Välkommen till Mark My Words - Mitt nya hem!

Efter fem år av bloggande har jag flyttat min blogg till en ny och modernare plats.



Den nya bloggen heter Mark My Words och den hittar ni här!

Glöm inte att lajka min FB-sida för att få alla nya inlägg direkt i ditt nyhetsflöde.

Tack för att ni läst och varmt välkommen till nya Mark My Words!

För att citera Uno: Tid att gå vidare

Hörrni. Jag tänkte så här.

Min blogg har funnits i lite mer än fem år. Under den tiden har lite mer än tusen inlägg sett dagens ljus. Vilket i sig är tämligen otroligt. Trots den sporadiska uppdateringsfrekvensen under senare år har jag nog varit flitigare än den genomsnittliga bloggaren. Extra imponerande med tanke på mitt usla tålamod.  Att jag sedan bidragit till att fylla webben med värdelös information om ett helt oviktigt livsöde, det är en helt annan fråga som jag säkert kommer att ställas till svars för någon gång.

Alla fall så är det helt enkelt tid att gå vidare. Efter att ha funderat länge och noga har jag kommit fram till att jag inte vill sluta blogga. Men däremot byta miljö.

Därför har jag skaffat en ny blogg som jag själv kan styra över i större utsträckning. Både vad det gäller adress, utseende och innehåll. Den springande punkten är egentligen designen, jag är otroligt less på de alternativ som Blogger erbjuder. Min nya blogg är enkel, minimalistisk och är responsiv för att se bra ut på både läsplatta och telefon.

Något som däremot inte kommer att ändras är innehållet. Jag kommer fortsätta skriva om ungefär samma saker. Ironiska vinklingar av olika saker som inte går min väg, med sporadiska glädjeinlägg för att inte skapa en kollektiv depression. Kanske kommer jag skriva en del kortare inlägg för att hålla upp frekvensen. Jag vet att somliga uppskattar långa och uttömmande inlägg, men för frekvensens skull måste jag variera mig lite. För i en stressig vardag är det svårt att producera långa texter dagligen.

Det har tagit några veckor att sätta upp allting med design och inställningar. Mycket på grund av att jag var totalt okunnig inom Wordpress från början. Men nu börjar det likna någonting och så snart jag gjort klart det sista återkommer jag med adressen. Mest troligt under helgen någon gång.

Jag kommer inte att importera mina gamla inlägg till min nya blogg, utan vill börja om från scratch. Mycket på grund av att mitt liv har förändrats så otroligt mycket sedan 2008. Den här adressen kommer att fortsätta ligga uppe för den som vill botanisera i min tidigare misär.

Nu hoppas jag att så många som möjligt följer med! Till er som inte orkar med mig längre vill jag rikta ett stort tack för visat intresse. Det har sannerligen varit en ära!

Och så klart, tusen tack för alla fina ord jag fått genom åren. Det värmer verkligen.

Tack så länge!

Vad bra att du hör av dig

Vissa personer som hänger på en biljardhall är sådana unikum att det nästan inte går att förklara. Personer som avviker markant från den "normala" delen av befolkningen, men som det samtidigt är omöjligt att inte fascineras och roas av.

I helgen fick jag höra en sådan historia.

Personen som vi kallar A.U hade under en period arbetat i Norge. Efter att ha återvänt till Sverige sprang han efter en tid in i en arbetskompis från tiden i Norge. Den personen berättade att han fått tillbaka 50.000 kr på sin norska deklaration under den period han och A.U arbetat tillsammans.

A.U blev direkt jäkligt intresserad av att höra av sig till norska skatteverket för att ta reda på om även han hade pengar att hämta. Att korrespondera med myndigheter var inte en av A.U's spetskompetenser, så han tjatade på en annan biljardspelare att hjälpa honom med skrivelsen. Efter mycket tjat och lång tid var brevet författat och skickat till norska skatteverket.

Förväntningarna var höga. Efter en vecka kom svaret:

"Vad bra att du hör av dig A.U. Vi har nämligen letat efter dig. Du har en restskatt på 5.000 kr att betala."

Där har vi ett brev som kostade 5.000 kr plus porto att skicka.

Om cyklister

Den senaste tidens vårkänsla ersattes idag av snö och snålblåst. Inte helt oväntat kanske, eftersom det scenariot känns mer standard än julbord och midsommarfylla.

Desto mer oväntat var det att stöta på ett vårtecken mitt i snöyran. En arg cyklist med ett ivrigt ringklockefinger markerade att jag befann mig på hans territorium. Han tänkte nog "vilken jävla idiot" och jag tänkte precis samma sak. Vi fann varandra i ett ömsesidigt ogillande.

Cyklister är ett märkligt släkte. Ingen annan grupp av människor kan vara arg så stor del av sin vakna tid. Irritationen över både bilar och fotgängare verkar vara konstant. Vilket på ett sätt är förståeligt givet deras rätt att färdas i sina cykelfiler. Men samtidigt har cyklister ännu mindre förståelse för motparten än vad motparten har förståelse för cyklister. Något som jag tycker gör deras beteende ganska tvivelaktigt.

Men det märkligaste utav allt är deras totala respektlöshet i trafiken. Det viftas med armarna, svängs ut framför fordon och skriks åt fotgängare. Med en beundransvärd våghalsighet. För trots allt har cyklister sina knän som stötdämpare. Att sedan motparten var den som gjorde fel, det måste kännas mindre viktigt när man ligger på St Görans med ett tiotusenbitars-pussel till knä.

Sedan tycker jag att cykling är ett fint initiativ. Hälsosamt, miljömedvetet och bra på många olika sätt. Men jag skulle aldrig vara villig att riskera min fysiska hälsa på det sätt som verkar vara normen.

Om året 1997, Mr Quizter och pengar som får vingar

Hejdå pengar!

Det har precis lanserats en app på Spotify som heter Mr Quizter, där man kan utmana sina vänner och andra på musikquiz. Roligt, lekfullt och en bankgaranti på att jag kommer fakturera ännu mindre timmar den närmaste tiden.

Efter lunchen inledde jag med att slakta kollegan Erik i quizet "Musik från 1997".



Aaaah.. 1997! Vilket år. Nostalgin flödar och jag måste nästan nämna några keypoints från det året.

1997 var:
- Året jag tog studenten och fortfarande inte hade förstått att det suger att åldras.
- Året jag lyssnade tiotusen gånger på skivan "Coming Up" av Suede.
- Året jag gled omkring i mammas bil och såg det som en självklarhet att alltid köra nya bilar
- Året jag sommarjobbade på Sundfrakt och inte behövde använda stämpelklocka den första månaden.
- Året jag sommarjobbade på Sundfrakt och blev tvingad in i stämpelklockebeteendet den andra månaden. Rutinen sovmorgon, långlunch och tidig hemgång fick mig att förlora flera tusen kronor trots en skrämmande låg timlön.
- Året jag ryckte in i militären och äcklades så mycket av snuskburken att jag vid ett tillfälle använde höger handflata som tallrik åt mina potatisbullar. Fy fan!

I andan av 1997 tycker jag vi avslutar med fantastiska Suede och den låt jag tyckte allra bäst om. Att den fortfarande håller klassen känns nästan onödigt att nämna, för det vet ju alla redan!

Om flygrädsla och koll på vokabulären

Eftersom jag planerar att åka på en weekend-resa innan sommaren tänkte jag prata litegrann om flygrädsla. Så jag inte riskerar att glömma bort att vara rädd när det är dags för avfärd.

Flygrädslan kan vara en av de genuinaste och finaste av rädslor. Ett psykiskt lidande som ökar i styrka av vetskapen att man utsätter sig för den frivilligt. På förhand känns det som att en semester är värd några timmar i elektriska stolen. I nuet känns det väldigt ovärt och det enda tillgängliga botemedlet är multipla småflaskor med whisky. Compliments of flygbolaget.

Ska man ändå vara rädd kan man lika gärna vara duktig på det. Därför har jag sammanställt en liten ordlista för den som vill ha koll på vokabulären. Det minskar inte din flygrädlsa, men gör dig till en riktigt kompetent räddhare.

Samstämmigt vingsläpp 
En vacker fras som beskriver min värsta fasa näst efter att frontalkrocka med ett annat plan. Nämligen att vingarna lossnar. En flygvärdinna försökte en gång förklara för mig hur mycket vingarna klarar av att böjas utan att gå av. Nu kommer jag inte ihåg det exakta gradantalet, men det var i alla fall väldigt högt. Nästan så högt att planet skulle kunna flaxa med vingarna likt en fågel. Betryggande säger du. Inte alls säger jag. När varenda bult eller popnit lossnar som ett smatterband, då är glädjen över böjbara så där lagom stor.

Flyga cigarr / Släppa en kaviartub
Att flyga cigarr, det beskriver exakt känslan av att befinna sig på 10.000 m och inse att man hoppat på ett måndagsexemplars-flygplan. Långt, smalt och på väg nedåt snabbare än vad flyghandboken rekommenderar. För den som gillar pålägg kan liknelsen att det är som att "släppa en kaviartub" beskriva nedstigningen.

Singla ner

Det finns två positiva sidor med att singla ner. Att vingarna vanligen sitter på sin plats och att nedstigningen sker långsammare än när man flyger cigarr. Men i övrigt finns det mest bara nackdelar.  Manöverbarheten är kastad överbord och planet utför alla de akrobatiska rörelser som konstflygare inte riktigt vågar sig på. Inspirationen är hämtad från ett höstlöv som faller ner på backen. Den obligatoriska landningen sker nästan alltid med allt annat än hjulen först.

Landa med näbben först
En ovanligt målmedveten landning där fokus ligger på att ta sig ner så fort som möjligt. Utan upprättelse. Smärtsamt för alla passagerarna men noskonen har det värre ändå.

Landa en liten bit utanför flygplatsen

Det tror jag Kapten Holmberg får förklara på egen hand.


Sigge McKvack-landning

Jag vet inte om ni läst er Kalle Anka. Men Sigge McKvack är bland annat privatpilot åt Joakim Von Anka. En rätt usel sådan, för trots att han gör fina inflygningar, ser han alltid till att hamra ner planet på landningsbanan. Med ett par tre efterföljande studsar. En landningsteknik som inspirerat många av dagens piloter. Var och varannan landning sker nämligen på just det bedrövliga viset. Där sitter man, stelfrusen av skräck, och projicerar hur hela planet får ett präktigt bredställ och kraschar in i en närliggande cistern fylld med dynamit.

Jag har sagt det förut och säger det igen. Efter varje flight borde bägge piloterna ställa sig utanför cockpit. De passagerare som inte är nöjda med landningen har fulla mandat att dela ut örfilar. Det skulle leda till en av två saker. Mjukare landningar eller att yrkeskåren, vid sidan av kaptensmössan, skulle  kännetecknas av kroniska handflatsavtryck på vänster och höger kind.

Om någon annan sitter och ruvar på andra uttryck mottages dessa med varm hand.

Fly safe!

Om den första i raden av hälsohelger

Mitt hälsoprojekt går alldeles utmärkt och jag har dansat mig igenom en ovanligt harmonisk helg. Utan att för den sakens skull göra några som helst uppoffringar. Jag känner verkligen att jag är någonting stort på spåren med det här nya livet. Det ska bli mycket intressant att se hur min svaga karaktär kommer försöka att förstöra den här hälsoresan. 

I fredags var det AW på Stockholm Tapas. Där sköljde jag ner mina 58 kronorsrätter med vatten och försökte gallra ut mitt sällskaps konversationer ur något av det värsta sorl jag upplevt utanför en thailändsk bazaar. Och försökte samtidigt räkna ut varför alla servitörer avslutade varje meningar med "vännen". Det känns så konstgjort personligt och, om det sägs för att skapa bra kundrelation och leda till merförsäljning, fungerar det inte på en bondtyp som mig. Snarare får det mig att känna mig obekväm och leder oavkortat till stängd plånbok. 

Bägge servitörerna var troligtvis gay och först tänkte jag att det hade med det att göra. Att det kunde vara naturligt för gay-killar att säga så. Men den teorin fick jag förkasta på lördag kväll när en förmodat straight expedit på 7-eleven sa samma sak. Istället nöjer jag mig med antagandet att det är den senaste trenden i kundbemötande. Summa summarum, maten var jättegod men sorlet var bedrövligt. Det ger ett totalbetyg på 2,5 vitlöksfrästa champinjoner. Nytt besök om några år och då tar jag med mig Peltor-kåpor.

På lördag gick jag upp tidigt och ägnade morgonen åt att städa lite hemma. Lagade frukost och begav mig sedan ut i ett helt fantastisk pre-vårväder för att uträtta lite små ärenden. Söder är verkligen en härlig stadsdel och jag trivs bättre här än i någon annan stadsdel. Det handlar till stor del om kommersen, att det ständigt är mycket folk i rörelse. Vilket jag inte upplever att det är på samma nivå i varken Vasastan eller på Kungsholmen. Möjligen Östermalm, men där tycker jag att det är mindre intressant blandning av människor. Om jag fick välja att bo någonstans i Stockholm skulle det bli Söder. 

Sedan mötte jag upp med Fredrik och Petra och, efter att ha inventerat en hel silverbutik, intog vi en otrolig fisksoppa på Urban Deli. Trots att det är någon typ av creddigt epicentrum går det inte att ogilla det stället. Helt enkelt det bästa. Till priser som kunde vart betydligt högre. Ett totalbetyg på 4,8 upprullade chinos.

Kvällen spenderades bland pöbeln på Biljardpalatset, flitigt tränandes i jakt på den fina stöt jag hade i slutet av förra året. Den är long gone men ska till varje pris finnas igen. Förhoppningsvis kommer allt tillbaka lagom till Interpool Open i Gävle under påskhelgen. Årets höjdpunkt för oss biljardspelare. 

Slutligen spenderade jag söndagen med Fredrik, där vi slutförde första delen i ett spännande projekt vi ska lansera under våren. Mer om det vid ett senare tillfälle. 

Ja, det var väl det. Nästa gång vi hörs tänkte jag prata om flygrädsla. Bara en sån sak!

Om Paleo och att vara för dum för sitt eget bästa

I vissa situationer är jag mer än bara lite tafatt. Snarare så bortom rim och reson att det är ett under att jag överhuvudtaget fungerar.

För att illustrera min dumhet har jag rekonstruerat en bild över en situation jag hamnat i två gånger idag.

