...
Nu sitter jag på x2000 på väg från Lund till Stockholm. Har tillbringat 2,5 dagar hos min faster i Skåne. Förutom faster Ann-Marie och hennes man Curt var där mina kusiner Greger och Jocke, samt kusinbarnen Elias och Sofia med sin respektive Micke och dottern Emilia. Släkingar träffar jag (liksom många andra) förhållandevis sällan, men det är trevligt när det väl blir av.
Det var också första gången jag övernattade i Skåne. Tidigare besök har bara innefattat kinamat i Trelleborg och sedan en snabb ombordstigning på Travemunde-färjan. Därför var vi i måndags ute och turistade.
Först ett snabbt besök i vackra Kivik. Men eftersom all action i Kivik tydligen sker bakom slutna dörrar på cider-fabriken blev det ett kort besök. Vidare mot Simrishamn där vi flanerade stan litegrann. Bland annat missade vi chansen att köpa "Österlens godaste hallon" på torget för 25 kr per liter. Det lokala Nordea-kontoret fick sig ett besök och jag kan konstatera att dom inte kräver någon legitimation för att sätta in större penga-belopp. En tant satte in 30.000 kr utan att få en enda fråga om var penganra kom från. Så, alla fifflare som rör sig med svarta pengar har nu en pengatvätts-oas.
Nästa stopp blev Kåseberga där man finner kulturskatten Ales Stenar. Vilket jag inte ger mycket för då det bara var en helt intetsägande stensamling. Desto mer intressant var en samling ungdomar med stora ryggsäckar som samlades en liten bit bort från stenarna. Vid klipporna. Som det visade sig innehöll ryggsäckarna skärmar och jag antar att det finns uppvindar kring kusten som dom tänkte använda sig av. Det får mig att tänka på mitt eget skärmhopp jag fick i 30-års present av min kära syster. Rysningar och is i blodet. När ska egentligen det hoppet genomföras.
Runt Ales Stenar var en väldig kommers och jag serverades en excellent fisksoppa på restaurangen nedanför. Med musslor i skal och ett glimrande gott surdegsbröd. Smarrigt värre till tonerna av 175 kr. Tur man hade en sponsor med sig.
Dagen efter gick jag min första golfrunda på över 2 år. På en pay-and-play bana som är lite kortare än en vanlig bana. Det gick väl varken dåligt eller bra. 2 st par, kanske 10 st bogeys och 6 st rejäla plumpar. Klart godkänt även om jag inte var nära att gå på mitt hcp. Det största problemet var min metalwood som inte levererade en enda bra träff. Men jag fick i alla fall mersmak och kanske blir det en runda med Montell och Bergström i Stockholm till helgen. Kan ju bli en klassisk upplevelse med många kokningar. Bergström sägs även vara en ypperlig instruktör och kan kanske undersöka i vilket moment min sving går åt helvete.
Igår kväll åt vi alla en trevlig middag och drack en massa vin. Släkten består till stor del av pratkvarnar så stämningen var minst sagt uppsluppen. Vi hann även med att spela trädgårdsgolf, en liten roligare variant av minigolf som spelas i 2-manna lag med riktiga klubbor. Trevligt värre även fast mitt lag kom 3:a. Mitt yrke till trots fick jag spö i en 10 kr sit'n-go-turnering 2 kvällar i rad. I första turneringen kom jag sist och i gårdagens spektakel blev jag 3:a. Men det var väl ingen stor överraskning och jag förväntar mig att ha en hel del tur på nätet framöver. Självförtoendet behöver repareras. Det var pappa som fick försvara familjehedern med en fin andraplats.
Jag tog lite bilder och ifall tekniken fungerar tänkte jag lägga upp några senare.
Resten av veckan ska jag tillbringa i Stockholm för umgänge med Robban, Gibson och Johan. Mina gamla studiekamrater från 40c-tiden i Gävle. Tänkte även hinna med en hel del nätpoker samt affärsmöte med Montell och Macke för diskussion om ett eventuellt webbprojekt vi ska dra igång. Återkommer senare i det ämnet.
onsdag 29 juli 2009
måndag 27 juli 2009
I en annan del av landet
...
Befinner just nu hos min faster i Skåne. Hon och hennes man har en stuga (snarare stort hus) på Österlen och i väntan på min stundande stockholms-semester följde jag med ner hit. Kommer vara här tills på onsdag då jag via räls glider mot huvudstaden. Vad för aktiviteter dom här dagarna kommer bjuda på är oklart i skrivande stund, men det kommer säkerligen bli trevligt och väl värt den långa bilresan.
Apropå bilresa så var sista etappen rätt krånglig. Undertecknad satt bakom spakarna och pappa var kartläsare. Med en karta som inte var detaljerad just i Skåne-regionen. Men via telefon fick vi direktiv av Curt (min fasters man) att svänga av här, ta höger i nån rondell etc etc.
Självklart sprack vägdirektionerna i skåne-mörkret och ett nytt telefon-samtal stod för dörren. Efter den obligatoriska hälsningen styrde pappa direkt samtalet mot varför inte direktiven var korrekta, alternativt varför inte skyltarna stämmer. Ulla-Maria (min styvmor) frågade då mig från baksätet ifall det var min faster som svarade den här gången. Eftersom jag hörde att det var en kvinno-röst kunde jag bekräfta den tesen. "Då kommer det att bli kokning" kom det tillbaka.
Mycket riktigt. Innan jag ens hann fundera på koknings-sannolikheten så var ångan ett faktum. Inte blev det bättre av att vi båda höll på att skratta ihjäl oss vid sidan om. Stor humor. Syskonkärlek när den är som bäst. Vidare påstår pappa att det inte går att prata i telefonen om det är någon bredvid som samtidigt försöker prata med en. "Jo, om man har bra simultanförmåga" svarade jag, men utan några signaler på samtycke. Tänkte lite mer på det, och har kommit fram till att det är ytterst vanligt att jag pratar i telefon samtidigt som jag konverserar med någon som sitter bredvid, plus att det parallellt kan pågå en msn-konversation.
Förutom att jag mår bra i Skåne mår jag bra över 2 andra saker. Bägge kommandes från Lill-Håkan.
1) Han skrev ett inlägg om hur mycket han gillar The Royal Tenenbaums. Om ni följt min blogg vet ni hur mycket jag gillar Wes Andersons filmer.
2) På skämt nämnde han sitt deltagande i en kokain-buffé. En beklaglig sysselsättning som ingen bör syssla med. Men det fiktiva ruset förklarade han som att han hade en "trimmad tuta". Har skrattat åt det uttrycket en bra stund nu.
Befinner just nu hos min faster i Skåne. Hon och hennes man har en stuga (snarare stort hus) på Österlen och i väntan på min stundande stockholms-semester följde jag med ner hit. Kommer vara här tills på onsdag då jag via räls glider mot huvudstaden. Vad för aktiviteter dom här dagarna kommer bjuda på är oklart i skrivande stund, men det kommer säkerligen bli trevligt och väl värt den långa bilresan.
Apropå bilresa så var sista etappen rätt krånglig. Undertecknad satt bakom spakarna och pappa var kartläsare. Med en karta som inte var detaljerad just i Skåne-regionen. Men via telefon fick vi direktiv av Curt (min fasters man) att svänga av här, ta höger i nån rondell etc etc.
Självklart sprack vägdirektionerna i skåne-mörkret och ett nytt telefon-samtal stod för dörren. Efter den obligatoriska hälsningen styrde pappa direkt samtalet mot varför inte direktiven var korrekta, alternativt varför inte skyltarna stämmer. Ulla-Maria (min styvmor) frågade då mig från baksätet ifall det var min faster som svarade den här gången. Eftersom jag hörde att det var en kvinno-röst kunde jag bekräfta den tesen. "Då kommer det att bli kokning" kom det tillbaka.
Mycket riktigt. Innan jag ens hann fundera på koknings-sannolikheten så var ångan ett faktum. Inte blev det bättre av att vi båda höll på att skratta ihjäl oss vid sidan om. Stor humor. Syskonkärlek när den är som bäst. Vidare påstår pappa att det inte går att prata i telefonen om det är någon bredvid som samtidigt försöker prata med en. "Jo, om man har bra simultanförmåga" svarade jag, men utan några signaler på samtycke. Tänkte lite mer på det, och har kommit fram till att det är ytterst vanligt att jag pratar i telefon samtidigt som jag konverserar med någon som sitter bredvid, plus att det parallellt kan pågå en msn-konversation.
Förutom att jag mår bra i Skåne mår jag bra över 2 andra saker. Bägge kommandes från Lill-Håkan.
1) Han skrev ett inlägg om hur mycket han gillar The Royal Tenenbaums. Om ni följt min blogg vet ni hur mycket jag gillar Wes Andersons filmer.
2) På skämt nämnde han sitt deltagande i en kokain-buffé. En beklaglig sysselsättning som ingen bör syssla med. Men det fiktiva ruset förklarade han som att han hade en "trimmad tuta". Har skrattat åt det uttrycket en bra stund nu.
lördag 25 juli 2009
Entourage
...
Vi fortsätter lite på tv-temat. Häromveckan började den nya säsongen av Entourage. Efter 2 avsnitt ser det lovande ut, vilket jag i och för skulle säga i alla lägen eftersom jag förutspått att den här säsongen kommer bli den bästa hittills.
Vad passar då bättre än ett ihopklippt pottpuri av Ari Gold's finaste (läs elakaste) stunder. Ingen annan tv-figur är så fenomenalt otrevlig som han är. En riktig folkhjälte.
Vi fortsätter lite på tv-temat. Häromveckan började den nya säsongen av Entourage. Efter 2 avsnitt ser det lovande ut, vilket jag i och för skulle säga i alla lägen eftersom jag förutspått att den här säsongen kommer bli den bästa hittills.
Vad passar då bättre än ett ihopklippt pottpuri av Ari Gold's finaste (läs elakaste) stunder. Ingen annan tv-figur är så fenomenalt otrevlig som han är. En riktig folkhjälte.
Golfklubbor finnes inte längre
...
På söndag ska jag åka på lillsemester. Först ett par dagar nere i Skåne hos min faster och sedan nån vecka i Stockholm för umgänge med mina gamla studiekamrater.
Nere i Skåne är planen att det ska spelas golf. Något jag inte gjort på ett par år och ser fram emot mycket. Strax innan jag slutade spela köpte jag ett helt nytt järn-set från King Cobra. Fantastiska klubbor som, med en bättre chaufför, skulle kunna uträtta stordåd runt Sveriges golfbanor. Igår gick jag upp på vinden och döm om min förvåning när jag upptäckte att klubborna gått upp i rök. Kvar däruppe fanns enbart mina gamla klubbor. En sorglig samling.
Så nu undrar jag - vart i helvete är mina klubbor????
Jag kan inte glömt dom någonstans, för jag har starka minnen av att dom ställdes upp på vinden efter att under lång tid upptagit plats i bilen. Så någon måste ha lånat dom och glömt bort adressen.
Ledtrådar mottages tacksamt och den som ger ett tips som leder till ett gripande belönas med en kopia av sången jag sjöng in på min 30-årsdag. En belöning god som någon. Så fram med förstoringsglasen och jaga rätt på mina klubbor.
På söndag ska jag åka på lillsemester. Först ett par dagar nere i Skåne hos min faster och sedan nån vecka i Stockholm för umgänge med mina gamla studiekamrater.
Nere i Skåne är planen att det ska spelas golf. Något jag inte gjort på ett par år och ser fram emot mycket. Strax innan jag slutade spela köpte jag ett helt nytt järn-set från King Cobra. Fantastiska klubbor som, med en bättre chaufför, skulle kunna uträtta stordåd runt Sveriges golfbanor. Igår gick jag upp på vinden och döm om min förvåning när jag upptäckte att klubborna gått upp i rök. Kvar däruppe fanns enbart mina gamla klubbor. En sorglig samling.
Så nu undrar jag - vart i helvete är mina klubbor????
Jag kan inte glömt dom någonstans, för jag har starka minnen av att dom ställdes upp på vinden efter att under lång tid upptagit plats i bilen. Så någon måste ha lånat dom och glömt bort adressen.
Ledtrådar mottages tacksamt och den som ger ett tips som leder till ett gripande belönas med en kopia av sången jag sjöng in på min 30-årsdag. En belöning god som någon. Så fram med förstoringsglasen och jaga rätt på mina klubbor.
Slutbrytet
...
Jag har precis sett det sista avsnittet av Prison Break.
Mitt första avsnitt av serien såg jag långt efter det börjat gå på tv. Alla pratade om serien och om hur bra den var. Precis som jag ofta gör när det gäller något som faller alla i smaken, ignorerade jag den totalt och hade ingen avsikt att någonsin följa den.
