Woody Allen

...

Såg just ett intressant program med Skavlan där han intervjuade Woody Allen.

Även fast jag inte sett särskilt många av hans filmer är jag lite fascinerad av honom. För dom filmerna jag sett har varit riktigt bra och stimulerat mitt eget sjuka och många gånger negativa tänkande. Jag talar om Match Point, Whatever Works och Vicky Cristina Barcelona. Det verkligen märks att Allen är en djupt tänkande och bekymrad person.

I min ungdom trodde jag alltid han var en tråkig gubbe som inte kunde bidra med någonting positivt. Vilket han på sätt och vis inte kan. En lustig parentes är att alla personer man tyckte var riktigt gamla när man själv var liten, dom är fortfarande lika gamla medan man själv närmat sig i raketfart. Snart står man där på pensionärshemmet och försöker hustla igång en biljardmatch med en 6 år äldre döing, som man för 50 år sedan trodde var ett par hundra andetag bort från döden.

Jag har tidigare beskrivit min gigantiska dödsångest och han är en av få personer som är öppen med att ha samma problem. Många offentliga personer är väldigt mån av att ge sken att ha kontroll över livet. Men inte han. Han har kläckt ur sig en otrolig mängd negativa konstateranden om hur värdelöst livet egentligen är. Vilket jag tycker är intressant eftersom min livssyn har ett liknande upplägg, sett över längre tid. Även om just du råkar ha en positiv livssyn kan jag rekommendera rullarna, för vem vet, du kanske har en pessimist inom dig som vill komma fram?

I kvällens intervju framkom att han har kraftigt synfel (baserat på storleken på brillorna), att han är livrädd för att dö och inte ser någon vinning med att dö med värdighet (det är full panik som gäller). Dessutom pratade han väldigt intressant om hur alla människor försöker lura sig själv till att tro att allting kommer lösa sig efter döden. En fundering jag själv tänkt mycket på, och jag hoppas verkligen att jag en dag kommer finna tröst i någon typ av tro som bygger på en behaglig tillvaro efter döden.

Men jag vet egentligen inte om jag någonsin kommer kunna dupera mig själv på det viset. För det som skrämmer mig mest är att allting kommer förändras, oavsett vad som händer. Och jag gillar inte stora förändringar. Att åldras har jag egentligen ingenting emot, förändringarna sker gradvis och samtidigt som man åldras utvecklas man som person. Det är bara själva döden jag vill slippa.

Men men, det är som det är. Ett större bekymmer är att ta hand om sitt liv och jag önskar att jag någon dag kommer känna att jag att gör rätt saker och att min tid spenderas på ett tillfredsställande sätt. Något jag inte känt på rätt många år nu. Ju äldre man blir, desto mindre givna regler och naturliga vägar finns det. Ett mycket skrämmande faktum och någonting jag inte lärt mig kontrollera än.

Som jag sagt förut, jag önskar att jag var en sjukt ointelligent person som kunde nöja mig med att jobba i fabrik, leva i en trist och ostimulerande familjesituation och aldrig fundera över meningen med livet.

Här har vi ett blogginlägg av klass. Ta upp existentiella tankar som i princip verkar förbjudet att prata om i västvärlden och på köpet framstår jag som en psykopat.

Till er som är likasinnade. Vi ses på psyket!