Maradona-klocka

...

Ett par saker jag glömde nämna.

Fotbolls-VM är i full gång och jag påminns om den härliga tid jag hade i Tyskland 2008 tillsammans med mina forna studiekamrater. Roadtrip runt Tyskland med härlig gemenskap, alla Sveriges gruppspelsmatcher, många tennisbataljer på grusbanor runt landet samt en och annan fest.

Som den fotbolls-fanatiker jag är (hur kan det vara världens största sport???) har jag i årets VM varit mest fokuserad på vad det är för klocka Maradona har på sig. Tyckte den påminde otroligt mycket om en av mina drömklockor. Raymond Weil-modeller Nabucco.

Men det har visat sig att det är en Hublot, som tydligen tillverkat en speciell modell för just honom. Jag blev vilseledd av att den här klockan även har en del blåa detaljer. Mycket läcker är den hursomhelst.

Igår natt innan jag somnade såg jag filmen "Things we lost in the fire" igen. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket den filmen påverkar mig. Det är en sån fantastisk sorglig historia. Men ändå med framtidshopp. Om att alla hopplösa lägen går att vända. Utan att egentligen ha en aning om saken, vill jag tro att Benicio Del Toro's tolkning av en missbrukare är spot on. Vart var oscars-nomineringen?

Precis som förra gången jag såg den, grät jag som ett litet barn under större delen av filmen. Underbart att tillåta sig själv att göra det. Efteråt kände jag mig rejuvenerad och redo att tackla livet igen.

Tyvärr fick jag inte göra det på poker-banan ikväll. Satt registrerad i över en timme och fick inget motstånd. Det måste helt enkelt vara så att jag gått och blivit fridlyst. Efter att ha förlorat rakt ut i alltför många år har poker-kollektivet ingått en pakt, med målsättningen att låta mig behålla de arma ören jag har kvar. Fin gest av dom kan man tycka.

Ironiska priser från akademin

...

Som jag skröt på facebook om tennisvinsterna häromdagen. Obesegrad genom alla dubbelmatcher plus att jag piskade Chamat i singel. På det röda härliga gruset som jag älskar så mycket.

Idag var det re-match. Jag, Rille, Chamat och Plösen styrde kosan mot GTK-hallen. Jag var otroligt toppad på förhand och förväntade mig nya stordåd. Planen var att fixa en nyckel till grusbanorna utomhus. Det kostar 500 kr + 300 kr i deponering och ger obegränsat spel under hela sommaren. Dock måste man anpassa sig till ifall banorna är bokade.

Det var dom idag och enda möjligheten var att spela 1 timme, sedan vila 1 timme för att klämma in ytterligare 1 timmes spel. Helt ointressant och vårt enda val blev att spela inomhus. På plexi-pave eller filtbana som jag hatar av hela mitt hjärta. Det var nämligen där jag fick stryk av Rille i vintras.

Grejen är den att han inte slår sina slag med någon top-spin. Effekten blir att bollen får en väldigt flack studs och glider undan, medan det på grus blir att bollen stannar upp efter studs. Det blir mindre tid att förbereda sig och det krävs att man liksom gräver upp bollen. Jag har helt fel timing inomhus och kommer fel till bollarna. Grymt orättvist.

Vi körde en Davis Cup och lottade lag. Jag och Chamat mot Rille och Plösen. Rille vann med 6-4 mot mig och det var inget snack om att det var välförtjänt.

Sedan vann jag mot Plösen med 8-6 i tiebreak i en grymt spännande match. Plösen har en otrolig fire-power med ett väl inoljat serve-volley spel á la Pete Sampras. Jag tyckte mig få ner serve-returerna på hans fötter, men han lyckades gräva fram helt fantastiska volley-slag gång efter annan. Dock var han lite slö i mina serve-game och slog ut en hel del serve-returer, vilket höll mig kvar i matchen.

Att spela tie-break är verkligen inte bra för ett redan sönder-trasat psyke, men jag får anse mig vara nöjd med att vända ett 3-6 underläge till vinst.

Vi torskade Davis Cupen med 4-1 och det är bara att lyfta på hatten. Grattis grattis grattis. Jag har redan bestämt att jag och Rille ska ta en grus-match senare i sommar. Oavsett om han vill eller inte.

