Den svenska kärnfamiljen lever en tynande tillvaro och fler familjer än någonsin väljer att gå skilda vägar. Otroheten blomstrar och att vara skilsmässobarn är idag ingenting ovanligt. Ett tråkigt konstaterande och den som funderar på eventuell yrkesbana bör seriöst överväga att bli psykolog/terapeut/coach. Där kommer jobben att finnas i framtiden. Jag tror nämligen att vi bara sett toppen på det isberg som i slutändan helt och hållet kommer att pulvrisera begreppet kärnfamilj. Om 30 år kommer ungdomars spontana kommentarer kring "kärnfamilj" gå i stil med "Kärnfamilj?!?! Hur i helvete tänkte dom".
Vi som växt upp från slutet 70-talet och framåt har haft det ganska bra. Med föräldrar som kämpat och slitit för både försörjning och familjefrid. Kanske lite för bra, för jag ser inte mycket kämpaglöd när jag tittar mig omkring bland mina generationskollegor. Något jag tror avspeglar sig även på familjelivet.
Lägg därtill ett samhälle som aldrig varit mer frigjort och där det är enklare än någonsin att få kontakt med det motsatta könet. Även om jag inte växte upp på stenåldern var det helt annorlunda då. Inga mobiler och enda sättet att få distanskontakt med människor var att ringa. För kuriosans skull skedde det på en telefon med snurrskiva där det tog en evighet att slå om numret om man gjorde fel. Idag kan man connecta på en mängd olika sociala medier och den där barriären som då var ganska hög, har idag nästan helt raderats.
Dessutom har vi den där frigjordheten. Unga förmågor pratar, och praktiserar, ligga på ett sätt som gör att det inte är realistiskt att tro på att två personer bara skulle vara med varandra under någon längre period.
Mitt i allt det här sitter jag själv och tänker på hur skönt det skulle vara att leva familjeliv. Som enda person i Sverige och jag är återigen material för ett avsnitt av "Outsiders" på femman.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar