onsdag 28 april 2010

Premiär-eldning

...
Varma hälsningar från Makedonien!

Solen skiner och det är ungefär 25 grader varmt ute. I rena glädjeyran har jag suttit och solat på bakgården en liten stund.

Vi börjar från början.

Tåget till Sthlm blev kraftigt försenat tack vare att någon olycklig person valde att begå självmord strax innan Hudiksvall. Tack och lov valde han/hon ett tidigare tåg, så vi slapp alla fall se eländet. Men spåret var blockerat och vi var tvungen att ta buss från Gnarp till Iggesund, och där sätta oss på ett nytt tåg. Hela den här proceduren gjorde att vår tidsmarginal på Arlanda nästintill blev obefintlig.

Trots missödet blev det en trevlig tågresa med många skratt. Svårt att ha tråkigt med så många sjuka människor på plats. Min gamla klasskamrat Erika var tågkonduktör och bjöd på en del underhållande kommentarer, tex att Rille "ser ut som ett jävla ankare".

Flygresan gick även den bra. Swiss Air kan rekommenderas. Gott om utrymme, inget strul och väldigt fräsch flygflotta.

När vi kom fram till Tessaloniki hämtades vi upp på flygplatsen. En minibuss och en skinande Mercedez. Av någon outgrundlig anledning slapp jag åka minibuss med pöbeln, utan fick sitta med utsträckta ben och försöka hålla igång en konversation med en av världens minst pratglada chaufförer. Herregud, att få honom att prata var som att klämma vatten ur en sten.

Kasinot ligger inne i Makedonien, precis vid gränsen, och det tar ganska precis en timme att åka dit. Ej inräknat gränsövergången som ibland kan ställa till problem. Greker hatar tydligen makedonier och ser ingen glädje över att släppa folk över gränsen. Men mitt avväpnande leende och care-free attityd löste alla problem, och inom ett fåtal minuter var vi på rullande fot mot kasinot.

Grejen är följande. Vi är ganska många skandinaver och det finns inte så många hotellrum på kasinot. Därför har dom hyrt in sig på ett fräschare hotell som ligger några minuters bilväg bort. Vi kommer att delas upp mellan dom här två hotellen. Jag och Rille camperar på kasinot. Det känns skönare att alltid vara på plats, även fast det finns shuttle-service dygnet runt. Dock är hotellrummen ingenting man hänger i granen. Men det där är petitesser. Vi är inte här för att sova direkt. På tal om sova så var det en episk värme på rummet inatt. Helt omöjligt att slockna och täcke kändes lika nödvändigt som cykelhjälm.

Efter ankomst blev det en snabb dusch och sedan ner till spelborden. Servicen är väldigt bra och det dukades fram en rejäl måltid, compliments of the casino. Ingenting här behöver vi betala för utan det räcker att dricksa servitriserna lite.

Gällande servitriserna är det sådär med engelska-kunskaperna. Försökte få tag på ett sugrör 3 gånger, men hon kan inte ha förstått innebörden av ordet "straw". Lika krångligt var det att begripa ordet "napkin". Jag funderar därför på att skaffa en sån där liten bildbok och, istället för att försöka konversera, kan jag peka på det jag är ute efter. Måste bara hitta en bild på en Gin&Tonic.

Jonas beställde en GT igår och bad om att den inte skulle blandas så stark. Servitrisen missuppfattade alltihopa och gjorde den extra stark. På gränsen till odrickbar. Även för en gin-älskare som mig. Han kallade på henne och bad henne späda ut trolldrycken med mer Tonic. När hon kom tillbaka hade hon lyckats göra groggen ännu starkare. En estimering är att det var minst 98% sprit. Fulgrogg finnes.

Spelet gick sisådär och jag ber nu en bön att dom får igång pokern så snart som möjligt. För kasinospel torskar jag rätt ut på. Nästan alla andra gick plus eller jämnt upp, så jag antar att det låg på min lott att donera tillbaka lite stålar.

Alldeles snart kommer resten av packet insläntrandes. Hörde att dom var på flygplatsen för inte så länge sen och, förutsatt att det inte var trassel vid gränsen, har vi snart Stefphen på plats. Bräkandes och cigarr-rökandes.

Ikväll kl 19 sparkar pokerveckan igång med en rebuy-turnering. Som jag förhoppningsvis vinner. Wish me luck!


måndag 26 april 2010

Dyr hobby för min kollega


Ännu en stupad soldat i det Jesperikanska kriget.

Tjuvnyp

...
Har precis genomlidit en söndag i bakishetens tecken. Efter att trillat in i en ofrivillig tupplur i eftermiddags, har jag för stunden svårt att hitta nattsömnen. Men det är helt okej eftersom jag har en myriad av saker att göra innan tisdag.

Då åker jag tillsammans med cirka 90 andra skandinaver till Makedonien för att medverka i en skandinavisk pokervecka. Det ska bli obeskrivligt skönt att komma hemifrån ett tag. Hörde att värmen för närvarande ligger på 25 grader och den stiger säkerligen för varje dag som går. Note to self: packa shorts och tröjor med kort ärm.

Igår blev det besök på ett flertal av stadens krogar. Gick ut med Jonas och vi hamnade först på Svenssons, där vi träffade Kristin, Linda och Annie. Det pratades en hel del om deras Asien-resa samt om hur underbart det var att se Macke rökandes på varenda kort från Bali. När tjejerna vek in kepsen strax innan 24 blev det vidare till Daltons där vi mötte upp Tony och hans entourage, som tillbringat inledningen av kvällen nere i lokalen spelandes några sit&go's.

Vid ett bord satt Linkan som började berätta någon random pokeranekdot. Mitt i berättelsen ropade Jonas på mig och undrade vad jag ville ha från baren. Jag vände mig om för att svara på frågan, men innan jag han yppa något kände jag en obeskrivlig smärta. Det var Linkan som tyckte att jag var aningen respektlös när jag vände mig bort, och som därför skulle ge mig ett litet nyp i armen för att påkalla min uppmärksamhet. Det lilla nypet blev större än det var tänkt (alternativt att hans arbetarfingrar i kombination med mina veka armar gav en viss hävstångseffekt) och jag har idag ett stort blåmärke. Han bad om ursäkt och det var väl ingen större skada skedd, mer än att jag ser ut som ytterligare en misshandlad make oförmögen att dölja skråmorna av sin frus skräckvälde.

Efter Daltons blev det Memento och sedan en sväng på Oscar. Allt som allt en trevlig kväll som avslutades på Jonas hyresvärds soffa, diskuterandes huruvida prissättningen i fastighetsmäklarbranschen är felsatt samt hur det står till med etiken i branschen. Vem säger att jag är tråkig?

Nu ska jag återgå till att tjuvkoppla Office-paketet så att jag kan färdigställa några fakturor till squash-klubben.

Trevlig vecka på er.

PS. Jag kommer försöka uppdatera bloggen dagligen från Makedonien-resan. Förhoppningsvis med bilder oxå, förutsatt att inte internet-hastigheten lever upp till den förutfattade mening jag har DS.

fredag 23 april 2010

Talang igen!

...
Yes!

Mitt tv-tittande är inte lika frekvent som det en gång var, men till min glädje märkte jag idag att Talang 2010 är igång. Ett av mina absoluta favoritprogram. Vet inte exakt vad det är jag gillar, men jag tror att jag föredrar det före Idol just för att det kan bjuda på så mycket mer än sång. När jag ser programmet infinner sig även en känsla av framtidshopp och glädje. Varför vet jag inte.

Samt hur kan man inte älska Bert Karlsson? Tillika min gamla tennis-nemesis en solig dag på Gran Canaria på 90-talet. Med tanke på slutresultatet borde det definitivt ha spö-regnat.

- Bluegrass-gruppen Cold Mountain var helt fantastiska. Det är något med den musikstilen som bara gör en ofantligt glad.

- Robinson-Robban visar återigen vart han hör hemma. Kan han snälla sluta exponeras i etern snart? På den tiden det begav sig tyckte jag verkligen att han var rolig och bra. Men inte längre. Schas!

- Troll-killen som förklarade palmering gjorde ett genuint bra nummer. Underhållande samt att det verkade tekniskt skickligt.

Har ni några idéer på andra intressanta talanger man gärna skulle se?

Vet inte om det är särskilt stor talang, men att få se Gurra brinna inne vore en väldigt habil tv-underhållning.

Trevlig helg på'er!

Bra artikel om att vända ett nederlag

...
I väntan på att själv skriva någonting intressant, klipper jag in en artikel jag fann väldigt inspirerande. Den är skriven av Phil Laak och handlar om hur han förlorade alla sina pengar på börsen, och hur han gjorde för att ta sig ur knipan. Den är skriven på engelska och är ganska lång. Så nu vet ni det.

Många tycker Phil Laak är en fåne, som clownar runt och bara gör sig till så snart det är en tv-kamera i närheten. I mina ögon gör han sig däremot bäst i skrift. Hans artiklar i Bluff Magazine har jag alltid gillat och han skriver även en klart läsvärd blogg på Unabomberpoker. Det är intressant att få inblick i en riktigt skruvad och avancerat tänkande människas liv.


Broke one time and never again

by Bluff Magazine
Phil Laak

Recently I was in a $150/$300 no-limit hold 'em poker game and made a call with king-high for about $6,000, and it was good. It felt good. I eased back into my chair and wondered, how did I arrive here? Where did it all start? There were a lot of break points on this journey I have been on, but there is one that I have never shared with you until today.

It is a story of going broke, getting out and never going back again. It is also a story about discipline; determination; resolve; and, above all else, appreciation.

I went broke one time and one time only. I leveraged myself to the hilt for an option trade on the NYSE, and things went about as badly as they could have gone. From this massive downtick I learned three things:

(1) What can happen when you are on the wrong end of a squeeze play
(2) What the Kelly criterion is
(3) The true value of discipline

A squeeze play is when floor traders (market makers) "squeeze" you out of expected profits from a position that matures over time. Options are a zero-sum game, and if your profits are going to be noticeably larger, the guy on the other end usually notices. He then defends against his future loss by managing (manipulating) the price of the stock so that your option expires worthless (or close to).

The Kelly criterion is a formula used to determine optimal bet sizing given your bankroll and the expected return on your bet. (For more, see the bluffmagazine.com archives, April 2008.)

It mystifies me when I hear successful poker players tell how they went broke so many times. Nearly all winning players know about bankroll management, and most have a rough idea of what it means to play in bankroll-appropriate games. However, not knowing about bankroll management is not why they go broke; they go broke because they don't have the discipline to follow it.

Discipline. People talk about it, people think about it, and people know it's important. A few even use it from time to time. But often that is where it ends, and this is where you have an opportunity to get ahead of the pack.

If you are one of the fortunate, you will get perversely lucky early in your gambling career and hit the discipline defect trifecta (DDT). What is this? DDT is when a massive lack of discipline causes such brutal damage that you experience a transformation and never slip again.

For example, let's say you get an immunity shot from your doctor for smallpox. Here, you are intentionally getting a micro-shot of the virus you want immunity from. Your body fights off the micro infection, and as a result you are immune for life.

DDT is precisely the same, with one important difference: It's unintentional. It is when a massive lack of discipline causes such fiscal damage that if and when you end up recovering, you come away with a profound understanding of how important bankroll management is for life.

DDT -- discipline defect trifecta

1) First you go broke (defective discipline).
2) Then you live by the Kelly criterion (betting discipline).
3) And then you never slip up again (unfailing discipline).

People seem to have a knack for going broke, so there is no need to discuss the first part of the trifecta. But when it happens, do not despair. Should you emerge from this ordeal with the determination never to go back, you are well on your way. For this, my friends, is an opportunity to sear into your mind the utmost importance of parts two and three.

Personally, I needed to have a bankroll disaster (step one) so that steps two and three would become natural and automatic. And that is what the discipline defect trifecta is all about.

To be fair, I wasn't a total idiot, just a gamblin' fool. I had been quite successful trading my own money in the stock market. Never getting out of hand, I had managed to turn nearly $10,000 into around $80,000 in about two years' time. (Actually more, as I was living off this money as well. This was pre-gammon and pre-poker.) I give credit to my buddy Kris for some of my early success. Kris was a young market guru and very astute when it came to his bets. He never put more than 5 (or so) percent into any one play. We shared trading ideas, and on average his ideas were better than mine.