Men till slut blev det så. Jag laddade ner hela första säsongen och bestämde mig för att ge den en chans. Första säsongen var 20-25 avsnitt och jag tror jag inte det tog mer än 3 dagar att se den klart. Jag låg som ett kolli i sängen, sträck-tittandes, och fenomenalt fascinerad över hur manusförfattarna lyckats få till en sådan spännande story-line. Fortfarande anser jag första säsongen vara i den absoluta toppen över tv-serier någonsin. Bland serier som går nu kan den i mina ögon bara jämföras med Dexter.
Det som varit det bästa med serien är att jag oändligt antal gånger blivit totalt tagen på sängen kring utvecklingen. Så många oväntade händelser. Även om det har funnits klara inslag av overklighet och övermänsklighet har man som tittare hållits på halster, där funderingar kring vad som ska hända härnäst hela tiden funnits närvarande. Michael Scofields påhittighet och intelligens kan närmast bara jämföras med min egen.
Prison Break hade antagligen kunnat komprimerats en aning och säkert kunnat bli ändå lite bättre. Men tv-serier är stora produktioner om stora pengar. Man kan knappast klandra produktionsbolaget för att dra ut på plågan ytterligare en liten bit. Det skulle jag också göra för några miljarder. Hursomhelst gör det ingenting eftersom ingen vet hur serien blivit i kortare version. Dom sista 7 avsnitten var väldigt spännande och slutet var mycket bra. Om än lite sorgligt.
Jag kommer sakna alla karaktärer, inklusive T-bag. Ondskan själv och mest troligt tv-historiens elakaste karaktär. En skvallrande, ondskefull, inställsam slemmig liten råtta med ödle-tunga. Men alla sin charm och gruppdynamiken har varit ett nöje att få följa.
Är det någon mer än jag som tycker Bellick påminner å det kraftigaste om en tillsnofsad HedersGurra?
Jag har precis sett det sista avsnittet av Prison Break.
Mitt första avsnitt av serien såg jag långt efter det börjat gå på tv. Alla pratade om serien och om hur bra den var. Precis som jag ofta gör när det gäller något som faller alla i smaken, ignorerade jag den totalt och hade ingen avsikt att någonsin följa den.
Men till slut blev det så. Jag laddade ner hela första säsongen och bestämde mig för att ge den en chans. Första säsongen var 20-25 avsnitt och jag tror jag inte det tog mer än 3 dagar att se den klart. Jag låg som ett kolli i sängen, sträck-tittandes, och fenomenalt fascinerad över hur manusförfattarna lyckats få till en sådan spännande story-line. Fortfarande anser jag första säsongen vara i den absoluta toppen över tv-serier någonsin. Bland serier som går nu kan den i mina ögon bara jämföras med Dexter.
Det som varit det bästa med serien är att jag oändligt antal gånger blivit totalt tagen på sängen kring utvecklingen. Så många oväntade händelser. Även om det har funnits klara inslag av overklighet och övermänsklighet har man som tittare hållits på halster, där funderingar kring vad som ska hända härnäst hela tiden funnits närvarande. Michael Scofields påhittighet och intelligens kan närmast bara jämföras med min egen.
Prison Break hade antagligen kunnat komprimerats en aning och säkert kunnat bli ändå lite bättre. Men tv-serier är stora produktioner om stora pengar. Man kan knappast klandra produktionsbolaget för att dra ut på plågan ytterligare en liten bit. Det skulle jag också göra för några miljarder. Hursomhelst gör det ingenting eftersom ingen vet hur serien blivit i kortare version. Dom sista 7 avsnitten var väldigt spännande och slutet var mycket bra. Om än lite sorgligt.
Jag kommer sakna alla karaktärer, inklusive T-bag. Ondskan själv och mest troligt tv-historiens elakaste karaktär. En skvallrande, ondskefull, inställsam slemmig liten råtta med ödle-tunga. Men alla sin charm och gruppdynamiken har varit ett nöje att få följa.
Är det någon mer än jag som tycker Bellick påminner å det kraftigaste om en tillsnofsad HedersGurra?
fredag 24 juli 2009
Smarrigt
Glöm tallriksmodellen. Gurkmodellen är det nya. Resan mot målvikten 0 kilo går enligt planerna.
Kyckling-dagen
...
Fredag!!
Fantastiska fredag. Utan kolhydrater. Vilket tar bort hela udden plus lite till av den dagen. Därför ska jag ägna kvällen åt att spela nätpoker och förbereda mig för söndagens minisemester. Dvs samma sysselsättning som igår. Då jag framåt småtimmarna lyckades gräva mig ur ett ganska stort hål. Utdragningarna haglade till höger och vänster. Eller snarare träffade jag aldrig någonting så jag ägnade mig i timtal åt misslyckade preflop-höjningar och continue-bets innan det började gå åt rätt håll.
Montell och Kristin är på besök och har bosatt sig i min lägenhet. Lite trist att inte hänga med ut och roa sig, men känner jag dom rätt hittar dom nog underhållning på annat håll. Flaskan är ett sällskap gott som något.
Så vad kan man göra förutom att spela poker? Gissar att det blir till att se sista avsnittet av prison break samt ta hand om tvätten. Plus handla någon form av mat. Har planerat att lyxa till det med både gurka och tomat och eventuellt någon form av kött.
Det är en glaumorös tillvaro som pokerspelare..... Fuck my life!!!
Fredag!!
Fantastiska fredag. Utan kolhydrater. Vilket tar bort hela udden plus lite till av den dagen. Därför ska jag ägna kvällen åt att spela nätpoker och förbereda mig för söndagens minisemester. Dvs samma sysselsättning som igår. Då jag framåt småtimmarna lyckades gräva mig ur ett ganska stort hål. Utdragningarna haglade till höger och vänster. Eller snarare träffade jag aldrig någonting så jag ägnade mig i timtal åt misslyckade preflop-höjningar och continue-bets innan det började gå åt rätt håll.
Montell och Kristin är på besök och har bosatt sig i min lägenhet. Lite trist att inte hänga med ut och roa sig, men känner jag dom rätt hittar dom nog underhållning på annat håll. Flaskan är ett sällskap gott som något.
Så vad kan man göra förutom att spela poker? Gissar att det blir till att se sista avsnittet av prison break samt ta hand om tvätten. Plus handla någon form av mat. Har planerat att lyxa till det med både gurka och tomat och eventuellt någon form av kött.
Det är en glaumorös tillvaro som pokerspelare..... Fuck my life!!!
onsdag 22 juli 2009
Inte en hydrat
...
Livet utan kolhydrater har nu pågått i lite drygt 2 dygn. Livsgnistan har försvunnit i takt med att sötsuget ökat. Och det där jävla detox-pulvret håller jag på att få nippran av. Men en positiv sak är att jag är piggare än på länge, så kuren går väl på något sätt enligt planerna.
Så var glad ni som kan äta godis, glass och pasta utan fullkorn. Jag har bytt dom sakerna mot kalvsylta, keso och proteinpulver....
När jag blir frisk kommer min återkomst till kolhydrater ske på det viset att jag gör ett svanhopp ner i en farmartank med chokladsås från McDonalds. Jag längtar redan.
Gurgel....
Livet utan kolhydrater har nu pågått i lite drygt 2 dygn. Livsgnistan har försvunnit i takt med att sötsuget ökat. Och det där jävla detox-pulvret håller jag på att få nippran av. Men en positiv sak är att jag är piggare än på länge, så kuren går väl på något sätt enligt planerna.
Så var glad ni som kan äta godis, glass och pasta utan fullkorn. Jag har bytt dom sakerna mot kalvsylta, keso och proteinpulver....
När jag blir frisk kommer min återkomst till kolhydrater ske på det viset att jag gör ett svanhopp ner i en farmartank med chokladsås från McDonalds. Jag längtar redan.
Gurgel....
tisdag 21 juli 2009
Strössel!!!
...
God morgon. Nu var det exakt 5 dagar sedan jag skrev ett inlägg. Vad har hänt sedan dess?
Jo i lördags klev jag rätt ner i en flaska. Av det oplanerade märket. På eftermiddagen följde jag med upp till Bure-festivalen, en mindre form av festival där fokus ligger på musiken istället för på dyr entré och överskattade artister. Samt på att dricka. Möjligen på att göra något mer än så, för jag tror att om polisen skulle kroppsvisiterat alla gäster kunde vi fått se ett nytt tillslags-rekord. Men det här är som sagt ingenting jag vet utan helt och hållet baserat på mina egna sjuka teorier. Oavsett hur det är med den saken är festivalen ett trevligt initiativ. Startat av bland annat Danne Öun, en av stamgästerna i ungdomens poker-crew.
Hursomhelst åkte jag därifrån vid 5, fortfarande körduglig, för att sätta mig hemma och hitta ett litet pokerpass. Men innerst inne hade jag redan bestämt mig för att gå ut så mitt spelpass varade inte länge. En timme cirka och på slutet fick jag sällskap av 2 utländska vänner. En irländare med det svenska smeknamnet 8:an whiskey med is samt en finsk snubbe som heter Lapin.
Väl nere på stan mötte jag upp med Gurra, Macke och Lina. Samt med en hel del andra bekanta på Svenssons. Överlag en mycket lyckad tillsittning. Lustigt nog blev jag av Gurras vän Jocke Skoglund tillfrågad ifall jag ville flytta min blogg till deras portal Cramp Magazine. Vilket jag gärna skulle göra ifall det inte vore för att jag har en annan idé som jag hoppas blir av. Men om den planen spricker gör jag gärna Lill-håkan, Alex, Jockes själv samt Gürra sällskap på en portal vilken jag själv ägnar daglig uppmärksamhet, och som bereder mig mycket nöje.
I en del av övertalningsförsöket fick jag endast höra följande från herr Skoglund. Om att läsa en blogg kan liknas vid att äta en mjukglass, så är min blogg strösslet hela tiden. Fatta vilken grej att slippa antingen bara den lätt enformiga glass-smaken eller den torra, knastrande känslan när det bara är rån kvar. Man vill ju liksom vara strösslet.
Off we went towards Oscar. Lååång kö vilket Macke löste på smidigaste vis. Genom att påkalla serveringspersonalens uppmärksamhet och lite halvt sträckte sig fram över några matgästers bord, för att meddela att han önskade sin kontakt till entrén. Fast det gick ju hem och 4 minuter senare stod vi i Mattias bar med varsin lagomt kryddad bloody mary i handen. Vad lär vi oss av det? Jo Macke är ingen bluff. Vilket han senare på natten visade när han kom över en dator där Gurra fortfarande var inloggad på facebook. Statusraden ändrades till något osammanhängade och mycket märkligt. Tillräckligt skruvat för att inte nämna i det här sammanhanget. Plus att han skickade ett par privata meddelanden. Till 2 slumpvisa tjejer på gurras vän-lista. Bägge byggde på att han tänkt hela kvällen på vederbörande. Fast han hade ändå tur, den gode Gurra. För han var bara släkt med en av tjejerna :)))))
Vilket får mig att tänka på den gång jag på krogen lämnade min telefon obevakad i ett par minuter. Calle Arnold han skicka iväg ett flertal sms. Bland annat till min systerdotter och fråga ifall hon var sugen. Samt till min lagkamrat i squash och föreslå att han och jag skulle spela en squash-match om 5 tusen, där han skulle få börja med 7-0. Jag har ännu inte hämnats för detta utan bidat min tid och väntar fortfarande på det perfekta tillfället.
Resten av Oscar-seansen var trevlig. Mycket folk och jag träffade på en hel del gamla bekanta som jag inte sett på länge. Roligast på kvällen var dock att stå i nedre baren och beskåda konungens återkomst, samt om densamma skulle åstadkomma någon kokning hos Totte. Konungen är alltså Gurra och det har hänt mer än en gång att han åstadkommit just det. Kokning. Han har 2 paradnummer. Det första är att tränga sig in bakom baren och börja mixtra med flaskorna, alternativt bara stå där och väcka irritation. Det andra är att skicka upp groggarna i luften så att alla i det lilla hörnet blir nerstänkta. Förresten har han ett till, tredje nummer. Det är att beställa in obscent många Minttu-shots och på så vis höja sällskapets redan höga promille-halten. Fast i lördags var han förhållandevis lugn, åtminstone vad jag hann se.
Efter lördagen var jag tvungen att ägna söndagen åt själavård. Med sedvanlig mental anteckning att aldrig dricka igen. Det löftet höll i exakt 24 timmar. För igår fick jag besök av Andreas, alltså han jag tidigare nämnt som åkt motorcykel från Dubai till Sverige. Han tog sin sista mellanlandning i Sundsvall, för att idag köra sista etappen till slutmålet Skellefteå.