---------------------

Imorgon åker jag hem till Sundsvall eftersom jag har litegrann att stå i på torsdag. För en gångs skull ett riktigt möte att närvara på.

Midsommar ser ut att firas tillsammans med Jonas, Åhlen, Patte, Landell, Julia, Sofia, Katarina plus några till i Bergafjärden. Jag förväntar mig inget annat än en supertrevlig kväll.

Egentligen hade jag tänkt stanna kvar i Gävle och fira midsommar med Rille och Malin hos en av hennes kompisar i Söderhamn. Men i och med att jag måste hem imorgon spricker den planen. Tack för inbjudan alla fall. Vi tar det nästa år istället.

----------------------

Pokern har den här veckan varit en berg-och-dalbana av rang. Men jag tror mig ligga lite plus än så länge, ej inräknat sittningen som påbörjas om 10 minuter.

Återigen har det visat sig hur viktigt det är att mina tankar är rena och inte upptas av andra saker. När jag är in the moment spelar jag grymt bra och gör rätt i nästan varje situation, men om jag tillåter mig själv att tänka på annat går det oftast rätt utför. En kraftig läcka att inte kunna spela sitt A-game oftare. Men att ha kommit till den insikten har gjort mig mer medveten och jag kommer i framtiden att se till att vara redo för spel när jag väl sätter mig ner vid borden.

----------------------

Slutligen vill jag gratulera Rille till att blivit nominerad till "Årets pokerpersonlighet" av Svenska Pokerakademin.

Han har inte vunnit några titlar under 2009, men priset handlar mer om att vara en förebild vid borden och bete sig på ett föredömligt sätt, samt vara en person som bidrar till god stämning.

Tror det kommer vara många från pokerklubben i Gävle som fasar för att Rille tar hem priset. Gissningsvis med Borgmästaren i spetsen den oros-kommitén. Rille gillar att prata och dom stackarna kommer nog aldrig att få höra slutet om hans egen förträfflighet.

När Gurra fick nys om nomineringen skickade han ett sms till mig och konstaterade att "dom har börjat dela ut ironiska priser nu också"

Ha en trevlig midsommar ifall det inte blir några fler inlägg innan!

Dagens ungdom

Det är då otroligt. Nu får man till och med stryk av den andra generationens Chamat. Precis som med J-O och kineserna. Jag måste hitta en ny hobby.

Här var det glass. Härlig smarre-glarre!

...

Det här med glass är någonting som i högsta grad hör den svenska sommaren till. Alla butiksägare trycker in en mjukglassmaskin eller en glassdisk, oavsett vad det bedrivs för kärnverksamhet.

Precis som i alla andra branscher leder den tuffa konkurrensen till att det krävs ytterligheter för att få kunden till just sin sylta. För en 10-15 år sedan räckte det med att HA en mjukglassmaskin för att vara unik. Idag krävs det mer än så.

Senaste ful-knepet är att skylta med "hemlagad italiensk glass". Vilket irriterar mig någonting oerhört. Av flera anledningar.

Det finns inget certifikat eller bevis på att glassen verkligen är italiensk. Den kan lika gärna vara hemsvarvad på hederlig svensk gammal sur-mjölk. Plus att hela uttrycket "hemlagad italiensk glass" är en motsägelse i sig. För hur kan glassen vara hemlagad och italiensk om den är ihop-rörd i Sverige? Den kan möjligen vara lagad enligt italienskt recept, men inte genuint hemlagad.

Påminner lite om när Hassan ringde Bamsegrill och frågade om dom hade hemlagat mos. När svaret på frågan var ja, frågade busringaren direkt "bor ni i kiosken?". En helt relevant frågeställning som fullkomligt tog den gode Bogdan på sängen.

Något mer som vore relevant är en glassombudsman. Alternativt ett glass-verk som kontrollerade och certifierade kvalitén på glass. För att få ett stopp på alla osanningar i branschen.

