jag och Lance

Man kan lätt tro att hälsosamt leverne genererar ett fysiskt välbefinnande medan en mer onyttig livsstil får negativa konsekvenser. Den tesen kan vi omedelbart förkasta.

Igår var det nämligen squashturnering. Jag överträffade min egen oförmåga och hittade på något knepigt vis ett sätt att vinna turneringen, trots att motståndet var så bra det blir i den här regionen. Nämnas bör att ett hcp-system tillämpas. I första matchen fick jag lämna ifrån mig några poäng men i de sista två matcherna fick jag börja på 0 och motståndaren på -8. Då varje set går till 11p ger det mig 8 poäng före till 19. Vilket kan låta mycket, men det är det verkligen inte när man möter spelare som håller alla bollar efter väggarna och knappt kan bli trött.

Trött ja. Anledningen till mitt obefintliga fysiska välbefinnande är just gårdagens enorma ansträngning. Jag har upplevt samma sak några gånger tidigare. Att utmattningen är så stor att jag passerat punkten för att kunna återhämta mig samma dag.

När jag kom hem och hade stretchat kände jag mig varm och kall på samma gång. Efter jag duschat höll jag på att frysa ihjäl, kände mig svullen i halsen och allmänt yrslig. Somnade runt 23:30 med täcket långt över huvudet och vaknade mitt i natten sjöblöt av svett. Idag är jag hängig, känner mig fortfarande yrslig och kan knappt snusa, trots att jag precis börjat igen och borde ha en sällan skådad nikotin-iver.

Ifall det här är priset man måste betala för idrottslig framgång, är jag inte intresserad. Den enda fördelen är att jag nu vet hur man rent fysiskt mår efter att ha cyklat Tour De France.

In i skiten igen

Som en addiktiv person vill jag meddela världen att jag, efter tre månaders uppehåll, återigen är tillbaka på snus-tåget. Det fanns helt enkelt inget alternativ eftersom jag höll på att trilla huvudstupa ner i cigarett-träsket. När jag slutar snusa (gjort det tidigare flera ggr) vet jag att feströkandet ökar och även frestelsen att röka när det inte är fest. Därför var det på förhand bestämt att jag skulle börja snusa samma dag jag rökte min första "nyktra" cigg, Vilket skedde för ett bra tag sedan. Min kollega Jonas är rökare, och förutom att bli snuskigt rik, är hans högsta dröm att jag ska bli rökare. Framgångsrikt har han de senaste veckorna gradvis ökat min cigarett-konsumtion.

Allt som behövdes var tillräckligt med kraft för att ta beslutet. Vilket skedde i lördags kväll och jag måste säga att det inte ens är gott att snusa, plus att det gör kaos med allting som heter harmonisk mage. Farmartankar med ProViva krävs för att balansera.

Vidare har jag tydligen gått och blivit någon typ av otursmaskot. Tony och Åhlen har bestämt att jag inte får ringa på lördagar innan 19:00, då hästkräken sprungit klart. I lördags ringde jag och tydligen sprack dom direkt i nästa lopp. Rille har samma problem. Vi har pratat 3 dagar i rad och han har gått back lika många dagar.

Så vi sammanfattar lördagen. Bubblade pokerturnering på mc-klubb, rökte 5 cigg nykkter, började snusa efter tre månader samt samt åt pizza för andra dagen i rad. Fler såna dagar och vi har snart skapat en självmordsbombare.