Följande händer. Telefonen ringer och efter ett par signalers letande hittar jag den under några papper. Jag tar upp telefonen och sätter den mot örat. Precis samtidigt inser jag att headsetet är inkopplat och att det går att svara genom ett enkelt klick på knappen. KLICK. Total radioskugga, jag hör ingenting i luren. Några sekunder senare går det upp ett ljus. Ljudet befinner sig i snäckan, och inte i själva luren som jag krampaktigt håller mot örat. Första gången kände jag mig bra jävla korkad. Andra gången övergick dumhetskänslan till en seriös oro kring min mentala hälsa.

Men över till någonting mer glädjande. Min paleo-diet fungerar alldeles utmärkt och jag har fått en fin start på min hälsoresa. För att hitta någonting negativt har min kulinariska fantasi varit sådär, och proteinintaget från måndag kväll till onsdag lunch har bestått av köttfärs. Enbart köttfärs. En enformighet som säkert får det att vända sig i magen på vissa. Personligen är jag inte i behov av så mycket variation utan uppskattar snarare enkelhet och rutiner. Plus att jag tycker köttfärs är rätt så gott.

Fast ikväll bestämde jag mig för att göra någonting mer kreativt. På färs, men den här gången av modellen lamm. Efter min senaste storhandling har en sådan förpackning trumfat kylskåpskamratskapet med sin snorkigt ekologiska attityd.

Direkt efter jobbet åkte jag till Coop på Medborgarplatsen i jakt på ingredienser och gudomlig inspiration. För jag hade inte den minsta idé om vad jag skulle göra. Jag började googla Paleo-recept och blev stående så länge att personalen nästan sa till mig att "här kan du inte stå och hänga utan att köpa något". En förmodad misstanke som i efterhand skulle visa sig vara helt obefogad. För som jag handlade!

Med mig hem fick jag bland annat koriander på planta (visade sig vara den förhatliga krydda jag länge förväxlat med citrongräs), färsk jalapeno, lime, lök, kokosolja (dyrare än guld, tack så mycket), avokado, tomat, färsk peppar och himalayasalt. Allt till den ringa kostnaden av en bättre utemiddag.

Med lite telefonassistans från mina vänner lyckades jag få ihop både lammfärsburgare, en smaskig tomatsalsa och ett fint litet snitt i högertummen.

Så här såg det ut när det var klart. Fint förpackat inför morgondagens färd mot kontoret. Men ni ser ju själva, det är fler beståndsdelar än i ett avancerat lego-bygge. Notera korianderkrukan uppe till höger. Inget märkvärdigt mer än att jag har färska kryddor som växer i mitt kök. Tralalalalala!

Om ångest, potential och att äta tiotusen morötter

Det är måndag kväll och livet börjar så smått återvända till mig. Som så många gånger förut har jag varit med i ensemblen i en färgsprakande tvådagarsföreställning. Lustigt nog den första gången sedan jag flyttade till Stockholm. Jag kände mig ganska duktig och tapper under helgen, men när jag slog upp ögonen tidigt på söndag förmiddag, förstod jag direkt att jag ännu inte betalat priset för den här helgen. Det finns ingenting vackert med att vakna på en soffa hemma hos någon annan. Ryggen värker, man fryser och är torr i strupen. Den enda egentliga trösten är att man fortfarande är lite onykter och således har några timmars respit innan ångesten slår till.

Under kvällens ångestfyllda ensamhet kunde jag bara tänka på att jag är för gammal för det här. Att det, givet hur dåligt det får mig att må, kanske vore dags att växa upp och sluta förgifta mig själv. Trots att det var mitt första egentliga snedsteg sedan jag flyttade hit, står det ganska klart att jag inte har så många uppträdanden i den här klassen kvar i mig. Egentligen en ganska patetisk tanke eftersom den alltid föds på söndagar, frodas under kommande veckans första dagar och är bortglömd lagom till den efterföljande helgen. En ständig påminnelse över dålig karaktär och att man tillhör den svagaste delen av befolkningen.

För att försöka illustrera min söndagsynklighet kommer jag att tänka på ett telefonsamtal med en bra vän igår kväll. Han ligger på sjukhus och har fått problem med sina blod- och näringsvärden. Förutom att en inre blödning orsakat en stor blodförlust måste han få externt tillskott av olika mineraler eftersom hans upptagningsförmåga verkar vara begränsad. Det låter förhoppningsvis värre än det är och allt verkar tack och lov gå i rätt riktning. So far so good. Men det är ändå han som ligger på observationsavdelningen med ledvärk, extrem trötthet och allt det andra som tillhör haltande kroppsfunktioner. I slutet av vårt samtal säger han: "Ja det är då otroligt, det var du som hade det kämpigast ändå". Vilket i och för sig sades med glimten i ögat, men det säger ändå en hel del om hur ynklig jag är och hur gärna jag vill att folk ska veta det.

Under resten av kvällen stod det mer och mer klart att jag måste chockvända mitt liv direkt. Så jag bestämde mig för att påbörja en ny paleo-diet med omgående start. För den oinvigde innebär det ett minimalt intag av kolhydrater och att totalt hålla sig borta från processad mat, gluten och laktos. På papperet en svår kamp, men i teorin ganska enkelt och upphov till ett enormt välbefinnande. Åtminstone kortsiktigt, för i längden kan det vara svårt att hålla linjen. I synnerhet då det kräver planering och ständiga besök på matbutiker i jakt på matvaror utan konserveringsmedel.

Sen har vi det där med alkohol. Det skulle göra mig oerhört glad om jag kunde leva ett liv helt och hållet utan gifter. Men jag inser att mitt inre belöningssystem, i kombination med hur det svenska umgänget är uppbyggt, gör att det kan bli svårt. Så vi får se. Men det är egentligen inte att totalt sluta med alkohol som är det viktiga.

Det stora underliggande problemet, som jag ser det, är att jag aldrig kommit upp till ens 50% av den kapacitet jag tror mig själv ha. Jag har alltid varit under påverkan av yttre omständigheter som håller mig tillbaka. Möjligtvis ett självdestruktivt beteende som helt enkelt säkerställer att jag inte lyckas för bra. Jag tror det är en kombination av olika saker som ohälsosamt leverne, åldersnojja, avsaknad av struktur, avsaknad av familj, stress över mitt livsverk, knasiga boendeförhållanden eller andra faktorer som särskiljer mig från en fungerande delen av befolkningen.

Min potential är helt enkelt bakom lås och bom. Och kommer fortsätta vara det så länge jag fortsätter lägga krokben för mig själv. En mindre bekymrad själ skulle skaka av sig en sån här helg på någon dag eller två, medan jag lider längre av sviterna tack vare den hävstångseffekt som summan av mina trassel-faktorer skapar. Ju äldre jag blir, desto viktigare känns det att nå min fulla potential. Jag tror mig kunna uträtta bra saker men ingenting kommer som bekant gratis.

Nu blev det här ett enormt deppigt inlägg. Men vad fan, för mig har det alltid haft en terapeutisk effekt att prata om saker jag mår dåligt över. Det får mig att tänka och det finns ingenting dåligt med det. En insikt fler borde lägga sig till med. Så medan jag stakar ut en framtidsplan för min karriär och min hälsa, finns jag i paleo-världen.

För att klämma in några positiva rader kan jag varmt rekommendera dokumentären "Searching for sugar man". Den hade jag sparat och länge sett fram emot att se. Och jadå, det var kvalitet rätt igenom. Dels filmmässigt, men framförallt musikaliskt. Artisten det handlar om var för mig (och resten av världen tydligen) helt obekant. Trots några helt otroliga sånger. Här är en:



Vi avslutar med en bild från i morse och en kommentar jag fick från min kompis Robban, när jag för 1,5 år sedan hade ställt tusen frågor om Paleo.

