Att prioritera sin tid

Det finns saker jag upptäcker vid 34 års ålder som andra säkert var fullt medvetna om i sina tidiga tjugo. Jag hade nämligen en liten paus på dryga tio år då jag lekte ansvarslös drömmare och trodde att jag aldrig mer skulle behöva jobba på riktigt. Men gissa vad, verkligheten kom rusande och det var bara att klättra ner i saltgruvan och gilla läget.

När jag ska ironisera över hur hårt jag arbetar är det ofta olika typer av gruvor som får symbolisera mitt slit. Saltgruva, kolgruva, malmgruva, koppargruva, järngruva etc. Varianterna är många. Dock måste jag utfärda ett stort varningstecken över användandet av ordet guldgruva i en klagosituation. För det rimmar inte bra med att man sliter hårt. Snarare låter det som att man skämtar om hur bra man har det. Vilket är helt fel när livet ska framstå som Vilhelm Moberg-jobbigt.

Ett annat uttryck som symboliserar ett jäkla otacksamt slit är att man "skyfflar järpar". Det får mig alltid att skratta högt för det låter så totalt meningslöst och skulle troligtvis tinga en lägre lön än slavarbete. Det är min studiekompis Robban som, var gång han stöter på minsta motgång, brukar använda järpskyffling för att illustrera sin dystra framtid i Dubai.

Ursäkta sidospåret. Det jag skulle säga är att det blivit mycket svårare att hålla kontakten med alla personer som betyder någonting för mig. Tiden räcker helt enkelt inte till och den enda logiska lösningen jag ser är att minska den totala tiden jag spenderar med att prata med vänner.

Vilket känns rätt konstigt för jag har alltid tagit mig tid att höra av mig till mina nära vänner och svara både på samtal, sms och email. Ska jag liksom inte kunna göra det längre? Det kommer att göra mig betydligt mindre älskvärd och göra mig mer exponerad för att bli totalt utan vänner. En av mina absolut värsta fasor.

Samtidigt är det inte oväntat att den här insikten slog till på allvar efter min flytt till Stockholm. Här jobbar man hårdare och låter tillvaron kretsa kring en själv i mycket större utsträckning än i mindre städer. På gott och ont. För i Sundsvall kände jag emellanåt att jag gjorde saker på bekostnad av min egentid. Självklart för att jag ville göra det, men ens eget välmående lider ofrånkomligen ifall man blir skyldig sig själv för mycket tid. Men här kommer jag kanske att känna tvärtom, att jag blir för egoistisk och inte tar mig tid för andra.

Jag måste hitta en mellanväg. Kanske att fortsätta ta mig tid, men göra det effektivare och kommunicera när det uppstår dötid (väntrummet hos doktorn innan man får domen). Helt enkelt lite mer på mina villkor. För kvällarna vill man ju inte offra!

Skämt åsido, det här ska nog lösa sig på ett bra sätt och jag hoppas att ingen kommer att känna att jag blir en sån person som ringer från tunnelbanan och lägger på i exakt samma ögonblick som jag ska kliva av.

Om så är fallet erbjuder jag fria kompensations-shots och rätt att örfila mig nästa gång vi ses!

Kärnfamilj no more

Den svenska kärnfamiljen lever en tynande tillvaro och fler familjer än någonsin väljer att gå skilda vägar. Otroheten blomstrar och att vara skilsmässobarn är idag ingenting ovanligt. Ett tråkigt konstaterande och den som funderar på eventuell yrkesbana bör seriöst överväga att bli psykolog/terapeut/coach. Där kommer jobben att finnas i framtiden. Jag tror nämligen att vi bara sett toppen på det isberg som i slutändan helt och hållet kommer att pulvrisera begreppet kärnfamilj. Om 30 år kommer ungdomars spontana kommentarer kring "kärnfamilj" gå i stil med "Kärnfamilj?!?! Hur i helvete tänkte dom".

Vi som växt upp från slutet 70-talet och framåt har haft det ganska bra. Med föräldrar som kämpat och slitit för både försörjning och familjefrid. Kanske lite för bra, för jag ser inte mycket kämpaglöd när jag tittar mig omkring bland mina generationskollegor. Något jag tror avspeglar sig även på familjelivet.

Lägg därtill ett samhälle som aldrig varit mer frigjort och där det är enklare än någonsin att få kontakt med det motsatta könet. Även om jag inte växte upp på stenåldern var det helt annorlunda då. Inga mobiler och enda sättet att få distanskontakt med människor var att ringa. För kuriosans skull skedde det på en telefon med snurrskiva där det tog en evighet att slå om numret om man gjorde fel. Idag kan man connecta på en mängd olika sociala medier och den där barriären som då var ganska hög, har idag nästan helt raderats.

Dessutom har vi den där frigjordheten. Unga förmågor pratar, och praktiserar, ligga på ett sätt som gör att det inte är realistiskt att tro på att två personer bara skulle vara med varandra under någon längre period.

