Curled up

...

Hur släcker man hoppet om en tam bakfylla?

Svar: Man släpper på sitt absoluta shotsförbud när det är 1 timme kvar av kvällen. Alltså, sträckan fram till mål är inget annan än en transportsträcka. Men ändå gick det inte. Närå, vi beställda in shots som bland annat innehöll tabasco. I plural.

Kontentan är att jag var sängliggande hela dagen igår, och bara känner mig aningen bättre idag. Utan att överdriva kände jag mig lika sjuk som en kombination av 42 graders feber och magsjuka. Lägg därtill en orättvishetskänsla i Mandela-klass och ni kan föreställa er mitt jämmer. Helt kaputt i magen, det bara susar i huvudet, kan inte tänka klart och som vanligt när jag är i det stadiet har jag.....

... i ren panik lovat mig massa saker som jag inte kommer klara av. Försöka gå ner 5 kg i vikt till på torsdag, vilket ska ske genom en kosthållning i flytande form. Åtminstone fram till middag. Protein-pulver är införskaffat och under arbetstid i dag drack jag 3 protein-drinkar och åt en mängd frukt. Tyvärr kom jag inte undan en pannkaka vid kvällens familje-besök, men den skriver vi av som ren otur gällande "ofrivillig närhet till smaksensation".

Väl hemma blev det en middag bestående av kokt torsk serverad med ingenting. Inga krusiduller här inte. Det är inte värt mödan att pynta maten.

Just ja, sen har jag i princip slutat snusa också. Intaget ligger på 1 igår och 1 idag. Mestadels beroende på att jag fortfarande mår för dåligt. Hoppas på att ta mig ur snus-träsket så jag kan stryka ett beroende från min lista över laster.

Slutligen ett stort tack till Bite Line som igår hade en modest väntetid på 3 timmar! Himla snällt av er att förvägra en handikappad och sjuk människa sin lagstadgade rätt till mat. Men det är väl en sån punkt som kommer finnas med på Sankte Pers lista den dag ni försöker ta er in i himlen.

The Town

...

Mitt i tragedi-sagan om mig själv har jag klämt in en bio-film.

Vi såg The Town, en bankrånar-film regisserad av Ben Affleck, som även har huvudrollen.

Den var bra gjord och storyn var helt okej, men av någon anledning kände jag ingenting nästan någon gång under filmen. Bara korta moment av riktig spänning och även fast det försöktes byggas upp en vacker historia, var det ingenting mitt kräsna sinne tog till sig. Tror det bottnade i en misstro mot karaktärerna på något vis. Jon Hamm passar bäst som Don Draper i Mad Men och inte som FBI-hövding. Skomakare bliv vid din läst.

Men 3 av 5 inkassokrav blir det ändå. Sevärd, men inte mer.

Den stora behållningen, förutom ett trevligt gäng som sällskap, kom innan filmen i form av trailern för Clintans nya film Hereafter. Matt Damon i huvudrollen som något typ av medium och bara av att se trailern kan jag garantera att det är en måste-se-film. Matt Damon levererar i princip alltid och det sista jag såg av Clintan var Gran Torino. En otroligt vacker historia som verkligen berörde mig.

Day 02 - Your first love

...

Jag har fått en hel del beröm för mitt första inlägg i den sorgliga sagan om mig själv. Tack för alla fina kommentarer. Så nu tänkte jag göra som man brukar göra när man står på toppen. Leverera dynga. Om och om igen, tills man är på botten och återigen redo att skapa lite magi.

Första kärlek var det. Hur trist det än låter var min första kärlek en dagisfröken vid namn Ulla. På den tiden hade jag tydligen en förkärlek för lite äldre kvinnor, till skillnad från nu när man börjar snegla neråt i åldrarna. Hon var en fantastisk dagisfröken och gissningsvis i 40 års åldern. Alltså närmare 70 idag, och såvida hon inte råkar vara stormrik och snart död, var det antagligen till det bästa att hon inte gav utlopp för sin pedofili.

Men även fast jag bara var runt 6 år kommer jag ihåg att det var något konstigt att vara omkring henne. En speciell doft och, precis som med tjejer man är kär i, blev jag ofta förvirrad i hennes närhet. Kärleken var nog inte riktigt besvarad. Däremot tyckte hon om mig lite extra, fast på ett mer moderligt vis.

Undra förresten vad hon gör idag? För att blanda in lite spel undrar jag vad oddsen är för att hon läser min blogg? Eller att hon har internet överhuvudtaget? Förresten är det inte säkert att hon ens finns längre, i en tid där cancer och andra sjukdomar drabbar var och varannan. Fast det hoppas jag att hon gör, och att hon mår bra såhär på ålderns höst.

Så var det med det.

