Incident med kaviar

Ibland är jag världens klumpigaste människa. Detta tenderar särskilt till att hända på morgnarna då jag kan lida av en enormt dålig balans. Både fysisk och psykisk.

Torsdagar är generellt bästa dagen i veckan för mig. Jag brukar ge mig själv lite mer tid på morgonen och lyssna på veckans avsnitt av Filip & Fredriks podcast. Ofta i kombination med en caféfrukost. Jag har upptäckt att den förlorade arbetstimmen betalar sig mångfalt i form av ett lättare sinne och ökad motivationen under resten av dagen.

Som bekant är det torsdag idag och efter en uppfriskande, ovanligt lång, morgondusch begav jag mig till det lokala caféet. I vanlig ordning pågick ett inre krig angående val av pålägg på frukostmackan. Min beslutsångest är av yppersta världsklass. Mitt i mina funderingar säger tjejen i kassan:

- Blev det hårt igår?

Där stod jag, på toppen av mig själv, nöjd med till och med frisyren, när hon plötsligt insinuerade att mitt utseende utstrålade bakfylla. Moralsänkare, i synnerhet då jag är alldeles för gammal och ansvarstagande för onsdagsfyllor. Den första tanken som slog mig var en fundering kring hur bedrövlig jag måste se ut i ett skarpt läge?

- Näe inte alls, jag är bara disträ i största allmänhet, hasplade jag ur mig.

Det hela visade sig vara ett missförstånd. Vi var på musikquiz igår kväll och har en gemensam vän som taggat hela gruppen på FB, vilket hon noterat. Bakfyllereferensen hade alltså ingen korrelation med mitt utseende och kanske är det hennes sätt att inleda en konversation. Hon möter säkert många människor varje dag och jag, som hatar småprat, gissar att man utvecklar sina egna metoder för att få igång kallprat med kunder.

Hursomhelst beställde jag en ägg/kaviar-baguette, hämtade mitt kolsvarta kaffe, och återgick till mig själv. Mackan kommer in och jag ser direkt att höjden på ekipaget är lite för hög, givet min darrhänthet och allmänt klantiga person. Frukostfikats Regalskeppet Vasa på något vis. Ett spänstigt salladsblad i botten och flera lager ägg och kaviar ovanpå.

Trots decennier av klantighet är min katastrofsensor inte i närheten av vad den borde vara. Mitt worst case scenario var kaviar på nästippen. Otrevligt eftersom jag varken gillar att få stinkande fiskrom i ansiktet, eller hade någon servett. Det är just här jag borde stannat upp, gjort en ny riskbedömning, insett faran, och plockat bort lite ägg. Men vad skulle den här historien varit då?

Istället tog jag en tugga. Hela skiten kom i gungning och, eftersom jag har perfekt olycks-timing, darrade jag till i precis rätt ögonblick för att skapa ett gigantiskt ägg-fyrverkeri. Med tillhörande ägg på golvet och kaviarstänk över hela mig själv. Där satt jag helt stilla, indränkt i kaviarparfym, och förbannade mig själv och det spänstiga salladsbladets trampolineffekt, samtidigt som jag försökte bedöma om någon såg. Tack och lov var jag nästan ensam gäst och, efter att ha städat upp röran, kunde jag hålla huvudet någorlunda högt när jag lämnade lokalen. Stinkande som en gammal sjöbuse på väg till Feskekörka med morgonens fångst.

Jag kan se mig själv i en Stefan & Krister fars där jag kan snubbla omkring helt utan manus.