Vi gjorde Sundsvall på en måndag. Alltså middag på O'learys (jättegod sallad) samt ett par öl. Sedan ett kasinobesök och ytterligare några öl. Jag hade räknat med att Andreas skulle vara tillräckligt turlig för att framkalla vinst även för mig. Men så var inte fallet. Eller rättare sagt var han inte tillräckligt turlig för att vända min otur. Vi förlorade när vi spelade tillsammans och när han sen spelade själv blev det vinst. Inget nytt för mig alltså. Kvällen blev förhållandevis lugn och efter att ha promenerat hem var kl inte mer än 1 på natten. Fler utekvällar borde innefatta den här typen av rim och reson. Det är ändå tidigt på kvällen man har som roligast. Det som händer runt 3 brukar bara vara en enda dimma.
Nu blir det en lång pokersittning. Förhoppningsvis många tusen händer....
God morgon. Nu var det exakt 5 dagar sedan jag skrev ett inlägg. Vad har hänt sedan dess?
Jo i lördags klev jag rätt ner i en flaska. Av det oplanerade märket. På eftermiddagen följde jag med upp till Bure-festivalen, en mindre form av festival där fokus ligger på musiken istället för på dyr entré och överskattade artister. Samt på att dricka. Möjligen på att göra något mer än så, för jag tror att om polisen skulle kroppsvisiterat alla gäster kunde vi fått se ett nytt tillslags-rekord. Men det här är som sagt ingenting jag vet utan helt och hållet baserat på mina egna sjuka teorier. Oavsett hur det är med den saken är festivalen ett trevligt initiativ. Startat av bland annat Danne Öun, en av stamgästerna i ungdomens poker-crew.
Hursomhelst åkte jag därifrån vid 5, fortfarande körduglig, för att sätta mig hemma och hitta ett litet pokerpass. Men innerst inne hade jag redan bestämt mig för att gå ut så mitt spelpass varade inte länge. En timme cirka och på slutet fick jag sällskap av 2 utländska vänner. En irländare med det svenska smeknamnet 8:an whiskey med is samt en finsk snubbe som heter Lapin.
Väl nere på stan mötte jag upp med Gurra, Macke och Lina. Samt med en hel del andra bekanta på Svenssons. Överlag en mycket lyckad tillsittning. Lustigt nog blev jag av Gurras vän Jocke Skoglund tillfrågad ifall jag ville flytta min blogg till deras portal Cramp Magazine. Vilket jag gärna skulle göra ifall det inte vore för att jag har en annan idé som jag hoppas blir av. Men om den planen spricker gör jag gärna Lill-håkan, Alex, Jockes själv samt Gürra sällskap på en portal vilken jag själv ägnar daglig uppmärksamhet, och som bereder mig mycket nöje.
I en del av övertalningsförsöket fick jag endast höra följande från herr Skoglund. Om att läsa en blogg kan liknas vid att äta en mjukglass, så är min blogg strösslet hela tiden. Fatta vilken grej att slippa antingen bara den lätt enformiga glass-smaken eller den torra, knastrande känslan när det bara är rån kvar. Man vill ju liksom vara strösslet.
Off we went towards Oscar. Lååång kö vilket Macke löste på smidigaste vis. Genom att påkalla serveringspersonalens uppmärksamhet och lite halvt sträckte sig fram över några matgästers bord, för att meddela att han önskade sin kontakt till entrén. Fast det gick ju hem och 4 minuter senare stod vi i Mattias bar med varsin lagomt kryddad bloody mary i handen. Vad lär vi oss av det? Jo Macke är ingen bluff. Vilket han senare på natten visade när han kom över en dator där Gurra fortfarande var inloggad på facebook. Statusraden ändrades till något osammanhängade och mycket märkligt. Tillräckligt skruvat för att inte nämna i det här sammanhanget. Plus att han skickade ett par privata meddelanden. Till 2 slumpvisa tjejer på gurras vän-lista. Bägge byggde på att han tänkt hela kvällen på vederbörande. Fast han hade ändå tur, den gode Gurra. För han var bara släkt med en av tjejerna :)))))
Vilket får mig att tänka på den gång jag på krogen lämnade min telefon obevakad i ett par minuter. Calle Arnold han skicka iväg ett flertal sms. Bland annat till min systerdotter och fråga ifall hon var sugen. Samt till min lagkamrat i squash och föreslå att han och jag skulle spela en squash-match om 5 tusen, där han skulle få börja med 7-0. Jag har ännu inte hämnats för detta utan bidat min tid och väntar fortfarande på det perfekta tillfället.
Resten av Oscar-seansen var trevlig. Mycket folk och jag träffade på en hel del gamla bekanta som jag inte sett på länge. Roligast på kvällen var dock att stå i nedre baren och beskåda konungens återkomst, samt om densamma skulle åstadkomma någon kokning hos Totte. Konungen är alltså Gurra och det har hänt mer än en gång att han åstadkommit just det. Kokning. Han har 2 paradnummer. Det första är att tränga sig in bakom baren och börja mixtra med flaskorna, alternativt bara stå där och väcka irritation. Det andra är att skicka upp groggarna i luften så att alla i det lilla hörnet blir nerstänkta. Förresten har han ett till, tredje nummer. Det är att beställa in obscent många Minttu-shots och på så vis höja sällskapets redan höga promille-halten. Fast i lördags var han förhållandevis lugn, åtminstone vad jag hann se.
Efter lördagen var jag tvungen att ägna söndagen åt själavård. Med sedvanlig mental anteckning att aldrig dricka igen. Det löftet höll i exakt 24 timmar. För igår fick jag besök av Andreas, alltså han jag tidigare nämnt som åkt motorcykel från Dubai till Sverige. Han tog sin sista mellanlandning i Sundsvall, för att idag köra sista etappen till slutmålet Skellefteå.
Vi gjorde Sundsvall på en måndag. Alltså middag på O'learys (jättegod sallad) samt ett par öl. Sedan ett kasinobesök och ytterligare några öl. Jag hade räknat med att Andreas skulle vara tillräckligt turlig för att framkalla vinst även för mig. Men så var inte fallet. Eller rättare sagt var han inte tillräckligt turlig för att vända min otur. Vi förlorade när vi spelade tillsammans och när han sen spelade själv blev det vinst. Inget nytt för mig alltså. Kvällen blev förhållandevis lugn och efter att ha promenerat hem var kl inte mer än 1 på natten. Fler utekvällar borde innefatta den här typen av rim och reson. Det är ändå tidigt på kvällen man har som roligast. Det som händer runt 3 brukar bara vara en enda dimma.
Nu blir det en lång pokersittning. Förhoppningsvis många tusen händer....
torsdag 16 juli 2009
Ingen mer soda ska streamas
...
Häromdagen var jag hemma hos HedersGurra och beskådade hur han tillverkade väldigt gott mineral-vatten i sin soda-streamer. Smaken var jordgubb/citron och blandningen var nästan godare än loka-varianten.
Jag tänkte direkt att en sån skulle man ha. Drickan kostar nästan ingenting att tillverka plus att det är bra för miljön. Förutsatt att man använder den tillräckligt många gånger för att överkomma föroreningarna tillverkningen av själva maskinen åstadkommer.
Så jag gav mig ut på nätet i jakt på lite mer fakta. Snacka om att mitt planerade inköp kom i en ny dager efter att ha räknat lite på produkten.
Billigaste sodastreamern jag hittade: 695 kr (kolsyrepatron för 60 liter ingår)
Kolsyrepatron för nästföljande 60 liter: 215 kr
Mix för tillverkning av kolsyrat vatten: 49 kr (räcker till 12 liter)
Vad blir då kostnaden för att tillverka 100 liter (inklusive kostnad för ny gaspatron fast exklusive kostnaden för maskinen:
215 + 49*10 = 705 kr.....
Alltså 7,05 kr/l, vilket är MARGINELLT billigare än butikspris. Lägg därtill allt krångel. Plus att vi fortfarande inte räknat på kostnaden för maskinen. Låt oss förutsätta en tillverkning om 1200 liter (sådana mängder mineralvatten sätter man i sig en helt vanlig bakis-söndag) och se vad den notan slutar på:
695 + 215*20 + 49*100 = 9895 kr.
Alltså 8,24 kr/l.
Summa summarum. En klassisk gammal konsument-bondfångning. Man spelar på hederliga människors dåliga samvete. Det blir nästan dyrare att göra allt jobb själv. Plus att maskinen antagligen vikt in kepan långt innan några 1200 liter är producerade. Man vet hur det blir. Efter 3 månader är det någon packning som går sönder och det var det sista man såg av den maskinen.
Sen kan det ju bli som för Myhre. Med stora planer inhandlade han diverse hushållsprylar, däribland en sodastreamer. Den använde han flitigt och varierade smakerna. Ända till den sorgliga dag kolsyrepatronen tog slut. Sedan dess har maskinen varit sysslolös och i skrivande stund är det väldigt liten chans att han kommer orka skaffa fram en ny patron. Ett sånt scenario gör att tillverkningskostnaden stiger betydligt.
Vi avslutar med en liten illustrering som illustrerar mina tankar kring konceptet sodastreamer. Vill ni nåt finns jag i läskeblasks-landskapet på Ica Kvantum!
Häromdagen var jag hemma hos HedersGurra och beskådade hur han tillverkade väldigt gott mineral-vatten i sin soda-streamer. Smaken var jordgubb/citron och blandningen var nästan godare än loka-varianten.
Jag tänkte direkt att en sån skulle man ha. Drickan kostar nästan ingenting att tillverka plus att det är bra för miljön. Förutsatt att man använder den tillräckligt många gånger för att överkomma föroreningarna tillverkningen av själva maskinen åstadkommer.
Så jag gav mig ut på nätet i jakt på lite mer fakta. Snacka om att mitt planerade inköp kom i en ny dager efter att ha räknat lite på produkten.
Billigaste sodastreamern jag hittade: 695 kr (kolsyrepatron för 60 liter ingår)
Kolsyrepatron för nästföljande 60 liter: 215 kr
Mix för tillverkning av kolsyrat vatten: 49 kr (räcker till 12 liter)
Vad blir då kostnaden för att tillverka 100 liter (inklusive kostnad för ny gaspatron fast exklusive kostnaden för maskinen:
215 + 49*10 = 705 kr.....
Alltså 7,05 kr/l, vilket är MARGINELLT billigare än butikspris. Lägg därtill allt krångel. Plus att vi fortfarande inte räknat på kostnaden för maskinen. Låt oss förutsätta en tillverkning om 1200 liter (sådana mängder mineralvatten sätter man i sig en helt vanlig bakis-söndag) och se vad den notan slutar på:
695 + 215*20 + 49*100 = 9895 kr.
Alltså 8,24 kr/l.
Summa summarum. En klassisk gammal konsument-bondfångning. Man spelar på hederliga människors dåliga samvete. Det blir nästan dyrare att göra allt jobb själv. Plus att maskinen antagligen vikt in kepan långt innan några 1200 liter är producerade. Man vet hur det blir. Efter 3 månader är det någon packning som går sönder och det var det sista man såg av den maskinen.
Sen kan det ju bli som för Myhre. Med stora planer inhandlade han diverse hushållsprylar, däribland en sodastreamer. Den använde han flitigt och varierade smakerna. Ända till den sorgliga dag kolsyrepatronen tog slut. Sedan dess har maskinen varit sysslolös och i skrivande stund är det väldigt liten chans att han kommer orka skaffa fram en ny patron. Ett sånt scenario gör att tillverkningskostnaden stiger betydligt.
Vi avslutar med en liten illustrering som illustrerar mina tankar kring konceptet sodastreamer. Vill ni nåt finns jag i läskeblasks-landskapet på Ica Kvantum!
onsdag 15 juli 2009
What's cooking
...
Ifall du går i funderingar kring vilken typ av gryta som ska serveras till helgen har jag ett förslag du omgående kan stryka från listan.
Blandningen psylliamfröskal, hibiscusblommor, lakritsrot, cascara sagrada, kelp, rödbeta, vaxpors, pepparmyntablad, kanel, fruktbägare från svart valnötsträd, pumpafrön, verbena, röd alm, våtnarv, aloe verablad, kardborre, rabarberrot, yucca, vitlök, alfalfa, blåbär, nejlika, berberis, timjam, bentonitlera, kattmynta, vitpil, echinacea purpurea, salvia, kruskäppa, maskrosrot, olivblad, läkemalva, ingefära och cayennepeppar har helt otippat visat sig smaka förjävla illa.....
Det är nämligen ingredienserna i den ena burken tillhörande min detox-kur. Den andra burken är lindrigare men är framförallt i piller-form. Den här skiten däremot, den ska man blanda med juice eller vatten. Fast vatten går det inte att blanda med eftersom det smakar så fruktansvärt illa. Att sedan konsistensen är sådär fröig och nästan fastnar i halsen får mig att vilja spy på plats.
Vill man vara fin får man lida pin tydligen.
Ifall du går i funderingar kring vilken typ av gryta som ska serveras till helgen har jag ett förslag du omgående kan stryka från listan.