- Säg hej till broccoli, din nya bästa vän!

Om att förenas med Marshall-hörlurar och Bally-skor

Vare sig man vill erkänna det eller inte är faktiskt Stockholm en storstad. Likvärdig med andra europeiska huvudstäder. Här samlas människor med vitt skilda etniska och demografiska bakgrunder.
Som arbetar med en mängd olika saker och som lägger stor vikt vid den personliga stilen. Kläder och accessoarer definierar vilken subkultur eller yrkesgrupp man tillhör. Totalt främmande för mig som alltid strävat efter att min personlighet, och ingenting annat, ska definiera vem jag är.

Givet allt detta, är det då inte jävligt märkligt att alla verkar ha samma sak längst ner och längst upp? Jag pratar om skor och om hörlurar.

Jag rekommenderar att den som inte tror mig ger sig ut i Stockholmsvimlet med en granskande blick. Det här är det enda ni kommer att se:

Marshall Major - Mindre vanlig än skorna nedan men i varje tunnelbanevagn finns minst tre stycken. För den som föredrar in-ear hörlurar är det Jays som gäller. 

Bally Curling Shoes - Property av varenda jävel.

Som en person som uppskattar olikheter tycker jag självklart att det är väldigt märkligt och en smula tragiskt. Men det är klart. Kan hela Sverige styra sina söndagar efter att titta på Beck-filmer är det väl uppenbart att man ska ha likadana skor och hörlurar på sig i Stockholm.

Helger i världsklass

För andra helgen i rad har Jossan varit i Stockholm och förgyllt min tillvaro. Jag önskar att alla helger höll samma kvalitet för trevligare går det nästan inte att ha.

Tillsammans med Jossan, syrran Emma, hennes kille Marcus och en massa andra exil-sundsvallare har vi ölat, brunchat, bowlat, druckit bloody mary, pratat, promenerat och hängt i största allmänhet.

Förutom jättetrevligt häng fick jag världens finaste present av Jossan & Alex. Paketet var addreserat till "mästersnoken i brillor" och innehöll:

Ett fantastisk kort föreställande en typisk gurka med glasögon och
handritad Yankees-keps. Precis som det ska vara!

Med en passande insida.

Jag fick mitt eget amerikanska Coca-Cola Cherry Lip Smacker.
Ett litet internt skämt som driver med min insikt att tjejers
läppmojs är mycket effektivare än klassiska Lypsyl. 

Och biljetter till Tallest som får anses vara den helgens höjdpunkt.

Förutom det smörjde vi brunsch-kråset på Urban Deli tillsammans med hipster-eliten.

Den här helgen hade vi en riktig långsittningslördag som började på Elverket. Där brunchade vi med Macke, Jocke och kanske världens mest väldresserade hund Chloe.

Våfflor i världsklass med tillhörande dryck.

Sedan fortsatte kvällen på Orangeriet som hittills är mitt absoluta favorithak i Stockholm. Att dom sedan har det största Gin-sortiment jag sett, gör inte saken sämre. Bland annat smakade jag Monkey 47, en tysk gin som tillverkas av massvis av färska örter och bär. En framtida inventarie i mitt barskåp, den dagen jag skaffar ett.

Så... Tack till alla inblandade. Nu är det dags att kurera mig själv efter att ha lekt vår hela dagen. Åsynen av sol utanför fönstret fick mig att byta till en sommarjacka. Ett inte helt klokt beslut ens när solen sken. Än mindre just nu då det är mörkt och kallt och långt hem! Men en passande februariförkylning känns som ett rimligt pris för två fantastiska helger.

Jag lämnar er i söndagsmörkret med den fantastiskt fina låten "There's no leaving now" av Tallest!

Om The Tallest Man On Earth på Cirkus

Jag känner mig nästan tvingad att skriva några rader om The Tallest Man On Earth-konserten jag var på i söndags. Utan att vara någon musikrecensent och med vetskapen om att jag sätter upp mig själv för ett halvt dussin pretto-anklagelser från vissa personer i min omgivning.

Min relation till Tallest började i någonting så opretentiöst som "På Spåret", där han gjorde ett framträdande för lite drygt ett år sedan. Det tog kanske 30 sekunder att förstå att det rörde sig om någonting stort. Se själva.



Trots att jag brukar lära mig allt om mina favoritartister har jag, i ganska precis ett år, lyssnat på Tallest utan att sätta mig in i alltför mycket av bakgrunden. Visst, jag känner till spelningen på Newport Folk Festival i höstas, och att han börjar bli en etablerad internationell artist inom folk-genren. Men vid sidan av det är hans person för mig relativt obekant.

Konserten i söndags var fenomenalt bra. På scenen smälter allt samman till en perfekt helhet och, om det är möjligt att hitta sin perfekta sysselsättning, har nog Tallest gjort det. Mellan låtarna trivs han inte lika bra och ber ständigt om ursäkt för sin oförmåga att säga någonting intressant. Men det nervösa sättet är så genuint och äkta, att det öppnar upp en 25 centimeter bred gilla-tunnel hela vägen in i hjärtat. Han verkar ödmjuk och väldigt reko, med en blyg humor som säkert tar mycket större utrymme i privata sammanhang. Ett unikum och en sådan person man skulle vilja lära känna. För personer som är annorlunda och sticker ut, har ofta intressanta sidor som skänker ett speciellt personlighetsdjup.

Sen har vi det där med rösten. Den är rå och kraftfull, men samtidigt väldigt ren. Det går att känna smärtan på något vis och det är omöjligt att inte bli berörd. Man känner ungefär samma sak som när man lyssnar på Håkan Hellström, förutom att det här är på engelska och mycket mer musikaliskt.

Det fanns två låtar som gjorde min kväll lite extra. Först väldigt vackra "There's no leaving now" från den nya plattan. Sedan såklart "Kids on the run" som är min absoluta favoritlåt, och en solklar kandidat på en topp 100-lista över mina favoritlåtar genom alla tider. Jag spelade in ett litet kort klipp med telefonen (filmkvaliteten gör inte låten rättvisa, sa jag att jag var darrhänt?).



Hoppa på Tallest-tåget ni med!

Ny design - Blogger Magazine

Jag provade precis att byta utseende på bloggen till en tidningsliknande layout. Men jag kan inte riktigt bedöma hur resultatet blev. Några av sakerna som tidigare fanns på högerkanten fungerar inte längre. Exempelvis taggmolnet, twitterflödet och arkivet.

Det går fortfarande att söka efter inlägg i fältet längst upp till höger. Det är en s k smart sökfunktion som automatiskt hittar inlägg samtidigt som man skriver.

För att bena ut om förändringen blev till det bättre har jag skapat en liten omröstning. Den hittar ni i det svarta fältet ganska långt upp på högerkanten. Genom att föra muspekaren över området expanderar fältet.

Lägg gärna en röst och tyck till så agerar jag därefter. Ifall jag inte får några röster kanske det är dags att lägga ner hela verksamheten. Och då pratar jag inte om bloggverksamheten, utan livsverksamheten. :)

Tack för hjälpen!

Nu ska jag fortsätta skriva 55 texter om bemanningsföretag och samtidigt försöka andas. Vilket har visat sig vara en krånglig kombination av multitasking.

The Perks of Being a Wallflower

Brukar ni också ibland höra talas om en film långt innan premiären, och utan att ens se en trailer, veta att ni kommer älska den? Det händer mig ibland och den känslan stämmer i princip alltid.

För kanske ett halvår sedan hörde jag talas om filmen The Perks of Being a Wallflower. Bara genom att se omslaget förstod jag att den skulle vara magisk. Än mer efter att ha kollat in trailern.

Jag såg äntligen filmen för ett par veckor sedan. Och den var precis så där fantastiskt jäkla bra som jag innerst inne visste att den skulle vara.

Efter filmens slut var jag så upprymd att jag ville skriva tiotusen rader om alla de känslor som filmen framkallade. Filmen är som ett enda långt flashback tillbaka till tonåren. Fast alla ups and downs inträffar på ett sånt där perfekt filmigt sätt, till skillnad från verkligheten som ofta tenderar att yttra sig på ett gråare vis.

Huvudkaraktären Charlie är en enstöring som börjar high school. Han har inte särskilt många vänner och oroar sig för att bli behandlad på samma sätt som han är van att bli. Men av en tillfällighet lyckas han komma in i ett gäng bland andra udda karaktärer. Som uppskattar honom för den han är och får honom att känna sig som en del av en gemenskap.

Allt det fina är superfint och allt det sorgliga är på gråtnivå. Och det binds ihop till ett helt fantastiskt slut. Därav att jag ville skriva mitt livs novell samtidigt som eftertexterna rullade till tonerna av Bowie.

Något jag försökte göra, men det jag försökte beskriva kändes så krångligt att jag inte mäktar med att få ihop det till någonting begripligt. Åtminstone inte just nu.

Men det jag kände igen mig så otroligt i, är känslan av att man ibland lever sitt liv genom andra och inte riktigt tar kommando och äger situationerna man upplever. Att man liksom är en statist i sagan om någon annans liv. Något jag tänkte komma tillbaka till i ett eget inlägg.

Tills dess, se filmen! Som vanligt utlovas bjud-öl/vin/grogg/skjutare till den som inte gillar filmen.

Nordic Light och tågtankar

Efter mitt första officiella hembesök i Sundsvall sitter jag på tåget på väg tillbaka till Stockholm och reflekterar över helgen. Notera att jag inte säger "hem" om Stockholm. För det känns fortfarande lite surrealistiskt, även om jag känner mig mer och mer bekväm för varje dag som går. 

Jag älskar att åka tåg. Det är tryggt, bekvämt och kommer nästan aldrig i tid. Men det gör mig ingenting, för idag har jag ingen tid att passa. Däremot uppskattar jag att sitta helt för mig själv, omgiven av andra människor som är på väg någonstans. Det påminner om den energiladdade atmosfär som man nästan bara hittar på flygplatser. Ifall det var möjligt skulle jag gärna tillbringa dagar på en stor internationell flygplats. Studera människor, lyssna på musik och allmänt bara strosa omkring.  

Mitt enda irritationsmoment på tåg är dessa ständiga högtalarutrop. Särskilt vid avgång då den långa strömmen av onödig information aldrig verkar ta slut. För jag vet redan vart tåget är på väg och att det finns en bistro med svindyr mat och dryck. Jag kan egentligen bara tala för mig själv, men jag inbillar mig att mina medresenärer också är medvetna om det. Därför stinker det "overkill" om hela proceduren. 

Men skit nu i det. Vi låter SJ vara ifred och accepterar deras fel och brister. För det är bara en parantes. Det jag vill prata om är min helg i Sundsvall.

Det var Nordic Light på kasinot i Sundsvall. En återkommande cirkus där degenererade pokerspelare samlas för att omsätta sina pengar under fem dagar. Somliga på en balanserad nivå medan vissa vevar som om varje hand vore den sista i livet. Den som letar udda karaktärer kan sluta leta. Samtliga finns nämligen i pokerbranschen. Det finns ett helt osannolikt antal original, med vitt skilda bakgrunder, som allihopa är enskilda ingredienser i världens kanske mest ologiska hopkok. 

Även fast jag inte spelade en enda pokerhand under hela helgen känner jag mig fortfarande väldigt mycket som en del av pokerbranschen. Jag älskar fortfarande spelet, känner fortfarande många spelare och förstår språket. Men det viktigaste av allt är jag känner mig hemma bland alla dessa dysfunktionella människor och vill inte riktigt släppa taget. Trots att jag nu lever och verkar i en "legitim" värld. Därför kommer jag, så ofta jag kan, fortsätta hoppa på denna kringresande cirkus några dagar i stöten. 

**Nu lämnade vi precis Uppsala och självklart fanns det tusen nya saker att informera om. Information i klass med att tåget går på en räls och att lokföraren är dyngrak, vilket förklarar varför det är helt tomt på vin i bistron.** 

Ett missilbärande stridsflygplan kan via värmesensorer se vart människor samlas. Vilket visas genom röda fläckar. Ju rödare och större fläcken är, desto större är samlingen av människor. Ifall samma sensorer skulle kunna mäta samhällsnytta, eller snarare bristen på samhällsnytta, skulle det varit en gigantisk röd fläck över Casino Cosmopol i Sundsvall i helgen. Och jag inbillar mig att det rent samhällsekonomiskt skulle vara en toppenbra investering att skicka det tyngsta av artillerier på den röda fläcken. Det tror jag nästan alla är överens om. 

Däremot finns det ingen sensor i världen som kan mäta den knasiga kamratskap som uppstår när ett hundratal original förenas i ett gemensamt intresse. Alla ni som har udda intressen kan kanske relatera till det jag pratar om. Men jag tror fortfarande att pokerspelarna är en väldigt avvikande grupp av människor till och med bland andra avvikande grupper av människor. 

Ingen har någon chef och alla försöker hanka sig fram genom att exploatera extremt små marginaler. Med sina egna pengar som enda fungerande arbetsredskap. Omgiven av sina exakta spegelbilder som försöker precis samma sak. Mitt i alltihopa står ett kasino som, med glitter och glamour, tar emot dessa människor med öppna armar. Förutom att erbjuda en organiserad turneringsvecka ges möjlighet till andra spännande sidoaktiviteter. Som t ex:

- Bli full i vår välsorterade bar (självklart skulle vi bjuda på spriten om det var tekniskt möjligt)

- Spela bort lite eller mycket pengar på våra spelbord och spelmaskiner, enkom designade för att passa era akilleshälar som handen i handsken.

För att inte tala om de frilansande eventarrangörer som tar vid när kasinot stänger sina dörrar. Där erbjuds bland annat:

- Fortsätt dricka tills vi stänger, och vi stänger aldrig

- Fortsätt spela tills vi stänger, och vi stänger när baren stänger

- Låna pengar utan UC och skrivna papper 

- Korta potten, behåll dina hålkort i fickan tills dom passar bättre eller roffa åt dig lite av grannens marker

Med dessa möjligheter är det klart att det kan gå åt helvete. Att det i vissa fall blir tragedier och snedseglingar. Men det ger även upphov till extremt intressanta situationer, många goda skratt och en underhållning som inte går att köpa för pengar. Dessutom är pokerspelare luttrade i eländets underbara värld och kan nästan alltid se det humoristiska i det som sker. 

Så supertack alla för en grymt trevlig helg, vilket även inkluderar alla "vanliga" människor jag träffade under mitt besök!

Stureplan för andra - Enskede Rackethall för mig

Imorse blev jag inblandad i en mailslinga om AW ikväll. Törstsammansättningen bestod av en blandning av allmänt löst folk och exil-sundsvallare. Eller egentligen TImrå-bor, men eftersom jag lagt mig till med en stockholmsk orespekt för geografiska detaljer i resten av landet, placerar jag numer Sundsvall och Timrå i samma fack.

Gruppen skulle träffas på Nosh & Chow och sedan avancera mot Riche. Det första stället känner jag inte till, men jag har svårt att tro att min folkliga uppsyn skulle gå bättre hem där, än vad den brukar göra på resten av Stureplan. Det finns alltså uteliggare klädd i tunna som dansar före mig i köerna där.

Jag tackade vänligt men bestämt nej med följande motivering:

"Jag är tyvärr inbokad på squash och grejor ikväll. Så medan ni smörjer kråset med ingen mat och sköljer ner med dryck, springer jag omkring i Enskede Rackethall med maxpuls. Däremot tackar jag ödmjukast för inbjudan och tillönskar herrskapet en riktigt blöt och trevlig kväll." 

PS. Det skulle betyda mycket för mig om samtliga deltagare rökte så in i helvete. Två cigg på varje enhet dryck låter som ett lämpligt ratio. Yes? DS."

Efter en liten stund fick jag följande svar:

"När ryktet gick att mästerläskaren Sjöberg skulle flytta till Sthlm steg genast Stureplansgruppens aktiekurs med 16%. Nu när traders har insett att allt var fabler faller aktien tungt. En mäklare på golvet skrek exempelvis nyligen ut "Karljävlen är torrare än sand. Sälj, Sälj, SÄLJ!!!"

Det är bara att inse att man är en besvikelse i alla led. Inte ens när det kommer till dekadens klarar jag av att prestera. Vilket är helt unikt, för en oförmåga att leverera på ett vettigt plan vägs alltid upp av en enorm förmåga att köra ner sig själv i botten.

Jag är regeln som bekräftar undantaget och undrar nu stilla, kan jag få betalt för den här egenskapen på något vis? Kanske som en omvänd konferencier där jag står i ett hörn på ett event och bara håller käften.

Enorma Hallå-problem

Min telefon levererades helt knäpp och visar inga som helst tendenser på att sluta utveckla sin knäpphet.

Det började med en liten fördröjning varje gång jag svarade. Mitt "hallå" gick rakt ut i tomma intet, och eftersom uppringaren inte hört min hälsning, blev det en total tystnad som oftast bröts av att den personen sa någonting hallå-aktigt. Åtminstone från början, men efter ett tag fattade jag galoppen och började om med ett "hallå hallå" när jag inte fick någon respons.

Men nu har problematiken tagits till en helt ny nivå i form av att mitt headset blandat sig i dansen. Med syftet att krångla till min vardag ytterligare.

Nu sker följande:

Telefonen ringer. Jag trycker på svaraknappen på headsetet, väntar en stund, och säger triumferande "hallå" (eftersom jag räknat ut telefonens beteendemönster). Ingenting händer och jag upptäcker att svaraknappen bara mutat ringsignalen och telefonen fortsätter ringa ljudlöst. Lätt stressad swajpar jag på displayen för att hinna svara. Säger "hallå" på ett inte lika fullt övertygande sätt. Ingen respons eftersom jag glömt bort den lilla fördröjningen. Då utbryter ett stadie av total panik där jag skickar ur mig förvirrade haranger som "hallå, hallå, hej, hallå, hallå, marcus, fan" Eller "hej, hej, hej, hallå, hallå, haaaalåååååååå". Alltid med monoton, stressad och irriterad röst.

Det här är så irriterande att jag borde vara berättigad till kompensationspengar. Från antingen operatören 3, mitt försäkringsbolag eller staten. Jag tänker mig ett eller två basbelopp. Orimligt eller inte, det får andra avgöra.

Törst och Wordfeud

Jag har vänner som är törstiga. Av allt att döma mycket mer törstiga än vad som kan anses normalt och acceptabelt i ett fungerande samhälle.

I två separata samtal har samma person uttryckt följande:

Om att flytta till söders höjder:
Jag: Nu när du ska flytta vore det verkligen kanon om du kunde bosätta dig på Söder.
Han: Det blir det ingenting av med! Varenda gång jag går omkring riktigt bakis på Söder i jakt på ett vattenhål, ser jag bara alternativmänniskor som sitter och dricker te. Jag älskar Kungsholmen. Den totala avsaknaden av caféer gör att man bara kan träffas på krogar.

Inför förra lördagen (jag deltog inte!):
Han: Imorgon ska vi till Gamla Stan på full flaska. Varenda Sundsvalls-bo som bor i Stockholm kommer att ansluta. Jag tror vi blir uppåt 20 personer.
Jag: Ska ni dit på dagen eller på kvällen?
Han: Dags-sittning såklart. Med så tidig start som möjligt. Vi tänkte låtsas att det är St Patricks Day!
Jag: Haha, när är egentligen St Patricks Day?
Han: Ja, det är snart. Någon gång i Mars tror jag.
(Min vän tillhör de kortväxta och borde kunna spela rollen som leprechaun till perfektion. Särskilt om man tar hans välbetalda jobb och på gränsen till obehagliga förmåga att spara, i beaktande, red anm.) 

För övrigt gjorde sig mina fördomar påminda på lunchen häromdagen när jag såg en kille i arbetarkläder sitta och spela Wordfeud. Det enda jag kunde tänka på var att han maniskt försökte peta in ordet "Öhhhhhhh" på spelplanen, utan att förstå varför det aldrig fungerade. Trots avsaknad av både a:n, ö:n och matchande bokstäver på brädan. Vilket är tämligen lustigt med tanke på att jag anser mig vara relativt ord-smart, men under min Wordfeud-karriär ändå fick stryck av både kreti, pleti och deras kusiner från landet.

Tunnlar i alla dess former

Plötsligt känns det ganska svårt att skriva ett blogginlägg. Jag har nämligen fått märkbart ont i handlederna och underarmen när jag sitter många timmar framför datorn. Det blir en avdomnande känsla från armbågen och neråt. En aningen mindre påtaglig sockerdricks-känsla än när armen somnar. Men det kan inte hjälpas, saker ska på pränt.

Självklart har jag googlat problemet och det är troligen fråga om karpaltunnelsyndrom eller ulnartunnelsyndrom. Alternativt en kombination av de värsta symptomen från bägge åkommorna. Ett nytt supertunnelsyndrom som jag är ensam om i hela världen. Gurktunnel.

När vi ändå är inne på olika tunnlar bör jag nämna min t-bane-resa från kontoret. Som jag tidigare nämnt sköts en del kontakter när jag kollektivtrafikar mig hemåt på kvällarna. Så även idag. Trots att den enda stationen jag byter på är Slussen, fick jag idag för mig att det var på Fridhemsplan bytet skulle ske. Kombinationen av telefonsamtalet med Gavve och följande syn gjorde det omöjligt att inse mitt misstag när jag stod på motsatt sida och väntade på tåget.

Jag förstår att reklamaffischerna byts manuellt, men jag trodde att det brukade ske under natten när rälsen inte är så trafikerad. Notera tidstavlan. Precis när tåget skymtades halade grabbarna fram en stege och klättrade därifrån. Som den mest naturliga sak i världen. Jag såg direkt tjugo olika sätt att bli lika platt som reklamen de just smetat ut. Pinne på stegen går av, snubbla på skosnöre, tvångstanke att frysa till is på grund av otrogen fru/skrikande ungar eller ulnartunnelsyndrom från knä och neråt.

Jag hoppade på tåget och, det jag trodde var en färd mot Slussen, visade sig bli vändande tåg tillbaka till Thorildsplan. Om det gick att sätta en siffra på hur världsvan jag kände mig i exakt den stunden, skulle svaret bli någonstans mellan 0 och 0.

Efter två veckor i Stockholm har jag viss hemlängtan. Men inte tillräckligt stark för att ta mig hela vägen till Sundsvall. I helgen tog jag mig nätt och jämnt över Dalälven och fastnade halvvägs hem i min andra hemstad Gävle! På agendan stod Lag-SM final där medaljerna skulle fördelas bland åtta kvarvarande lag.

På papperet såg det inte bra ut. Vi hade redan överträffat förväntningarna genom att nå finalen. Mina egna förhoppningar var att undvika att komma sist. Vilket vi klarade av, det blev en 6:e plats. Helt okej givet förutsättningarna. Jag har ett lag-SM brons sedan tidigare, men då var jag ung och fick agera svag länk i en högst kompetent sammansättning. I helgen var rollerna ombytta. Jag var den med mest rutin och erfarenhet

Ett ansvar jag axlade genom att bägge kvällarna dricka några fler öl än vad doktorn rekommenderar en redan darrhänt person. Summa summarum vann jag tre av mina sju matcher, och vinsterna kom lika naturligt som balans på skidor för en afrikan. Att jämföra med preliminärrundorna där jag, mot enklare motstånd, vann totalt 9 av 11 matcher. Sammantaget för hela säsongen spelade jag 18 matcher och vann 12.

All heder till mina lagkamrater Andreas, Gustav och Elias. Alla höll modet uppe och presterade bra trots att det inte gick som på räls alla gånger. Även grattis till mina klubbkamrater Chamat, Tomas, Jyri och Stefan som spelade hem guldet.

Överhuvudtaget har jag fått upp biljardsuget igen och planerar att spela åtminstone tre av fyra SM under våren. Med start i Uppsala om en dryg månad.

Hela vägen hem tar jag mig helgen den 6-10 februari. Då blir det en salig röra av jobb, kroghäng, pokerveckan Nordic Light och umgänge med alla förlorade själar som sluppit se mig ett tag.

God Afton!

Lastat i bakluckan

Jag är en tillbakadragen människa och därför tänker jag säga det här så ödmjukt det bara är möjligt. 

JAG DANSAR ÅTTOR KRING MIN VITA MÅNAD!

Det är rena uppvisningen. Jag har dinerat ute två kvällar i rad (på typiska dricka öl/vin restauranger) och inte bara beställt soda till mig själv, utan även inspirerat mitt sällskap att följa mitt exempel. Igår Linda efter efter en högintressant LaChapelle-sejour på Fotografiska, och idag Rosen som efter maten följde med på bio.

Vi såg Gangster Squad, vars handling kretsar kring försöken att driva östkustsgangstern Mickey Cohen ut ur Los Angeles. Med bland annat Sean Penn, Ryan Gosling, Josh Brolin, Emma Stone och Nick Nolte. Ja, en jäkla ensemble helt enkelt. Filmen var väldigt våldsam med en stor portion humor och finess. Lite som en Guy Ritchie-film under en annan tidsepok. Klart sevärd. 

Filmen i all ära, men den stora snackisen är att Ryan Gosling har snott min frisyr. Nästan på pricken. Med den lilla skillnaden att mitt hår är en smula längre. Troligtvis för att han har råd att få sin frisyr trimmad dagligen, medan jag lever i en mer gråskalig ekonomisk verklighet.

Slutligen. På vägen hem från Medborgarplatsen passerade jag världens konstigaste kiosk. Som konstigt nog var öppen kl 23:30 trots att det låg rätt långt från Götgatsbacken. Lokalen var en gammal frisörsalong och två rejält utnötta frisörstolar stod närmast dörren. Och är kanske fortfarande i bruk. Inte för att jag skulle låta den mannen röra mitt hår, oavsett hur fattig jag än vore. Hur som helst, själva kiosken var längst in.

Medan jag väntade på min växel kunde jag inte låta bli att notera den lilla hörnan med porr strax bredvid kassan. Några olika tidningar och ett antal dvd-filmer. En av filmerna hade det fantastiska namnet "Lastat i bakluckan". Jag orkar knappt förklara hur okontrollerat mycket jag började skratta åt det i min nyktra ensamhet. Men det var ingen vacker syn och butiksinnehavare hade mig nog på antingen svamp eller på gränsen till ett nervöst sammanbrott. Vi avslutar så tror jag.

Att prioritera sin tid

Det finns saker jag upptäcker vid 34 års ålder som andra säkert var fullt medvetna om i sina tidiga tjugo. Jag hade nämligen en liten paus på dryga tio år då jag lekte ansvarslös drömmare och trodde att jag aldrig mer skulle behöva jobba på riktigt. Men gissa vad, verkligheten kom rusande och det var bara att klättra ner i saltgruvan och gilla läget.

När jag ska ironisera över hur hårt jag arbetar är det ofta olika typer av gruvor som får symbolisera mitt slit. Saltgruva, kolgruva, malmgruva, koppargruva, järngruva etc. Varianterna är många. Dock måste jag utfärda ett stort varningstecken över användandet av ordet guldgruva i en klagosituation. För det rimmar inte bra med att man sliter hårt. Snarare låter det som att man skämtar om hur bra man har det. Vilket är helt fel när livet ska framstå som Vilhelm Moberg-jobbigt.

Ett annat uttryck som symboliserar ett jäkla otacksamt slit är att man "skyfflar järpar". Det får mig alltid att skratta högt för det låter så totalt meningslöst och skulle troligtvis tinga en lägre lön än slavarbete. Det är min studiekompis Robban som, var gång han stöter på minsta motgång, brukar använda järpskyffling för att illustrera sin dystra framtid i Dubai.

Ursäkta sidospåret. Det jag skulle säga är att det blivit mycket svårare att hålla kontakten med alla personer som betyder någonting för mig. Tiden räcker helt enkelt inte till och den enda logiska lösningen jag ser är att minska den totala tiden jag spenderar med att prata med vänner.

Vilket känns rätt konstigt för jag har alltid tagit mig tid att höra av mig till mina nära vänner och svara både på samtal, sms och email. Ska jag liksom inte kunna göra det längre? Det kommer att göra mig betydligt mindre älskvärd och göra mig mer exponerad för att bli totalt utan vänner. En av mina absolut värsta fasor.

Samtidigt är det inte oväntat att den här insikten slog till på allvar efter min flytt till Stockholm. Här jobbar man hårdare och låter tillvaron kretsa kring en själv i mycket större utsträckning än i mindre städer. På gott och ont. För i Sundsvall kände jag emellanåt att jag gjorde saker på bekostnad av min egentid. Självklart för att jag ville göra det, men ens eget välmående lider ofrånkomligen ifall man blir skyldig sig själv för mycket tid. Men här kommer jag kanske att känna tvärtom, att jag blir för egoistisk och inte tar mig tid för andra.

Jag måste hitta en mellanväg. Kanske att fortsätta ta mig tid, men göra det effektivare och kommunicera när det uppstår dötid (väntrummet hos doktorn innan man får domen). Helt enkelt lite mer på mina villkor. För kvällarna vill man ju inte offra!