One day (on very good info) he decided to bet 25 percent on one play! This was coming from a super-cautious guy who never bet large. It was the first time he had ever put more than 10 percent of his net worth into any one bet. Wow! He really liked this play. I started thinking about how much I should bet. Surely 25 percent was not nearly enough. This was his home run pick. This must be the time to get a bit sick and go for the gusto. Enter the gamblin' fool.

Up to this point, I had made a few bets that were bigger than normal, but nothing like what I was considering. I was thinking big, really big. Why not just crush it this time? This would be it. I would bet it all and make a killing. Why not? What could go wrong? So that is what I did. I shipped it all in, $80,000 -- my net worth -- all on one bet: the option play that would make me a millionaire in about two months' time.

At this point I didn't know anything about the Kelly criterion. However, I did know the saying "Don't put all your eggs in one basket." Shipping it all was clearly a dumb long-term play. But I didn't need it to succeed in the long run; I only needed it to succeed this one time. That "eggs in the basket" thing applies to the unlucky ones. I've never been one of those, and I had evidence to support it. For starters, I had won on every bet Kris really liked, and this was a bet he loved. How could I lose? I was a consistent market winner. And never mind the market; in life things just always worked out for me. I was blessed with good luck.

Shipping it looked dumb only when you thought about it. However, this was no time to think. This was the bet that was the exception to the rule. This was clearly time for action. I would soon be victorious. I could already see myself sitting on top of my million-dollar stack of cash. King Philip. Destined for greatness. It was all so obvious.

What should a soon-to-be millionaire do with his time? Why not take a trip to somewhere wonderful? How about that backgammon tournament in Brazil I read about? That seemed like it could be fun. So off I went. I had a terrific time, and after the tournament ended, I decided to stay a bit longer. I was in a state of hubristic bliss, that's for sure.

I never checked on my position, not even once. Why bother? It was a sure thing. I was floating on cloud nine. Occasionally I would daydream about what I would do next when I got back to the States with my newfound wealth.

Merrily, merrily, merrily, merrily, life is but a dream.

Anyway, as you already know, I got back to the States and discovered that I was not a newly minted millionaire, but instead dead-broke. I nearly puked. I had gone broke a week earlier and didn't even know it. So sick.

Could I have been any more thoughtless? Well, for starters, I could have borrowed money from my buddy Elliott while on my trip. Oh yeah, I did that as well, to the tune of $5,000. I had officially dug myself a world-class stupid hole.

After it all sank in, I re-examined my new position.

Things I had:
• $450 in my pocket
• A motorcycle worth $500
• My trading account that now had a zero balance
• A deeper understanding of that "eggs in a basket" saying
• A debt to Elliot of $5,000

Things I didn't have:
• $1,200 for the rent, which was due in five days
• $5,000 for Elliot
• A plan for what to do next

My choices consisted of choosing where to live and what I would do when I got there.

I would need to live rent-free, as I had no money, and I needed to live somewhere in the action. This left me with one real option: my buddy Gary's place. However, as he did not have a spare bed or a couch, it would be the living room floor for me.

For income, I had a few choices:
1) Try to make a go out of playing backgammon for a living,
2) Go back to engineering, or
3) Get a job in finance -- Wall Street.

Choices two and three involved having a regular schedule and doing actual work for someone else, and this I knew would be a big mistake. (Schedules, work and bosses were three things that I always knew I wanted to avoid. I knew it even before I had them.) So backgammon it would be.

I knew from previous visits to NYC that the gammon culture/economy was alive and well. Lots of fish, lots of games, and not too many pros. The only problem was that I didn't have any money to play the games.

I didn't need much. $3,000 would be a decent starter pack. It would be enough to play the mid-stakes games they had in Bryant Park. And I would be able to pay the loan back in less than a month or two. Gary was mega-cool and loaned me the money.

"When it rains, sometimes it pours." Well, for me it was soon to become, "When it rains, sometimes you get stuck in quicksand."

The only time in my life I have ever been mugged happened about six hours after getting that precious $3,000 from my buddy Gary. Yup, I was maced and mugged. Welcome to New York City. Case money. Gone.

Not only was I broke and living on the floor of Gary's place (which was over the fish market in lower NYC with no air conditioning, and in the dead of summer), my net worth just kept sinking. If you remember, I still owed Elliot the $5,000 I had borrowed in Brazil. And now I had just been mugged out of the money I had borrowed from Gary. I was now $8,000 deep in the quicksand.

So gross.

I knew I needed one more loan, and there was no way I was going to Mom and Dad. No way. I just had to figure this out on my own. Well, I never told Kris this until today. (You remember Kris, right? He was from the first part of this story -- my stock-wizard buddy who lost only 25 percent of his money, not 100 percent.) But Kris, when you loaned me that thousand dollars, I was already in the hole to the tune of $8,000, and I didn't tell you that part. Sorry it took me this long to tell you. And thanks a million, sir. You are the man.

From that $1,000, I started all over. It never felt like suffering. It was just what it was. I walked 80 minutes to the park for those small-stakes backgammon games. And I walked back the same 80 minutes at night. Spending $1.50 on a subway token was just not bankroll-appropriate. I had cornflakes for breakfast because that's what I could afford. A box lasted a week and cost only $2. I ate pasta for dinner when I came home because there was lots of it at Gary's place.

I played 80-hour weeks of gammon for those first few months, because that was what I needed to do. I never felt miserable, I never felt pain, I never felt remorse for what I had done to get where I was.

I remember when I could finally afford to ride the subway. I remember what a luxury that was. I remember buying that secondhand bike. It had bad brakes and a wobbly wheel, but it would help cut my subway expenses back to zero. I remember calculating that it would take only 20 days to recover the $60. (Three dollars a day for the subway added up fast.) I remember how good it felt when I crossed that point.

