...
Trassliga nyheter för mig idag.
På grund av personlig bojkott vet jag inte vad som står i Aftonbladet, men på de andra stora tidningarna kan man idag läsa att det öppnats en möjlighet att flyga genom askmolnen.
På tisdag är vi ett spelskadat och törstigt gäng som ska förgylla Makedonien med vår närvaro. Dessutom ett, jämfört med medelsvensson, förhållandevis oturligt gäng. Det här grundar jag på det faktum att ingen av oss är multimiljonärer från pokern. Antingen oturliga eller helt enkelt inte skickliga nog. Jag tror på det första alternativet.
Jag har alltid varit ganska orolig när jag flyger. Även fast jag vet att det statistiskt är större chans att bli överkörd av en ambulans (alltid jakt på ironi). Jag älskar starten (för då har jag ännu inte påmint mig om hur mycket jag egentligen ogillar flygning) och landningen eftersom resan är på väg mot sitt slut. Den värsta tiden är på marsch-höjd då jag alltid bruka fundera på vad som händer ifall vingarna lossnar. Eller flyga cigarr som det så fint heter. Lägg därtill ett öga för detaljer som maniskt tittar efter skruvar och bultar som inte riktigt beter sig som väl fastskruvade sådana skulle bete sig. Min önskan är därför att slippa sitta vid vingarna. Gärna längst bak, för jag har räknat ut att det är större chans att klara sig om man låter högdjuren i 1:a klass ta mark först. Landa på en överviktig och fryntlig Ericsson-direktör kan väl inte göra alltför ont?
Om vi slår ihop den ökade störtrisken från askan med sällskapets kollektiva otur, har vi en klart dödlig mix. Lägg därtill den perfekta ironin av att krascha när man är på väg mot någonting roligt, och sannolikheten ökar ändå lite mer.
Ifall det blir så att motorerna lägger av, och vi går ner för nödlandning i de schweiziska alperna, kommer jag inte krascha med någon vidare stil. Direkt min näsa vädrar olycka kommer jag skrika, gråta, dricka, jämra mig, röka och be om ursäkt för alla mina ungdoms-synder. Samt om det blir så att vi klarar oss och måste nödutrymma planet, kommer jag ta till alla knep för att komma först ut. Begreppet "kvinnor och barn först" är en fin tanke, men ingenting jag kommer respektera just då. På den punkten är George Costanza och jag rätt lika varandra.
På engelska skulle man kunna säga att jag kommer "go down in flames", eller i en "blaze of glory".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar