Efter flera års frånvaro fick Åre i helgen återse mitt prydliga ansikte.
Tillsammans med Macke inledde vi en roadtrip åt nordväst för att möta upp Kristin, som fått en enorm Norge-längtan och inte klarar av att bo mer än 10 mil från oljedoften. En resa som självklart slutade i alkohol. Men även i möte med en varg, kanske Jämtlands törstigaste person och andra bekanta.
Grejen med Åre är att det framkallar en enorm känsla av lyx. Att man är precis där man vill vara. Lite som Las Vegas, fast i ett kallare format.
Jag tänker inte tråka ut er med detaljerna men vi besökte vår beskärda del av byns nöjesetablissemang. En liten flaggning för Supper dock. Vilket ställe. Enormt trevlig atmosfär, lite äldre publik och en sjukt duktig pianotrubadur som spelade dämpade örhängen.
På tal om hyllningar känner jag att lördagens restaurang Karolinen är förtjänt av en extra stor hyllning. Stället ligger en liten bit utanför stan och direkt innanför dörren får man känslan av att man kliver rätt in i någons vardagsrum. Fördrink på övervåningen i Chesterfield-fåtöljer med utsikt ner över matsalen.
Middagen var utöver det vanliga och utan tvekan bland det godaste jag ätit. Skagentoast och laxkreation i världsklass följdes upp av en varmrätt vi själv stekte på täljstenar. Det går inte att beskriva hur gott köttet var. Biff, Renkött, Lammracks och Chorizo. Till det bakad potatis och flera olika såser samt ett Chianti-vin som var perfekt! Nu är det inte bara maten som gör en trevlig middag, men ibland får man känslan av att allting klaffar. Det här var en sådan måltid. Trots att Patrik, världens törstigaste surjämte, fixade så vi blev bjudna på både för- och efterrätt blev det inte gratis. Men, vissa saker är värda att slösa pengar på.
Nu när jag reflekterar över helgen kommer jag att tänka på några saker.
Det ena rör inredning. I lördags mellanlandade vi hos Lars och Anna som skulle med ut på krogen. Deras lägenhet var enormt fint inredd. Inte bara fint utan även väldigt personlig. När man ser sig omkring är det uppenbart att många saker har en historia. Jag, som aldrig någonsin lyckats inreda mina lägenheter överhuvudtaget, än mindre personligt, imponeras kraftigt av att se perfektion.
Men såhär i efterhand övergår det i någon typ av semi-depression kring min egen oförmåga att skapa ett harmoniskt hem. Inte för att jag vantrivs där jag bor nu, men jag skulle vilja prova på känslan av att bli genuint lycklig av att komma hem. Känner jag mig själv rätt är det nog bara att fortsätta drömma.
På vägen hem samtalade jag med Macke om allt möjligt. Jobb, ekonomi, framtid. Ni vet, det vanliga. Jag har en förmåga att prata om sådant på söndagar när jag är lite bakis, på väg hem från någonstans. En tanke av att "så fort jag kommer hem kommer allting att bli annorlunda". Obekvämheten av alkoholen projiceras på någonting annat. En tanke om förbättring och förändring.
Hursomhelst pratade Macke om en kompis som hade anlitat städhjälp. Vad det exakt innebar och hur mycket det kostade efter det lämpliga RUT-avdraget. Innan vi började prata om underhållsnära tjänster kretsade mina tankar kring att försöka hålla ner utgifterna, jobba hårdare och fakturera fler timmar.
Efteråt kunde jag bara tänka på hur fantastiskt logiskt det vore för mig att anlita städhjälp, och att jag så snart som möjligt ska kolla upp möjligheterna. Jag vill ha välstädat men vill inte välstäda. Det här symboliserar en av mina brister på ett otroligt tydligt vis och är tillika det som alltid kommer hålla mig långt borta från en egen pengabinge. FAST JAG VILL JU BADA I PENGAR!
Till sist. Täckbyxeshorts är tydligen det nya. Dom är ju....... användbara. När man ser något dylikt inser man att det finns hopp, att det kanske finns människor som mår sämre än en själv.
