Efter mitt första officiella hembesök i Sundsvall sitter jag på tåget på väg tillbaka till Stockholm och reflekterar över helgen. Notera att jag inte säger "hem" om Stockholm. För det känns fortfarande lite surrealistiskt, även om jag känner mig mer och mer bekväm för varje dag som går.
Jag älskar att åka tåg. Det är tryggt, bekvämt och kommer nästan aldrig i tid. Men det gör mig ingenting, för idag har jag ingen tid att passa. Däremot uppskattar jag att sitta helt för mig själv, omgiven av andra människor som är på väg någonstans. Det påminner om den energiladdade atmosfär som man nästan bara hittar på flygplatser. Ifall det var möjligt skulle jag gärna tillbringa dagar på en stor internationell flygplats. Studera människor, lyssna på musik och allmänt bara strosa omkring.
Mitt enda irritationsmoment på tåg är dessa ständiga högtalarutrop. Särskilt vid avgång då den långa strömmen av onödig information aldrig verkar ta slut. För jag vet redan vart tåget är på väg och att det finns en bistro med svindyr mat och dryck. Jag kan egentligen bara tala för mig själv, men jag inbillar mig att mina medresenärer också är medvetna om det. Därför stinker det "overkill" om hela proceduren.
Men skit nu i det. Vi låter SJ vara ifred och accepterar deras fel och brister. För det är bara en parantes. Det jag vill prata om är min helg i Sundsvall.
Det var Nordic Light på kasinot i Sundsvall. En återkommande cirkus där degenererade pokerspelare samlas för att omsätta sina pengar under fem dagar. Somliga på en balanserad nivå medan vissa vevar som om varje hand vore den sista i livet. Den som letar udda karaktärer kan sluta leta. Samtliga finns nämligen i pokerbranschen. Det finns ett helt osannolikt antal original, med vitt skilda bakgrunder, som allihopa är enskilda ingredienser i världens kanske mest ologiska hopkok.
Även fast jag inte spelade en enda pokerhand under hela helgen känner jag mig fortfarande väldigt mycket som en del av pokerbranschen. Jag älskar fortfarande spelet, känner fortfarande många spelare och förstår språket. Men det viktigaste av allt är jag känner mig hemma bland alla dessa dysfunktionella människor och vill inte riktigt släppa taget. Trots att jag nu lever och verkar i en "legitim" värld. Därför kommer jag, så ofta jag kan, fortsätta hoppa på denna kringresande cirkus några dagar i stöten.
**Nu lämnade vi precis Uppsala och självklart fanns det tusen nya saker att informera om. Information i klass med att tåget går på en räls och att lokföraren är dyngrak, vilket förklarar varför det är helt tomt på vin i bistron.**
Ett missilbärande stridsflygplan kan via värmesensorer se vart människor samlas. Vilket visas genom röda fläckar. Ju rödare och större fläcken är, desto större är samlingen av människor. Ifall samma sensorer skulle kunna mäta samhällsnytta, eller snarare bristen på samhällsnytta, skulle det varit en gigantisk röd fläck över Casino Cosmopol i Sundsvall i helgen. Och jag inbillar mig att det rent samhällsekonomiskt skulle vara en toppenbra investering att skicka det tyngsta av artillerier på den röda fläcken. Det tror jag nästan alla är överens om.
Däremot finns det ingen sensor i världen som kan mäta den knasiga kamratskap som uppstår när ett hundratal original förenas i ett gemensamt intresse. Alla ni som har udda intressen kan kanske relatera till det jag pratar om. Men jag tror fortfarande att pokerspelarna är en väldigt avvikande grupp av människor till och med bland andra avvikande grupper av människor.
Ingen har någon chef och alla försöker hanka sig fram genom att exploatera extremt små marginaler. Med sina egna pengar som enda fungerande arbetsredskap. Omgiven av sina exakta spegelbilder som försöker precis samma sak. Mitt i alltihopa står ett kasino som, med glitter och glamour, tar emot dessa människor med öppna armar. Förutom att erbjuda en organiserad turneringsvecka ges möjlighet till andra spännande sidoaktiviteter. Som t ex:
- Bli full i vår välsorterade bar (självklart skulle vi bjuda på spriten om det var tekniskt möjligt)
- Spela bort lite eller mycket pengar på våra spelbord och spelmaskiner, enkom designade för att passa era akilleshälar som handen i handsken.
För att inte tala om de frilansande eventarrangörer som tar vid när kasinot stänger sina dörrar. Där erbjuds bland annat:
- Fortsätt dricka tills vi stänger, och vi stänger aldrig
- Fortsätt spela tills vi stänger, och vi stänger när baren stänger
- Låna pengar utan UC och skrivna papper
- Korta potten, behåll dina hålkort i fickan tills dom passar bättre eller roffa åt dig lite av grannens marker
Med dessa möjligheter är det klart att det kan gå åt helvete. Att det i vissa fall blir tragedier och snedseglingar. Men det ger även upphov till extremt intressanta situationer, många goda skratt och en underhållning som inte går att köpa för pengar. Dessutom är pokerspelare luttrade i eländets underbara värld och kan nästan alltid se det humoristiska i det som sker.
Så supertack alla för en grymt trevlig helg, vilket även inkluderar alla "vanliga" människor jag träffade under mitt besök!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar