Åre, Städhjälp och Täckbyxeshorts

Efter flera års frånvaro fick Åre i helgen återse mitt prydliga ansikte.

Tillsammans med Macke inledde vi en roadtrip åt nordväst för att möta upp Kristin, som fått en enorm Norge-längtan och inte klarar av att bo mer än 10 mil från oljedoften. En resa som självklart slutade i alkohol. Men även i möte med en varg, kanske Jämtlands törstigaste person och andra bekanta. 

Grejen med Åre är att det framkallar en enorm känsla av lyx. Att man är precis där man vill vara. Lite som Las Vegas, fast i ett kallare format. 

Jag tänker inte tråka ut er med detaljerna men vi besökte vår beskärda del av byns nöjesetablissemang. En liten flaggning för Supper dock. Vilket ställe. Enormt trevlig atmosfär, lite äldre publik och en sjukt duktig pianotrubadur som spelade dämpade örhängen. 

På tal om hyllningar känner jag att lördagens restaurang Karolinen är förtjänt av en extra stor hyllning. Stället ligger en liten bit utanför stan och direkt innanför dörren får man känslan av att man kliver rätt in i någons vardagsrum. Fördrink på övervåningen i Chesterfield-fåtöljer med utsikt ner över matsalen. 

Middagen var utöver det vanliga och utan tvekan bland det godaste jag ätit. Skagentoast och laxkreation i världsklass följdes upp av en varmrätt vi själv stekte på täljstenar. Det går inte att beskriva hur gott köttet var. Biff, Renkött, Lammracks och Chorizo. Till det bakad potatis och flera olika såser samt ett Chianti-vin som var perfekt! Nu är det inte bara maten som gör en trevlig middag, men ibland får man känslan av att allting klaffar. Det här var en sådan måltid. Trots att Patrik, världens törstigaste surjämte, fixade så vi blev bjudna på både för- och efterrätt blev det inte gratis. Men, vissa saker är värda att slösa pengar på.

Nu när jag reflekterar över helgen kommer jag att tänka på några saker.

Det ena rör inredning. I lördags mellanlandade vi hos Lars och Anna som skulle med ut på krogen. Deras lägenhet var enormt fint inredd. Inte bara fint utan även väldigt personlig. När man ser sig omkring är det uppenbart att många saker har en historia. Jag, som aldrig någonsin lyckats inreda mina lägenheter överhuvudtaget, än mindre personligt, imponeras kraftigt av att se perfektion. 

Men såhär i efterhand övergår det i någon typ av semi-depression kring min egen oförmåga att skapa ett harmoniskt hem. Inte för att jag vantrivs där jag bor nu, men jag skulle vilja prova på känslan av att bli genuint lycklig av att komma hem. Känner jag mig själv rätt är det nog bara att fortsätta drömma. 

På vägen hem samtalade jag med Macke om allt möjligt. Jobb, ekonomi, framtid. Ni vet, det vanliga. Jag har en förmåga att prata om sådant på söndagar när jag är lite bakis, på väg hem från någonstans. En tanke av att "så fort jag kommer hem kommer allting att bli annorlunda". Obekvämheten av alkoholen projiceras på någonting annat. En tanke om förbättring och förändring. 

Hursomhelst pratade Macke om en kompis som hade anlitat städhjälp. Vad det exakt innebar och hur mycket det kostade efter det lämpliga RUT-avdraget. Innan vi började prata om underhållsnära tjänster kretsade mina tankar kring att försöka hålla ner utgifterna, jobba hårdare och fakturera fler timmar. 

Efteråt kunde jag bara tänka på hur fantastiskt logiskt det vore för mig att anlita städhjälp, och att jag så snart som möjligt ska kolla upp möjligheterna. Jag vill ha välstädat men vill inte välstäda. Det här symboliserar en av mina brister på ett otroligt tydligt vis och är tillika det som alltid kommer hålla mig långt borta från en egen pengabinge. FAST JAG VILL JU BADA I PENGAR!

Till sist. Täckbyxeshorts är tydligen det nya. Dom är ju....... användbara. När man ser något dylikt inser man att det finns hopp, att det kanske finns människor som mår sämre än en själv. 

Incident med kaviar

Ibland är jag världens klumpigaste människa. Detta tenderar särskilt till att hända på morgnarna då jag kan lida av en enormt dålig balans. Både fysisk och psykisk.

Torsdagar är generellt bästa dagen i veckan för mig. Jag brukar ge mig själv lite mer tid på morgonen och lyssna på veckans avsnitt av Filip & Fredriks podcast. Ofta i kombination med en caféfrukost. Jag har upptäckt att den förlorade arbetstimmen betalar sig mångfalt i form av ett lättare sinne och ökad motivationen under resten av dagen.

Som bekant är det torsdag idag och efter en uppfriskande, ovanligt lång, morgondusch begav jag mig till det lokala caféet. I vanlig ordning pågick ett inre krig angående val av pålägg på frukostmackan. Min beslutsångest är av yppersta världsklass. Mitt i mina funderingar säger tjejen i kassan:

- Blev det hårt igår?

Där stod jag, på toppen av mig själv, nöjd med till och med frisyren, när hon plötsligt insinuerade att mitt utseende utstrålade bakfylla. Moralsänkare, i synnerhet då jag är alldeles för gammal och ansvarstagande för onsdagsfyllor. Den första tanken som slog mig var en fundering kring hur bedrövlig jag måste se ut i ett skarpt läge?

- Näe inte alls, jag är bara disträ i största allmänhet, hasplade jag ur mig.

Det hela visade sig vara ett missförstånd. Vi var på musikquiz igår kväll och har en gemensam vän som taggat hela gruppen på FB, vilket hon noterat. Bakfyllereferensen hade alltså ingen korrelation med mitt utseende och kanske är det hennes sätt att inleda en konversation. Hon möter säkert många människor varje dag och jag, som hatar småprat, gissar att man utvecklar sina egna metoder för att få igång kallprat med kunder.

Hursomhelst beställde jag en ägg/kaviar-baguette, hämtade mitt kolsvarta kaffe, och återgick till mig själv. Mackan kommer in och jag ser direkt att höjden på ekipaget är lite för hög, givet min darrhänthet och allmänt klantiga person. Frukostfikats Regalskeppet Vasa på något vis. Ett spänstigt salladsblad i botten och flera lager ägg och kaviar ovanpå.

Trots decennier av klantighet är min katastrofsensor inte i närheten av vad den borde vara. Mitt worst case scenario var kaviar på nästippen. Otrevligt eftersom jag varken gillar att få stinkande fiskrom i ansiktet, eller hade någon servett. Det är just här jag borde stannat upp, gjort en ny riskbedömning, insett faran, och plockat bort lite ägg. Men vad skulle den här historien varit då?

Istället tog jag en tugga. Hela skiten kom i gungning och, eftersom jag har perfekt olycks-timing, darrade jag till i precis rätt ögonblick för att skapa ett gigantiskt ägg-fyrverkeri. Med tillhörande ägg på golvet och kaviarstänk över hela mig själv. Där satt jag helt stilla, indränkt i kaviarparfym, och förbannade mig själv och det spänstiga salladsbladets trampolineffekt, samtidigt som jag försökte bedöma om någon såg. Tack och lov var jag nästan ensam gäst och, efter att ha städat upp röran, kunde jag hålla huvudet någorlunda högt när jag lämnade lokalen. Stinkande som en gammal sjöbuse på väg till Feskekörka med morgonens fångst.

Jag kan se mig själv i en Stefan & Krister fars där jag kan snubbla omkring helt utan manus.

Tomatsäsong

Mitt i annars dyster tid med mycket jobb, lite kärlek och dödliga sjukdomar, dyker så äntligen en efterlängtad ljuspunkt upp

Tomatsäsongen är i full blom och äntligen hittar man hårda, fina och halvt omogna alfahanne-tomater som är så syrliga att man nästan får sår på tungan.

Om jag nu bara kan lura döden kan det här vara början på någonting stort!

Rabbit Hole och Pannkaksattack

Mitt i vardagsstressen lyckades jag klämma in en sen kvällsfilm igår. Har man hyrt (ja, det går fortfarande att göra rätt för sig) tre filmer som ska lämnas igen på fredag vill man ha lite valuta för pengarna.

Det blev Rabbit Hole med Nicole Kidman, Aaron Eckhart och Dianne West.

Normalt älskar jag långsamma dramafilmer men den här gången blev jag aldrig riktigt berörd, trots att filmen var riktigt snyggt gjord och skådespelarinsatserna bra (särskilt Aaron Eckhart IMO). Att jag inte blev berörd måste bero på att jag inte har en aning om hur det känns att ha ett barn, och ännu mindre hur det känns att mista ett. Men det kan inte vara riktigt så enkelt heller. Jag älskade tex Things We Lost In The Fire, trots att jag är helt anti-droger. Det är helt enkelt så att vissa filmer har det, och andra inte. Betyget blir en medelstark 3:a.

Vad det gäller just Aaron Eckhart kan jag rekommendera den fantastiskt underhållande och tänkvärda filmen Thank You For Smoking. En kvalitetsrulle rakt igenom!

Vidare blev jag precis attackerad av ett gäng pannkakor (2 st) på Hantverksbaren. I min gikt-förvirring har det ännu inte utkristalliserat sig vilken typ av mat jag egentligen ska äta. Knappast pannkakor oavsett, men jag famlar i totalt mörker här och har i princip dåligt samvete över allt jag trycker i mig. Det kan bli den gamla Vicks-dieten en gammal barndomskompis gick på ett tag. Halstabletter till frukost, lunch och middag.

Ja... Man svär!

Gikt verkar vara en folklig sjukdom. Idag har flera andra kompisar hört av sig och välkomnat mig till gemenskapen.

Särskilt en kamrat berättade om ett årligt återkommande veckolångt helvete, där det smärtar så mycket i foten att han skriker rakt ut vid minsta kontakt med lakan etc. Att ha skor på sig är inget alternativ och möjligen går det att gå omkring med flipflops, med en påse utanpå som vinterskydd.

Jag frågade honom vad man gör när man får ett sånt riktigt rejält anfall. Han svarade:

"Ja.... Man svär! Jag brukar skicka ur mig en 10-15 riktigt rejält grova svordomar"

Där har vi igenkänningsfaktor trots att jag är nyintroducerad i gikt-världen. Är det någonting jag är bra på, är det att svära och förbanna saker och tings existens.

Hittade för övrigt en ganska utförlig lista över kött & fisk man ska undvika. Se här:


Bör undvikas 
Födoämnen med medelstort innehåll av purinämnen: Kyckling, broiler, duva, rapphöns, får, fasan, gås, kanin, kalv, oxe, svin, vilt, kalkon, and, ål, aborre, gädda, hälleflundra, homfisk, klippfisk, lax, makrill, rödspätta, sill, torsk, tonfisk, laxöring, hummer, räkor, krabba, musslor och ostron.


Förbjudet 
Födoämnen med stort innehåll av purinämnen: All inälvsmat, lever, njure, bräss, hjärna, benmärg, köttbuljong,  köttextrakter. Småsill och sardiner. Ärtor, bönor, linser, svamp. Alla ölsorter, jäst, jästtabletter.



Vi pratar alltså SAMTLIGA mina proteinkällor. Finns det ens protein på andra sätt? Ska jag köpa en shaker och en sån där gigantisk protein-hink som alla svagt efterblivna (förutfattad mening, jag vet, men det kändes bra att skriva) träningsfreaks använder?

Halv åtta hos Gurkan
Kvällens meny:
Citronvatten, Kaffe och Snus.
Betyg: Ja, gissa själva.....

Gikt-Måndag

Det här kommer bli ett ganska långt inlägg så den som har begränsat med tid kan nog sluta läsa redan här. Men ifall det finns någon som precis slängt in en tjälknöl i ugnen, har jag det perfekta tidsfördrivet medan älgjäveln grillas i 13 graders värme.

Det sägs att ingen dag är den andra lik. Men just den här måndagen tror jag alla upplevt. Visst har ni också fått sån här trevlig post?

GIKT! Förmodad fucking jävla gikt. Tillika min första framgångsrika självdiagnos. Notera den varma avslutningen med fraser som "lycka till" eller "ring om du har några frågor, jag rensar kalendern".

Inte ett ljud! Mellan raderna läser jag "Ät din förbannade medicin och var vänlig och stör mig inte igen, jag är nämligen upptagen med att skriva ut penicillin". Vet han inte att jag är landets i särklass största hypokondriker och, i kombination med min frågvishet, vill ställa kanske ett par tusen frågor av varierande relevansgrad?

Bakgrunden till hela undersökningen är att jag var på vårdcentralen efter hemkomst från Thailand. Mitt lillfinger värkte någonting otroligt. Läkaren var helt övertygad om att det var en infektion för att jag grävt i såret där jag blev stungen av en sjöborre. Själv satt jag och nynnade på giktvisan. Dels eftersom pappa har det och dels eftersom jag i vanlig ordning hade gjort min hemläxa (läs googling).

Ett flertal gånger har jag varit på just vårdcentralen med lite olika problem, blivit bemött med skepsis, och faktiskt aldrig fått äran av att slå fast ett testresultat i ansiktet på den tvivlande läkaren och säga "Vem i helvete är det som har rätt nu?!"

Ur den synvinkeln borde det här firas i champagne. Men eftersom det trots allt är ett dystert besked kanske jag borde hålla inne med firandet. I synnerhet då gikt frodas av alkoholkonsumtion. Men det går längre än så. Man ska även hålla sig borta från purinämnen. Vilket det finns höga halter av i nästan alla typer av proteinrik mat.

Min Paleo-diet kommer få sig en ordentlig törn. Jag kommer antagligen att bli tvungen att lägga om hela min kostföring och det kommer bli extremt krångligt att få i sig protein.

Hur kan man då drabbas av detta undrar ni säkert? Eftersom jag är en renlevnadsmänniska undrar jag precis samma sak. Klart är att det är ett big no no över stor konsumtion av alkohol och purinberikad mat. Även om jag gärna tar mig ett glas och sannerligen har ätit en del onyttigheter i mina dagar, är jag ändå förhållandevis hälsosam jämfört med många andra.

Efter en stunds googling fick jag lite tröst:

Till 12% är gikt ett resultat av ohälsosamt leverne och till 60% är det genetiskt. Övriga 28% lämnar vi därhän. Pappa fick sina första symptom 63 år gammal. Vilket innebär att mina barn, om jag hinner få några innan jag dör giktdöden, kommer födas halvt blinda med en skylt i näven där det står:
"Tack för gikten Ögonorm. Om jag bara såg någonting skulle jag ge dig en flatsida med skyltjäveln!" 

Men det finns olika typer av gikt. Alltifrån sporadiska besvär till ett stadie av kroniska besvär. Jag gissar att min åkomma är av lindrigaste möjliga variant. Vilket egentligen inte innebär så mycket mer än att jag bör vara mer noggrann med mat, träning och att konsumera måttliga mängder alkohol. I grund och botten rätt sunda pointers som säkert fler än jag skulle behöva bygga sitt liv kring.

Efter att ringt och tackat pappa för gåvan gav han mig några råd. Att det är bättre att hålla sig till öl än vin. Vilket visade sig vara totalt fel. Det är precis tvärtom. Vin är bättre. Vilket är glada nyheter då jag precis skaffat mig en fabless för semi-dyra italienska viner. Däremot är öl inte alls bra. Redan efter en veckokonsumtion på fyra öl stiger chansen till nya anfall med 25%. Det är dyra öl det!

Den där semesterveckan i St Anton med öldrickning ur stövel i dagarna sju bör nog ombokas till någonting mer stillsamt. Kanske en semestervecka runt Como-sjön med mitt studie-entourage? Det låg i pipelinen innan det här beskedet och nu har jag anledning att vara ännu mer positiv till den resan.

Som en negativt vinklande person har jag målat upp det här liiiite mer negativt än vad det egentligen är. Jag tror faktiskt inte det kommer innebära särskilt mycket mer än att jag kommer leva aningen nyttigare. Vilket jag ändå alltid strävar efter och nu har jag en legitim anledning till att försöka hårdare.

Man kan övervinna det mesta i det här livet. Jag överlevde orkanen Irene och planerar inte att duka under för vad jag i fortsättningen kommer kalla för Gikt-Måndag!

Var det förresten någon som upplevt samma sak?