Vilken JÄVLA idiot!

I olika perioder av livet återkommer jag ofta till ett läge där det känns som att det är jag mot världen. Ibland med en glödande motivation och ibland med en känsla av att det aldrig kommer att gå. Ett inte helt ljust rum där uppgivenheten är vanligare än glöden. I en perfekt värld skulle jag kunna hålla mig för mig själv och inte vara beroende av någon annan. Varken privat eller arbetsmässigt. En fin tanke som tyvärr inte är särskilt applicerbar på den där skiten som kallas verklighet.

Det som jag tror är problemet är att min önskade självständighet går hand i hand med någon typ av irritation. Som att jag, om jag lyckas, kommer leverera hämnd för någonting väldigt orättvist som drabbat mig. När det i själva verket inte alls är så. Man är ytterst ansvarig för att skapa sin egen lycka och det är ett icke smickrande karaktärsdrag att vika ner sig bara för att världen inte beter sig på det sätt man vill.

Vad jag däremot tror är att självständigheten är bra, och irritationen mindre bra. Tänk om jag kunde eliminera den och istället använda min självständighet på ett produktivt och upplyftande sätt. Det tror jag skulle lyfta både mig själv och personer i min omgivning.

På tal om ingenting är det fantastiskt roligt att säga "Vilken JÄVLA idiot" (med betoning på JÄVLA) om personer som är i en situation där de knappast gjort någonting för att förtjäna det. Kanske vid ett trafikljus där personen framför får röd lampa och stannar. Det ska alltså inte sägas direkt till själva personen, utan det ska vara internt, och regeln "ju oskyldigare desto roligare" gäller. 

Hörs!