Förutom mig vet jag några till som skulle glädjas av ett sådant kontroll-institut. Nämligen de flitiga syd-europeiska glasshandlare som verkligen har ansträngt sig för att erbjuda prima italiensk glass. För om det fortsätter på inslagen bana kommer det bli en häxjakt på svenska falsk-myntare i glass-branschen, där dom jagas ut ur stan av ett gäng italienare med pizza-spadarna i högsta hugg.

Avslutningsvis vill jag veta om någon vet vilken tv-serie citatet i rubriken nämndes. Ledtråd är att det var i första avsnittet.

Snart på benen igen...

...

Konsten att kunna roa andra är en fin egenskap att ha. Allas vår vän Myre har alltid haft den egenskapen och han är nästintill oslagbar som historieberättare. I synnerhet i flaskliga sammanhang, men även på odrucken fot.

Nu har han åkt på en neslig lunginflammation som verkar tagit lite extra på krafterna. I väntan på hans tillfrisknande tänkte jag dra en liten anekdot han själv brukar skratta lite extra åt, när han berättar.

En kompis till honom var på väg någonstans i sin bil. På väg mot resmålet tog han en liten genväg och körde en kortare sträcka på en gångväg. Oturligt nog lyckades en polis vara i närheten och stannade honom med blåljusen på. Konstapeln gick fram till bilen och frågade hur i helvete han tänkte när han körde på en gångväg.

"Tror du jag är nöjd själv eller?" blev svaret och om jag vore polisen skulle jag bara låta honom åka, helnöjd över att ha en nöt-historia till fikarummet. Vi pratar en enorm kyla i ett pressat sammanhang. Bäst när det gäller á la Willi Railo.

Jag vet inte om Myhre läser några bloggar från sjuksängen. Oavsett vilket sänder jag en krya-på-dig tanke med hälsningar från både mig, Gurra och Rille!

Högskolan i Gävle

Här har många stora hjärnor påbörjat sin intellektuella resa. Among others the infamous 40-C crew who were roaming the streets in the early 00's

Nyss var det halvdepp...

...men plötsligt blev mina bekymmer som bortblåsta. //Som jag har letat

Robyn får äran att vara titel!

...

Det är exakt 8 grader och gråmulet ute. Vilket går hand i hand med hur jag själv känner mig. Har drabbats av någon form av försommar-lesshet som inte verkar ge sig i första taget.

Pokerspelet är en enda stor berg-och-dal-bana där jag i förrgår hade en riktigt hemsk dag, för att vinna tillbaka merparten igår. Men jag söker inga såna swings längre. Mina krav är modesta. Jag vill vinna någorlunda stabilt och utan trubbel, och jag kräver inga miljoner. Adrenalin-kickarna kan vi överlämna till kidzen som fortfarande tycker det är roligt att spela.

Squashen, ett annat mörkt kapitel i boken om mitt liv. Känner mig sämre för varje gång jag spelar. Slagen är veka och tjejjiga, och min dåliga kondition måste vara ett tecken på att min dödliga sjukdom snart kommer bryta ut.

Plus att jag känner att jag inte har någonting att se fram emot. Jag har pratat om att flytta till Sthlm, men det känns bara som om det är för mycket praktiska göromål för att det ens ska kunna hända. Jag måste göra iordning och sälja min lgh (projekt av gigantisk storlek) samt göra mig av med alla andra band. Nu framstår jag säkert som ofantligt lat och oproduktiv som ser hinder i såna småsaker. Kanske är det så men det känns som att bestiga ett berg av relativt hög höjd.

För att inte framstå som efterbliven måste väl fotbolls-vm nämnas. Jag är ganska ointresserad och ser bara någon sporadisk match. Holland är ett lag jag gillat ända sedan barnsben och det vore verkligen roligt ifall dom vann ett efterlängtat mästerskap. Gällande Vuvuzela-tutorna håller jag med om att det blir ett jäkla oväsen. Men det går an (Carl Jonas Love Almquist-referens för den obildade) framför tv:n. Däremot måste det kännas sådär för ditresta supportrar. Lägga ner en smärre förmögenhet på sin dröm-semester och den enda behållningen är tinnitus.

Men det finns ett ljus i mörkret. Robyn's nya skiva. Jag har alltid gillat henne, hon står för någon typ av osvensk jag-skiter-i-vad-alla-tycker-mentalitet, som stimulerar min egen gå-min-egen-väg-gen. Dom första singlarna är helt otroligt bra. Här är "Dancing on my own"

Robyn 'Dancing On My Own' (Official Video) from Robyn on Vimeo.

Den senaste låten "Dancehall Queen" är ännu bättre, men det finns ingen utlagd youtube-version än. "Fembot" kom för ett tag sedan och har snurrat frekvent här hemma . Spotifya det här och ni har lyckan gjord. Hoppas resten av skivan håller samma höga klass.

Party like it's 1997

...

I nuvarande student-tider satt jag och spånade med Jonas. Om att göra en egen liten student-fest nästa år.

Med egen lövad lastbil och autentiska studentmössor (ej våra gamla som säkert är omoderna nu). Efter lastbilsåkningen går vi ut på någon av studentfesterna och lever oss helt och fullt in i rollen som naiv 18-åring. Ingen kommer förresten att se att vi är äldre för den delen. Vilka är med på att återuppleva studenten all over again nästa sommar?

Det här kan till och med bli en lönsam affärs-idé. Studentpånytt.se, sidan som hjälper dig återuppleva din ungdom. Ann kom med ett roligt förslag att man kan supa ner riktiga studenter så att dom missar att gå ut på Hedbergskas trappa. I dennes ställe kan man då plantera in en kund, som av någon anledning kanske missade sin egen ceremoni, och därmed aldrig fått mottaga folkets jubel. Det skulle väl vara värt 2599:- utan problem. 100 kunder och pengatåget är i rullning.

Twitter

...

Vi provar den här Twitter-prylen oxå, för att se om den möjligen kan vara något att ha. Det här gör jag uteslutande för att känna mig ung och för att min systerdotter Sanna har sagt att mikrobloggandet är stentufft och en verklig framtidspryl.

http://twitter.com/akutpsyk är adressen för den som är intresserad. Men räkna inte med alltför mycket informationsflöde på den kanalen.

Vandraren

...

Så var sommarens första promenad avklarad. Som alltid går jag innan frukost. Favoritslingan är bort mot Citygross och sedan ta av upp mot Hemmansvägen för att sedan avsluta genom mina barndomskvarter i öfvre Haga. Tar cirka 40 minuter och när jag är tillbaka hemma har jag en alldeles lagom hunger.

Jag har haft svårt med motivationen att promenera det här året. Dels för att det aldrig blir någon riktig sommarvärme, och dels för att jag varit allmänt lat en längre tid. Men igår fick jag syn på mig själv i spegeln. Bortsett från det spontana illamående var det positivt, för nu har jag motivation så det räcker för ett par decenniers promenader.

//Vågen sprack

Trampa Lakers

...

Jag och Bommen hade nattvaka hos David och tittade på NBA-finalen mellan LA Lakers och Boston Celtics.

Bommen pratade hela dagen om att Lakers inte kunde förlora och att oddset 2,30 var det största bjudoddset på många år.

Vi hade alla spelat på matchen och valde individuella sätt för att hitta rätt positivism. Bommen drack rom&cola i mängder (törstig efter säsong?) medan jag nöjde mig med att sluka Piggelin efter Piggelin. Tror det blev 6 i rad och jag hade kunnat dragit i mig hela asken, men jag lämnade resten hemma. Stort misstag, efter sista tuggan kom ett obeskrivligt glass-sug blandat med panik eftersom jag visste att det var slut på festen.

Behöver jag nämna att Lakers vann, men det var hårt i mål. Någonstans i slutet av tredje - början av fjärde - stod matchen och vägde. Men för en gångs skull log lyckan mot dom klentrogna.

Här vare glass

...

Även fast jag inom det närmsta framtiden högst sannolikt kommer flytta från Sundsvall och ge mig i kast med någonting nytt, kan jag inte undgå att känna mig deprimerad och undrande kring hur allting tenderar till att ordna sig till det bästa i alla andras liv, men inte i mitt.

Om mitt liv fortsätter krångla blir det en total verklighetsflykt. Jag tänker att om jag målar upp en fasad av att allting är frid och fröjd, så slipper jag ta tag i allting verkligt eller reellt. Så kan jag sitta på toppen av mitt eget imperium och leva ut min egen låtsas-dröm. Medan människor runtomkring mig lever i realiteten, med allt vad det innebär av glädje, smärta, problem och lösningar. Fatta vad mycket bättre jag kommer att ha det än dom.

Fast först ska jag prova att fly in i ett Piggelin-koma. Jag har inhandlat ett 15-pack och tänkte äta 14 i rad. Den sista glassen tänkte jag ge bort till den person som skriver den mest upplyftande kommentaren. Den kan sägas vara signerad med min egen nedstämdhet och borde således tinga ett visst samlarvärde.

//Åka tunna

Skrattstock nolltio

...

Om några timmar svänger Bommen förbi sthlm och plockar upp spillrorna av mig själv. Vi åker norrut med destination Sundsvall.

Det har varit en intensiv helg med massa skoj. Allitfrån parksittningar till innergårdar till hemliga krogar utan entréskylt till mälarpaviljonger till stureplan.

Innan festligheterna drog igång hade jag lite arbete att stå i. Squash mot Bergström. Som jag vann med den äran. 3-2 i set och som lök på laxen med 2-1 i set i revanschmatchen. Men det var hårt i mål första matchen. Jag låg under med 2-1 i set och hade matchbollar mot mig. Men som man säger.. Det gick till sig. På lördagsnatten träffade jag Tomas, som var kanon, och det enda han muttrade om var att det var fult av mig att låtsas-knyta-skorna i ett pressat läge. Kan jag hjälpa att bägge snörena går upp samtidigt?

På lördag var vi ute på Långholmen och tittade på Skrattstock. En stand-up-festival som är gratis. Därav enorm publik och alla sitter i picknick-konstellationer och dricker vin som om det vore vatten. Vi satt lite avigt till så jag missade nästan alla nummer. Men av dom 6-7 st jag såg var det blott 1 som var bra. 1 av 7 känns som standard i den branschen. De allra flesta har ingen röd tröd genom sina nummer, eller skämtar om saker dom inte klarar av att ro i land. Ungefär som att jag skulle försöka bära upp en Stetson-hatt.

På kvällen var vi på en jättekonstig fest i en gammal nerlagd biograf i närheten av Östermalmstorg. Det var någon typ av körgrupp som hade en semi-privat efterfest. Där var en hel del kulturmänniskor och det var minst sagt en rejäl mix av olika människor. Bra priser i baren var det oxå. Jag skulle beställa shots och det enda som serverades var päroncognac. Efter att beställt 4 stycken visade det sig att det bara fanns en enda kvar. Precis när jag skulle sätta i mig drycken kommer Macke förbi och tar mig fullkomligt på sängen genom att ful-svepa den. Han sa sen att han tänkte "inte en chans" hela vägen ner, när jag försökte påpeka att vi åtminstone borde dela som bröder.

Jag gick hem ganska tidigt. Efter att festat i flera dagar var det inte mycket kvar i tanken. Tror jag klev någonting vid 1 eller kanske halv två. Jag planerade att ta en promenad hem genom stockholms-natten och medan jag funderade på det satte jag mig på en bänk på Biblioteksgatan. Jag hade inte suttit längre än ett par minuter förrän jag hörde ett skånskt bräkande. Det var Rille och Pontus som var mellan två krogar. Mig skulle dom absolut ha med och det var under protest jag följde med och tog en shot+drink.

Igår var jag enormt slagen och mådde sämre än på mycket mycket länge. Men det redde upp sig ganska bra. Jag var i skärgården med syrran och hennes kille plus hans dotter och hennes pojkvän. Min syster har gått och blivit båtmänniska på äldre dar och tillbringar nästan hela sommaren ombord. Det var en otroligt trevlig dag med ett visst mått av båt-åkning och ett större mått av vila, sol och grillning. Enda nackdelen är att jag brände mig litegrann i solen, men det kan jag leva med.

Väl iland, kurerad från bakisheten var det med lätta steg jag gick mot bilen. Tror inte ens vi hunnit lämna parkeringen innan allting kom tillbaka. Den sedvanliga ångesten var större än någonsin. Gick omkring som i en dimma resten av kvällen. Jag mötte upp Hasse och följde med honom på casinot en snabbis. Det enda som kom ur mig var nog dessvärre jämmer, så jag tror inte jag var nåt vidare sällskap. Sedan blev det hemgång. Finns det nåt bättre än att ligga i sitt eget elände, så pass livrädd att man måste försöka sova med både lyse och musik på?

Jag ska se om jag kan få någon fart på mobilen och få upp de få bilder jag ändå tog. Återkommer i ärendet.

Ses i Sundsvall

Skärgårdsmedicin

Lindring av bakisheten på sjön

Funkar för mig

Kan inte klaga på min livssituation just nu. Skrattstock, mängder av rosévin och trevligt sällskap. Sviterna av gårdagen är som bortblåst.

Pink is my favourite color sjöng Aerosmith

...

Bedrövelse.

Idag var det ett rent helvete att vara mig. Så pass illa att en pokerförlust på €1,000 skulle kännas som ett myggbett i jämförelse. Bespara mig nu kommentarer om att jag således har för mycket pengar för mitt eget bästa. För så är inte alls fallet.

Snarare är det så att pokerförluster har varit en så pass stor del av min vardag de senaste 5 åren, att jag lärt mig leva med det. Istället hänger man sig fast vid vardagliga småsaker för att finna glädje. Som att spela squash. Som att se en bra film. Som att känna doften av nytvättade kläder. När även dom sakerna går emot, ja då har man inte mycket kvar att glädjas åt längre.

Just doften av nytvättade kläder är någonting jag finner oerhört harmoniskt, och det tillhörde en av den här dagens höjdpunkter. Fast doften kändes aningen bitterljuv när jag upptäckte att jag, för första gången i mitt liv, lyckats förvandla en röd-vit tröja till en röd-rosa tröja. Ohyggligt irriterande och jag har varit i rubbning ända sedan den stunden.

I min tvätt hade jag, förutom kläder som inte kan färga av sig, 2 st vit-röda tröjor samt en röd-orange t-shirt. Alla dessa plagg har tvättats minst 2 gånger tidigare, och då har dom röd-vita tröjorna legat i samma maskin medan den röd-oranga gått med övrig 40 graders tvätt.

Idag var det dags att slå ihop allt i en maskin för att spara tid. Inget smart drag med facit i hand. Hela fiaskot omgärdas av mystiska omständigheter.

Det var bara en röd-vit tröja som blev missfärgad, och det var den av de två som på kort tid gått och blivit mitt favoritplagg. Slump? Skulle inte tro det.

Plus att jag inte kan förstå hur en röd-vit tröja ens ska kunna bli missfärgad. För om så vore fallet skulle den lika gärna kunna missfärgas av sig själv, trots att den tvättas i separat maskin. Naturligtvis kan det undvikas genom att det röda tyget i tröjan helt enkelt inte färgar av sig, men den teorin kan nog varken garanteras eller bekräftas. Isåfall skulle alla tröjor vara tillverkad av sånt tyg

Väldigt väldigt orättvis och det är med sorg i hjärtat jag strax ska lägga mig och sova.

Gällande poker har jag den här månade lovat mig själv att lägga in en större volym. Det går inte att slacka runt längre och tro att allt ska lösa sig automatiskt. Det fanns en tid när jag arbetade hårt och den mentaliteten ska jag försöka återuppliva under juni månad.

Därför ska jag spela minst 400 heads-up matcher (helst 600), och för att göra det svårare att ljuga för mig själv kommer jag med någon form av frekvens redovisa på bloggen hur jag ligger till volymmässigt. Jag förväntar mig inget annat än bitska och elaka kommentarer ifall jag inte håller mig i fas. Mer bitska och elaka än vanligt, that is.

Just ja, poker-vm har inletts för några dagar sedan. Inte själv huvudturneringen men däremot en massa sido-events. Ett av sido-eventet har vm-seriens dyraste inköp, $50,000, och kallas "Players championship". Svenske Mikael Thuritz var på finalbordet och jag skulle precis skriva vilken fantastisk prestation det vore om han vann. Fast precis samtidigt lyckades han förlora med JJ mot AK och fick bara smulor kvar av sin markerhög. Trots att jag inte känner honom personligen vill jag be om ursäkt för min jinx.