Blandningen psylliamfröskal, hibiscusblommor, lakritsrot, cascara sagrada, kelp, rödbeta, vaxpors, pepparmyntablad, kanel, fruktbägare från svart valnötsträd, pumpafrön, verbena, röd alm, våtnarv, aloe verablad, kardborre, rabarberrot, yucca, vitlök, alfalfa, blåbär, nejlika, berberis, timjam, bentonitlera, kattmynta, vitpil, echinacea purpurea, salvia, kruskäppa, maskrosrot, olivblad, läkemalva, ingefära och cayennepeppar har helt otippat visat sig smaka förjävla illa.....
Det är nämligen ingredienserna i den ena burken tillhörande min detox-kur. Den andra burken är lindrigare men är framförallt i piller-form. Den här skiten däremot, den ska man blanda med juice eller vatten. Fast vatten går det inte att blanda med eftersom det smakar så fruktansvärt illa. Att sedan konsistensen är sådär fröig och nästan fastnar i halsen får mig att vilja spy på plats.
Vill man vara fin får man lida pin tydligen.
Båstad
...
Vem har sagt att det är lätt att vara idrottsmänniska?
Tennisen i Båstad är i full gång, och tack vare att Söderling orsakat tennisfeber kan man se spektaklet på tv4sport. Fernando Verdasco står väl som favorit och jag ser mycket fram emot det troliga mötet med den skicklige grusspelaren Joan Monaco i tredje rundan. Man skulle vart på plats, sittandes på Pepes bodega med några helpipor....
Under förra veckan var det också tennis i Båstad, fast det var tjejer som stod för grovjobbet. På fredagen var det nån finare typ av fest och jag läste en rolig sak på Sofia Arvidssons blogg. För er som inte känner till henne är hon Sveriges bästa tennis-tjej. Hon skrev:
"...kunde man gå på röda mattan i fredags. Var en trevlig tillställning. Stötte bla på Robert Kronberg.
-Det har gått rätt bra för dig på sistone va?
-Nja, sa jag. Varit ett tuff år så vi kan väl snacka om något annat... Hur har det gått för dig?
-Inte heller bra sa han, så vi får nog byta ämne igen.
-Ok,Båstad vädret kanske är bra sa jag och kollar ut.... spöregn..."
Idrottare på dekis får mig att tänka tillbaka på en grej som hände när jag pluggade. Ekonomiföreningen på Högskolan i Gävle bjöd in alla medlemmar till en gästföreläsning. Ämnet var mental styrka och vinnarskalle. I talarstolen stod ingen mindre än friidrottaren Torbjörn Eriksson a.k.a Grycksboexpressen a.k.a en som mig veterligt aldrig vunnit ett lopp på högre nivå. Skulle vara högintressant att höra hur han gjorde för att peaka formen.
"På upploppet, där man normalt ökar farten och tar ut sig fulltständigt, gjorde jag tvärtom och minskade farten en smula. Jag tror att den här strategin var något som långsiktigt gav min karriär väldigt mycket"
Vem har sagt att det är lätt att vara idrottsmänniska?
Tennisen i Båstad är i full gång, och tack vare att Söderling orsakat tennisfeber kan man se spektaklet på tv4sport. Fernando Verdasco står väl som favorit och jag ser mycket fram emot det troliga mötet med den skicklige grusspelaren Joan Monaco i tredje rundan. Man skulle vart på plats, sittandes på Pepes bodega med några helpipor....
Under förra veckan var det också tennis i Båstad, fast det var tjejer som stod för grovjobbet. På fredagen var det nån finare typ av fest och jag läste en rolig sak på Sofia Arvidssons blogg. För er som inte känner till henne är hon Sveriges bästa tennis-tjej. Hon skrev:
"...kunde man gå på röda mattan i fredags. Var en trevlig tillställning. Stötte bla på Robert Kronberg.
-Det har gått rätt bra för dig på sistone va?
-Nja, sa jag. Varit ett tuff år så vi kan väl snacka om något annat... Hur har det gått för dig?
-Inte heller bra sa han, så vi får nog byta ämne igen.
-Ok,Båstad vädret kanske är bra sa jag och kollar ut.... spöregn..."
Idrottare på dekis får mig att tänka tillbaka på en grej som hände när jag pluggade. Ekonomiföreningen på Högskolan i Gävle bjöd in alla medlemmar till en gästföreläsning. Ämnet var mental styrka och vinnarskalle. I talarstolen stod ingen mindre än friidrottaren Torbjörn Eriksson a.k.a Grycksboexpressen a.k.a en som mig veterligt aldrig vunnit ett lopp på högre nivå. Skulle vara högintressant att höra hur han gjorde för att peaka formen.
"På upploppet, där man normalt ökar farten och tar ut sig fulltständigt, gjorde jag tvärtom och minskade farten en smula. Jag tror att den här strategin var något som långsiktigt gav min karriär väldigt mycket"
tisdag 14 juli 2009
Into the wild.....igen
...
Nu var det länge sedan jag uppdaterade den gamla bloggen. Normalt brukar jag vara effektiv på att redogöra för helgens göromål i början av varje vecka, men av någon anledning har det inte blivit av.
I lördags var jag ute i skogen på den årliga festen "Into The Wild". Det blev precis som man kunde tänka sig. En törstig och trevlig tillställning.
I sällskap med Gurra och Hanna tog vi min svarta fara ut mot Stavrebodarna. Samma bil som dagen efter föra årets fest olyckligt nog utgjorde min sovplats. Det var inget stolt ögonblick när jag slog upp ögonlocken, med minnen av 40 rökta cigaretter och minst lika många öl/vin/sprit-enheter nersköljda. Lägg därtill ett djuriskt ryggskott till följd av den något oskroksformade ställningen jag sov i. Den gången var kl 07:30 och jag var den enda som var vaken. Frukosten blev fabrikstillverkade plättar från Ica som åts kalla i morgondaggen. Som sagt. Inget stolt ögonblick och inför årets fest hoppades jag på att slippa att den lilla detaljen återupprepade sig. Därför förberedde jag mig minutiöst för annat sovarrangemang och tog INTE med mig varken sovsäck eller madrassz.
Precis som förra året inleddes festen med att alla deltagare delades upp i lag för tävling mot varandra. Jag kom med Landell, Micke Lundberg och Jens. Ett törstigt sällskap, vilket bekräftades när vi krossade första grenen som bestod i att på tid dricka loranga-grogg ur hink med varsitt sugrör. Lustigt nog undrade jag innan varför förra årets öl var bytt mot läsk, för att "det här blir man ju inte onykter av". Efter jag svalde första gången stod det ganska klart att man nog visst skulle bli onykter av innehållet.
Resten av tävlingen bestod av blandade grenar. Strutfotboll runt kona, flasksläpning medelst tampong, få upp ett äpple ur en hink med vatten (jag kom sist pga stort huvud) samt lagsång.
En som verkligen borde utvisats och slutligen diskvalificerats ur tävlingen var HedersGurra. Inte bara det att han konstant befann sig smörandes och lismandes hos domarparet Macke och Jenny. Han hade även mage att blöta ner i princip hela församlingen. Micke Lundberg stod helt oskyldig nere vid vattnet när Gurra svepte förbi och knuffade ner honom i bassängen. Med kläderna på och med telefonen i byxfickan. Vilken otroligt nog klarade sig finfint. En stund senare hörde jag någon säga "Hörru Gurkan". Jag vände mig om och hann precis se äckel-gurras ansikte innan 25 liter flodvatten slogs fast i mitt ansikte. Ett mindre mirakel att det inte blev några vedergällningar.
Vilket kan berott på att vårt lag vann tävlingen och således firade segern istället för att fila på den bittra hämnden. Macke hade pratat sig varm om att SEB Fonder hade klivit in tungt på prisbordet. Man hade stora förhoppningar om att få en blandad fondkorg för ett par hundratusen. Tji fick jag. Förstapriset bestod istället av att det vinnande laget fick besätta rollerna i en välregisserad teaterscen, där vi spelade några av deltagarna på festen. Jag var tex Mackes tjej Lina och Gurra fick spela Partyfyllehunden Micke Lundberg. Haha, vilken sjuk idé. Men roligt.
Sedan vidtog grillning och de flesta i sällskapet klev djupare ner i flaskan. Så även jag även fast det efter solnedgången dracks uteslutande öl. Det kom fram några gitarrer och alla hängde runt lägerelden resterande del av kvällen. En nackdel med eldar är jag kraftigt ogillar den röklukt som alltid finner sin väg rätt in i mina tygfibrer.
Runt midnatt var det så myggigt att jag drog mig tillbaka mot mitt framförhandlade sovarrangemang. Vilket bestod av Mackes andra säng i hans lillstuga. Sömnen infann sig direkt och höll i sig ungefär en timme tills HedersGurra dundrade in i rummet. Han förklarade att vi måste dela på min säng och poängterade hur viktigt det var att ingen av oss bredde ut sig för mycket, utan att vi var sparsam med den begränsade ytan. Han la sig innerst och efter mindre än 30 sekunder snarkade han och låg utbredd som en säl över hela sängen. Vid ett tillfälle snarkade han så mycket att han väckte sig själv och för andra gången den dagen ville jag sätta en välriktad armbåde i ryggslutet på honom.
På något vis somnade jag till slut om. MEN VAKNADE KLARVAKEN 04:30. Vilket straff. Jag ville bara hem. Macke var även han vaken och gjorde mig sällskap runt tomten i jakt på mat. Till slut återvände vi kl 05:30 till lill-stugan efter att ha jagat rätt på några hårdbrödsmackor med kaviar på. Somnade återigen om och nästa uppvaknande skedde vid 9-rycket.
Mina bilder från festen blev så suddiga. Har haft kameran inställd på att jag fotar under lysrör så alla bilder är oskarpa. Men här är några alla fall.
*EDIT* Blogger-redaktionen är oxå suddiga och det fungerar inte att överföra bilder för stunden. För att ni ska få en känsla för hur det såg ut i lördags kan ni föreställa er HedersGurra i en kaptens-mössa, springandes runt runt med en vattenhink i jakt på nästa offer.
Hemfärden innebar svårigheter. Klockan var blott 9 och på vägen hem ville vi stanna på Liz gatukök i Sörberge för att äta ett bakis-skrov. Men vi visste inte när dom öppnade. Den kollektiva över/under på öppningstiden var runt 11, så om det stämde var vi tvungen att dröja oss kvar nästan en timme till. Vilket vi nästan gjorde. Sällskapet anlände till Liz gatukök exakt 10:30, en halvtimme innan öppning. Ett snabbt besök på laxodlingen och vi var redo för mat.
Innan vi beställde passade jag på att slänga bort lite saker som låg i framsätet. Bland annat en läckande CinZanoö-flaska jag tackar ödmjukast för. Aningen kokandes fick jag ner skiten i en påse som jag slängde i soptunnan vid bensinstationen som ligger bredvid. På väg in till kiosken skulle jag låsa bilen, men jag hittade ingen nyckel. Mina nycklar har jag bra koll på, och när den inte låg i sin normala ficka ringde varningsklockorna direkt. Jag hade alltså till följd av kokningen slängt den i soptunnan tillsammans med allt kladd. Gurra skrattade högt och fann situationen super-kul.
Jag hann inte ens fram till soptunnan innan karljäveln hade fått fram videokameran. Vid det laget spelar det ingen roll vad man säger, för det resulterar bara i ett ännu större flin. Precis som han vet att oavsett vad som händer kommer det bidra till en roligare film, så hans vidriga journalisthjärna är fullt fokuserad på att man inte ska lyckas slå telefonen ur handen på honom. Vilket jag resulttatlöst försökte med på olika sätt.
Eftersom filmen antagligen kommer lanseras på youtube kommer ni nog se vad som hände därefter. Att jag vägrade fortsätta leta och meddelade att ifall herrskapet ville ta sig hem kunde Gurra själv krypa ner i sopsäcken och leta rätt på nyckeln. Ingenting blev det av med det och för en stund strandade förhandlingarna. Ända till mack-föreståndaren dök upp och förenklade hela processen genom att öpnna soptunnan från sidan. Nere i skiten låg bilnyckeln och tur var väl det. För jag har ingen reservnyckel och det kostar plenty att tappa bägge. Då måste man koda om låset och jag har hört skräckhistorier om att det kan kosta uppåt 20.000 kr.
Veckan består annars av poker och diet. Min detox-kur är påbörjad och består av pulver och tableter. Pulvret smakar förjävligt och jag blir svagt illamående bara av tanken på det. Det är inte smaken som är det värsta, utan konsistensen. Att blanda med vatten är inte ens att tänka på, då blir det kaskadspya över köksgolvet. Proviva fungerar däremot ganska bra som virke. Jag ska försöka hålla ut för jag vet att det finns en kruka med guld vid regnbågens slut. En kruka med guld som består i att slippa tillhöra den överviktiga delen av samhället.
Nu var det länge sedan jag uppdaterade den gamla bloggen. Normalt brukar jag vara effektiv på att redogöra för helgens göromål i början av varje vecka, men av någon anledning har det inte blivit av.
I lördags var jag ute i skogen på den årliga festen "Into The Wild". Det blev precis som man kunde tänka sig. En törstig och trevlig tillställning.
I sällskap med Gurra och Hanna tog vi min svarta fara ut mot Stavrebodarna. Samma bil som dagen efter föra årets fest olyckligt nog utgjorde min sovplats. Det var inget stolt ögonblick när jag slog upp ögonlocken, med minnen av 40 rökta cigaretter och minst lika många öl/vin/sprit-enheter nersköljda. Lägg därtill ett djuriskt ryggskott till följd av den något oskroksformade ställningen jag sov i. Den gången var kl 07:30 och jag var den enda som var vaken. Frukosten blev fabrikstillverkade plättar från Ica som åts kalla i morgondaggen. Som sagt. Inget stolt ögonblick och inför årets fest hoppades jag på att slippa att den lilla detaljen återupprepade sig. Därför förberedde jag mig minutiöst för annat sovarrangemang och tog INTE med mig varken sovsäck eller madrassz.
Precis som förra året inleddes festen med att alla deltagare delades upp i lag för tävling mot varandra. Jag kom med Landell, Micke Lundberg och Jens. Ett törstigt sällskap, vilket bekräftades när vi krossade första grenen som bestod i att på tid dricka loranga-grogg ur hink med varsitt sugrör. Lustigt nog undrade jag innan varför förra årets öl var bytt mot läsk, för att "det här blir man ju inte onykter av". Efter jag svalde första gången stod det ganska klart att man nog visst skulle bli onykter av innehållet.
Resten av tävlingen bestod av blandade grenar. Strutfotboll runt kona, flasksläpning medelst tampong, få upp ett äpple ur en hink med vatten (jag kom sist pga stort huvud) samt lagsång.
En som verkligen borde utvisats och slutligen diskvalificerats ur tävlingen var HedersGurra. Inte bara det att han konstant befann sig smörandes och lismandes hos domarparet Macke och Jenny. Han hade även mage att blöta ner i princip hela församlingen. Micke Lundberg stod helt oskyldig nere vid vattnet när Gurra svepte förbi och knuffade ner honom i bassängen. Med kläderna på och med telefonen i byxfickan. Vilken otroligt nog klarade sig finfint. En stund senare hörde jag någon säga "Hörru Gurkan". Jag vände mig om och hann precis se äckel-gurras ansikte innan 25 liter flodvatten slogs fast i mitt ansikte. Ett mindre mirakel att det inte blev några vedergällningar.
Vilket kan berott på att vårt lag vann tävlingen och således firade segern istället för att fila på den bittra hämnden. Macke hade pratat sig varm om att SEB Fonder hade klivit in tungt på prisbordet. Man hade stora förhoppningar om att få en blandad fondkorg för ett par hundratusen. Tji fick jag. Förstapriset bestod istället av att det vinnande laget fick besätta rollerna i en välregisserad teaterscen, där vi spelade några av deltagarna på festen. Jag var tex Mackes tjej Lina och Gurra fick spela Partyfyllehunden Micke Lundberg. Haha, vilken sjuk idé. Men roligt.
Sedan vidtog grillning och de flesta i sällskapet klev djupare ner i flaskan. Så även jag även fast det efter solnedgången dracks uteslutande öl. Det kom fram några gitarrer och alla hängde runt lägerelden resterande del av kvällen. En nackdel med eldar är jag kraftigt ogillar den röklukt som alltid finner sin väg rätt in i mina tygfibrer.
Runt midnatt var det så myggigt att jag drog mig tillbaka mot mitt framförhandlade sovarrangemang. Vilket bestod av Mackes andra säng i hans lillstuga. Sömnen infann sig direkt och höll i sig ungefär en timme tills HedersGurra dundrade in i rummet. Han förklarade att vi måste dela på min säng och poängterade hur viktigt det var att ingen av oss bredde ut sig för mycket, utan att vi var sparsam med den begränsade ytan. Han la sig innerst och efter mindre än 30 sekunder snarkade han och låg utbredd som en säl över hela sängen. Vid ett tillfälle snarkade han så mycket att han väckte sig själv och för andra gången den dagen ville jag sätta en välriktad armbåde i ryggslutet på honom.
På något vis somnade jag till slut om. MEN VAKNADE KLARVAKEN 04:30. Vilket straff. Jag ville bara hem. Macke var även han vaken och gjorde mig sällskap runt tomten i jakt på mat. Till slut återvände vi kl 05:30 till lill-stugan efter att ha jagat rätt på några hårdbrödsmackor med kaviar på. Somnade återigen om och nästa uppvaknande skedde vid 9-rycket.
Mina bilder från festen blev så suddiga. Har haft kameran inställd på att jag fotar under lysrör så alla bilder är oskarpa. Men här är några alla fall.
*EDIT* Blogger-redaktionen är oxå suddiga och det fungerar inte att överföra bilder för stunden. För att ni ska få en känsla för hur det såg ut i lördags kan ni föreställa er HedersGurra i en kaptens-mössa, springandes runt runt med en vattenhink i jakt på nästa offer.
Hemfärden innebar svårigheter. Klockan var blott 9 och på vägen hem ville vi stanna på Liz gatukök i Sörberge för att äta ett bakis-skrov. Men vi visste inte när dom öppnade. Den kollektiva över/under på öppningstiden var runt 11, så om det stämde var vi tvungen att dröja oss kvar nästan en timme till. Vilket vi nästan gjorde. Sällskapet anlände till Liz gatukök exakt 10:30, en halvtimme innan öppning. Ett snabbt besök på laxodlingen och vi var redo för mat.
Innan vi beställde passade jag på att slänga bort lite saker som låg i framsätet. Bland annat en läckande CinZanoö-flaska jag tackar ödmjukast för. Aningen kokandes fick jag ner skiten i en påse som jag slängde i soptunnan vid bensinstationen som ligger bredvid. På väg in till kiosken skulle jag låsa bilen, men jag hittade ingen nyckel. Mina nycklar har jag bra koll på, och när den inte låg i sin normala ficka ringde varningsklockorna direkt. Jag hade alltså till följd av kokningen slängt den i soptunnan tillsammans med allt kladd. Gurra skrattade högt och fann situationen super-kul.
Jag hann inte ens fram till soptunnan innan karljäveln hade fått fram videokameran. Vid det laget spelar det ingen roll vad man säger, för det resulterar bara i ett ännu större flin. Precis som han vet att oavsett vad som händer kommer det bidra till en roligare film, så hans vidriga journalisthjärna är fullt fokuserad på att man inte ska lyckas slå telefonen ur handen på honom. Vilket jag resulttatlöst försökte med på olika sätt.
Eftersom filmen antagligen kommer lanseras på youtube kommer ni nog se vad som hände därefter. Att jag vägrade fortsätta leta och meddelade att ifall herrskapet ville ta sig hem kunde Gurra själv krypa ner i sopsäcken och leta rätt på nyckeln. Ingenting blev det av med det och för en stund strandade förhandlingarna. Ända till mack-föreståndaren dök upp och förenklade hela processen genom att öpnna soptunnan från sidan. Nere i skiten låg bilnyckeln och tur var väl det. För jag har ingen reservnyckel och det kostar plenty att tappa bägge. Då måste man koda om låset och jag har hört skräckhistorier om att det kan kosta uppåt 20.000 kr.
Veckan består annars av poker och diet. Min detox-kur är påbörjad och består av pulver och tableter. Pulvret smakar förjävligt och jag blir svagt illamående bara av tanken på det. Det är inte smaken som är det värsta, utan konsistensen. Att blanda med vatten är inte ens att tänka på, då blir det kaskadspya över köksgolvet. Proviva fungerar däremot ganska bra som virke. Jag ska försöka hålla ut för jag vet att det finns en kruka med guld vid regnbågens slut. En kruka med guld som består i att slippa tillhöra den överviktiga delen av samhället.
fredag 10 juli 2009
Squeal happy whores
...
Jag kan inte sluta skratta åt det här youtube-klippet, som jag hittade på pokertjejen Annie Duke's blogg.
Jag kan inte sluta skratta åt det här youtube-klippet, som jag hittade på pokertjejen Annie Duke's blogg.
torsdag 9 juli 2009
Fear and lothing in Las Vegas
Här har vi vår vegas-resenär. Pigg som en lärka och redo för nya upptåg
Baby I'm back..... kanske
...
Självreflektion är en bra egenskap. Det man inte ser i det korta perspektivet kan, om man tittar över en längre period, tyckas glasklart.
Låt oss syna mitt pokerspelande. Ni får ha överseende med ett ganska långt inlägg.
Jag har alltid älskat kortspel och när vi var yngre spelade vi i kompisgänget väldigt ofta knektöppning hemma hos varandra. Vet inte hur frekvent det skedde men jag gissar att vi lirade någon gång i veckan när jag var i 18-års åldern. Standardspelarna var väl jag, Kallberg, Bommen, Danne Öun, Danne Johansson, Jonte Dahlström, Jonas Laggren och Stefan Joneström.
Kommer ihåg mitt dittills största pokerminne från den tiden. Det var när jag kommit över ett exemplar av Dan Glimnes "Pokerhandboken". En helt fantastisk bok som fick mig ännu mer hooked på spelet ifråga. Den innehöll gamla skrönor från vilda västern och flodbåtskasinon samt målade upp det nutida Las Vegas som en fantasivärld. Saker som fick en ung grabb som mig själv att tindra med ögonen. Men framförallt hittade jag en genväg till att bli en bättre pokerspelare. Strategier och koncept jag själv gradvis på egen hand började greppa fanns nu i print framför mig. Pottodds, implicita odds, position etc etc.
På den tiden var jag en av dom som gick bäst på hemmaspelen. Men tyvärr var jag inte särskilt effektiv med mina pengar och vid nästa spel var jag, precis som dom flesta andra, ibland tvungen att låna för att kunna delta. Det var inget konstigt med det, utan snarare standard för oss allihopa. Överlag var det ett vänligt gäng där vi alla var bra kompisar även om vi försökte blacka varandra rent pokermässigt. Nu när jag tänker tillbaka på den tiden fanns det en enorm glädje hos alla över att få korten i luften. Förberedelserna bestod i att växla några sedlar till mynt, oftast på Statoil, samt inhandla ett par stycken Öbergs-lekar. Inga andra kort var bra nog. Den lätt nervösa och exalterade känslan jag hade strax innan vi började kommer jag aldrig att glömma. Skulle jag känna sådan glädje kring annat här i livet skulle jag kunna gå långt. Nog för att jag tror att sådana där starka känslor hör ungdomen till och, allteftersom man blir berikad på livserfarenhet, minskar i styrka.
Vi körde inte med table stakes. Det innebar att om jag hade hundra kronor kvar, och någon betade exempelvis 500 kr, blev jag skyldig personen ifråga 400 kr ifall jag synade och förlorade. En sån regel fungerar bara när man känner alla inblandade och den användes liksom inte för att sätta press på någon som redan var på ruinens brant. Vad den däremot gjorde var att man kunde smuggla undan pengar från bordet utan att bryta någon hederskodex. Alla ville mörka sina vinster för att slippa att eventuellt behöva låna ut, så en del av pengarna i omlopp försvann. Ner i strumpor, i bakfickor och i plånböckers hemliga fack. Kommer ihåg en gång när en person som hade förlorat ett par tusen ville låna. Ingen ville vara bank. Han blev irriterad, undrade vart hans pengar tagit vägen, och frågade därför alla runt bordet hur dom låg till resultatmässigt. Svaren han fick var antingen jämnt upp, lite plus eller lite back. Detta gjorde honom ännu mer irriterad eftersom han visste att han själv bidragit med ett par tusen. Men så var det på den tiden. Pengarna gömdes och det var en stor sport att vara den som mörkat mest pengar. Efteråt ute på gatan brukade alla gömda pengar plockas fram.
Jag blev en allt bättre spelare och när jag började på högskolan i Gävle öppnades mina pokerögon ännu mer när jag kom i kontakt med en illegal spelklubb. Insatserna där var betydligt högre och eftersom jag inte byggt upp någon spelkassa kunde jag inte kontinuerligt köpa in mig i spelen. Däremot hängde jag runt en hel del där och lärde känna en hel massa olika typer av människor. Dels människor i min egen ålder som Jocke Brigell, Dennis Krusell och Sven Duva. Men oxå en hel massa utländska personer från alla möjliga sydliga länder. Det var en salig blandning och det var oxå många personer man inte direkt ringde hem och berättade att man träffat. MEN, trots att det var en shady klubb fanns det en väldigt hjärtlighet och ärlighet där. En gemenskap som personer utanför pokern aldrig kommer att förstå. Man litar på varandra. Det är oxå anledningen till att en spelare kan låna ut 10.000 utan att ens skaka hand, medan en privatperson som lånar ut samma summa kan kräva en bevittnad revers.