Trevlig lördag på er. Det är snart lucia och jag hoppas att ni har stjärngossestrutarna i ordning.

Tyst i klassen

...

Precis utanför vårt fönster sitter en högtalare som inte gör annat än att spy ut julmusik. Ända sedan 1:a advent har det stående samtalsämnet varit att få tyst på eländet. Julmusik i all ära, men man vill bara spy när man hört den där klämkäcka slingan några hundra gånger.

Idag gjorde en arbetskollega slag i saken och släckte strutarna. Förhoppningsvis för gott. Jag har inte skrattat så här mycket på väldigt länge.

Day 01 - Introduce yourself

Jag är en komplicerad person. Varken munter eller framgångsrik, ej särskilt vacker och min syn är inget utställningsobjekt. Jag är darrhänt, flyktig och har aldrig, under något som kan kallas längre period, känt att jag passat in. Kort sagt ett extremt original, både på gott och ont.

Utan att på papperet ha levt ett spännande liv, anser jag mig ha levt en hel del. Få har träffat så många olika typer av människor. Jag har sannolikt skrattat mer än de flesta och väldigt mycket mer sannolikt, gråtit mer än de flesta.

Jag har alltid fokuserat all min energi på ett fåtal antal sysselsättningar, alltid blivit duktig på det jag gjort, men aldrig lyckats slå riktigt mynt av det. De gånger jag känt mig outsmartad i ett större perspektiv, kan räknas på en hand. Ändå är det andra som gör karriär och lever på sina passioner. Min jantelagsuppfostran har varit och är ett jättestort hinder för mig.

Jag är en enorm hypokondriker och är övertygad om att jag har ett tiotal dödliga sjukdomar latent i kroppen. Min dödsångest är i absolut världsklass och likaså min empati. Jag accepterar folk som dom är och är villig att ge alla en andra chans. Jag är urusel på att stå för mina ideal och gillar inte att tillrättavisa människor.

Min humor är väldigt skruvad och jag älskar de flesta typer av ironi. Jag finner stor underhållning i vardagens negativa situationer. Både mina egna och andras. Själva ögonblicket när någonting går åt helvete ger upphov till livets roligaste stunder. Ifall jag råkar ut för någonting oturligt, tex en parkerings-bot, kan jag komma på mig själv med att bli glad just för att det kan lindas in i en fantastiskt underhållande historia.

Jag är livrädd för att släppa folk in på livet och håller min distans, även fast jag nästan alltid känner mig ensam och önskar det inte var så. Jag framstår i enormt bra dager i lagom stora grupper omkring människor jag har en viss relation till. Tyvärr framstår jag ibland som halvt efterbliven i 1-mot-1 situationer omkring okända i min strävan att undvika konstig tystnad.

Jag tror på att alla människor skulle må bra av terapi och jag hoppas att jag en dag uppsöker en terapeut för att utveckla mina dåliga sidor, vilket ni säkert förstått är ett respektabelt antal. Åtminstone enligt mig själv.

Jag älskar att driva med mig själv och har ingen stolthet på det viset. Men genom åren har jag insett att jag många gånger använder humor och självironi som en sköld, i skyddande syfte.

I andras ögon är jag i princip alltid en väldigt uppskattad person. Min uppsyn är ärlig och jag har ett avväpnande sätt, vilket nästan jämt resulterar i en ärlig dialog med andra människor. Jag tycker mig vara extremt bra på att sätta mig in i andras tankebanor och kan relativt snabbt bedöma folk och se deras riktiga jag.

Från min uppväxt har jag med mig en jätteskräck för att göra bort mig eller ge mig in på oprövat vatten. Åtminstone inom områden där jag inte känner mig bekväm i grunden. Vilket innebär att jag inte sjunger, inte dansar, inte gör någonting som kan kallas estetiskt. Det kommer klassificeras som Force Majeure ifall jag nån gång river ner applåd-åskor på Carnegie Hall.

Småbarn har alltid gjort mig obekväm. Trots det önskar jag mig själv en familj med barn och villa. Men enligt mina kalkyler är chansen liten. För att citera en kompis är det omöjligt eftersom det krävs "en tjej du orkar se och som dessutom ska orka se dig".

Jag bestämde mig tidigare i år för att verkligen försöka att aldrig falla för en tjej igen. Det har slutat i olycka varje gång och gör mig deprimerad och icke-fungerande under en orättvist lång period, och får mig samtidigt att fundera på hur någon någonsin kan träffa en partner och få ihop det. Även om jag inte gillar tanken känns det väldigt ofta som det är meningen att jag ska vara själv.

Jag har alltid haft en strävan mot materiell rikedom men tror att problemet varit att mitt fokus legat på just det, istället för att låta rikedom komma som en naturlig del av att syssla med saker som ligger mig varmt om hjärtat.

Karriärsmässigt har jag tagit okonventionella vägar och har bland annat spenderat 5 år som yrkesspelare. Något jag alltid kommer vara stolt över, även om det i slutändan inte gav mig den ekonomiska frihet jag en gång hoppades på. Många tycker sig vara duktiga pokerspelare och tror att dom skulle kunna leva på det. Men ingen som inte provat det dag ut och dag in under en längre period kan förstå vad det egentligen innebär. En balansgång av finaste modell som jag själv tycker härdat mig, och som säkerligen kommer vara mig till gagn. Oavsett vart livet tar mig.

En dröm för mig är att arbeta som volontär i ett fattigt land eller katastrofområde. Tänker inte sticka under stol med att det till stor del är av egoistiska skäl. Känslan av att hjälpa andra kommer frigöra en obeskrivlig tillfredsställelse. Mina perspektiv skulle ändras radikalt och få mig att uppskatta det jag har, istället för att sakna det jag inte har.

Min självuppfattning kan verka aningen negativ. Men sammanfattningsvis älskar jag att vara mig själv. Jag sprider glädje på mitt eget vis, jag har hjärtat på rätt ställe och mina ideal är sunda. Jag tänker inte acceptera någonting annat än att leva ett fortsatt lyckligt liv, förutsatt att jag kan hålla sjukdomarna i schack :)

1 down, 29 to go...

Utmaning igen...

Genom åren jag skrivit har jag aldrig hört någon som sagt att min blogg suger. Däremot har jag fått en hel del beröm och det är jag grymt tacksam för!

Men ända sedan jag började arbeta har min blogg blivit kraftigt lidande. Vilket inte alls känns bra. Även om jag har haft tid att skriva har motivationen och kreativiteten varit i princip obefintlig när det varit så fullt upp på dagarna. Jag kan inte bara leverera på kommando och det är först nu jag förstår varför författare tar en 2-års Nepal-semester med bergsutsikt, för att lyckas spotta ur sig en ny bestseller. Men hursomhelst tänker jag inte sluta skriva så ni kommer inte bli av med mig på ett tag.

Jag planerar att hoppa på den utmaning som många andra bloggare gett sig in i på slutet. 30 inlägg med givet tema. Om mig själv. Det kommer bli en resa genom självdestruktivitet och elände men förhoppningsvis med glimten i ögat. Angående frekvens kommer det inte att bli ett inlägg om dagen men jag ska försöka riva av listan i ett någorlunda tempo.

Den ser ut som följer:

Day 01 – Introduce yourself

Day 02 – Your first love

Day 03 – Your parents

Day 04 – What you ate today

Day 05 – Your definition of love

Day 06 – Your day

Day 07 – Your best friend

Day 08 – A moment

Day 09 – Your beliefs

Day 10 – What you wore today

Day 11 – Your siblings

Day 12 – What’s in your bag

Day 13 – This week

Day 14 – What you wore today

Day 15 – Your dreams

Day 16 – Your first kiss

Day 17 – Your favorite memory

Day 18 – Your favorite birthday

Day 19 – Something you regret

Day 20 – This month

Day 21 – Another moment

Day 22 – Something that upsets you

Day 23 – Something that makes you feel better

Day 24 – Something that makes you cry

Day 25 – A first

Day 26 – Your fears

Day 27 – Your favorite place

Day 28 – Something that you miss

Day 29 – Your aspirations

Day 30 – One last moment

Borderline träfrack

...

I helgen kommer det äntligen bli lite vila. Först tänkte jag förära någon krog med min närvaro men vid närmare eftertanke kommer det nog inte vara möjligt.

Senast på söndag ska vi lämna bakom oss en tom och städad pokerlokal. Everything comes to an end sägs det, och jag är böjd att hålla med. Aktiviteten har varit obefintlig i flera år och det kan inte anses som något raketforskeri att stå och betala 4000 kr i månaden för ingenting. Det var ett spännande projekt från början men, precis som med så mycket annat i mitt liv, har behållningen i ett senare skede kommit i form av huvudvärk.

Plus att det imorgon är workshop på squashen. Det ska läggas golv på övervåningen och hur någon kan uppskatta min hjälp i ett snickeri-projekt övergår mitt förstånd, men nu har jag lovat att hjälpa till och tänker stå vid mitt ord. Åtminstone en del av tiden och sen ska jag ägna resten av lördagen till att spela biljardtävling och försöka försvara min titel från förra veckan.

Igår var det kasinobesök med några arbetskollegor och vi spelade torsdagsturneringen. Har sällan spelat så perfekt i en turnering men byggde under dom första 2 timmarna upp mig väldigt stabilt till dubbel startstack. Tyckte mig inte ta ett enda felaktigt beslut, men allting gick upp i rök när jag fick in 60k med KK mot QQ PreF och min motståndare klarade upp den situationen genom att, på en blank flop, utbrista "Jag kan aldrig vinna mot dig Gurkan". Tack och hej. Q direkt på turn.