Skämt åsido, det här ska nog lösa sig på ett bra sätt och jag hoppas att ingen kommer att känna att jag blir en sån person som ringer från tunnelbanan och lägger på i exakt samma ögonblick som jag ska kliva av.

Om så är fallet erbjuder jag fria kompensations-shots och rätt att örfila mig nästa gång vi ses!

Några rader om Sundsvall och galoscher

Häromdagen när jag pratade med en kompis kom vi in på Sundsvall och hur det känns att inte längre bo där. Något som senast hände mig för drygt tolv år sedan, men som han upplever jämt eftersom han valt att tillbringa så lite tid som möjligt i sin forna hemstad. Vid varje återbesök känner han sig dålig. Även om det bara gäller en helg. Ungefär som att staden andas en oduglighet som det inte går att värja sig ifrån.

Mitt problem med Sundsvall har aldrig varit så. För det har egentligen aldrig handlat om Sundsvall, utom om mina vänner och om bekvämligheten av att bo i en mindre stad där man känner många människor. Omgivningen hade kunnat vara Luleå, Åmål eller Bredbyn och jag hade troligtvis känt exakt samma sak.

Det enda jag inte trivdes med var sättet jag skötte mitt liv på. Det blev för mycket destruktiva saker (skräpmat, dålig dygnsrytm, alkohol, lathet etc) och alldeles för lite upplyftande och inspirerande saker (träning, tid för mig själv, fokusering på jobb etc).

När ett sådant beteende pågått under lång tid kommer man in i en negativ spiral som känns väldigt svår att ta sig ur. Allt det man har runtomkring sig förknippas till mångt och mycket med hur man levt. Att flytta kändes som det enklaste sättet att bryta mina negativa cirklar och få en fräsch nystart.

Nu låter jag ganska dramatisk, som att jag hade ett galopperande heroinmissbruk att tampas med. Så var det absolut inte. Men för att vara en historiskt sett ganska lågpresterande människa har jag haft extremt höga krav och förhoppningar på mig själv. Vilket kanske började som nyfödd när pappa stolt deklarerade att "nästa statsminister är född". Det satte ribban ganska högt och jag undrar om han någonsin insett att han satte en jätte-jinx på hela min karriär genom att säga så.

Det var väl ungefär vad jag hade att säga om Sundsvall idag.

Till något mer upplyftande. Två av mina vänner i Stockholm glider dagligen omkring med galoscher. Jag är långt ifrån någon expert, men om man ändå vill bli hemskt gammal, är det inte lika bra att samtidigt skaffa käpp, basker, monokel, färdtjänst, bridgepartner och viagra på recept? Rätta mig gärna om jag har fel.

Goder Afton!

This city will eat you alive

På plats i Stockholm och det känns redan som jag så smått isolerar mig från världen och bejakar min introverta sida.

Som kungen av dåliga ursäkter finns här en helt ny arsenal av anledningar till varför det nog är klokast att stanna hemma. De flesta innefattar kollektivtrafikens krångel, men även lama ursäkter om ogjort jobb bör fungera, då de flesta verkar för självupptagna och stressade för att syna någon i sömmarna eller än mindre bry sig.

Jag är inte en vän av överdrifter. Allt det jag skrev ovan kom sig därav att jag tackade nej till att joina Macke för att se skidåkning hemma hos Jim. Han pratade om t-banan till Kristineberg. Jag tyckte det lät som att åka transsibiriska järnvägen tur och retur. När han upplyste mig om att Kristineberg ligger på Kungsholmen, tre stationer bort, kände jag mig inte som ett geografiskt orakel. Men nejet hade redan cementerats fast i en stor klump av rälsburen komplikation och var inte föremål för att ändras.

Istället har jag gjort... praktiskt taget ingenting. Handlat lite, sett ett par avsnitt av Mad Men (alla borde se den minst två gånger) och i största allmänhet funderat kring vad jag ska packa upp först. För att sedan inte packa upp någonting alls. Rätt ointressant, men det känns ändå rätt bra på något sätt.

Vad som blir mer intressant blir mitt stundande arbete och vad det kommer att ge. Vi väntar nämligen spänt efter svaret på frågan "Klarar han av att öka sin faktureringsgrad till mer än en timme om dagen?". Min revisor har nämligen sagt att det är en förutsättning för min fortsatta överlevnad.

Över till någonting helt annat. Frukosten på Hotell Malmen imorse var en hyfsad besvikelse. Kanske inte så förvånande med tanke på all dynga man hört om det stället under alla år. Men vad är då egentligen det största kvittot på att en frukost är riktigt stinkande usel? Kan det vara att man tar en smitnota men ändå känner sig manad att skälla och klaga på kvaliteten, som att det är en själv som just blivit lurad?

Ibland är det fint att ha vänner som ställer upp. Två personer gjorde min flytt lite enklare. Jonas, som hjälpte mig att packa och sedan körde mig hit, samt Jossan som torkade ur mitt kök och såg till att jag inte sparade allt gammalt skräp. Hatten av för det!

Slutligen. I ett gammalt Seinfeld-avsnitt fick George höra att "this city will eat you alive" när han fejkade att han var en lantis som nyligen flyttat till New York. Återstår att se om det blir samma sak för mig i Stockholm.

På återhörande!

Snart dags då

Det är jävligt körigt just nu!

Planeringen och genomförandet av min stundande flytt har skötts på ett precis så uselt sätt som bara jag klarar av att ordna. Allting bygger på att jag är en sista-minuten-person och det innebär att vänta in i det sista med att ta tag i saker. Det är en kvarleva från tonåren då ogjorda skoluppgifter löstes på en kväll. En dum-i-huvudet arbetsmetodik som knappt ens fungerar i teorin. Än mindre i verkligheten när man är vuxen och har för stora arbetsuppgifter.

Som en bonusvinst blir det extra svårt att hantera små vardagliga spratt. Alldeles nyss stod jag vid parkeringsautomaten i 10 minuter och provade fyra olika kort. Inget av korten fungerade och just då förstod jag tanken bakom att tillverka maskinen i praktiskt taget oförstörbart material.

Vad ska man säga om nyår? Kanske att jag hade hur kul som helst, att jag var omgiven av flera av mina favoritpersoner, att det blev en otroligt sen kväll, att det får anses vara mitt officiella avsked från Sundsvall och att det efterföljdes av två dagar med full turbulens. Planen att infoga några bilder blev efter en snabb överblick inställd. Fotografer ska inte dricka i tjänst.

Sedan har jag så sakteliga börjat lyssna på Filip & Fredriks podcast igen, efter att ha haft ett drygt års uppehåll. Podden är som vanligt underhållande och bra, men i dagens avsnitt hakade jag upp mig litegrann på Filips berättelse om sin nyårsfest i L.A. Förutom att det verkar viktigt för honom att bevisa att han lever ett bra liv därborta, beskrevs en gästs medhavda "Case Logic-fodral med droger" på ett sätt som jag hatade. Jag tycker faktiskt att offentliga personer har ett ansvar att inte beskriva droger på ett alltför förskönande sätt. Även om man är drogliberal och kunnat hantera droger på ett icke-problematiskt vis, är och förblir det ett stort samhällsproblem.

Slutligen, av någon anledning läser jag alltid alla dagstidningar bakifrån. Förutom Dagbladet som jag läser från rätt håll. Någon som kan gissa varför?

På tal om det hittade jag en mycket intressant sida om bra sms lån.

Vi ses på sydligare breddgrader!