Mitt i allt det här sitter jag själv och tänker på hur skönt det skulle vara att leva familjeliv. Som enda person i Sverige och jag är återigen material för ett avsnitt av "Outsiders" på femman.

Vilken JÄVLA idiot!

I olika perioder av livet återkommer jag ofta till ett läge där det känns som att det är jag mot världen. Ibland med en glödande motivation och ibland med en känsla av att det aldrig kommer att gå. Ett inte helt ljust rum där uppgivenheten är vanligare än glöden. I en perfekt värld skulle jag kunna hålla mig för mig själv och inte vara beroende av någon annan. Varken privat eller arbetsmässigt. En fin tanke som tyvärr inte är särskilt applicerbar på den där skiten som kallas verklighet.

Det som jag tror är problemet är att min önskade självständighet går hand i hand med någon typ av irritation. Som att jag, om jag lyckas, kommer leverera hämnd för någonting väldigt orättvist som drabbat mig. När det i själva verket inte alls är så. Man är ytterst ansvarig för att skapa sin egen lycka och det är ett icke smickrande karaktärsdrag att vika ner sig bara för att världen inte beter sig på det sätt man vill.

Vad jag däremot tror är att självständigheten är bra, och irritationen mindre bra. Tänk om jag kunde eliminera den och istället använda min självständighet på ett produktivt och upplyftande sätt. Det tror jag skulle lyfta både mig själv och personer i min omgivning.

På tal om ingenting är det fantastiskt roligt att säga "Vilken JÄVLA idiot" (med betoning på JÄVLA) om personer som är i en situation där de knappast gjort någonting för att förtjäna det. Kanske vid ett trafikljus där personen framför får röd lampa och stannar. Det ska alltså inte sägas direkt till själva personen, utan det ska vara internt, och regeln "ju oskyldigare desto roligare" gäller. 

Hörs!

Är jag verkligen feminist? Vore inte det rätt sjukt?

Oavsett om man gillar Springsteen eller inte tror jag inte direkt det varit ett underskott av information om hans helg i Göteborg. Så det enda jag tänker säga är att konserten var den bästa jag sett och att det är imponerande att vara så engagerad och passionerad kring någonting dag ut och dag in. Vid 62 års ålder. Bruce är helt enkelt min kung!

Istället vill jag visa någonting intressant jag läste på Nina Åkestams blogg. Något jag aldrig tänkt på förut. Inlägget heter "Att vara gift med en sån där feminist" och jag saxar inlägget därför att jag blev väldigt förvånad när jag läste det. Mycket av vad som påstås kring feminister känns precis som jag, give or take litegrann. Förutom den lilla detaljen att jag fortfarande är bra långt (läs längst) ifrån att vara gift! Se här:

"Lady Dahmer citerar en kommentar till artikel hon har medverkat i. Det är signaturen Glenn som undrar: Hur är det att vara gift med en sån där feminst?

Exakt det kan jag inte svara på. Har ju ej varit gift. Men jag var ihop rätt länge med en feminist, och man kan ju tänka sig att det är ganska likt. Så varsågod Glenn: Såhär är det att vara ihop med en feminist.

- Feministen ger inte sin partner komplimanger för hur hen ser ut. True story. Under tre år sa inte feministen något om mina ögon eller mitt hår eller nåt sånt. Däremot mycket om att jag är klok, rolig, snäll osv. Jag berättade det här för någon för ett tag sen som tyckte att det lät förfärligt, men det var verkligen inte det. Klart att människan man är ihop med tycker att man är het. Men en feminist pratar helst inte om kroppen på det sättet. Man fokuserar på viktigare saker.

- Feministen utgår inte ifrån kön när ni diskuterar vem som ska göra vad. Feminister bråkar om matlagning och däckbyten och strumpor på golvet precis som alla andra. Men när man kommer överens om vem som ska göra vad utgår man från vem som har tid och vem som gör det bäst. Inte vem som är man och vem som är kvinna.

- Feministen väljer inte sina vänner baserat kön. Feminister har i princip blandade kompisgäng. Umgås med killar och tjejer baserat på personlighet. Vilket avspeglas på svensexor, möhippor och i mailkorgen.

- Feministen diskuterar gärna varför saker är som de är. Feminister köper väldigt sällan att saker bara ”är”. Det gäller inte bara jämställdhet, utan det mesta. Att vara ihop med en feminist innebär därför att man pratar mycket om mycket. Man ifrågasätter varför man gör som man gör och om man kan göra annorlunda.

- Feministen anser inte att värdet sitter i könet. Hen tycker inte att någon ska tjäna mer eller mindre, betala notan mer eller mindre eller få vårdnaden av barn mer eller mindre beroende på om man är man eller kvinna. När man är ihop med en feminist är man två personer som hjälps åt och delar lika.

Det kan också tilläggas att:

- Feministen dricker öl

- Feministen kollar på fotboll

- Feministen spelar TV-spel

- Feministen har skägg

Hoppas att det besvarar din fråga!"