Tunnlar i alla dess former

Plötsligt känns det ganska svårt att skriva ett blogginlägg. Jag har nämligen fått märkbart ont i handlederna och underarmen när jag sitter många timmar framför datorn. Det blir en avdomnande känsla från armbågen och neråt. En aningen mindre påtaglig sockerdricks-känsla än när armen somnar. Men det kan inte hjälpas, saker ska på pränt.

Självklart har jag googlat problemet och det är troligen fråga om karpaltunnelsyndrom eller ulnartunnelsyndrom. Alternativt en kombination av de värsta symptomen från bägge åkommorna. Ett nytt supertunnelsyndrom som jag är ensam om i hela världen. Gurktunnel.

När vi ändå är inne på olika tunnlar bör jag nämna min t-bane-resa från kontoret. Som jag tidigare nämnt sköts en del kontakter när jag kollektivtrafikar mig hemåt på kvällarna. Så även idag. Trots att den enda stationen jag byter på är Slussen, fick jag idag för mig att det var på Fridhemsplan bytet skulle ske. Kombinationen av telefonsamtalet med Gavve och följande syn gjorde det omöjligt att inse mitt misstag när jag stod på motsatt sida och väntade på tåget.

Jag förstår att reklamaffischerna byts manuellt, men jag trodde att det brukade ske under natten när rälsen inte är så trafikerad. Notera tidstavlan. Precis när tåget skymtades halade grabbarna fram en stege och klättrade därifrån. Som den mest naturliga sak i världen. Jag såg direkt tjugo olika sätt att bli lika platt som reklamen de just smetat ut. Pinne på stegen går av, snubbla på skosnöre, tvångstanke att frysa till is på grund av otrogen fru/skrikande ungar eller ulnartunnelsyndrom från knä och neråt.

Jag hoppade på tåget och, det jag trodde var en färd mot Slussen, visade sig bli vändande tåg tillbaka till Thorildsplan. Om det gick att sätta en siffra på hur världsvan jag kände mig i exakt den stunden, skulle svaret bli någonstans mellan 0 och 0.

Efter två veckor i Stockholm har jag viss hemlängtan. Men inte tillräckligt stark för att ta mig hela vägen till Sundsvall. I helgen tog jag mig nätt och jämnt över Dalälven och fastnade halvvägs hem i min andra hemstad Gävle! På agendan stod Lag-SM final där medaljerna skulle fördelas bland åtta kvarvarande lag.

På papperet såg det inte bra ut. Vi hade redan överträffat förväntningarna genom att nå finalen. Mina egna förhoppningar var att undvika att komma sist. Vilket vi klarade av, det blev en 6:e plats. Helt okej givet förutsättningarna. Jag har ett lag-SM brons sedan tidigare, men då var jag ung och fick agera svag länk i en högst kompetent sammansättning. I helgen var rollerna ombytta. Jag var den med mest rutin och erfarenhet

Ett ansvar jag axlade genom att bägge kvällarna dricka några fler öl än vad doktorn rekommenderar en redan darrhänt person. Summa summarum vann jag tre av mina sju matcher, och vinsterna kom lika naturligt som balans på skidor för en afrikan. Att jämföra med preliminärrundorna där jag, mot enklare motstånd, vann totalt 9 av 11 matcher. Sammantaget för hela säsongen spelade jag 18 matcher och vann 12.

All heder till mina lagkamrater Andreas, Gustav och Elias. Alla höll modet uppe och presterade bra trots att det inte gick som på räls alla gånger. Även grattis till mina klubbkamrater Chamat, Tomas, Jyri och Stefan som spelade hem guldet.

Överhuvudtaget har jag fått upp biljardsuget igen och planerar att spela åtminstone tre av fyra SM under våren. Med start i Uppsala om en dryg månad.

Hela vägen hem tar jag mig helgen den 6-10 februari. Då blir det en salig röra av jobb, kroghäng, pokerveckan Nordic Light och umgänge med alla förlorade själar som sluppit se mig ett tag.

God Afton!