Det borde vara belagt med böter att jämra sig innan det är klart. Kanske ett par hundringar från fickan eftersom chansen till utdragning ökar drastiskt. Men men, det var trevligt i alla fall.

På tal om något annat trodde jag att jag skulle dö inatt. Det kändes precis som att jag aldrig mer skulle vakna ifall jag somnade. Det var smärtor överallt. Ungefär som att kroppsfunktionerna var på väg att stänga ner. Mycket obehagligt och det var under kraftig protest jag till sist somnade.

Hoppas ni överlever helgen!

Nordpolen nästa

...

Ett gott skratt förlänger livet sägs det. Vilket jag fick igår när en av mina all-time favoritkaraktärer Barney Stinson lossade följande kommentar:

"No, you can't go now! It's the night before thanksgiving. College chicks are back in town. Their moms just made a snide comment about the weight they gained. They called her a bitch but deep down they know she's right. And they are about to walk through that door were we will be waiting with some light beer and some rock hard approval."

Förresten är det ganska varmt idag. Under den halvtimme jag skrapade bilen kunde jag inte undgå att notera isbjörnsfamiljen tvärs över gatan som höll på att packa ett flyttlass. Kan inte påstå att jag klandrar dom.

Kylan har nått en sån nivå att min märg bara kan tinas av en större summa pengar.

Woody Allen

...

Såg just ett intressant program med Skavlan där han intervjuade Woody Allen.

Även fast jag inte sett särskilt många av hans filmer är jag lite fascinerad av honom. För dom filmerna jag sett har varit riktigt bra och stimulerat mitt eget sjuka och många gånger negativa tänkande. Jag talar om Match Point, Whatever Works och Vicky Cristina Barcelona. Det verkligen märks att Allen är en djupt tänkande och bekymrad person.

I min ungdom trodde jag alltid han var en tråkig gubbe som inte kunde bidra med någonting positivt. Vilket han på sätt och vis inte kan. En lustig parentes är att alla personer man tyckte var riktigt gamla när man själv var liten, dom är fortfarande lika gamla medan man själv närmat sig i raketfart. Snart står man där på pensionärshemmet och försöker hustla igång en biljardmatch med en 6 år äldre döing, som man för 50 år sedan trodde var ett par hundra andetag bort från döden.

Jag har tidigare beskrivit min gigantiska dödsångest och han är en av få personer som är öppen med att ha samma problem. Många offentliga personer är väldigt mån av att ge sken att ha kontroll över livet. Men inte han. Han har kläckt ur sig en otrolig mängd negativa konstateranden om hur värdelöst livet egentligen är. Vilket jag tycker är intressant eftersom min livssyn har ett liknande upplägg, sett över längre tid. Även om just du råkar ha en positiv livssyn kan jag rekommendera rullarna, för vem vet, du kanske har en pessimist inom dig som vill komma fram?

I kvällens intervju framkom att han har kraftigt synfel (baserat på storleken på brillorna), att han är livrädd för att dö och inte ser någon vinning med att dö med värdighet (det är full panik som gäller). Dessutom pratade han väldigt intressant om hur alla människor försöker lura sig själv till att tro att allting kommer lösa sig efter döden. En fundering jag själv tänkt mycket på, och jag hoppas verkligen att jag en dag kommer finna tröst i någon typ av tro som bygger på en behaglig tillvaro efter döden.

Men jag vet egentligen inte om jag någonsin kommer kunna dupera mig själv på det viset. För det som skrämmer mig mest är att allting kommer förändras, oavsett vad som händer. Och jag gillar inte stora förändringar. Att åldras har jag egentligen ingenting emot, förändringarna sker gradvis och samtidigt som man åldras utvecklas man som person. Det är bara själva döden jag vill slippa.

Men men, det är som det är. Ett större bekymmer är att ta hand om sitt liv och jag önskar att jag någon dag kommer känna att jag att gör rätt saker och att min tid spenderas på ett tillfredsställande sätt. Något jag inte känt på rätt många år nu. Ju äldre man blir, desto mindre givna regler och naturliga vägar finns det. Ett mycket skrämmande faktum och någonting jag inte lärt mig kontrollera än.

Som jag sagt förut, jag önskar att jag var en sjukt ointelligent person som kunde nöja mig med att jobba i fabrik, leva i en trist och ostimulerande familjesituation och aldrig fundera över meningen med livet.

Här har vi ett blogginlägg av klass. Ta upp existentiella tankar som i princip verkar förbjudet att prata om i västvärlden och på köpet framstår jag som en psykopat.

Till er som är likasinnade. Vi ses på psyket!