I remember crossing all sorts of points from that moment on. I remember upgrading from Gary's floor to Franz's couch. I remember how good it felt to be closer to Bryant Park. It felt great to have my own place. Well, actually it was Franz's place. I just shared it with him. I was on the couch, and we had air conditioning. It wasn't my place, but it was a step in the right direction. I will never forget that couch.

I remember when local thieves stole my bike. They had to steal part of a fence to do it, but this was NYC, and stealing bikes was not an easy job. Sometimes they had to steal the fence as well.

I remember the pizza shop on the ground floor of our building, and I remember occasionally splurging for a slice of pizza. Little luxuries like that were slowly becoming affordable.

I remember when Svobo gave me $80 to get him some sushi. He told me to keep the change, and I said, "Are you sure?" He was, and that was nice.

I remember paying those debts. I remember how good it felt finally to be in the black. I remember when I left Bryant Park to go to the Ace Point Backgammon Club for the bigger games.

I remember leaving the couch of Franz's apartment for my own room in that cool-as-ever place the Danes had over on 46th Street. I remember when Morton and I decided to paint the place vampire red. Wow. Paint. I could afford paint. It felt good that I could afford something so luxurious as paint.

I remember when I finally had enough money that I needed to spread it around a bit: some in the bank, some at the house, some at the casino, some in Mom's freezer. I remember seeing good bets and not getting out of line. How good it felt to build slowly and assuredly.

I remember making sure that all of the decisions I made from ground zero through to today have been "bankroll-appropriate." I remember becoming very philosophical about the whole gambling thing, and I know what they mean when they say, "It is not the destination but the journey that matters."

I remember reading the book "Fortune's Formula" by William Poundstone. I loved the guy who kept going on and on about getting rich slowly. About always betting "Kelly-appropriate" and how you should always be insured against financial disaster.

I remember how good it all felt, how none of it was a chore, and how none of it was trouble. It just was what it was, and had to be done. I was one of the lucky ones. I went broke, learned the Kelly criterion, embraced discipline and never slipped again.

torsdag 22 april 2010

Ytterligare ett take-off på agendan

...
Trassliga nyheter för mig idag.

På grund av personlig bojkott vet jag inte vad som står i Aftonbladet, men på de andra stora tidningarna kan man idag läsa att det öppnats en möjlighet att flyga genom askmolnen.

På tisdag är vi ett spelskadat och törstigt gäng som ska förgylla Makedonien med vår närvaro. Dessutom ett, jämfört med medelsvensson, förhållandevis oturligt gäng. Det här grundar jag på det faktum att ingen av oss är multimiljonärer från pokern. Antingen oturliga eller helt enkelt inte skickliga nog. Jag tror på det första alternativet.

Jag har alltid varit ganska orolig när jag flyger. Även fast jag vet att det statistiskt är större chans att bli överkörd av en ambulans (alltid jakt på ironi). Jag älskar starten (för då har jag ännu inte påmint mig om hur mycket jag egentligen ogillar flygning) och landningen eftersom resan är på väg mot sitt slut. Den värsta tiden är på marsch-höjd då jag alltid bruka fundera på vad som händer ifall vingarna lossnar. Eller flyga cigarr som det så fint heter. Lägg därtill ett öga för detaljer som maniskt tittar efter skruvar och bultar som inte riktigt beter sig som väl fastskruvade sådana skulle bete sig. Min önskan är därför att slippa sitta vid vingarna. Gärna längst bak, för jag har räknat ut att det är större chans att klara sig om man låter högdjuren i 1:a klass ta mark först. Landa på en överviktig och fryntlig Ericsson-direktör kan väl inte göra alltför ont?

Om vi slår ihop den ökade störtrisken från askan med sällskapets kollektiva otur, har vi en klart dödlig mix. Lägg därtill den perfekta ironin av att krascha när man är på väg mot någonting roligt, och sannolikheten ökar ändå lite mer.

Ifall det blir så att motorerna lägger av, och vi går ner för nödlandning i de schweiziska alperna, kommer jag inte krascha med någon vidare stil. Direkt min näsa vädrar olycka kommer jag skrika, gråta, dricka, jämra mig, röka och be om ursäkt för alla mina ungdoms-synder. Samt om det blir så att vi klarar oss och måste nödutrymma planet, kommer jag ta till alla knep för att komma först ut. Begreppet "kvinnor och barn först" är en fin tanke, men ingenting jag kommer respektera just då. På den punkten är George Costanza och jag rätt lika varandra.

På engelska skulle man kunna säga att jag kommer "go down in flames", eller i en "blaze of glory".

tisdag 20 april 2010

Helg med tvära kast

...
Den här helgen har bestått av en lördag och en söndag. Som var varandras totala motpoler.

I lördags hade jag planerat nykterhet och pokerspel. Drickat kommer ändå bli intensivt i Makedonien nästa vecka och att försöka spela ihop pengar är ett syfte gott som något. Den här planen var alive and kicking ända till jag fick ett samtal av Andreas från Skellefteå. Han är bror till min gamla studiekamrat Robert och tillika den person som, för några år sedan, var brudgum på det bröllop alla tjejer fantiserar om.

Nu har han lämnat Dubai bakom sig och just den här dagen satt han och hans polare Dan i en bil på väg norrut. Eftersom det är en bit att köra hade en övernattning i Sundsvall planerats. Vad passar då bättre än att göra stan?

Det blev en liten förfest hemma hos mig där vi, hör och häpna, lyckades gå exakt jämnt upp på poker. Sedan vidare mot Memento. Som den exhibitionist Andreas är skulle det självklart sjungas karaoke. Låten Don't stop believin' kryddat med scen-närvaro och ett enormt självförtroende blev väldigt lyckad. Tyvärr var väntelistan så lång att jag inte fick köra mitt eget nummer. Hade tänkt sjunga Always med Bon Jovi. Men världen får vänta en liten stund på min debut. Alternativt att videon, där jag sjöng in Born in the USA på min 30-års dag, redigeras klart. Hemska tanke.

Kvällen avslutades på Oscar där det som vanligt var samling vid "Totte's corner" i nedre baren.

