Dallas!

Om det finns någonting jag tydligt minns från min tidiga barndom är det en otrolig dragning till tv-serien Dallas. Även fast jag från början egentligen var för liten för att förstå var det mitt sätt att tillhöra vuxenvärlden.

Senare började jag även förstå handlingen och var en trogen supporter fram till sista avsnittet. Det var någonting magiskt med Dallas som dagens generation aldrig kommer att kunna förstå.

Färgstarka karaktärer, vardagsdrickande, olja, rikedom, girighet och otrohet sammanfattar verkligen den amerikanska drömmen med en lite elak twist. Rätt spännande ingredienser i en annars ganska färglös svensk 80-tals vardag. Lägg därtill att jag tidigt började fascineras av rikedom, framgång och det amerikanska, och vi har förklaringen till att jag satt med tefatsögon och drömde mig bort varje helg.

Idag är underhållningsutbudet för brett för att någonting ska kunna fånga en hel värld på samma sätt som förr. Någonstans läste jag att det sista Dallas-avsnittet dragit högst tittarsiffror genom historien av tv-serier och jag är verkligen glad att jag fått uppleva den tiden med.

Tror inte det undgått någon att Dallas återuppstått. Till skillnad från många andra serier är det här ingen spin-off med vag anknytning till den gamla serien. Handlingen är densamma och alla gamla legender är med. Med tillägget att JR's och Bobby's söner Christopher och John Ross nu är vuxna och går i sina fäders fotspår när det kommer till rivalitet.

Jag hade verkligen inte höga förväntningar alls. För jag visste att även om serien sög skulle jag ändå se varenda avsnitt. Jag har nu sett första säsongen och jag tycker inte alls den är dålig. Snarare tvärtom. Efter en lite knackig inledning har skådespelarna kommit in i rollerna bra. Dessutom sticker handlingen ut och det finns fortfarande ingen serie som innehåller så mycket dramatik och jävel som Dallas.

Trots att JR Ewing nått en aktningsvärd ålder har han fortfarande kvar sitt charmiga leende och sin osvikliga förmåga att dra folk vid näbben. Första mötet med rivalen Cliff Barnes slutade med orden:
"I'll be there when they put you in the ground, Barnes".

Gissningsvis kommer de gamla karaktärerna att gradvis försvinna ur serien och till slut ersättas av den yngre generationen. Det är nog oundvikligt, men jag kommer ändå att fälla en tår den dagen JR Ewing går ur tv-historien för gott. För i min bok kommer han alltid att vara den störste.