Baby I'm back..... kanske

...
Självreflektion är en bra egenskap. Det man inte ser i det korta perspektivet kan, om man tittar över en längre period, tyckas glasklart.

Låt oss syna mitt pokerspelande. Ni får ha överseende med ett ganska långt inlägg.

Jag har alltid älskat kortspel och när vi var yngre spelade vi i kompisgänget väldigt ofta knektöppning hemma hos varandra. Vet inte hur frekvent det skedde men jag gissar att vi lirade någon gång i veckan när jag var i 18-års åldern. Standardspelarna var väl jag, Kallberg, Bommen, Danne Öun, Danne Johansson, Jonte Dahlström, Jonas Laggren och Stefan Joneström.

Kommer ihåg mitt dittills största pokerminne från den tiden. Det var när jag kommit över ett exemplar av Dan Glimnes "Pokerhandboken". En helt fantastisk bok som fick mig ännu mer hooked på spelet ifråga. Den innehöll gamla skrönor från vilda västern och flodbåtskasinon samt målade upp det nutida Las Vegas som en fantasivärld. Saker som fick en ung grabb som mig själv att tindra med ögonen. Men framförallt hittade jag en genväg till att bli en bättre pokerspelare. Strategier och koncept jag själv gradvis på egen hand började greppa fanns nu i print framför mig. Pottodds, implicita odds, position etc etc.

På den tiden var jag en av dom som gick bäst på hemmaspelen. Men tyvärr var jag inte särskilt effektiv med mina pengar och vid nästa spel var jag, precis som dom flesta andra, ibland tvungen att låna för att kunna delta. Det var inget konstigt med det, utan snarare standard för oss allihopa. Överlag var det ett vänligt gäng där vi alla var bra kompisar även om vi försökte blacka varandra rent pokermässigt. Nu när jag tänker tillbaka på den tiden fanns det en enorm glädje hos alla över att få korten i luften. Förberedelserna bestod i att växla några sedlar till mynt, oftast på Statoil, samt inhandla ett par stycken Öbergs-lekar. Inga andra kort var bra nog. Den lätt nervösa och exalterade känslan jag hade strax innan vi började kommer jag aldrig att glömma. Skulle jag känna sådan glädje kring annat här i livet skulle jag kunna gå långt. Nog för att jag tror att sådana där starka känslor hör ungdomen till och, allteftersom man blir berikad på livserfarenhet, minskar i styrka.

Vi körde inte med table stakes. Det innebar att om jag hade hundra kronor kvar, och någon betade exempelvis 500 kr, blev jag skyldig personen ifråga 400 kr ifall jag synade och förlorade. En sån regel fungerar bara när man känner alla inblandade och den användes liksom inte för att sätta press på någon som redan var på ruinens brant. Vad den däremot gjorde var att man kunde smuggla undan pengar från bordet utan att bryta någon hederskodex. Alla ville mörka sina vinster för att slippa att eventuellt behöva låna ut, så en del av pengarna i omlopp försvann. Ner i strumpor, i bakfickor och i plånböckers hemliga fack. Kommer ihåg en gång när en person som hade förlorat ett par tusen ville låna. Ingen ville vara bank. Han blev irriterad, undrade vart hans pengar tagit vägen, och frågade därför alla runt bordet hur dom låg till resultatmässigt. Svaren han fick var antingen jämnt upp, lite plus eller lite back. Detta gjorde honom ännu mer irriterad eftersom han visste att han själv bidragit med ett par tusen. Men så var det på den tiden. Pengarna gömdes och det var en stor sport att vara den som mörkat mest pengar. Efteråt ute på gatan brukade alla gömda pengar plockas fram.

Jag blev en allt bättre spelare och när jag började på högskolan i Gävle öppnades mina pokerögon ännu mer när jag kom i kontakt med en illegal spelklubb. Insatserna där var betydligt högre och eftersom jag inte byggt upp någon spelkassa kunde jag inte kontinuerligt köpa in mig i spelen. Däremot hängde jag runt en hel del där och lärde känna en hel massa olika typer av människor. Dels människor i min egen ålder som Jocke Brigell, Dennis Krusell och Sven Duva. Men oxå en hel massa utländska personer från alla möjliga sydliga länder. Det var en salig blandning och det var oxå många personer man inte direkt ringde hem och berättade att man träffat. MEN, trots att det var en shady klubb fanns det en väldigt hjärtlighet och ärlighet där. En gemenskap som personer utanför pokern aldrig kommer att förstå. Man litar på varandra. Det är oxå anledningen till att en spelare kan låna ut 10.000 utan att ens skaka hand, medan en privatperson som lånar ut samma summa kan kräva en bevittnad revers.

Under dom här åren exponerades jag för Texas Hold'em för första gången. Spelet intresserade mig och jag gjorde många timmar online. Om än för gratispengar. Något som skilde mig från den typiska spelaren var mitt akademiska sinne, vilket gjorde att jag gärna läste teoretisk litteratur för att snabbare kunna bli en praktiskt duktig pokerspelare. Sklanskys standardverk skeppades hem till studentlägenheten och mina rumskamrater tyckte att jag var helt dum i huvudet som ägnade så mycket tid åt ett fångt spel istället för åt kurslitteraturen.

När jag var klar med min ekonomiutbildning hade jag spelat en hel del fixed limit online. Det hade gått helt okej men det som hela tiden saknades var oförmågan att bygga upp en riktig spelkassa. Jag började arbeta på Skatteverket och parallellt med mitt arbete kämpade jag på med min poker och hoppades på att något skulle förändras.

Vilket det gjorde den 28 mars 2004. Jag, Bommen och Jocke Brigell hade kvalat in till stora söndagsturneringen på Pokerstars. En $500 turnering och vi bestämde att ta 30% av varandras action. Vi kommunicerade via mikrofon på varsitt håll. Jag i Sundsvall, Jocke i Gävle och Bommen i Flagstaff. Sjukt nog lyckades Jocke ta sig till finalbord. Han var jätteshortstack med 60 spelare kvar men dubblade sedan med AA 2 ggr inom kort tid. Plötsligt låg vi över average. När det var 2o kvar åkte allt in med AQ mot den andres KK. Ett A på flop gjorde oss till chippis. När finalbordet började var det 3 spända herrar som på varsitt håll i världen drömde om förstapriset på $85,000. Det blev inget förstapris den dagen. Med 8 kvar fick vi in pengarna mot chipleadern med QQ. Han hade AK hjärter. Floppen kom låg fast med 2 hjärter. Turn blank. Utan tvekan är det nog min mest nervösa stund i livet. River hjärter och vårt öde beseglades.

För besväret fick vi $8,325, av vilka 30% tillhörde mig. $2497,5 och äntligen hade jag kommit över lite pengar. Det gäller att ta sig över en tröskel där man känner att man har en summa tillräckligt stor för att vara värd att försvara. Vilket jag verkligen hade nu och jag skötte min bankroll exemplariskt den efterföljande tiden. Parallellt med jobbet på skatteverket. I slutet på varje arbetsdag ville jag hem fortast möjligt och påbörja mitt riktiga arbete. Jag krossade varje nivå på väg upp och i slutet av 2004 var jag en stabil $10/20 FL-spelare. Det fanns liksom inga tvivel på att jag var en vinnande spelare. Föräldrarnas varningsord att man blir lurad biter inte så bra när man mitt framför ansiktet har ett statistikprogram som visar att man efter 500,000 spelade händer bara fortsätter att vinna.

Jag slutade min projektanställning och gick in i en ny superfokuserad del av mitt liv. Snabbt som vinden byggde jag upp mig från $10,000 till runt $20,000. Livet lekte. Kvällarna spenderades nätspelandes, oftast hemma hos Bommen som befann sig på ungefär samma nivå som mig. Dock chansade han lite mer så periodvis hade han väldigt mycket pengar. Men vi hade ungefär samma teorier om spelet och var varandras bollplank. En väldigt lärorik tid och spelet fascinerade mig mer än någonsin.

Samma sommar åkte vi till Las Vegas. Jag, Bommen och Zeke. 18 dagar i syndens näste. Spelet gick bra och jag kom hem med lika mycket pengar som jag åkt med. Plus att jag köpt en dyr klocka och levt som en kung därborta. Bara tanken att kunna åka på semester gratis var rätt svår att greppa. Resten av 2005 gick bra och jag började spelade $20/40 reguljärt mot slutet av året.

Sedan hände någonting. Antagligen tappade jag mitt fokus och var nöjd med tillvaron. Trodde att allt skulle fortsätta gå på räls. Blev mindre noggrann med min bankroll. Slarvade med att granska mitt spel och utvecklades därför inte alls. Istället för att bygga på mina framgångar blev 2006-2008 en rätt lång uppförsbacke. Spelet gick från att vara det roligaste jag visste till att jag hade ångest och skräck för att sätta mig ner och spela. Skotträdd som min gode vän Rille brukar säga.

Samtidigt har jag under dom här åren på alla andra plan verkligen utvecklats. Jag har träffat många nya och underbara personer samt varit på många resor. Definitivt ingenting jag ångrar eftersom det gett minnen för livet, men milt sagt kan man säga att mitt fokus flyttades en aning.

Den senaste tiden har det hänt något. Jag har börjat spela fler timmar, börjat tyckt det varit roligt igen och känner mig överlag mycket gladare som person. Självreflektionen har fått mig att inse att jag fortfarande befinner mig mitt i min pojkdröm. Även om den kanske inte såg ut RIKTIGT på här viset är det helt och hållet upp till mig själv att forma den till att bli precis som jag vill. Jag tänker inte låta min kärlek till spelet dö ut. Alla verktyg finns där. En fungerande hjärna och en ovilja att låta samma sak hända igen. Det enda som krävs är hårt arbete. Fortfarande anser jag mig själv som en av de smartaste och bästa spelare (den bästa jag träffat är Rille, maken till rå talang och känsla är sällsynt) jag stött på. Naturligtvis inte komplett, men kompatibel för att bli riktigt bra.

Tidigare idag har skrivit upp några målsättningar för resten av det här året och för 2010. Saker som jag tänker hålla för mig själv men som förhoppningsvis får mig att fortsätta hålla fokus och inte tappa greppet som jag gjorde den där hemska dagen 2006 när Kung_Poa från Florida rötkukade sig till $12,900 av mina surt förvärvade tillgångar, och inledde min 3-åriga motvind.

För att sätta sigillet på allt det här ska jag ägna kommande 2 timmar åt att se filmen Rounders. En film som betytt ganska mycket för de flesta pokerspelare och som jag inte sett på flera år.