Ingen kväll är komplett utan lite smolk i bägaren, vilket den här kvällen anlände i form av att mina hemnycklar försvann vid jack-uthämtningen. Det var Tony som hämtade ut min jacka och således inte mitt eget fel. Det jobbiga var att jag inte märkte detta förrän jag stod utanför porten och försökte låsa upp. Taxi tillbaka till stan och en snabb vandring utanför Oscar. Inga nycklar! Samtal till Totte som var snäll nog att komma ner och öppna upp krogen så jag kunde kolla därinne. Inga nycklar! Provade att ringa till Securitas i jakt på en låssmed. Inget svar! Nytt samtal till Securitas och jag fick napp. Till min glädje behövde inte låset borras upp utan vakten kunde, mot en ringa ersättning, med sin huvudnyckel öppna dörren.

Hela det här spektaklet var klart kl 06. Vilket gav mig exakt 4 timmars sömn tillika förberedelse inför söndagens racketlon-turnering.

Racketlon består av att man spelar tennis, badminton, squash och pingis mot samma motståndare. Men eftersom vi var 16 man delade vi upp oss i 2 lag om 8 personer. Sedan mötte man motståndarlagets alla spelare i alla olika discipliner. Matcherna gick till 11 poäng och efter varje gren fick man räkna ut sin poängkvot. På grund av platsbrist ersattes tennisen av minitennis med skumboll.

På förhand trodde jag på bra chans i pingis samt tennis. Men minitennisen passade verkligen inte mig och blev min sämsta gren. Har man lite grundteknik i vanlig tennis har man en stor fördel mot ovana spelare. Bollen är ganska tung och skapar en del vibrationer i racketet, plus att man inte kan slå hur hårt som helst. Med skumgummibollen kunde man slå nästan hur hårt som helst, det blev heller inga vibrationer plus att rörelseschemat till stor del påminde om squashen.

Inte blev det lättare att jag fick möta Sundsvalls bästa tennisspelare. 1-11 i baken. Tack och lov vann jag ganska enkelt mot honom i både squash och pingis, men förlorade med 8-11 i badminton. Här har ni racketlon i ett nötskal. Jämnhet premieras och man skördar inga stora triumfer genom att bara vara bra i en enda gren.

Totalt vann vårat lag och jag var faktiskt ganska stolt över att själv hamna på pluskvot. Det var många duktiga spelare med. Mina poäng blev någonting så här:

Minitennis: -16
Badminton: -6 (mkt bra score med tanke på att jag praktiskt taget aldrig spelat badminton, plus att det var hur roligt som helst. Däremot fruktansvärt slitsamt och efter bara en liten stund kändes det som att höften och ljumskarna var på väg att lägga ner)
Squash: +10
Pingis: +34 (här vann jag alla matcher rätt komfortabelt, vilket i och för sig inte är så konstigt med tanke på att jag tävlade i pingis i min stolta ungdom)

När jag vaknade upp på måndagen hade jag en obeskrivlig träningsvärk. Så pass illa att jag var övertygad om att det var ett skämt. Vänsterarmen var helt förstörd, smärta från nacken och ner genom halva ryggen, extremt öm i höft och ljumskar, stela vader samt låg konstant på gränsen till kramp/sendrag i låret.

Kanske inte så konstigt efter 32 set i 4 olika sporter. Inte kändes det bättre av att veta att det på måndagskvällen vankades seriespel på squashen. Det var inte med några stolta steg jag styrde kosan mot hallen.

Naturligtvis mötte vi även laget med Totte och Albecker, seriens överlägset bästa lag. Kort och gott kan man säga att det var hemskt. Först föga överraskande 0-3 mot Albecker, där jag faktiskt hade chansen i 2 av gamen, även om det inte räckte hela vägen.

Sedan 0-3 mot Totte och jag tror sällan jag varit så slut. Grejen är att det är 10 ggr jobbigare att spela mot honom än mot någon annan jag mött. Dels dödar han aldrig bollen utan håller den efter väggarna tills man bara vill spy/gråta/skjuta han. Dels tar han nästan alla bollar på volley vilket gör att man får mindre tid på sig och inte får någon som helst vila under poängens gång. Samt att han är så oberäknelig att man ofta är på väg åt ett håll och sedan får stanna upp, göra en total tvärvändning, och röra sig åt andra hållet.

Men det var inte bara jag som hade det kämpigt i måndags. Var och varannan jämrade sig över smärtor till följd av söndagens övningar.

Det här blev ett långt inlägg som ni säkert inte orkar läsa klart. Därför avslutar jag här och återgår till mitt lilla tisdagsnöje. Att försöka rensa datorn från dom 8 miljarder trojaner som på nåt mystiskt vis nerlusat hela maskinen med elände. Jag har installerat en myriad av olika program och varit in i varenda jäkla partikel, och om det inte funkar snart kommer jag imorgon att åka skateboard på datorn nerför busbacken.

Lite såhär känner jag just nu:

asdlkjgalkdsöjgkalfdjgkölajkgaölkfjgöklafjlöadkfjgakjfgklöjfaskjalöjfgkajajkögjakfjgajögjkfdaöljgk
jadkgöakdjkglöajdfgklöajgjkak!"#¤E#¤!%%TsFtr*Yq#¤QTRq43342q4TWarDFDGafsdgasfgfs

Heja Hemköp



Får jag fresta med en bit oxfile? Packad samma dag som Kreuger-imperiet föll.

söndag 18 april 2010

DM i baconbrottning


Hela hallen full av elitidrottare. Osså jag, fullt slagen sen igår. Life is good.

onsdag 14 april 2010

Inlagd

...
Saken är avgjord. Nu ska jag bojkotta Aftonbladets nättidning för gott. Har länge irriterat mig på den gigantiska mängd reklam som gör sidan seg som knäck. Men den utlösande faktorn är att Aftonbladet, som enda dagstidning i världen, kräver medlemsskap i PLUS för att komma åt vissa artiklar. Det ser också alltid ut som en vanlig artikel när man klickar på den, men väl på artikelsidan står det ett par små rader om hur vansinnigt intressant artikeln är och en stor förbannad länk till PLUS-vidrigheterna.

Man undrar hur i helvete dom tror sig kunna göra något som ingen annan tidning lyckas med?

Jag pratade med Gurra på msn i måndags och fick höra att han var magsjuk. Var och åt lunch med Tony igår och ämnet kom upp till diskussion. Eller det som kom upp var att jag sa att Gurra sällan är sjuk.

"Det är inte så konstigt, karln är ju helt konserverad i sprit. Sjukdomarna har inte en chans att komma åt honom"


tisdag 13 april 2010

Skorna åker oxå!

...
Fantastiska sol. Idag har jag gått omkring som i ett glädjerus hela dagen. Och det, mina vänner, hör inte till vanligheterna.

Runt lunch mötte jag upp Jonas och flanerade runt på stan. Det var packat med andra vår-firare som satt längs fasaderna på torget. Parkförvaltningen har som vanligt taskig tajming och har inte lyckats satt upp parkbänkarna ännu.

Sedan blev det hem till palatset för lite arbete, följt av ett kortare pokerpass där jag fick in mina pengar extremt bra i alla matcher utom en. Sessionen slutade jämnt upp och även fast jag var sugen på att spela mer hanns det inte med. Hade lovat att gå på dambasket och kolla på när Sundsvall Saints skulle bärga en finalplats. Dom låg under med 20 poäng halva matchen innan det vände. När det var som jämnast var det bra tryck i hallen. Nästan lika bra som när Dragons spelar, om man nu kan använda det som måttstock på stämning. Men i slutet blev det kramp och Solna vann till slut. Behållningen av matchen var att en av tjejerna i Solna hette Bacon i efternamn, och nu funderar jag på vilken metod hon använde när hon dräpte sina föräldrar.

En av anledningarna till min glädje var att jag längtade oerhört till kvällens squash-seriespel. Jag förlorade bägge matcherna med 2-1 i set. Ena killen är riktigt duktig och där är jag nöjd med mitt poäng. Men den andra matchen borde jag vunnit med 2-1 efter att varit i en 7-2 ledning i avgörande set. Fast det är vår första säsong i högsta-ligan och jag antar man får vara nöjd med att skrapa ihop några poäng här och där.

En som det inte gick lika bra för var min lagkamrat Jesper. Han förlorade med 0-3 och 1-2. I första matchen slog han sönder sitt första racket. Under andra matchen var han snubblande nära att även ha sitt reservracket i bitar. Efter matchen försvann han till omklädningsrummet och när jag några minuter senare kom in dit berättade han att även reservracketet slogs sönder mot kakel-golvet. En hygglig brinning. Men det var inte nog. Efter några minuter med huvudet i handflatorna tittade han upp, fokuserade blicken på sina skor, och utbrast "skorna åker oxå", för att skicka även dom i papperskorgen. Spekulant på VM-titeln i kokning? John McEnroe skulle varit stolt.

Det sista som hände var att Totte och Mats spelade några set för skojs skull. Efter matchen uppstod diskussion om huruvida några lägen borde spelats om. Bägge satt och förklarade hur fel den andre hade, och i mitten satt jag och agiterade för att späda på argumentationen. Ett sant nöje att beskåda.

Vi avslutar med en riktigt härligt somrig låt jag upptäckte på Spotify idag. Hey, Soul Sister med Train. I like it a lot!



måndag 12 april 2010

Vem i helvete vet att ockra är en färg??

...
Helgen har varit lugn och trivsam. Ingen drickning och nästan ingen poker. Det har varit pyssel, åskådning av elitseriesquash på den lokala hallen samt arbete med love2rake.

Love2rake-arbetet har gått bra och vi har fått till stånd en del nya och bra avtal. Finns det någon som vill ha deals på ipoker eller everleaf är det bara att hojta till så ordnar vi något.

Angående squashen fick Sundsvall chansen att spela i elitserien det här året. Även fast dom egentligen inte håller samma klass som de övriga lagen. Men eftersom ett lag drog sig ur blev det en plats över. Squash-förbundet frågade oss om vi ville ha den platsen. Det finns väl en stor vinning att ha en större geografisk spridning på lagen. Normalt sett är det bara lag från Stockholm och söderut.

Jag tittade på alla matcher och det var imponerande att se en sån fin kämpainsats mot motstånd som rent rankingmässigt håller en annan klass. Många jämna matcher, där vi vann några men förlorade de flesta. Men det slets till sista blodsdroppen och det var som sagt roligt att se.

Min kompis Macke (en av storbankernas nästa VD den dagen han ger upp spriten) fick den finaste födelsedagspresenten jag hört talas om av sin flickvän. När han kom hem stod det ett litet paket på köksbänken. Allt ihopbundet av ett presentsnöre och en lapp som löd "Grattis på födelsedagen älskling". Det var en flaska Tanqueray (världens superbästa Gin), en PET-flaska tonic (schweppes såklart), en citron samt en sån där iskubslåda av gummi från IKEA. Jag kan nästan direkt lova mitt hjärta till den tjej som gör samma sak för mig. Tyvärr växer dom inte på träd, dom tjejerna.

Slutligen har jag precis gjort ordförståelsedelen från årets högskoleprov, efter att blivit utmanad av mina studiekamrater och tillika rumskamrater från 40c-tiden (Södra Kungsgatan 40c that is). Jag brukade vara en klippa på just den biten och räknade med ett toppresultat. Men ack vilket fiasko. 30 rätt av 40 möjliga vilket, om det var innan mina högskolestudier, skulle tvingat mig att kvittera ut min examen från Hållands folkhögskola utanför Järpen.

Vårt gäng är ett sällskap som inte tar hänsyn till bortförklaringar och undanflykter. Jag kan därför inte räkna med någon sympati kring det faktum att jag var trött och ofokuserad. Jag var sämst på 30 och skulle med facit i hand valt att göra testet vid en lämpligare tidpunkt. Dom andra hade 37, 34 och 33. Jag svarade rätt på dom första 23 frågorna men felade likt en violin mot slutet. Ett upplopp helt i plåt och jag känner mig lite som Sven Nylander i fornstora dagar.

Bara för att jag är en tävlingsmänniska och dålig förlorare har jag format en ny utmaning. Att göra fler gamla tester på VHS hemsida och dra ett snitt på dom resultaten. Tänker inte under några som helst omständigheter acceptera att vara sämst. Lyckosamt för mig har jag att göra med ett gäng som har svårt att tacka nej till utmaningar. Därför blir dom mer eller mindre tvungna att acceptera för att slippa höra mig själv självutnämna mig till 40c-mästare till följd av deras vägran.

Ha en trevlig vecka för det tänker jag ha.

torsdag 8 april 2010

Glass-lasse

...
Då var man tillbaka i Sundsvall och vardagslunket. Om man nu kan kalla min vardag för det.

Som vanligt när jag kommer hem känns allting lite beigt, och jag önskar jag fick befinna mig ganska exakt var som helst förutom i just Sundsvall.

Jag har alla fall bestämt mig för att försöka gå på en lill-diet fram till Makedonien-resan i slutet av april. Ska försöka äta nyttigt och försöka göra något åt mitt snusande. Helst sluta cold turkey men eftersom jag känner att den motivationen inte är 100%-ig ska jag försöka att åtminstone halvera konsumtionen. Allt för det goda syftet av välmående.

Äta nyttigt-punkten började bra idag. Jättenyttig salladslunch på Tant Anki och Fröken Sara. Sedan ett squashpass med Björn, vilket följdes upp med en hemlagad måltid bestående av fullkornspasta och fisk.

Men på kvällen gick allting överstyr. Åkte ner och träffade Jonas och Tony och det mötet kostade 2 cheeseburgare från Max. Plus att jag senaste timmarna ätit inte mindre än en uppsjö av chokladglassar. Fast det skyller jag på ren otur. Hur i hela friden ska man kunna hålla sig borta från kolhydraterna när frysen är fullproppad med glass? Tack och lov kommer det problemet snart vara ett minne blott eftersom min förmögenhet i glass nu är nere på 1 enhet. Och om jag känner mig själv rätt kommer den åka samma väg som sina släktingar inom kort.

Hela hälsoprylen kommer att klarna framöver och förhoppningsvis kan jag tappa några kilo under april.

Jag ska även försöka måla upp en plan för hur mitt liv ska se ut. Återkommer i ämnet när jag kommit fram till något konkret. Det är mycket att avverka på den fronten. Vad ska jag sysselsätta mig med, var ska jag bo, vilka ska jag omge mig med etc etc. Stora frågor kräver stora svar, men jag har en svag förhoppning om ett trivsamt åldrande.

Imorgon börjar US Masters i golf och det har sällan varit så spännande. En pånyttfödd Tiger Woods har skapat en mediehysteri som aldrig tidigare setts kring en golfbana. Jag hoppas innerligt att Tiger visar vilken otroligt stark idrottsman han är. Även om det han gjort mot sin kära Elin är under all kritik har han visat att han trots allt inte är mer än en vanlig människa. Med fel och brister. Precis som Er (själv är jag felfri). Nu har han chansen att lägga det förflutna bakom sig och återigen visa vad det är som gjort honom så stor. Hungern efter golftitlar och jakten på Jack Nicklaus majors-rekord.

tisdag 6 april 2010

Utkrukad...

...
Turneringen på Krukan blev ingen framgångssaga.

80 startande. Jag åkte som 18e eller 19e, efter att som shortstack ställt in UTG med T7s och fått syn av AK och AJ. Ganska bra läge alltså, och det blev ännu bättre på turn då brädan låg 5327. Men tyvärr kom en J på river och grusade den tripplingsförhoppningen.

Gurra hade bättre stack och låg runt dubbla average, men även han tappade efter en float-historia mot en annan shortstack, där Gurra bluffade river och blev synad när det var 1 sekund kvar av timebanken.

På väg hem hittade vi inget öppet snabbmatsställe. Men nattportieren på vårt hotell berättade att det fanns smörgåsar och när han gått iväg för att hämta mackorna mumlade Gurra att han skulle vilja ha "4 st ost/skinka-mackor, 1 stort glas varm O'boy och en kvarting".

Där har ni en beställning med lite finess.

Imorgon blir det hem till gamla goda Sundsvall och ta tag i sitt liv igen. Väl mött!

måndag 5 april 2010

Tillbaka på svensk mark

...
Vi är tillbaka på svensk mark igen och anlände, liksom mer tvivelaktiga figurer, vattenvägen. Återigen en trevlig kväll på båten. Den här gången var det lite mer folk på grund av påskledigheten. Vi hade en liten tremanna-förfest i hytten där jag blev invigd i de mer intrikata detaljerna av kinapoker. Till tonerna av bestraffning i form av shots. Fisherman's samt Kosken Lakritsi.

Helsingsfors-resan kan sammanfattas ganska enkelt. Livespelet gick inte så jättebra. Vi vann nästan ingen av dom stora potterna, trots bra equity överlag. Då är det svårt att gå plus.

Levnadsomkostnaderna var enorma. Jag har aldrig besökt en dyrare stad och då har jag ändå varit runt en del. En liten sidodetalj är när jag besökte en livsmedelsbutik för inhandling av dryck och småsnacks. Minibar-priserna var helt uppåt väggarna och jag tänkte jag skulle spara oss en slant. Problemet var att jag gick på Stockmanns livsmedelsbutik. Den överlägset dyraste i hela Finland. Det var nästan komiskt att försöka gissa vad olika saker skulle kosta. Hur mycket jag än tog i, kunde jag aldrig komma nära det faktiska priset.

Finnarna var trevligare än väntat. Min tidigare uppfattning om finnar var att de flesta är alkoholiserade och skräniga. Så var inte fallet i Helsingfors. Alla i servicebranschen pratade excellent engelska (antagligen klart bättre än i sthlm) och var extremt tillmötesgående. Resterande människor vi stötte på gick att konversera med och höll en lagom berusningsnivå på krogen.

Resan gick ändå nästan ihop, tack vare en nätsittning sista natten. Rille var kapten, Gurra första styrman och jag var övervakare med absolut veto-rätt när det kommer till att protestera mot att skjuta tom i gatorna tre. Visade sig vara en bra kombination.

Nu är vi på Choice Hotel på Söder i Sthlm. Eller snarare i SoFo som det så fint heter i pretto-kretsar. Området passar oss bra. Vi är alla tre konstnärer på vårat eget vis. För stunden 3 st mycket trötta artister. Tidigare trodde jag Gurra hade dött i badrummet. Han tog en badkarssittning på 2 timmar med konstant rinnande vatten. Vågade knappt öppna dörren av fasa för att se honom ligga i en röd sörja. Men han hade bara tagit en liten tupplur i badet och vi slapp således paketera honom i plastpåsar.

Ikväll ska vi spela måndagslaxen på Krukan, stockholms alternativa pokerklubb. Vi tittade in där en sväng imorse och blev serverade en fantastiskt god frukostomelett. Stället såg grymt snyggt ut, plus att stämningen verkar avslappnad och inte alls lika stel och hemsk som på det statliga alternativet. Inte konstigt att gamesen verkar gå dygnet runt. Varför sova när man kan välja att inte sova och istället fortsätta spela?

Hejja oss!

fredag 2 april 2010

Of course it's a big thing

...
Vilken dag det har varit idag. Eller snarare igår.

Tack vare våra grundliga efterforskningar lyckades vi missa att långfredagen är den enda dagen på året Finlands kasino håller stängt. Plus att dom stänger redan 24:00 på skärtorsdagen.

Det här gav oss lite begränsad möjlighet till pokerspel live. Vi har bestämt oss för att göra ett riktigt skott på lördag för att försöka ta igen de dryga €1,000 vi ligger back. Det känns som enda chansen för att det ska kunna bli en fortsättning på resan. Återkommer mer om det skottet men det kommer inte att utföras med hängslen och livrem.

På grund av stängningen var det igår dagen då den finländska kasino-personalen hade sin stora årliga fest. Tiina sa att vi var mer än välkomna till krogen dom skulle hålla till på. Så efter en nätpokerdag iklädde vi oss festkostymerna och tog några fördrinkar i hotell-lobbyn. Utan att veta någonting om baren kan jag tänka mig att det är en av stadens bästa drink-barer. Bartendern var högkompetent och blandade fantastiska GinTonics. Dels några stycken med min favorit-gin Tanqueray, men även med den nya bekantskapen Heindrick's Gin som hade en bismak av gurka. Mycket passande.

Runt midnatt anslöt vi på klubben Nude. Det blev egentligen inte så mycket konverserat med själva kasinopersonalen, utan istället med Tiina som var extremt pratglad och trevlig. Vår begynnande fylla till trots.

I Finland är det tydligen förbjudet att servera starkare drinkar än 4:or. Men bartendern såg direkt en medmänniska i Gurra så det blev dubbel dos sprit i första beställningen. GT:n med mycket is och nästan bara sprit var utan tvekan den mest misshandlade GT:n jag satt tänderna i.

Efter ett par timmar gick dom flesta vidare till en annan krog som hette Millionaire's Club. I mina ögon en bättre krog med lägre musik och trevligare atmosfär. Av någon outgrundlig anledning lyckades Gurra försvinna tillbaka till hotellrummet redan en timme innan stängning. Mest troligt beroende på att han fått frågan "hur mycket fick du betalt för att göra den dansen" efter att gjort ett gästspel på dansgolvet några minuter tidigare.

Jag och Rille höll ställningarna och bekantade oss med den finska publiken. Bland annat träffade vi ett par finska bröder som berättade att deras familj en gång i tiden var ansvarig för skötseln av Borgholms slott och som därför fick ett eget adelsmärke i Riddarhuset. Glansdagarna verkade vara långt förbi då den ena brodern iklädde sig slabbig t-shirt och vita tubsockor. Dom förklarade även att finnar i allmänhet hatar oss svenskar. Vilket jag förklarade nog var ganska ömsesidigt och vi förbrödrades alla i champagnedrickning. Compliments från den äldre brodern Borgholm.

Strax innan stängning grävde vi fram en efterfest en liten bit utanför Helsingfors. Närmare bestämt Espoo, som verkar vara det ställe man flyttar till när man slår sig till ro och bildar familj. Efter att provat nya finska drycker blev det ett ordentligt rus. Låt mig säga så här. Håll er borta från Kräuter Liquor!

Eftersom vi inte höll oss borta från drycken ifråga har dagen spenderats i ryggläge. Med avbrott för upphämtning av olika typer av onyttig mat. Alldeles nyss var vi iväg och handlade lite läsk och sånt. Det var en väldig aktivitet och gatorna var fullkomligen fyllda av folk. Ett massivt regn till trots. Jag var tvungen att fråga en medmänniska om "where are all the people coming from?"

Hon svarade att alla varit på korsfästningen. Jag gissar det varit någon typ av ceremoni i den stora domkyrkan en liten bit från hotellet. Eftersom det här faktumet förvånade mig sa jag att "ok, i just didn't know the crusifiction was such a big thing". Till vilket hon himlade med ögonen och svarade att "of course it's a big thing, it was the crusifiction of Jesus".

Det var inte riktigt så jag menade. Jag är medveten om att det var en religiöst stor händelse. Förvåningen ligger i det allmänna engagemanget. I Sverige har jag sällan sett någon uppståndelse kring någon av kristendomens stora högtider. Rille hade en bra teori om att Finland antagligen är begynnelsen av det ortodoxa Europa. Många gamla ryska provinser är väldigt fundamentala i sin tro och Ryssland har varit en del i skapandet av Finland av idag.

Morgondagen kommer bli intressant och till stor del avgörande om det blir någon fortsättning på äventyret. Ifall det blir så kommer vi åka till Madrid i jakt på min gamla nät-nemesis Alf36.

För att förbereda oss optimalt, och samtidigt bli lite mer beresta, har jag en plan. Att hoppa på en random spårvagn och åka till okända ställen. Kliva av lite här och var och insupa delar av Helsingfors vi inte sett ännu. Jag är en relativt kunskapstörstande person när det kommer till att se nya saker och när jag går omkring tittar jag mig ständigt omkring och processar mängder med information. Öka sin allmänbildning en aning. Jag gissar att det blir svårt att få med Kling och Klang på den här planen så antagligen blir det nätpoker på rummet och sedan kasinot.

Trevlig långfredag på er. After all, the crusifiction was a big thing.