Under dom här åren exponerades jag för Texas Hold'em för första gången. Spelet intresserade mig och jag gjorde många timmar online. Om än för gratispengar. Något som skilde mig från den typiska spelaren var mitt akademiska sinne, vilket gjorde att jag gärna läste teoretisk litteratur för att snabbare kunna bli en praktiskt duktig pokerspelare. Sklanskys standardverk skeppades hem till studentlägenheten och mina rumskamrater tyckte att jag var helt dum i huvudet som ägnade så mycket tid åt ett fångt spel istället för åt kurslitteraturen.
När jag var klar med min ekonomiutbildning hade jag spelat en hel del fixed limit online. Det hade gått helt okej men det som hela tiden saknades var oförmågan att bygga upp en riktig spelkassa. Jag började arbeta på Skatteverket och parallellt med mitt arbete kämpade jag på med min poker och hoppades på att något skulle förändras.
Vilket det gjorde den 28 mars 2004. Jag, Bommen och Jocke Brigell hade kvalat in till stora söndagsturneringen på Pokerstars. En $500 turnering och vi bestämde att ta 30% av varandras action. Vi kommunicerade via mikrofon på varsitt håll. Jag i Sundsvall, Jocke i Gävle och Bommen i Flagstaff. Sjukt nog lyckades Jocke ta sig till finalbord. Han var jätteshortstack med 60 spelare kvar men dubblade sedan med AA 2 ggr inom kort tid. Plötsligt låg vi över average. När det var 2o kvar åkte allt in med AQ mot den andres KK. Ett A på flop gjorde oss till chippis. När finalbordet började var det 3 spända herrar som på varsitt håll i världen drömde om förstapriset på $85,000. Det blev inget förstapris den dagen. Med 8 kvar fick vi in pengarna mot chipleadern med QQ. Han hade AK hjärter. Floppen kom låg fast med 2 hjärter. Turn blank. Utan tvekan är det nog min mest nervösa stund i livet. River hjärter och vårt öde beseglades.
För besväret fick vi $8,325, av vilka 30% tillhörde mig. $2497,5 och äntligen hade jag kommit över lite pengar. Det gäller att ta sig över en tröskel där man känner att man har en summa tillräckligt stor för att vara värd att försvara. Vilket jag verkligen hade nu och jag skötte min bankroll exemplariskt den efterföljande tiden. Parallellt med jobbet på skatteverket. I slutet på varje arbetsdag ville jag hem fortast möjligt och påbörja mitt riktiga arbete. Jag krossade varje nivå på väg upp och i slutet av 2004 var jag en stabil $10/20 FL-spelare. Det fanns liksom inga tvivel på att jag var en vinnande spelare. Föräldrarnas varningsord att man blir lurad biter inte så bra när man mitt framför ansiktet har ett statistikprogram som visar att man efter 500,000 spelade händer bara fortsätter att vinna.
Jag slutade min projektanställning och gick in i en ny superfokuserad del av mitt liv. Snabbt som vinden byggde jag upp mig från $10,000 till runt $20,000. Livet lekte. Kvällarna spenderades nätspelandes, oftast hemma hos Bommen som befann sig på ungefär samma nivå som mig. Dock chansade han lite mer så periodvis hade han väldigt mycket pengar. Men vi hade ungefär samma teorier om spelet och var varandras bollplank. En väldigt lärorik tid och spelet fascinerade mig mer än någonsin.
Samma sommar åkte vi till Las Vegas. Jag, Bommen och Zeke. 18 dagar i syndens näste. Spelet gick bra och jag kom hem med lika mycket pengar som jag åkt med. Plus att jag köpt en dyr klocka och levt som en kung därborta. Bara tanken att kunna åka på semester gratis var rätt svår att greppa. Resten av 2005 gick bra och jag började spelade $20/40 reguljärt mot slutet av året.
Sedan hände någonting. Antagligen tappade jag mitt fokus och var nöjd med tillvaron. Trodde att allt skulle fortsätta gå på räls. Blev mindre noggrann med min bankroll. Slarvade med att granska mitt spel och utvecklades därför inte alls. Istället för att bygga på mina framgångar blev 2006-2008 en rätt lång uppförsbacke. Spelet gick från att vara det roligaste jag visste till att jag hade ångest och skräck för att sätta mig ner och spela. Skotträdd som min gode vän Rille brukar säga.
Samtidigt har jag under dom här åren på alla andra plan verkligen utvecklats. Jag har träffat många nya och underbara personer samt varit på många resor. Definitivt ingenting jag ångrar eftersom det gett minnen för livet, men milt sagt kan man säga att mitt fokus flyttades en aning.
Den senaste tiden har det hänt något. Jag har börjat spela fler timmar, börjat tyckt det varit roligt igen och känner mig överlag mycket gladare som person. Självreflektionen har fått mig att inse att jag fortfarande befinner mig mitt i min pojkdröm. Även om den kanske inte såg ut RIKTIGT på här viset är det helt och hållet upp till mig själv att forma den till att bli precis som jag vill. Jag tänker inte låta min kärlek till spelet dö ut. Alla verktyg finns där. En fungerande hjärna och en ovilja att låta samma sak hända igen. Det enda som krävs är hårt arbete. Fortfarande anser jag mig själv som en av de smartaste och bästa spelare (den bästa jag träffat är Rille, maken till rå talang och känsla är sällsynt) jag stött på. Naturligtvis inte komplett, men kompatibel för att bli riktigt bra.
Tidigare idag har skrivit upp några målsättningar för resten av det här året och för 2010. Saker som jag tänker hålla för mig själv men som förhoppningsvis får mig att fortsätta hålla fokus och inte tappa greppet som jag gjorde den där hemska dagen 2006 när Kung_Poa från Florida rötkukade sig till $12,900 av mina surt förvärvade tillgångar, och inledde min 3-åriga motvind.
För att sätta sigillet på allt det här ska jag ägna kommande 2 timmar åt att se filmen Rounders. En film som betytt ganska mycket för de flesta pokerspelare och som jag inte sett på flera år.
Självreflektion är en bra egenskap. Det man inte ser i det korta perspektivet kan, om man tittar över en längre period, tyckas glasklart.
Låt oss syna mitt pokerspelande. Ni får ha överseende med ett ganska långt inlägg.
Jag har alltid älskat kortspel och när vi var yngre spelade vi i kompisgänget väldigt ofta knektöppning hemma hos varandra. Vet inte hur frekvent det skedde men jag gissar att vi lirade någon gång i veckan när jag var i 18-års åldern. Standardspelarna var väl jag, Kallberg, Bommen, Danne Öun, Danne Johansson, Jonte Dahlström, Jonas Laggren och Stefan Joneström.
Kommer ihåg mitt dittills största pokerminne från den tiden. Det var när jag kommit över ett exemplar av Dan Glimnes "Pokerhandboken". En helt fantastisk bok som fick mig ännu mer hooked på spelet ifråga. Den innehöll gamla skrönor från vilda västern och flodbåtskasinon samt målade upp det nutida Las Vegas som en fantasivärld. Saker som fick en ung grabb som mig själv att tindra med ögonen. Men framförallt hittade jag en genväg till att bli en bättre pokerspelare. Strategier och koncept jag själv gradvis på egen hand började greppa fanns nu i print framför mig. Pottodds, implicita odds, position etc etc.
På den tiden var jag en av dom som gick bäst på hemmaspelen. Men tyvärr var jag inte särskilt effektiv med mina pengar och vid nästa spel var jag, precis som dom flesta andra, ibland tvungen att låna för att kunna delta. Det var inget konstigt med det, utan snarare standard för oss allihopa. Överlag var det ett vänligt gäng där vi alla var bra kompisar även om vi försökte blacka varandra rent pokermässigt. Nu när jag tänker tillbaka på den tiden fanns det en enorm glädje hos alla över att få korten i luften. Förberedelserna bestod i att växla några sedlar till mynt, oftast på Statoil, samt inhandla ett par stycken Öbergs-lekar. Inga andra kort var bra nog. Den lätt nervösa och exalterade känslan jag hade strax innan vi började kommer jag aldrig att glömma. Skulle jag känna sådan glädje kring annat här i livet skulle jag kunna gå långt. Nog för att jag tror att sådana där starka känslor hör ungdomen till och, allteftersom man blir berikad på livserfarenhet, minskar i styrka.
Vi körde inte med table stakes. Det innebar att om jag hade hundra kronor kvar, och någon betade exempelvis 500 kr, blev jag skyldig personen ifråga 400 kr ifall jag synade och förlorade. En sån regel fungerar bara när man känner alla inblandade och den användes liksom inte för att sätta press på någon som redan var på ruinens brant. Vad den däremot gjorde var att man kunde smuggla undan pengar från bordet utan att bryta någon hederskodex. Alla ville mörka sina vinster för att slippa att eventuellt behöva låna ut, så en del av pengarna i omlopp försvann. Ner i strumpor, i bakfickor och i plånböckers hemliga fack. Kommer ihåg en gång när en person som hade förlorat ett par tusen ville låna. Ingen ville vara bank. Han blev irriterad, undrade vart hans pengar tagit vägen, och frågade därför alla runt bordet hur dom låg till resultatmässigt. Svaren han fick var antingen jämnt upp, lite plus eller lite back. Detta gjorde honom ännu mer irriterad eftersom han visste att han själv bidragit med ett par tusen. Men så var det på den tiden. Pengarna gömdes och det var en stor sport att vara den som mörkat mest pengar. Efteråt ute på gatan brukade alla gömda pengar plockas fram.
Jag blev en allt bättre spelare och när jag började på högskolan i Gävle öppnades mina pokerögon ännu mer när jag kom i kontakt med en illegal spelklubb. Insatserna där var betydligt högre och eftersom jag inte byggt upp någon spelkassa kunde jag inte kontinuerligt köpa in mig i spelen. Däremot hängde jag runt en hel del där och lärde känna en hel massa olika typer av människor. Dels människor i min egen ålder som Jocke Brigell, Dennis Krusell och Sven Duva. Men oxå en hel massa utländska personer från alla möjliga sydliga länder. Det var en salig blandning och det var oxå många personer man inte direkt ringde hem och berättade att man träffat. MEN, trots att det var en shady klubb fanns det en väldigt hjärtlighet och ärlighet där. En gemenskap som personer utanför pokern aldrig kommer att förstå. Man litar på varandra. Det är oxå anledningen till att en spelare kan låna ut 10.000 utan att ens skaka hand, medan en privatperson som lånar ut samma summa kan kräva en bevittnad revers.
Under dom här åren exponerades jag för Texas Hold'em för första gången. Spelet intresserade mig och jag gjorde många timmar online. Om än för gratispengar. Något som skilde mig från den typiska spelaren var mitt akademiska sinne, vilket gjorde att jag gärna läste teoretisk litteratur för att snabbare kunna bli en praktiskt duktig pokerspelare. Sklanskys standardverk skeppades hem till studentlägenheten och mina rumskamrater tyckte att jag var helt dum i huvudet som ägnade så mycket tid åt ett fångt spel istället för åt kurslitteraturen.
När jag var klar med min ekonomiutbildning hade jag spelat en hel del fixed limit online. Det hade gått helt okej men det som hela tiden saknades var oförmågan att bygga upp en riktig spelkassa. Jag började arbeta på Skatteverket och parallellt med mitt arbete kämpade jag på med min poker och hoppades på att något skulle förändras.
Vilket det gjorde den 28 mars 2004. Jag, Bommen och Jocke Brigell hade kvalat in till stora söndagsturneringen på Pokerstars. En $500 turnering och vi bestämde att ta 30% av varandras action. Vi kommunicerade via mikrofon på varsitt håll. Jag i Sundsvall, Jocke i Gävle och Bommen i Flagstaff. Sjukt nog lyckades Jocke ta sig till finalbord. Han var jätteshortstack med 60 spelare kvar men dubblade sedan med AA 2 ggr inom kort tid. Plötsligt låg vi över average. När det var 2o kvar åkte allt in med AQ mot den andres KK. Ett A på flop gjorde oss till chippis. När finalbordet började var det 3 spända herrar som på varsitt håll i världen drömde om förstapriset på $85,000. Det blev inget förstapris den dagen. Med 8 kvar fick vi in pengarna mot chipleadern med QQ. Han hade AK hjärter. Floppen kom låg fast med 2 hjärter. Turn blank. Utan tvekan är det nog min mest nervösa stund i livet. River hjärter och vårt öde beseglades.
För besväret fick vi $8,325, av vilka 30% tillhörde mig. $2497,5 och äntligen hade jag kommit över lite pengar. Det gäller att ta sig över en tröskel där man känner att man har en summa tillräckligt stor för att vara värd att försvara. Vilket jag verkligen hade nu och jag skötte min bankroll exemplariskt den efterföljande tiden. Parallellt med jobbet på skatteverket. I slutet på varje arbetsdag ville jag hem fortast möjligt och påbörja mitt riktiga arbete. Jag krossade varje nivå på väg upp och i slutet av 2004 var jag en stabil $10/20 FL-spelare. Det fanns liksom inga tvivel på att jag var en vinnande spelare. Föräldrarnas varningsord att man blir lurad biter inte så bra när man mitt framför ansiktet har ett statistikprogram som visar att man efter 500,000 spelade händer bara fortsätter att vinna.
Jag slutade min projektanställning och gick in i en ny superfokuserad del av mitt liv. Snabbt som vinden byggde jag upp mig från $10,000 till runt $20,000. Livet lekte. Kvällarna spenderades nätspelandes, oftast hemma hos Bommen som befann sig på ungefär samma nivå som mig. Dock chansade han lite mer så periodvis hade han väldigt mycket pengar. Men vi hade ungefär samma teorier om spelet och var varandras bollplank. En väldigt lärorik tid och spelet fascinerade mig mer än någonsin.
Samma sommar åkte vi till Las Vegas. Jag, Bommen och Zeke. 18 dagar i syndens näste. Spelet gick bra och jag kom hem med lika mycket pengar som jag åkt med. Plus att jag köpt en dyr klocka och levt som en kung därborta. Bara tanken att kunna åka på semester gratis var rätt svår att greppa. Resten av 2005 gick bra och jag började spelade $20/40 reguljärt mot slutet av året.
Sedan hände någonting. Antagligen tappade jag mitt fokus och var nöjd med tillvaron. Trodde att allt skulle fortsätta gå på räls. Blev mindre noggrann med min bankroll. Slarvade med att granska mitt spel och utvecklades därför inte alls. Istället för att bygga på mina framgångar blev 2006-2008 en rätt lång uppförsbacke. Spelet gick från att vara det roligaste jag visste till att jag hade ångest och skräck för att sätta mig ner och spela. Skotträdd som min gode vän Rille brukar säga.
Samtidigt har jag under dom här åren på alla andra plan verkligen utvecklats. Jag har träffat många nya och underbara personer samt varit på många resor. Definitivt ingenting jag ångrar eftersom det gett minnen för livet, men milt sagt kan man säga att mitt fokus flyttades en aning.
Den senaste tiden har det hänt något. Jag har börjat spela fler timmar, börjat tyckt det varit roligt igen och känner mig överlag mycket gladare som person. Självreflektionen har fått mig att inse att jag fortfarande befinner mig mitt i min pojkdröm. Även om den kanske inte såg ut RIKTIGT på här viset är det helt och hållet upp till mig själv att forma den till att bli precis som jag vill. Jag tänker inte låta min kärlek till spelet dö ut. Alla verktyg finns där. En fungerande hjärna och en ovilja att låta samma sak hända igen. Det enda som krävs är hårt arbete. Fortfarande anser jag mig själv som en av de smartaste och bästa spelare (den bästa jag träffat är Rille, maken till rå talang och känsla är sällsynt) jag stött på. Naturligtvis inte komplett, men kompatibel för att bli riktigt bra.
Tidigare idag har skrivit upp några målsättningar för resten av det här året och för 2010. Saker som jag tänker hålla för mig själv men som förhoppningsvis får mig att fortsätta hålla fokus och inte tappa greppet som jag gjorde den där hemska dagen 2006 när Kung_Poa från Florida rötkukade sig till $12,900 av mina surt förvärvade tillgångar, och inledde min 3-åriga motvind.
För att sätta sigillet på allt det här ska jag ägna kommande 2 timmar åt att se filmen Rounders. En film som betytt ganska mycket för de flesta pokerspelare och som jag inte sett på flera år.
onsdag 8 juli 2009
The boys are back in town
...
Tidigare idag hade jag massa idéer kring vad mitt nästa blogginlägg skulle innefatta. Nu, efter en helkväll på kasinot, är alla kluriga vinklar som bortblåsta.
Det beror nog inte bara på att jag i några timmar varit mitt i den något kreativitets-hämmande kasino-atmosfären. Utan också på att min nya kostcirkel har gett mig svag yrsel och en konstant trötthet. Tanken var ju att dieten skulle ge precis motsatt effekt.
Imorgon anländer mina detox-tabletter och jag förväntar mig ingenting mindre än ett underverk. Allt gammalt slagg ska ur kroppen och, i kombination med proteinpulver samt extremt fettsnåla och kolhydratfattiga måltider, hoppas jag på kraftig reducering av min enorma övervikt samt ett glatt och balanserat sinne. Det sista tror jag inte ens själv på fwiw.
Nu stannar min uppfräschning inte bara vid kostförändring. Tidigare idag besökte jag för första gången på länge en naprapat. Har nämligen lite trassel med ländryggen som gör att det små-smärtar att sitta med böjda ben under längre perioder. Plus att jag är spänd i övre rygg och axel-partiet. Två bra saker och en dålig sak kom ut av besöket.
Bra saker:
- Han gav mig tips på 2 stretch-övningar som, ifall jag är flitig, kommer avhjälpa problemet
- Inget återbesök krävs ifall jag är noggrann med mitt program, vilket besparar mig cirka 450 kr per sväng
Dålig sak:
- I sin iver över att visa mig hur man stretchar så la han även in några hantelövningar som jag DAGLIGEN ska göra. 4 st för att vara exakt och jag fasar redan för den hemska träningsvärken samt den hemska ångesten över att ge upp hantelprogrammet efter blott en dag.
Vidare har jag, av någon outgrundlig anledning, varit lite turlig i 2 raka pokerturneringar. Turneringar har historiskt varit den spelform jag ogillat mest. Just för att jag ansett mig ha otur i princip i alla nyckelsituationer. Vilket jag även haft. Men dom senaste 2 gångerna har jag inte bara undvikit otur, utan även haft turen på min sida. Jag måste säga att det är aningen bekvämare att spela när man slipper höra fru fortuna sitta och nynna på sången "ytterligare en sorti för gurken".
Som lök på laxen försvann mitt lock för högerörat mitt under turneringen. Ett lock som varit konstant sedan i onsdags och som medfört att jag hade glömt bort hur det kändes att höra bra igen. Dövheten har gjort att jag stundtals betett mig på ett lustigt vis. Till flera personers stora glädje har jag gått och tryckutjämnat på alla de sätt. Företrädesvis genom olika typ av käk-rörelser. Till ingen nytta. Högerstruten har varit helt släckt, vilket var exakt den formuleringen jag använde på apoteket i fredags. Farmaceuten i apotekskassan tittade på mig precis som om jag kom från en annan planet. Släckta strutar-språket var tydligen inte hennes favoritsätt att kommunicera.
Tillbaka till tur i spel. Det har gått så långt att Stefphen kallar mig för turligast i stan. Vilket jag idag avfärdade som rent nonsens eftersom ett sådant epitet kräver konstant tur under flera års tid. Och att tro något sånt anser jag verkligen vara att ta sig vatten över huvudet. För övrigt fick jag strax innan bubblan göra att helt sjukt spel mot just Stefphen där jag, efter att ha raisat preflop och checkat bakom på flop och turn, ställa honom all-in för 1/3 av potten med Q hög. I omaha. Ibland gör även jag en Tägströmsk gammal tom-skjutning och tack vare det tror jag inte Stefphen kommer pryda min blogg med någon snäll kommentar nästa gång.
Vad sjukt det skulle vara om mina dagar fortsättningsvis skulle fyllas av pengavinster och andra framgångar. Hela syftet med den här bloggen skulle försvinna och hela min identitet skulle sättas i rubbning. Men känner jag mig själv rätt är det ingen fara på taket :)
Något som varken påverkas av tur eller otur är det faktum att Entourage har säsongspremiär den 12 juli. Jag har stora förväntningar och ber en stilla bön om att det blir den bästa säsongen hittills. Karaktären Ari Gold är hysteriskt rolig och utgör tillsammans med Barney Stinson i How I Met Your Mother, Ted Danson i Skål samt alla karaktärer i Seinfeld tv-historiens roligaste personligheter.
Tidigare idag hade jag massa idéer kring vad mitt nästa blogginlägg skulle innefatta. Nu, efter en helkväll på kasinot, är alla kluriga vinklar som bortblåsta.
Det beror nog inte bara på att jag i några timmar varit mitt i den något kreativitets-hämmande kasino-atmosfären. Utan också på att min nya kostcirkel har gett mig svag yrsel och en konstant trötthet. Tanken var ju att dieten skulle ge precis motsatt effekt.
Imorgon anländer mina detox-tabletter och jag förväntar mig ingenting mindre än ett underverk. Allt gammalt slagg ska ur kroppen och, i kombination med proteinpulver samt extremt fettsnåla och kolhydratfattiga måltider, hoppas jag på kraftig reducering av min enorma övervikt samt ett glatt och balanserat sinne. Det sista tror jag inte ens själv på fwiw.
Nu stannar min uppfräschning inte bara vid kostförändring. Tidigare idag besökte jag för första gången på länge en naprapat. Har nämligen lite trassel med ländryggen som gör att det små-smärtar att sitta med böjda ben under längre perioder. Plus att jag är spänd i övre rygg och axel-partiet. Två bra saker och en dålig sak kom ut av besöket.
Bra saker:
- Han gav mig tips på 2 stretch-övningar som, ifall jag är flitig, kommer avhjälpa problemet
- Inget återbesök krävs ifall jag är noggrann med mitt program, vilket besparar mig cirka 450 kr per sväng
Dålig sak:
- I sin iver över att visa mig hur man stretchar så la han även in några hantelövningar som jag DAGLIGEN ska göra. 4 st för att vara exakt och jag fasar redan för den hemska träningsvärken samt den hemska ångesten över att ge upp hantelprogrammet efter blott en dag.
Vidare har jag, av någon outgrundlig anledning, varit lite turlig i 2 raka pokerturneringar. Turneringar har historiskt varit den spelform jag ogillat mest. Just för att jag ansett mig ha otur i princip i alla nyckelsituationer. Vilket jag även haft. Men dom senaste 2 gångerna har jag inte bara undvikit otur, utan även haft turen på min sida. Jag måste säga att det är aningen bekvämare att spela när man slipper höra fru fortuna sitta och nynna på sången "ytterligare en sorti för gurken".
Som lök på laxen försvann mitt lock för högerörat mitt under turneringen. Ett lock som varit konstant sedan i onsdags och som medfört att jag hade glömt bort hur det kändes att höra bra igen. Dövheten har gjort att jag stundtals betett mig på ett lustigt vis. Till flera personers stora glädje har jag gått och tryckutjämnat på alla de sätt. Företrädesvis genom olika typ av käk-rörelser. Till ingen nytta. Högerstruten har varit helt släckt, vilket var exakt den formuleringen jag använde på apoteket i fredags. Farmaceuten i apotekskassan tittade på mig precis som om jag kom från en annan planet. Släckta strutar-språket var tydligen inte hennes favoritsätt att kommunicera.
Tillbaka till tur i spel. Det har gått så långt att Stefphen kallar mig för turligast i stan. Vilket jag idag avfärdade som rent nonsens eftersom ett sådant epitet kräver konstant tur under flera års tid. Och att tro något sånt anser jag verkligen vara att ta sig vatten över huvudet. För övrigt fick jag strax innan bubblan göra att helt sjukt spel mot just Stefphen där jag, efter att ha raisat preflop och checkat bakom på flop och turn, ställa honom all-in för 1/3 av potten med Q hög. I omaha. Ibland gör även jag en Tägströmsk gammal tom-skjutning och tack vare det tror jag inte Stefphen kommer pryda min blogg med någon snäll kommentar nästa gång.
Vad sjukt det skulle vara om mina dagar fortsättningsvis skulle fyllas av pengavinster och andra framgångar. Hela syftet med den här bloggen skulle försvinna och hela min identitet skulle sättas i rubbning. Men känner jag mig själv rätt är det ingen fara på taket :)
Något som varken påverkas av tur eller otur är det faktum att Entourage har säsongspremiär den 12 juli. Jag har stora förväntningar och ber en stilla bön om att det blir den bästa säsongen hittills. Karaktären Ari Gold är hysteriskt rolig och utgör tillsammans med Barney Stinson i How I Met Your Mother, Ted Danson i Skål samt alla karaktärer i Seinfeld tv-historiens roligaste personligheter.
måndag 6 juli 2009
Vals-tillverkare sökes
...
Man förstår att sedelförfalskare har haft det lätt genom åren.
Var just på Hemköp för inhandling av några komplement till min nya hälsosamma livsstil. Tidigare idag var jag på MåBra-butiken och inhandlade pulver och tabletter för närmare tusenlappen. Jag kan inte behöva må så här längre. Måste rena kroppen efter flera dagars dekadens, och eftersom jag inte fixade att starta igång fastekuren planerar jag en reningsprocess utan att behöva undvika mat. Eller på sätt och vis tänker jag göra det eftersom en stor del av mina måltider ska bestå av proteinpulver. Plus en massa frukt, grönsaker och ägg.
Hälso-expediten hade rätt roligt åt mina tusentals frågor, samt att jag skickade ur mig en ny fråga innan den förra var besvarad. När jag vill veta saker om ett nytt ämne tenderar jag till att göra precis så. Ytterligare en liten lustig personlig egenskap att lägga till den redan digra listan. Det ska alla fall bli högintressant att se om det här ger något ökad välbefinnande. Förhoppningsvis kommer jag känna mig mer energisk, för som det är nu kan jag inte tänka på något annat än nästa tupplur.
Hursomhelst, tillbaka till Hemköp. När jag skulle betala kostade prylarna 64 kr. Jag sträckte fram en hundralapp och frågade även ifall det även gick bra att växla en tusenlapp till 2 st femhundringar. Hon gav mig växel tillbaka på hundringen och tog sedan emot tusenlappen och, utan att ens titta eller känna på den, gav mig 2 femhundringar tillbaka. Sedeln hade alltså kunnat vara tillverkad av helt vanligt skrivarpapper. Hon kunde inte bry sig mindre.
Plus att mitt beteende var aningen skumt. Vilken frisk människa går in i en mataffär med avsikten att handla småsaker för parkeringspengar samt växla en tusenlapp? Snacka om att det borde vara topp-chans att sedeln var falsk. Tänkte nästan göra henne uppmärksam på att det kanske kunde vara läge att åtminstone kolla vattenstämpeln. Eller känna på prasslet.
Så, när drar vi igång sedelpressarna? Hemköp i Skönsberg kan utgöra kärnan i vår verksamhet.
Man förstår att sedelförfalskare har haft det lätt genom åren.
Var just på Hemköp för inhandling av några komplement till min nya hälsosamma livsstil. Tidigare idag var jag på MåBra-butiken och inhandlade pulver och tabletter för närmare tusenlappen. Jag kan inte behöva må så här längre. Måste rena kroppen efter flera dagars dekadens, och eftersom jag inte fixade att starta igång fastekuren planerar jag en reningsprocess utan att behöva undvika mat. Eller på sätt och vis tänker jag göra det eftersom en stor del av mina måltider ska bestå av proteinpulver. Plus en massa frukt, grönsaker och ägg.
Hälso-expediten hade rätt roligt åt mina tusentals frågor, samt att jag skickade ur mig en ny fråga innan den förra var besvarad. När jag vill veta saker om ett nytt ämne tenderar jag till att göra precis så. Ytterligare en liten lustig personlig egenskap att lägga till den redan digra listan. Det ska alla fall bli högintressant att se om det här ger något ökad välbefinnande. Förhoppningsvis kommer jag känna mig mer energisk, för som det är nu kan jag inte tänka på något annat än nästa tupplur.
Hursomhelst, tillbaka till Hemköp. När jag skulle betala kostade prylarna 64 kr. Jag sträckte fram en hundralapp och frågade även ifall det även gick bra att växla en tusenlapp till 2 st femhundringar. Hon gav mig växel tillbaka på hundringen och tog sedan emot tusenlappen och, utan att ens titta eller känna på den, gav mig 2 femhundringar tillbaka. Sedeln hade alltså kunnat vara tillverkad av helt vanligt skrivarpapper. Hon kunde inte bry sig mindre.
Plus att mitt beteende var aningen skumt. Vilken frisk människa går in i en mataffär med avsikten att handla småsaker för parkeringspengar samt växla en tusenlapp? Snacka om att det borde vara topp-chans att sedeln var falsk. Tänkte nästan göra henne uppmärksam på att det kanske kunde vara läge att åtminstone kolla vattenstämpeln. Eller känna på prasslet.
Så, när drar vi igång sedelpressarna? Hemköp i Skönsberg kan utgöra kärnan i vår verksamhet.
söndag 5 juli 2009
Knallert från klagomuren
...
Vill bara tipsa om en för stunden intressant blogg. Det är min kompis Andreas Desai som i detta nu åker motorcykel från Dubai till Sverige. Med allt vad det innebär. Han berättar om mekaniska bekymmer, jättefina naturskildringar samt hans egna tankegångar under resans gång. Mycket läsvärt och han befinner sig för närvarande i Turkiet. Jag är grymt avundsjuk på honom och önskar att jag själv ger mig iväg på något riktigt äventyr någon gång.
Nu hade jag Robban, Gibson och Johan en mail-diskussion där vissa av oss ville åka till Base Camp Everest. En 14-dagars vandring som avslutas på cirka 5.000 meters höjd där Everest-klättrarna har sitt basläger. Vore grymt skoj men jag gissar att den idén kommer ligga kvar på planeringsbordet i evig tid.
Vill bara tipsa om en för stunden intressant blogg. Det är min kompis Andreas Desai som i detta nu åker motorcykel från Dubai till Sverige. Med allt vad det innebär. Han berättar om mekaniska bekymmer, jättefina naturskildringar samt hans egna tankegångar under resans gång. Mycket läsvärt och han befinner sig för närvarande i Turkiet. Jag är grymt avundsjuk på honom och önskar att jag själv ger mig iväg på något riktigt äventyr någon gång.
Nu hade jag Robban, Gibson och Johan en mail-diskussion där vissa av oss ville åka till Base Camp Everest. En 14-dagars vandring som avslutas på cirka 5.000 meters höjd där Everest-klättrarna har sitt basläger. Vore grymt skoj men jag gissar att den idén kommer ligga kvar på planeringsbordet i evig tid.
Gallerix, det är jag igen
...
Jag är så fruktansvärt tom efter att ha slitits mellan hopp och förtvivlan i dagens Wimbledon-final. Ni som känner mig vet att jag inte brukar engagera mig alltför mycket i sport. Men min akilles-häl är tennis. Och då särskilt Andy Roddick som under Australian Open -03 fångade min uppmärksamhet i den episka kvartsfinalen där han vann mot Yones El Aynaoui med 21-19 i skiljeset. Sedan den dagen har mitt stöd varit permanent och fram till den dagen han lägger av kommer jag inte att hålla hårdare på någon annan. Det borde för övrigt alla göra, för hur ska man inte kunna älska tennisens absolut mest stilrena serve-rörelse?
Det går knappt att föreställa sig hur han mår just nu. Vilket jag hade kunnat veta ifall det inte vore för att fyran valde att klippa sändningen direkt efter matchbollen och därmed snuvade mig på intervjun. Idioter!!
Innan dagens final hade jag bestämt att ifall Roddick vann skulle jag köpa en affisch, rama in den (ny 5.000 kr utgift på Gallerix?) och hänga på väggen. Eftersom han var så snubblande nära att vinna idag tänker jag göra det ändå. Karljäveln ska upp på väggen. Eventuellt på toaletten, men mer troligt i sovrummet eftersom jag inte kan borra i kakel och mina patetiska försök kommer resultera i spräckta plattor.
Som det kändes var det förutbestämt att Roddick skulle vinna dagens final. Men den enda som kan ändra på det förutbestämda är den otroligt sjuke Roger Federer. Ingen annan spelare i världen hade kunnat stå emot det han gjorde idag. Trots nervorsitet och svårighet att hitta sitt "vanliga" spel. Det är bara att lyfta på hatten för den störste genom alla tider. Vilket vi förvisso visste innan idag, men nu känns det mer officiellt.
Roddicks tjej heter Brooklyn Decker. Kan hon vara släkt med Tony Decker på nåt sätt? Ni vet han som spelar krog-blackjack och blir svårt utdragen. Tyckte mig se vissa likheter i ansiktet...
Jag är så fruktansvärt tom efter att ha slitits mellan hopp och förtvivlan i dagens Wimbledon-final. Ni som känner mig vet att jag inte brukar engagera mig alltför mycket i sport. Men min akilles-häl är tennis. Och då särskilt Andy Roddick som under Australian Open -03 fångade min uppmärksamhet i den episka kvartsfinalen där han vann mot Yones El Aynaoui med 21-19 i skiljeset. Sedan den dagen har mitt stöd varit permanent och fram till den dagen han lägger av kommer jag inte att hålla hårdare på någon annan. Det borde för övrigt alla göra, för hur ska man inte kunna älska tennisens absolut mest stilrena serve-rörelse?
Det går knappt att föreställa sig hur han mår just nu. Vilket jag hade kunnat veta ifall det inte vore för att fyran valde att klippa sändningen direkt efter matchbollen och därmed snuvade mig på intervjun. Idioter!!
Innan dagens final hade jag bestämt att ifall Roddick vann skulle jag köpa en affisch, rama in den (ny 5.000 kr utgift på Gallerix?) och hänga på väggen. Eftersom han var så snubblande nära att vinna idag tänker jag göra det ändå. Karljäveln ska upp på väggen. Eventuellt på toaletten, men mer troligt i sovrummet eftersom jag inte kan borra i kakel och mina patetiska försök kommer resultera i spräckta plattor.
Som det kändes var det förutbestämt att Roddick skulle vinna dagens final. Men den enda som kan ändra på det förutbestämda är den otroligt sjuke Roger Federer. Ingen annan spelare i världen hade kunnat stå emot det han gjorde idag. Trots nervorsitet och svårighet att hitta sitt "vanliga" spel. Det är bara att lyfta på hatten för den störste genom alla tider. Vilket vi förvisso visste innan idag, men nu känns det mer officiellt.
Roddicks tjej heter Brooklyn Decker. Kan hon vara släkt med Tony Decker på nåt sätt? Ni vet han som spelar krog-blackjack och blir svårt utdragen. Tyckte mig se vissa likheter i ansiktet...
fredag 3 juli 2009
A-rod cruising along
...
Andy Roddick. Vilken man. Han kan vara min första riktigt allvarliga förälskelse. En jag inte är lika förälskad i är den överviktiga herre som på O'learys gjorde oss sällskap till bords. Han hade många strängar på sin lyra. Bland annat spotta snus, tjata om samma sak många gånger i rad, förklara för bordsgrannarna vilka idioter dom är samt insistera på att få ge bort 100 kr trots mina idoga försök att tacka nej.
Med ett av tourens största hjärta gick han ut och gjorde sitt jobb. Till dryga 3,7 ggr pengarna. Ingen var mer imponerad än jag. Murray, en bra prestation till trots, fick bita i gräset. Precis som engelsmän i allmänhet fått göra sedan en solig dag i mitten av 30-talet.
Avslutningsvis citerar jag Roddick i segerintervjun där han skickade ut en snyting mot alla tvivlare och sa att "I can play some tennis sometimes". Mycket riktigt kan han det. Undra om det räcker till mot den omutlige Federer på söndag?
Andy Roddick. Vilken man. Han kan vara min första riktigt allvarliga förälskelse. En jag inte är lika förälskad i är den överviktiga herre som på O'learys gjorde oss sällskap till bords. Han hade många strängar på sin lyra. Bland annat spotta snus, tjata om samma sak många gånger i rad, förklara för bordsgrannarna vilka idioter dom är samt insistera på att få ge bort 100 kr trots mina idoga försök att tacka nej.
Med ett av tourens största hjärta gick han ut och gjorde sitt jobb. Till dryga 3,7 ggr pengarna. Ingen var mer imponerad än jag. Murray, en bra prestation till trots, fick bita i gräset. Precis som engelsmän i allmänhet fått göra sedan en solig dag i mitten av 30-talet.
Avslutningsvis citerar jag Roddick i segerintervjun där han skickade ut en snyting mot alla tvivlare och sa att "I can play some tennis sometimes". Mycket riktigt kan han det. Undra om det räcker till mot den omutlige Federer på söndag?
Nytt jobb
...
Mitt i gatufestflaskor har jag slagit mig in på en ny bana. Som gäst-rekare av morgondagens tennismatch mellan Roddick-Murray på webbsidan Rekat&Klart.
Med tanke på min framgång i allt annat jag tar mig för står väl grabbarna bakom sidan snart på ruinens brant.
Mitt i gatufestflaskor har jag slagit mig in på en ny bana. Som gäst-rekare av morgondagens tennismatch mellan Roddick-Murray på webbsidan Rekat&Klart.
Med tanke på min framgång i allt annat jag tar mig för står väl grabbarna bakom sidan snart på ruinens brant.
torsdag 2 juli 2009
Basker i koppar
På väg att hämta upp det svarta guldet som jag gömde under stripsen i frysen. Tror det är räddningen på den här miserabla dagen. Full fest igår med tillhörande efterfest på mc-klubb. Idag har jag en keps helt i plåt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)